patricianyberg

Nu var vi här, den blågula  fanan vajar alldeles naturligt från de faluröda stugorna, solen lyser från en klarblå himmel och själv ligger jag vid poolen och läppjar på ett glas vin. Fel, fel, fel, som Brasse Brännström i ”fyra myror är fler än fem elefanter” skulle ha sagt, eller kanske inte helt, solen har faktiskt visat framfötterna några minuter då och då, men det är runt 16 grader så inget direkt solväder. I alla fall inte för oss bortskämda f d Floridabor som vant sig vid temperaturer runt 30 grader de senaste månaderna. Poolen uppnådde dock, efter idogt jobbande med värmepumpen som har fått gå för högtryck, lika hårt arbetande som en rickshawsförare vid högtryck under turistsäsongen vid kinesiska muren.

 

Däremot slängdes vi in i den svenska stoltheten, medförandes obligatoriskt tv-tittande på storbildsskärmar visandes diverse obskyra fotbollsmatcher, jag hänger ju mest med för sällskaps skull, dvs störa alla som verkligen vill se på fotboll med min totala oförståelse för dylika böjelser, emedan jag gärna utgjuter mig högt och villigt om årets händelse i Amerikat. I skrivandets stund, medan familjen är högt upptagen av matchen Sverige-Frankrike, känns det inte som någon större förlust att ha missat huvudinnehållet av spelade matcher heller  för den delen, när jag tänker på fotboll dyker ofelaktigt bilden på Snövits toker upp, sjungandes ”men vad gör det om hundra år”, men säg inget om det här till någon fotbollsfans….

 

Trots smärre köldskador på väsentliga organ, känns det ändå skönt att komma hem, för Sverige är ju ändå hemma, även om det är en hel del saker man reagerar på. T ex skolan, har under tre månader konverserat med rektorn på Alicias blivande skola, i mening och akt att få henne, Alicia alltså, uppflyttad en klass till hösten. Efter tre veckor gjorde jag en påstötning och fick besked att de haft påsklov men att hon skulle försöka få fram något snarast. Låg väl på en del däremellan men redan i mitten på maj fick jag en förteckning över vad åttorna gjort i SO ämnena under året. Inget besked på vad som krävs för en uppflyttning, om hon måste göra några tester, om hon kan läsa in något, vad gäller för övriga ämnen…. I onsdag åkte jag in till skolan med Alicia för att mötas av beskedet att rektorn inte är här, alla rektorer har möte samtliga onsdagar i stadshuset! Jaaaa, då är det väl inte så konstigt att de inte ens har tid att svara på mejl, för när jag undrade om hon fanns på plats under torsdagen visste ingen i personalen om så var fallet så jag skickade ett mejl till henne. IDAG klockan tre,  fick jag svar, sex dagar senare ”Vad olyckligt att du var här och inte jag. Jag går på semster i morgon men du får gärna ringa mig på mobilen så att vi kan diskutera närmare kring Alicias skolgång här.” Säkert är jag en gnällkärring, men inte f-n blir någon behandlad med denna nonchalans i USA, skickade jag ett brev till rektor eller lärare en söndagskväll hade jag svar absolut senast måndag morgon.

 

Vad kan jag mer gnälla om? Micron är fortfarande för liten, liksom tvättmaskinen, kör ju två maskiner om dagen nu för tiden! Låter det som I-landsproblem? Ja för sjutton! Kämpar tappert med att miljövänligt hänga ut tvätten, men det regnar ju stup i kvarten, sista maskinen hängde ute i tre dagar innan den var torr. Förkylningarna flyger förstås på oss, men det hade vi räknat med så inget ovanligt där inte. Behöva röja undan två års skräp i huset var ju inte heller så kul, men det går ju inte heller att skylla på flytt, utan mer på två års framflyttad lättja.

 

Men älskar friska luften, underbart att kunna djupandas och kännas att lungorna fylls med luft och inte med varm fukt, kändes ungefär som konstant tjuvrökande utan nikotin over there. Älskar att träffa alla underbara vänner, släktingar, kompisar, ja till och med att gå på Maxi är en fröjd och spana in nya ostbågepåsar och slippa frestelser i form av smaksatta bubbelgums äpple känns rätt sunt. Gå barfota i gräset, se de vilda blommorna växa i vägkanten, väckas av fågelkvitter och solen som går upp, klockan fyra visserligen, gå ut och ta en promenad, cykla till vännerna, njuta av de fortfarande ljusgröna bokskogarna, dricka kallt, gott vatten från kranen, ha gångavstånd till stranden, kunna ta ett zumbapass utomhus, gå längre sträckor än till bilen utan att behöva vätskekontroll efter femton meter, massor med saker, men bäst är nog allt folk som blir så glada över att vi är här igen, känns härligt, man blir så glad själv! Blir nog ett bra år det här!

 

Eftersom den här bloggen handlar om vardagslivet i USA och det faktiskt är slut nu, blir det även ett skonsamt slut på den här bloggen. Sorry Anna och ni andra som undrar, tror inte ni är så intresserade av att följa det svenska vardagslivet ”idag har jag tvättat, nu ska jag jobba och sen blir det falukorv till middag”, man ska ju alltid sluta när man är på topp, he-he! Tack alla som följt våra öden, ska bli fantastisk kul att få träffa er alla igen och tjata igenom det muntligt! See you soon!

Idag hade femmorna stor avslutning, sedan ska ju de gå upp till middle school (som vårt högstadie) och där sparades det inte på krutet. Jag har varit med i avslutningskommiten och det har varit möten sen september och otaliga timmar där dekoration och mat och mm har diskuterats. Mest dekoration, det måste ha lagts ner 1000 timmar på detta jobb, temat var Hawaaii och en av mammorna var därifrån och bl a så vek hon 1000 - tusen- origami fåglar till dekoration för att inte tala om att hon gjorde en kycklinggryta till alla lärarna. Barnen fick förstås mat som de gillade, - macaroni and cheese och kyckling nuggets, ryyyyys, men alla var för upphetsade för att äta, tror att 90 procent av maten bara kastades. Jag var iklädd bast kjol som de övriga servitriserna, väldigt snyggt till mina kroppsformer, men fick väl vara tacksam för att man slapp kokosnötterna som överdel.

Princessan i rosa på väg till balen.

Framför lärarbordet var en hel jäkla vulkan uppgjord, inkl blinkande ljusen.

Carina och Fredriks Olle gick ju också ut femman.

