patricianyberg

Ny konfirmationsträff i helgen, så i lördags morse begav sig Alicia, Ida, Carina och undertecknad till östsidan igen. Carina hade hittat det enda återstående all inclusive hotellet i Florida, så efter att ha betalat 27 dollar extra per person fick vi ett grönt pappersarmband rund högra armleden, vilket berättigade oss till obegränsat intag av dryck och mat på nämnda resort. Vi äntrade incheckningsdisken ungefär tre timmar för tidigt, men fick ändå tillgång till rummet med en gång och blev dessutom hänvisade ut till poolen där vi skulle kunna inta en lätt lunch. Med lätt fasa i blicken besiktigade vi poolen, vilken visade sig fattas ett stort antal mosaikplattor samt att en målning inte hade skadat och solsängarna hade väl sett sina bästa dagar det också, för rätt många år sedan. Våra drömmar om en stor lunchbuffé införlivades definitivt inte, men Tiki bar hade en meny där bara hälften bortgick pga att de för tillfället saknade majonäs och tonfisk, men å andra sidan kolgrillade de kycklingen till salladen så det gick på ett ut. Till söndagens lunch var kycklingen slut så då tvingades vi proppa i oss hamburgare i tefatsstor storlek med en tjocklek på en halv inch, kolgrillad likaså och läcker som bara den, skenet kan bedra. När jag ändå är inne på mat så  bara måste jag nämna kvällens middag som vi avnjöt i en mycket mysig a la carte restaurang och fick ett urval av trevliga rätter att välja på, vi fastnade dock båda för carpaccion och därefter fisk, fint upplagda och mycket bra råvaror, sammantaget måste jag nog säga att det var en av de bättre middagar jag intagit i Florida.

Tjejerna hade undervisning klockan tre, solen stod högt på himlen och den norska kyrkan hade ju varit föruttagsamma nog att anlägga en pool vägg i vägg så Carina och jag tillbringade två trevliga timmar vid denna helgedom, alltmedan förbipasserande norrmän kastade förundrade blickar på oss. Det som kändes mest märkligt var dock doften, närmsta grannen är ett stall, så fem meter bort travar dessa vidunderliga djur med mänskliga små ryttare på ryggen, samtidigt avyttrandes stora högar av spillning som sprider en helt omisskännlig doft, som i vårt tycke inte alls hör hemma vid en pool. Fast vi offrade oss och solade och badade i alla fall.

Detsamma fick vi göra under söndagen och när vi drypandes av charm försökte lura till oss rummet några timmar fick vi svaret att det var utcheckning kl 11 och kostade 45 dollar extra att stanna tre timmar till. Under högtidliga överläggningar kom vi överens om att det var ett rent ockerpris, varpå den mörkögda skönheten bakom disken blinkade till oss och sa ”men jag kan nog fiixa det för 20 dollar”. Sagt som köpt och därmed hade vi rummet till klockan två och tillskansade oss på köpet en gratis lunch med våra gröna armband, i vårt tycke en riktig winwin situation.

Gudstjänsten visade sig bli en riktig överraskning, ett svenskt par i 20-25 årsåldern inledde sin tvåmånaders turne från Miami till Kalifornien och tillbaka igen, sjungandes sig fram med hjälp av akustiska instrument i form av gitarr, mungiga och en trumma som mest såg ut som en sammansnickrad playwoodlåda, prisandes sin tro i allmänhet och Gud i särskildhet, helt imponerande. De var helt igenom äkta, utstrålade tro, hopp och kärlek och en idealism som jag inte trodde fanns länge och kunde dessutom sjunga, detta kommer förstås från en totalt tondöv person, men Carina, och HON kan sjunka, intygade att så faktiskt var fallet. De sålde sin CD-skiva till det fashionabla priset av 7 dollar, men Olof ansåg, med rätta, att detta var alldeles för billigt och sa under samma gudstjänst att 10 var ett bättre pris, så slapp vi strula med växel också. Denna man, som säkerligen kunde gjort sig en förmögenhet som marknadsförare i vilken business som helst, hejade också på Alicia och Ida när de skulle samla in kollekten och bad församlingen att särskilt ta hänsyn till de svaga, insamlande stackarna som dessvärre inte skulle klara av en alltför tung börda, ”så lägga gärna sedlar och inte mynt”.  Som Annika tidigare berättat, inte alls svårt att förstå att man, för att överhuvudtaget få en sittplats,  fick vara på plats utanför kyrkan kl 4 på morgonen när Olof skulle hålla i julottan i Halmstad. Eller som svärmor brukar säga, ”han är så bra så man kan bli relischös på kuppen”.