Otroligt vilken energi som lades ner på  dekorationer, är detta typiskt amerikanskt?

Vem vill gå miste om ett tillfälle att ha fest...? Inte vi i alla fall så i lördags hade vi party för alla vi känner och ville säga hej då till, eller rättare sagt, ses snart igen, och alla som kunde komma gjorde så. I äkta amerikansk anda avsa vi oss alla presenter men bad däremot att man skulle ta med sig en maträtt och i äkta amerikansk anda uppfyllde folk dessa krav, någon kom med present, någon hade inget med sig, någon hade stora maffiga maträtter med sig, någon hade en påse chips.... Men en rolig och lyckad fest blev det, många nya kontakter knöts, lätt att fixa ett bra party när man bara känner trevliga människor!

Nu är det packning som gäller alla dygnets vakna timmar, men HUR är det bara möjligt att man ska få plats med två års liv i fyra resväskor....?

Glömde ju, i fredags var det bal för åttorna, här är Alicia med sitt gäng.


Och här är hon med kvällens date, Peter

som uppvaktade med en stilig armbandsbukett av blommor, om man bara vore 14 igen... :)

Back to the party, var väl en 15-20 ungdomar där, varav en del ägnade sig åt acrobatiska övningar.

Två av mina favoritblondiner, Carina och Michelle.

Eddie och Alecia och i mitten Adam, stackars Kerri låg hemma i magsjuka.

Tommy tillsammans med våra indiska grannar, som har hotat med att skypa oss en gång i månaden och tjata på att vi ska komma tillbaka hit:)

Buster, Mellissa och Mia.

Fler svenskar, Olof och Fredrik.

Paul och Irma, våra tennis rivaler.

Shirax och Shirley
och det var många fler som jag aldrig lyckades fånga på bild.......

Vad kan jag säga, det går inte att beskriva i ord, att komma till Las Vegas var som att vara i ett jättestort färgglatt tivoli med vansinneskaruseller som körde runt huvudet och som man for med i, hela tiden. Vid förra veckans besök på Universal studios tog vi en raid med Simpsons, en 4D upplevele där man for runt i en vansinnesvärld i otrolig hastighet, jag lyckades bli sjösjuk efter 4 sekunder, och där alla upplevelser beteddes sig som verkliga händelser i ett rus, så var ungefär Las Vegas.

 

Vi checkade in på Ceasar Palace, jag trodde det var ett hotell, men det var en jäkla stad! Vi började med att gå vilse och det inledde hela vistelsen, tror vi gick vilse ungefär tolv gånger på väg till vårt rum och då gick vi bara dit ungefär fem gånger. På alla hotell måste man passera den enorma casino anläggningen och det ser ut som något man bara sett på film, bättre bedagade damer som sitter timvis vid enarmade banditer dagen lång, saknar den gammeldags charmen med att stoppa i en 25-centare och dra i ett handtag, nu är det kreditkort och datortryck som gäller. Till och med i barerna finns det ett spel vid varje barplats, ingen chans att spela ska försummas. Ställde mig i kö för att köpa en öl, men barnen fick inte stå med i kön, Tommy placerade sig och dem 3 meter bort vid ytterligare några spelautomater, sen försvann hann på toa, varvid en vakt genast dök upp och sa till mig att jag inte kunde ha barnen vid spelen.  Inte direkt en familjevänlig stad, men man bara måste ju se crazynesset!

 

Ceasar renoverade sin restaurang så vi hänvisades till Flamingo rakt över gatan för frukost, på innergården hade de faktiskt livs levande flamingos som promenerade rundor, och kunde där inta en buffé som innehöll allt från krabbklor till beställda crepes med chokladfyllning och rökt lax till rosa sockervadd, helt fantastiskt. Om man nu skulle åka dit för att äta så hade detta hotell erbjudande om buffé dygnet runt för 50 dollar samt tillägg för öl, vin och champagne för 10 dollar, så vill man inte spela kan man ägna sig åt kulinariska nöjen, maten var helt ok.

 

Ingen av de stora showerna hade uppträde medan vi var där och tror inte att tjejerna hade uppskattat dem heller för den delen, däremot hade jag läst mig till om Mac King, en halvtokig magicer med shower på dagstid och såååå rolig han var, vi skrattade så vi grät och var bara tvungna att köpa hans bok, han signerade och var hur trevlig som helst och att en del gick till bröstcancerfonden var ju bara ett plus. Om ni kommer till Las Vegas, gå och se denna show, helt underbar!

 

Som allt annat har LV förstås också en baksida, eller säkert flera, det vi dock la mest märke till var de något udda paren där man hoppades att dotter och pappa hade en rolig semester, eller dotterdotter för den delen, men där det var rätt uppenbart att det inte var några allvarligare släktband som band samman dessa par.  Rätt duktigt med bra påverkade människor överallt, även på förmiddagen och jag höll hårt om tjejerna och släppte inte ens iväg dem på toaletten utan att följa med. Alicia fick många blickar från män med minst den dubbla åldern men jag lyckades rätt bra med att ge dem PMS-blicken när de närmade sig och tror nästan att Tommy började tänka över det där med hagelgevär på allvar, med eller utan licens. Ändå, en otrolig stad, åker gärna hit igen, fast utan barn.

Rosa sockervadd till frukorst är ju helt normalt.

Poolen på Ceasars, full av vattenfall, divaner och bakvakter....:)

I entren på Marriot

Eller varför inte ta en liten gondoltur, i LV...?

Helt normalt att möta the King på gatan.

 

Som nämnts innan kunde vi tyvärr inte besöka alla platser eller tillgodogöra oss alla de tips som vi fått, tiden räckte inte till och Alicia var redan när vi reste dålig med hals och huvudont, inte det bästa upplägget för att vandra i öknen precis. Men en sak som vi verkligen stannade vid var Horseshoe Bend, en  avgrund bredde ut sig inför våra slitna fötter och långt därnere flöt floden fram och vinklade sig i 270 grader. Blev mest imponerad av de små båtarna och människorna som med möda kunde urskiljas på bottnen, hur fasen kom de dit?

 

Nåja, vi anlände i alla fall till Kanab, hade planerat ut att det var en lagom körsträcka den dagen  och det var ett gott val,  inte bara där för att det var så genuint wild west med en tapet på toaletten som förde tankarna till bullriding, utan också för den härliga amerikanska känslan. Nu har vi kommit fram till söndagen och som sanna Florida-bor var vi ju vana vid att allt är öppet från ca nio på morgonen till minst 10 på kvällen, men här tror jag kyrkans regler härjade en aning mer beständigt, allt var i princip stängt. Nej det var lögn, när vi traskade oss fram till cityns enda och bästa restaurang och väntetiden trots bokat bord var 30 minuter, tog vi oss en sväng och hittade en öppen affär. Levis minsann, och öppen enbart för de franska bussturister som stannade här för en halvtimmes shopping  i köpparadiset Amerika och inte för att vi ser särskilt franska ut, men vi halkade med på ett bananskal och fick en kupong om 10% rabatt, ”bara för oss”. Gick ut därifrån 180 dollar fattigare, känns ju bra att det var mest till andra personer vi handlade.

 

Nu styrde vi kosan mot Las Vegas, tidig start som vanligt, vi hade ett par inplanerade stop på vägen till Zion, ännu en av Amerikas fantastiska nationalparker men det borde väl inte vara mer än 45 minuter dit. Efter denna tidsrymd hade vi inte ens passerat de sevärdheter vi skulle och vis av skadan slog jag upp vår nyinköpta karta och kunde konstatera att vi tagit fel väg, den ledde oss givetvis söderut mot LV medan vi skulle kört väst/norr mot Zion…. Blev att köra runt, tog nog bara någon timme extra och jag tvingade ner en blodtryckssänkande extra, kunde behövas för att undvika de ansamlingar av uppstoppat blod som samlades i hjärnan när jag förbannade min egen dumhet.

 

Fortfarande står Sedona högst i kurs, men Zion var fint det också. Jag var kartläsare och efter att konstaterat att den första hiken tog 12 minuter jämfört mot deras angivna 30 tog vi en lite längre. Den varade i åtskilliga timmar mot planerade 50 minuter och rätt dåligt med vatten hade vi med oss, kan intyga att jag inte var speciellt populär hos övriga familjemedlemmar efter den vandringen.

 

Som ett PS kan tilläggas att jag idag upptäck  att grannens hund som har en förkärlek för att börja skälla klockan sex på morgonen och som jag vid upprepade tillfällen hotat med förkorta dess koppel radikalt, visade sig vara en sorts vild fågel……

Jamen visst är det en underbar tapet, för att inte tala om tavla, speciellt på toan.

Familjen Nyberg efter tre dagar med i princip utan internet och el, kan tillägga att ipaden var på framför dem med melodifestivalen på tråden.

Rätt fin natur här också...

Paus i skuggan

Vattenfall mitt i all torka

Jättekul att gå på hike, de första fem minuterna.

Österrike?

sol och träd och klippor....

klippor och träd....



klippor och klippor..,

Träd och klippor igen....

Pappa, nu tar jag en bild på oss!

Vad ska man säga, Grand Canyon är ju ett sådant ställe som man bara måste åka till, så är det! Har stått på min önskelista hela mitt vuxna liv och äntligen var vi här!  Vi tog en kort hike när vi kom fram, men det var först när vi gick till informationscentret med en jättekarta som visade vår centimeterlånga vandring, som jag fattade hur stort det var. När vi ätit på kvällen drog Alicia och jag iväg för att få några bilder i solnedgången över detta monument, först gick vi fel i en kvarrt, sedan slängde vi oss in i bilen, körde som idioter (helt normalt) och stoppade på en parkering. Biljävul, nyckeln går ej att få ut!!!! Spring, skrek jag till Alicia, som hade kameran om halsen, beredd till det mesta, alltmedan vi såg de sista solstrålarna ge färg åt himlen och minsann om det inte kom ett par från Dallas där borta, ” Hello, do you have a Jeep?” skrek jag åt dem, alltmedan Alicia sprang som en jaktbevakad hare  för att fånga kvällens sista solstrålar. Den regelrätta typiska amerikanaren, det var bara västernhatten som saknades, smålog mot mig, hoppade in bakom ratten och vred om nyckeln (lurigt ju) och minsann om den inte lossnade. Graciöst som en skadeskjuten get sprang jag ifatt Alicia och jaaaaa, vi fick uppleva en underbar solnedgång över Grand Canyon, helt fantastiskt!

 

Hela dagen, och den därpå också förresten, tillbringade vi helt enligt lager på lager principen som jag efter många ökenvandringsberättelser fått mig itutat av Christina. Linne, t-shirt, thermotröja och ett linne till eller som i Antonias fall, onepiecen. I ett anfall av sista minuten packnings ångest hade jag slängt ner en sjal, mest för att ha vid kalla restaurangbesök, men snacka om att den var guld värd nu. Vi såg förstås ut som nördar av första graden och efter några dagars vandring börjar kläderna bli rätt skitiga men inte ens Alicia brydde sig utan drog på sig kepsen utan protester och satte solbrillorna över sina osminkade ögon, helt naturligt tillstånd. Ett annat plus var otillgängligheten på telefonen, den funkade endast periodvis och nätet var så gott som alltid utslaget, great!

 

Som sagt, ord kan inte beskriva detta naturfenomen som är mer än 1 800 miljoner år gammalt och faktiskt inte heller bilder, man måste helt enkelt vara där och uppleva det! Däremot kan kanske bilder beskriva den fabulösa middag vi åt på kvällen, härdade av lunchen vi intog i kantinen som mest framkallade associationer med ordet smaklös, begav vi oss till parkens livsmedelsaffär som innehade ett häpnandsväckande urval av delikatesser. Ätandes på papptallrikar med skrivbordet som bord intog vi därmed en delikat italiensk tallrik och ett par glas vin slank också ner. Sängarna var utmärkta som sitt tillhuggen och jag förmanade barnen kvickt att inte spilla, samtidigt som jag skvimpade ut halva mitt glas, i deras säng.

 

Med åtskillig jetlag i kroppen vaknade vi även nästa dag relativt tidigt och lämnade därmed också the state park i tid, stannade längs med vägen ett antal gånger för att beundra och köpa vackra indian souvenirer, bl a fantastiska smycken, varvid alla var gjorda av ”me” eller ”mine mother”. Alicia ville bara ha en drömfångare och hittade sin dröm i form av en lila sådan och bestämde på stående fot att hennes rum nu ska inredas i den färgen, hujedamej.

Trendiga som en gris i bikini på Oscarsgalan, men vi höll värmen.

Totalt overkligt stort.

Lyxmiddag:)

Träd kan växa överallt.

Antonia

Jamen det är ju precis där man känner för att sitta och dingla med benen.