Så har vi landat i verkligheten och vardagligheten igen och detta betyder i Florida idag 30 grader. Känns ju tungt. NOT. Däremot var hemflygningen lite jobbig, nio timmar från Köpenhamn till NY, vänta i 5 timmar, som blev 6, delvis pga att planet vid landningen inte fick taxa fram, vilket i sin tur berodde på att all flygtrafik stod stilla, Airforce 2, men Vice presidenten var på ingång, lär väl vara det närmsta man någonsin kommer en vicepresident.  Kan tänka mig att hela flygschemat sedan blev rubbat, för flyget som skulle avgå 20.45 blev försenat till 21.40 och sedan satt vi i kö bakom 20 plan med 3 minuters dif i lyftetid, det var inte muntert när man räknade ner när vi skulle landa och vad klockan var i våra huvuden då. Trots att vi skaffat kreditvärdighet i form av fullt användbara visakort, kan vi ändå inte få abonnemang hos ATT varpå vi tvingas ha våra mobiltelefoner hos T-mobile och Gudarna vet vad de sysslar med, men så fort vi är oanträffbara i mer än fyra dagar stänger de av våra telefoner, vilket alltså hände nu igen så taxin jag skulle bokat dök aldrig upp och kön var lååååång och den svarta mannen, inga fördommar men inte ens ungarna förstod vad han sa, hittade inte vägen och lyssnade inte när jag förklarade, eller så förstod han inte så vi kom i säng vid halv tre, halv åtta på morgonen, svensk tid. Till ungarnas försvar och ära ska tilläggas att de inte gnällde ett dugg, och det trots att de mådde illa och var supertrötta, kan inte skylla detta på bra uppfostran så det är väl generna.

Underbart att vara hemma i Sverige igen och fantastiskt att träffa alla, eller nästan, tyvärr hinner man ju aldrig med att träffa alla man vill och den här gången höll vi oss, med undantag från farmor och farfar besöket, uteslutande på hemma plan och klokt nog såg vi till att bara bli bortbjudna också, tillfällena när jag lagade middag var väldigt lätträknade. Tror nog vi klämde in ca 4 månaders vanlig social aktivitet på dessa 12 dagar, men så roligt det var!

Tjejerna tillbringade rätt mycket tid i skolan, kul sätt att tillbringa sitt amerikanska lov, och kunde konstatera att det föreligger en hel del skillnader. T ex så svär både elever och lärare i skolan och t o m på radion så förekommer detta fenomen, istället för ett piiiip. Tiderna var en annan sak, Alicia var mer eller mindre chockad när fredagen tillbringades med en timme gympa, en timmes slöjd och en timmes engelska och de kunde åka hem vid ett-tiden, här får de vara lyckliga vid måndagens early relese som är redan kvart över tre. Antonia kunde berätta att det var jättekul i skolan, de hade haft en lektion och sedan hade de bakat fastlagsbullar resten av dagen. Vet inte vad jag ska säga men en gyllene medelväg hade kanske varit melodin…..

Själv saknar jag, förutom vänner och släkt, det gudomliga Mellby-vattnet, men en tillsats av lätt kolsyra är det en helt Guda-benådad dryck, som må kämpa om Asarnas mjöd som plats nummer ett som begärligaste intaget i flytande form. En annan vardaglig sak är naturen, tog två dagar innan jag fattade att det som jag trott var skogsbränder utmed landsvägarna, faktiskt var jord, konstigt att inse att en sådan naturlig sak kan bli något onaturligt, men man vänjer sig snabbt vid palmer och grönska längs utmed våra vägar. Och back to basic again, storleken och avsaknad av badrum, hjälp, vad vi är bortskämda! Bråk, kiv och mer eller mindre regelrätta slagsmål blev vardagsmat när fyra, eller fem eller sex, beroende på antalet översovande kompisar till barnen, skulle beträda det rum som en gång i tiden smyckades med ett hjärta på dörren och där man i frid och fröjd kunde avnjuta dagens tidning som sedan begagnades till en nyttigare syssla. På något sätt tog varmvattnet också alltid slut lagom till att jag skulle duscha, men jag sätter det inte alls i samband med att ett antal tonåringar duschade först……..