Grafiti eller klotter...?

solnedgång

Grand Canyon i solnedgång var så vackert, och förgrundsmotivet också för den delen.


Underbart vackra landskap överallt.

Horseshoe bend, hur coolt som helst.

Hur mycket läckra klippformationer som helst.

Uppåt, uppåt, uppåt...

Ser ut som en gammal western affisch....

Tidsskillnaden är inget problem, tänkte vi när vi for till västkusten och det rörde sig om ynka tre timmar jämfört med de sex vi är vana vid, lustigt, en resa inom landet räknas knappt, hade vi haft samma restid hemifrån Sverige kunde vi hamnat i Egypten och det hade känts långt. Nu for vi iväg med ett varsitt handbagage, taxichaufförerna på både dit och hem resan var mäkta imponerade, hade kollat temperaturen i Vegas veckan innan och teg vist nog om det inför resten av familjen, fyrtio grader förra måndagen, kanon. Dessbättre var det ynka 27 när vi landade i Phoenix efter en vältrimmad start från Tampa hemmet klockan sex på morgonen, tjugo i åtta gick flighten och därmed landade vi redan klockan nio lokal tid och fick nästan en chans att uppleva det otroliga kaktuslandskapet i soluppgång. Hämtade vår hyrbil och drog oss genast till Sedona, vilket otroligt ställe, för alla som älskar natur, naturformationer utan dess like och röda klipparter som tar andan ur en, kan jag med varmt hjärta rekommendera detta.  

 

Ett plus var den charmiga restaurangen ”Blue moon bar” man blev mätt av att bara kolla in innehållet på väggarna, en sådan utsökt samling amerikansk charm-kultur, allt från de tums-stora tenn tallrikarna som visade pizza-måtten till de gamla tidnings urklippen  som klädde hela den stora väggen till toan, som bara den var klädd av skyltar med visdomsord som ni bara kan tänka er.  När vi satt där och inmundigade lunchen, hamburgare och sallad som var amerikanska i storlek men europiska i smaklek, slängde sig en äldre genteman fram över det något bedagade soffräcket och uttryckte sin glädje över hur kul det var att se familjer äta tillsammans. ”Se, här sitter ni och där” pekandes rakt över nosen på Antonia på en familj två meter bakom oss, ”sitter en till familj, det är precis det här det här stället är till för”.  Efter två år i detta underbara land så börjar vi bli vana vid den amerikanska frispråkigheten, så vi pratade och hade det trevligt, när tjejerna och jag sedan gick på toan så upptäckte vi genom tidningsurklippen att det var ägaren och uppstartaren av restaurangen som varit framme hos oss.

 

MEN Sedona var verkligen speciellt, tyvärr var vädret när vi vaknade upp på lördagsmorgonen något vi inte hade väntat oss, ungefär sju grader, grå himmel och vindarna fick glassbilens melodi att kännas som en bris från Bahamas. Vi ställde in dagens hike och begav oss snabbt norr-österut mot Grand Canyon. Kan ni fatta hur kallt det är när man kommer från ett 32-gradigt Florida och vaknar upp i ett ökenlandskap på sju grader, iklädd bara kortbyxor och linne? Det är obeskrivligt, det kan jag bara tala om, den berömda tidsskillnaden gjorde att vi vaknade upp vid sextiden, jag slet upp Tommy från sängen för en underbar promenad i soluppgången, som blev cirka 22 sekunder lång, Herregud-i-helsicke vad kallt det är där borta när vinden ligger på. Två timmar senare hittade vi tack vare Alicias Siri ett Walmart, som var ovanligt trångbefolkat vid de långärmade plaggen, men inte för att jag är en klädsnobb, men halllooouuuuu, nej någon gräns måste det finnas och att 98 procent av plaggen bara fanns i storlek 2X (XXL) har väl någon grund, Alicia beslutade att hon hellre frös än tog på sig något av detta, och jag höll med, tills en anställd visade oss till en kundvagn fylld med kraftigt reducerade priser på underkläder från Fruit of the loom. Vi inhandlade allihop termoställ och sen tillbringade  vi två dagar tackandes Gud för våra smarta inköp, iklädda dessa ställ, liknande något som en regissör från Sällskapsresan hade kunnat tecknat upp.

Ja, det blev ju kartfattat som vanligt det här, ska peta in lite bilder så får ni fortsättningen senare. Tusen tack till Mange, Tommy S och Christina som hjälpt till med resrutt och tips på sevärdheter, utan er hade den här resan inte blivit så speciell!

Den röda klipparten var otroligt fin.

Uppmuntrande små skyltar när man är ute och vandrar.

Massor av häftiga kaktusar som stod i blom.

Vår första hike på Montesuma castle

Träd:)

Häftig "gryta", vattnet håller 25 grader året runt.

Giftek, tror inte vi går här nej.

Stonefejs.

Det här var ju klart häftigt också, high chapel, insprängt i berget.

Nu blommar häcken.


Soluppgång och kallt som....

De här långkalsingarna passar perfekt, fanns bara i en storlek...

Efter förra veckas party-inriktade stil trodde jag det skulle bli lite lugnare, men ack vad jag bedrog mig! Åkte, blev upphämtad rättare sagt, av Åsa eftersom vi plötsligt skulle simma efter zumban och Tommy behövde bilen till tennislektionen, till zumban i vanlig ordning i fredags men lektionen började annorlunda med ett tal av allas våran Maguie, the one and outstanding, vår zumba-queen, där hon berättade om första gången vi kom till zumban, det var när hon startade upp sin nya verksamhet och dessutom kunde berätta mer eller mindre sanna versioner av hur vi rörde oss till musiken. Säkert sant alltihop, har ett förträngt minne av en rent djävulusisk träningsvärk efter första passet och en ständig känsla av att röra mig åt fel håll, i fel riktning, i fel takt och långt efter alla andra. Fick dessutom ett superfräscht set av zumba-kläder och efter passet bar det iväg till Michelle, den borna festfixaren, som hade fixat allt det här! Det var brunch och flaggor och blå-gult och tal och känslomässigt så tårarna inte var långt borta. Två år är kanske ingen lång tid, men man hinner bygga en hel del relationer och ha mycket kul ihop, alltid sorgligt när man måste gå vidare.

 

Jaha, det här var på dörren, blir man hjärtevarm eller?

Helt enligt traditionell stil hade alla damerna tagit med sig en rätt, fanns mat till massor!

Jackie, hon är sååååå gullig och vilken kaka!

Maguie, min idol! Finns ingen som kan undervisa i zumba som hon!

Kolla vilket underbart gäng, vad jag kommer att sakna dem!


Direkt efter avslutad brunch blev jag avsläppt hemma för att snabbt slänga ner lite i väskorna, så slarvigt har väl jag aldrig packat förut och så plockades Antonia och Alicia upp och vi styrde kosan mot Orlando. Dags för säsongens sista fotbollscup, två timmar norr om hemmet så vi inkvarterade oss på ett trevligt familjehotell med den för Florida något ovanliga belägenhet av pool, nämligen inomhus. Mysig kväll på TGIF (Thank God Its Friday) trots att mina beställda revben svälld e ut över tallriken, observerade inte att det INTE var ett half rack, utan ett helt, typ en halv gris. Väl tillbaka mötte vi resten av truppen, idel feministiska varelser, förutom då coach Dan, helt regelrätt tillhör han den manliga skaran, har fortfarande inte sett en enda kvinnlig tränare. Det är helt enligt lagen, när vi väl ska hem träffar vi massor av trevliga människor vi gärna skulle fortsatt att umgås med, inte förvånande alls. Under lördagens bowling blev det ännu trevligare, de två pappor som var med, Tommy och en kille som hette Roger och utseende mässigt var en halv kopia av min tv-idol i ”alla älskar Raymond” och röstmässigt var 100% lik, spelade med barnen medan vi mammor bänkade oss i baren och hade det trevligt värre. Som tur var låg hotellet på gångavstånd. Fotbollen? Det gick åt helsicke, en vinst, en förlust och en oavgjort så inte gick vi vidare inte.  Men kul var det!

 

Hade nykommet sällskap när jag gick ner  till bryggan för morgonfikan idag, 10 meter bort låg en alligator i vattnet, en stor rackare också av huvudstorleken att döma, gissar på 2,5 – 3 meter. Flög snabbt upp för att hämta kameran och då djupdök han, kom dock tillbaka när jag smög mig ner igen, men simmade snabbt bort när Tommy visade sig.  Under eftermiddagens fikapaus hade han kommit tillbaka och befann sig nu till höger om bryggan, jag var mycket noga med att ha ryggen mot strandkanten, inte för att de kan ta ett skutt upp på bryggan, men man vet ju aldrig.

 

Idag har vi skickat ut inbjudningar till ”see you soon again party”, lördag om två veckor ska vi ha en liten tillställning när vi kan passa på att säga hej då till alla de underbara människor vi inte får se på ett tag. Eftersom väskorna är fulla redan innan jag börjat packa avböjde jag alla presenter som kan tänkas dyka upp men välkomnade att alla tar med sig en maträtt, så står vi för all dricka, love the american way! Dessutom ska jag göra en svampsoppa som kommer att få  alla varmblodiga amerikanare att känna doften och smaken av svensk sommarhöst, dunkelt uppblandad med fukt, råhet, mörker, mossa  och en lätt hint av enbär som en aning kan återspegla vad vi må återvända till.

 

PS, TACK Christina, nu åker en ansenlig mängd av dina svampar ner i de amerikanska struparna!

Efter att konfirmationen blev avklarad har firandet avlöst varandra, i fredags dök Mia upp med en hel låda munkar, mer amerikansk än så kan det inte bli.

 

Vi var och kollade på bil också, har nu slutligt fastnat för modellen Sebring, en fyrsitsig cabriolet som har riktigt gott om plats i baksätet för barnen, faktiskt klämde vi igår kväll in tre vuxna där bak och det kändes inte ens direkt trångt.  Vi hittade bara en enda i närområdet så vi for dit och där stod den, snygg i svart och med beige läderklädsel, dock hade det varit någon slarvig sate som haft den, fullt av stenskott i lacken, hjulkapslarna hade haft mer än närkontakt med en och annan trottoar och ett anande av partajande kunde skönjas i baksätet där mörka ringar missfärgade lädret.  Vill ni tvunget ha en svart undrade säljaren och där kunde vi ärligt talat säga att svart, rött och vitt hade vi funderat på. Efter ransakande av min själ konstaterade vi att intresset av att tvätta bilar på en skala från ett till tio ligger på ungefär minus tre och då det Floridianska vädret inte har mycket likhet med det svenska slasket så är nog rött bäst. Det visade sig att bilfirman tidigare under dagen haft besök av en 92-årig gentleman som två år tidigare köpt bilen ny till sin fru, härligt med en sådan positiv livssyn, tyvärr drabbades hon sedan av en stroke och kunde inte köra mer så nu sålde han den. Den har gått tusen mil och jag kan svära på att ingen ens suttit i baksätet, känns så gott som ny. Igår hämtade vi vår nya pärla och med en dåres envishet började det regna och fortsatte till fram på förmiddagen idag, första gången det hände med en sådan intensitet på ett halvår. Men idag har vi kört nercabbat och Tommy och jag fajtade som vanligt om vem som skulle köra Alicia till fotbollen, men den här gången ville båda köra, jag vann. Nu letar vi fraktbolag, i bästa fall ska bilen skeppas nästa vecka.

 

I söndags firades mors dag i USA och jag blev vederbörligt uppvaktad med lunch på Bonefish, presenter från tjejerna och på kvällen for Alicia och Tommy iväg och handlade och sedan lagade hon en riktigt proffsig middag med potatiskaka, spenat, ryggbiff och bearnaisesås, väldigt gott och så lyxigt at bara kunna sätta sig vid dukat bord!

 

I tisdags stack jag iväg innan tuppen hunnit gala och styrde kosan mot Orlando där jag bokat in mig på en kurs för att bli zumba-instruktör. Vi var 75 personer som under dagen blev rejält trimmade i sju olika latininspirerade danser, varvat med teori, men efter 10 timmar var man ändå rätt mör i kroppen. I alla fall fick jag mitt diplom så om jag inte vore totalt tondöv samt  innehar ett minne som en guldfisk för allt som kopplas ihop med musik och rörelser, skulle jag i teorin kunna leda zumbaträning. En kul dag var det hur som helst och jag har lärt mig grunderna i träningen så jag hoppas kunna fortsätta träna i samma takt när vi kommer tillbaka till Sverige igen. Mest imponerad var jag dock över dagens instruktör, Joy var sidig som en vidja, hade utstrålning som en hundrawattare, energi som ett adhd drabbat förskolebarn och var inte mindre än 71 år!

 

Igår var vi svenska tjejer hembjudna till Mia och det visade sig att de i smyg planerat en avskedskväll för mig så jag blev vederbörligen uppvaktad igen med ett superfint, praktiskt  plagg från min favoritaffär La Pink.  Kan användas som filt, handduk, sarong och säkert som amen i kyrkan ska den vara med i bagaget hem. Himla trevligt kväll blev det och Tommy bjöd hem de manliga respektive och trakterade dem med pizza samt tappra försök att tömma vår ölkeg, tror dock inte att de lyckades helt.  Vi damer lyckades nog däremot rätt bra med att tömma Nordbergarnas vinförråd, i alla fall kändes det så i huvudet i dag morse.

 

Idag, sjuttonde maj, firar vi inte bara Norges nationaldag utan även vår 15-åriga förlovningsdag. I augusti förra året hade vi vår tioåriga bröllopsdag, men i stöket med avfärden hit blev den inte riktigt firad så vi slog ihop och firade rejält nu. Vi slog även ihop min förlovningsring och vigselring och jag har nu en skönhet på ringfingret som går i äkta amerikansk stil.

 

 

Som utlovat kommer här lite foton från helgens konfirmation.

Här är hela gänget, med solen i ögonen, Alex Filippa, Kevin, Allicia och Ida.

Och här sitter de i kyrkan.

Alicia läser sin text om kärlekspärlorna.

Själva konfirmationen.

Ida och Alicia.

Antonia tar nattvarden.

Alicia och Olof

Så här tjusigt var det dukat efteråt....

när vi käkade svensksmakande smörgåstårtor.

Marie hade bakat tårtorna....

och Petra hade gjort dekorationerna.

Allt var väldigt svenskt, t o m cupcaken hade blå och gula formar.

Väl hemma igen blev det konfirmationsmiddag på kobe, fam Bengtsson/Pettersson med gäster var också med.

Alltid lika roligt att gå dit och fräscht att få maten tillagad vid bordet.

Konfirmanderna blev firade med fler cupcakes:)

Så var det äntligen dags, en långdragen väntan på pånyttfödelsen, ungefär som en graviditet, nio månader från beslutet var fattat, med dalar och med toppar och plötsligt var vi bara där, konfirmationsdagen och det kändes som att det var igår vi var i Vittsjö kyrka och fick henne döpt. Eftersom Alicia är född i juni blev dopet någon gång i september och min starkaste minnesbild  från detta är faktiskt inte den lilla ljuvliga ungen iklädd kusinernas lånade dopklänning, utan den synbild som mötte mig när jag kikade ut genom köksfönstret i vårt gröna hus och fick se hur plommonträdet bevärdigats med femton par ben. Grenarna hängde tunga av de mogna frukterna och dolde markant alla överkroppar som raskt plockade de solmogna frukterna för att inta som en första förrätt, om jag inte minns helt fel hade jag en italiensk buffé som inte gick av för hackor, så jag tror ändå inte att någon fick gå hungrig därifrån.

 

Men nu var det alltså dags för vår sista resa till östkusten för ett tag och i detta syfte, känns riktigt tråkigt, tänk vad detta uppdrag har skaffat oss många nya trevliga bekantskaper och gett oss tillfälle att se ställen som vi annars aldrig skulle ha hamnat på. Blev många sjuka svenska barn på Benito och Pride denna fredagen, är så jobbigt att få dem lediga så vi ringde och sjukanmälde hela högen, inklusive  Alva som följde med oss i helt egoistiskt syfte att hon och Antonia kunde underhålla varandra. Dagarna till ära hade vi bokat ett hotell på stranden, dock 45 minuter från kyrkan, så det blev lite körningar eftersom tjejerna skulle träna under lördagen också. Vi som var bortskämde med förra helgens restaurang fick oss en påminnelse att östkusten är i en klass för sig, rumspriserna var givetvis dubbelt så dyra, därtill kom parkering för 18 dollar per natt, restaurangen hade samma påslag men kontrade med att väntetiden var det dubbla, däremot hade de happy hour mellan halv sex och halv åtta, varvid vin, öl och en hel del drinkar var gratis. På söndags morgon hade Åkermarkarna, båda familjerna, Fredriks mamma och pappa är också här för att övervaka konfirmationen, inget vatten, var helt säker på att det berodde på Ida och Alicias tidiga uppgång, de flög upp från sängarna klockan sex för att med säkerhet hinna platta håret, passade säkert på att tömma vatten reservoaren för hotellet också.

 

Däremot hittade vi en mycket trevlig italiensk restaurang för middagen, vårt stora sällskap placerades i ett eget utrymme och man kände sig som en riktig vip-gäst. Men man ska ju aldrig upprepa en succé vilket bevisades dagen efter när vi fick helt annan service, men efter att ha skickat ut Olles köttbit som han beställt välstekt, två gånger och fått in lika blodig som innan, slapp vi betala den, alltid något. Gott var det i alla fall!

 

När vi började föra det här med konfirmation på tal var väl tjejerna så där, men under resans gång har det verkligen ändrat sig och nu är båda två så glada att vi valde den här vägen. Förutom att vi haft mycket roligt och trevligt under resorna så har de verkligen lärt sig något och dessutom träffat en vuxen person som de kan ha tillit till hela livet, som Alicia sa ”Mamma, man kan verkligen prata med Olof om ALLTING”, måste vara skönt när man är tonåring och hundra tankar flyger genom skallen med en jets hastighet, dygnet runt för det mesta verkar det som. Under konfirmationens gång har ungdomarna utgått från ett armband med olika pärlor och under konfirmationen fick de berätta om en av pärlorna som de valt själva, kärlek, natt, hemlighet, Guds-pärlan osv och jag måste erkänna att jag är imponerad, hade jag inte vetat bättre hade jag nog misstänkt att föräldrarna haft viss inblandning i de här talen, men både vi och familjen Åkermark var totalt ovetande och därmed säkert också de övriga tre. Vilka författartalanger  som gömde sig hos dessa fem ungdomar och med vilken tillförlit och proffsighet de  alla framförde sina tal, jag är djupt imponerad, liksom resten av församlingen. Eftersom vi inte fick höra talet innan var det ju svårt att drilla henne, annars har hon ju viss vana av detta, Tommy hade hårdträning med henne då hon vid nio års ålder skulle läsa texten i kyrkan, som handlade om lärljungarna tror jag, i alla fall kunde jag överhuvudtaget inte uttala namnen, men det klarade hon med glans, precis som i söndags. Dessutom lyckades Alicia med konststycket att ha den kortaste klänningen och de högsta klackarna, inte långt från päronträdet falla äpplet……

 

Foton kommer…..

Det visade sig bli många speciella upplever vi skulle få under våra år här, bröllop, nästa vecka blir det konfirmation och den här helgen var det dop. Fredagen inleddes som vanligt med jobb och skola, men Åkermarks plockade upp de stora tjejerna halv fem när de slutade så Tommy och jag kunde sticka iväg så fort Antonia kommit hem, trots detta och trots att vi hade närmast av alla, lyckades vi förstås komma sist till middagen. Eftersom vi västbor har kuskat iväg till östkusten ett antal gånger hade vi lagt lägret i närheten av oss och mer p g a tur än skicklighet prickade vi in ett litet ställe i Ruskin som visade sig vara en riktig liten pärla. Ett standardrum (med plats för fyra) och fullt pentry gick på under hundralappen, dvs ca 650 SEK och vi la till 30 dollar/natt och fick därmed både havsutsikt och fullt kök. Dessutom ingick städning, det fattade vi först lördag middag när vi hade både bäddat och diskat, med showergel för säkerhets skull.

 

Antonia och Tommy ska inspektera bryggan.

Underbart vacker solnedgång

Restaurangen hade en ytterst trevlig meny och jag hittade snabbt min favorit, en förrätt med det kanske något oklingande namnet Tuna tsunami, marinerade tonfiskskivor, som serverades på en bädd av japansk sjögräs och diverse andra grönsaker, lyckades bara urskilja kumquats, tillsammans med tre olika såser och inlagd ingefära, munnen vattnas bara jag tänker på det. Väldigt humana priser här också och ställets special var happy hour dygnet runt, beställde man vin eller öl by the glas fick man in två. De hade en brunch på helgerna till det fascila priset av 17 dollar, där ingick deras salladsbord som bara det var fabulöst, en hel hop med varmrätter, bakelser och bakverk och som kronan på verket enchokladfontän med massor av färsk frukt att doppa. För de över 21 ingick dessutom två glas champagne, lät som ett riktigt trevligt sätt att börja dagen på.

 

Fredagens middag påbörjades redan halv sex, därefter satt vi nere på stranden och njöt av solnedgången och den otroligt stora kylväska som familjen Ohlsson släpat med och som visade sig innehålla en blandad mängd med trevliga drycker. Kvällen avslutades på vår balkong med något glas vin till och det var nog tur att konfirmandernas lektioner var lagda att börja först klockan tio på lördagen. Förresten hade inte vi ont av det, Olle var kvar hemma på sleepover fest så Alicia och Ida härbärgerades hos Åkermarks, man behövde bara kasta en snabb blick in i deras badrum för att kunna konstatera att det bodde två tonåringar i den lägenheten.  Men vi fick en fantastisk dag på stranden, avnjöt ännu en god middag och alla barnen avslutade med att bada, först i havet och sedan i poolen.

 

Där vi satt och agerade badvakter kunde vi konstatera att en hel del ungdomsgäng hade tagit sin tillflykt till denna resort och partajade rätt hårt verkade det som. Kunde vi även konstatera hela natten igenom, då det mest partajglada gänget hade sitt tillhåll rakt över oss och envisades med att öppna balkongdörren ca 8 gånger i minuten, dra med stolarna över golvet lika ofta och hade en liten fin final vid halvsextiden på morgonen då de gjorde sitt bästa för att väcka resten av hotellet med hjälp av en gonggong och diverse höga röster. Var flera gånger på väg ut på balkongen för att avyttra vissa ej tryckbara eder, men efter en natt med väldigt lite sömn och desto fler vakna pauser orkade jag inte masa mig ur sängen. Det var nog tur det för den delen, när vi intog morgonens frukost på balkongen kunde vi konstatera att någon hade inte mått bra under natten och istället för att då uppsöka badrummet hade man helt sonika lutat sig fram över räcket och gjort av med som behövde komma ut den vägen. Väldigt mysigt! På söndagen uppenbarade det sig en herre från hotellet som beklagade nattens oväsen, bad tusen gånger om ursäkt och kunde meddela att gänget var utkastat och att en städning av balkongen genast skulle ombesörjas.

 

Men då var vi redan på väg ut genom dörren för att vara med på Kevins och Ellies dop, de är 15 respektive 13 år, båda föräldrarna, Susanne och Urban är svenskar men barnen är födda i USA och det har aldrig blivit av med dop under de perioder de varit hemma och eftersom Kevin nu skulle konfirmeras fick det bli dop en vecka innan och då hakade hans syster på. Väldigt annorlunda dop, inte bara med tanke på att barnen var något stora, det skedde dessutom utomhus i en liten vacker paviljong och Olof som hade glömt prästskjortan hemma genomförde akten iklädd skjorta med hopviken fuskkrage i papper bakom snibbarna, Rayban solglasögon på pannan och converse på fötterna. Sammantaget en jättemysig weekend, vi längtar redan tillbaka till detta ställe och till nästa helg när vi ska få träffa resten av gänget igen.

Inte helt fel....

Susanne, Urban, Kevin och Ellie

Nejdå, han tryckte inte ner hennes huvud i dopskålen, han hällde bara lite vatten över huvudet.

Och här är en annan liten pärla vi stannade och kollade på under hemvägen, den har ju faktiskt mina färger....

En riktigt trevlig Valborg till er alla!

Våra tennisspelande kompisar, Irma och Paul, är ju som sagt judar och kände mycket väl till traditiónen att äta lax, framförallt i kombinaton med bagels och philladelfiaost, men de annamade snabbt nya vanor när de fick imundiga gravad lax, med det närmsta jag kunde komma nypotatis, en sorts holländska potatiasr som är små och goda och kan ätas med skalet på, och kostar ca 70 kronor kilot, året runt, oberoende av säsong, samt farmors gravlaxxås som en motsvarighet till muta när det gäller fiskätande i den här familjen i alla fall. Mycket trevlig kväll blev det i alla fall, trots att Irma försökta locka tillbaka mig till tennisplanen, hallå, hur svårt ska det vara att förstå att racketen inte bara funkar...? Skitrack, som Birgitta skulle säga coh därmed punkt.

Alicia var sprudlandes glad ikväll, det är ju bal när de slutar åttan och tydligen ska de gärna ha en kavaljer att gå med och nu hade hon fått en reglementsenlig förfrågan från ett manligt objekt som heter duga, han hade kastat en godis, en "swedish fish" - säljs på IKEA, med ordet "DANCE?" skrivet på baksidan, snacka om romantik! men hon var glad och nöjd och det är ju huvudsaken. Så nu är det dags för nästa inköpsraind, balklänning..... den kommer säkert att användas en gång, kan ju bara vara tacksam att jag kom så billigt undan med konfirmationsklänningen.

Vi var barnfria och fina i går, lördag, Antonia hade sleepover hos Alva med kompisar och Alicia sov över hos Amber, en jättegullig tjej som bor i Arbor Green. Tommy ringde för att boka bord på Bonefish, de har underbara räkor till förrätt och en tonfisk som bara smälter på tungan, men trots den ringa tidpunkten av 18.15 fanns det bord först 21.00 så vi provade lyckan på Stonewood istället och hann inte ens barikera oss i baren förrän vi fick ett bord.  Kunde riktigt känna hur deras sallad togs upp direkt från ett nollgradigt vatten för att bevara sin krispighet och köttbiten som serverades med de nystekta grönsakerna skulle verkligen ha skrikit muuuu om den vore färsk, men den här biten hade säkert haft sin månatliga prövotid som upphängt källarobjekt, så mör att man kunde använda Ikeas smörkniv i plast, för att få den i ätmässiga bitar.

Klockan var bara halv tio när vi vände hemåt så vi uppsökte objudna Åkermarks, som hade gäster, men som glatt införlivade oss vid bordet varmed vi hjälpte dem att tömma några flaskor vin, sådana är vi, hjälper så gärna till när vi bara kan. Känns så bra att alltid vara välkommen, när man än dyker upp, är det ett blågult fenomen utomlands måntro? Om några timmar är det måndag, ny vecka, zumba och svett och nya FCAT tester för tjejerna, fullt upp med andra ord. Något positivt är att jag bokat en tripp till vöst kusten, den 25:e maj åker vi till Phoenix för att fortsätta upp mot Sedona, Grand Canyon, Zion och så avsluta med Las Vegas, Jisses vad jag gläder mig, ska ladda batterierna på kameran och på mig själv och ska njuta så av resa, natur, miljö och upplevelse! Missa inte bloggen om ca en månad, kommer garanterat att innebära nderbära bilder, om inte från mig så från Alicia som har en konstnärs förmåga att frammana bilder med ett skönhetsperspektiv som vida överträffar verkligheten, även om det verkar onödigt med tanke på de vyer som vi har att beskåda framöver.

Den här veckan är det FCAT i skolan igen, den trogne läsaren av bloggen kan dra sig till minnes att det är viktigaste provperioden under året, vi genomled samma plåga i fjor, dock utan att då inse hur viktigt resultatet av FCAT är. Detta typ internationella prov ligger helt till grund för i vilken grupp du ska hamna i nästa år, lägre resultat=lägre grupp=sämre lärare=sämre betyg och chanser att komma vidare. Tufft….. Framförallt gäller det i de högre klasserna och givetvis i femman som Antonia går i, nu ska hon placeras i rätt klass inför högstadiet. Det positiva med FCAT är att de inte har några läxor dessa två veckor detta pågår och Antonias klass får tom gå ut och leka efter dagens slutförda prov, medan Alicias vanliga lektioner minimeras till att vara 15 minuter vardera, varför ingen egentlig undervisning kan pågå, varför de därmed får titta på film eller liknande onyttigt. Det satsar oerhörd energi inför dessa prov, automatisk uppringning av coachen till lokala fotbolls och ishockeylag ringer upp för att intala hur viktigt det är med sömn och rätt man inför proven och listor skickas ut med instruktioner om tidig sängläggning samt nyttig snacks att ta med sig till skolan, för en europé är det speciellt kul att under kategorin grönsaker se både popcorn och ostkex. Nåja, i juni kommer resultaten, förra året fick Antonia en femma i läsning (av sex möjliga) och alla som fått denna poäng fick åka limousin till en japansk restaurang, ingen dålig belöning!

 

Antonia gör bra ifrån sig på fotbollen också, coachen plockade ut tre stycken från träningen och hon var en bland dessa, de ska göra en try out för att försöka komma med i competetive team, fast det är ju för nästa år så vi får väl hoppa det, kul i alla fall.

 

Efter Alicias slutförda prov i måndags kunde vi plocka ut dem från skolan så det gjorde jag med henne och Carina med Ida och så drog vi till IP för att försöka hitta klänningar till konfirmationen, det närmar sig med stormsteg och jag vill inte stå där dagen innan med bara en svart spetsklänning hängandes i garderoben när de är beordrade till vita klänningar, kåpor finns tyvärr inte. Efter otaliga provningar hittade vi på forever XXI ett par tjusiga fodral i vit spets med rätt så bar rygg, men med en kofta över kan de nog bli godkända av Olof. Nästa helg igen är det läger, då ska vi till Ruskin, en liten ort 45 minuter härifrån, nu var det östkustarnas tur att ge sig hit över och hotellet hittade vi av en slump, ska bli spännande att se hur det är. Ska även bli dop i havet, en av konfirmanderna är inte döpt så det ska klaras av nu, inte klokt vad nyheter man får vara med om här!

 

Annars har vi påbörjat arbetet med hemflytten för fullt, börjat rensa ur garderober, toalettskåp, kontorshyllor, möjligheterna och skrymslena är oändliga och vis av skadan börjar vi i tid. På Tommys lista står fixa och sälj båten och Brian var över idag och fick åtminstone igång eländet, men uppskattade att jobb och reservdelar för att få den säljduglig ligger på 1500 dollar. Fredrik hade helt rätt när han sa att en mans lyckligaste dagar i livet med en båt var två, när han köper den och när han säljer den…. Just nu diskuterar vi för fullt vem det var som ville vi skulle skaffa båt, Tommy påstår att det var jag och jag påstår givetvis vice versa, får nog leta mig tillbaka på bloggen för att skaffa bevis….

Pizza

Lördagens grillafton

Vi arbetade faktiskt också.

Bildvbevis, Jenny på zumba

Så här ser det ut när man är nio pers extra hemma, ingen större skillnad mot i vanlig fall alltså.

Guidning på sjön med Debbies båt.

Antonia och Alva var också med, ätandes sitt mellanmål

Så här såg bilen ut efter Ellenton och då hade de flesta lämnat av en laddning med Tommy som åkte hem tidigare.

Kalkonmiddag, låt maten tysta mun


Här pustar familjen ut vid lördag lunch när alla medarbetare åkt iväg till flygplatsen.