För de motorintresserade kan jag berätta att Bettan, Terence volvo, rullar igen. Eftersom han är en tjurig f-n, släktdrag, gillade han inte Volvos attityd att halva motorn måste bytas ut, utan hämtade bilen, hällde ut all bensin och bytte filter och något annat med, låter ungefär som att rengöra en kaffebyggare, men efter fem timmar rullade hon igen, helt otroligt! Med anledning av veckans djupdykning i radiokanerna kan det kanske vara ide för broderskapet att skapa en ny nisch, verkar ju var fler än vi som tabbar oss.

 I Sverige har vi ju som bekant prisvärda dagens rätt när det gäller att välja lunch, om man nu inte varit begåvad och ambitiös nog att laga till en rätt som med fördel kan värmas upp i micron, dagen innan. Idag är det ju måndag, alltså jobbedag och därmed for vi iväg till Knislinge med bara ett lagom långt uppehåll i Osby för att slänga av ungarna hos farmor och farfar och givetvis tigga till oss lite fika. Lite är ju ett ord som inte förekommer i farmors vokabulär, så en kort fikarast tog uppemot en timme, men då hann vi skypa med Anna i Australien också. Vi anlände nästan lagom till lunch, kämpar starkt för att behålla den amerikanska tiden i huvudet så vi håller oss uppe länge på kvällarna och sover länge på dagarna, om man nu kan kalla halv åtta länge, vilket jag starkt betvivlar. Jag har ett favoritställe att äta lunch på (förutom hos farmor då), mitt inne i de Göingska trollskogarna, nämligen Tranan i Sibbhult, en restaurangskola som ståtar med hemlagad mat av de bästa, närodlade råvaror som finns och som alltid innehar en salladsbar som toppar det mesta.

Dagens RÄTT var baconlindade biffar samt isterband, kokt potatis – som inom parantes inte existerar det heller på amerikanska restauranger- brun sås och så massor med grönsaker.  Dagens FEL var att Tommy åkte och tankade bilen. Med 95 oktan. I brorsans Volvo som går på diesel.  Efter några minuters körning började bilen hacka och min äkta hälft började få ångest, tog jag rätt handtag? En hastig koll på kvittot avslöjade att han fyllt bilen med allt annat än diesel varpå en något häftig inbromsning följde.  Om Knislinge ligger in the middle of noware, ligger halvvägs till Sibbhult en bit  precis utanför, då kan ni tänka er själva, inte ens bärgningsbilen hittade dit utan fick ringa tre gånger.  Vi hittade faktiskt till familjen Swanson utan karta, fast Tommy S med en lätt ironi i rösten undrade var vi hade parkerat bilen, när vi kom gåendes…. Blev ett särdeles kort besök på 58 minuter, farmor hade satt  tidpunkten 6.15 till middag  och likt en italiensk storfamilj infinner man sig då sex och femton, inte senare och Ylvas hembakta kanelbullar fick vi med sorg i hjärtat tacka nej till, i lika hög mån som man inte kommer försent går man inte mätt till middagsbordet, lite har man dock snappat upp under årens lopp.

Igår var en helt normal amerikansk dag, dvs cab-tjänst mer eller mindre hela dagen, men avstånden är ju någon helt annat här, att skjutsa till Skottorps fotboll tar sju minuter med lite tur, det är ju ingen tid alls! Alicias lag skulle ha kick-off och Emma anmälde henne som hemlig gäst, varpå hon fick följa med till Halmstad och ha en supertrevlig eftermiddag med sitt gamla lag, Antonia var med på sitt lags träning och var mäkta stolt när hon sprungit 3,3 km, hon lyckades hamna mitt i konditionsträningen. På onsdag är det uteträning, undrar hur många i amerika-laget som hade dykt upp utomhus vid den svenska temperaturen? Fast idag har termometern faktiskt toppat fantastiska 14 grader, vi huttrar förstås i våra vinterjackor medan svensken i gemen blottar kroppen till t-shirt nivå.

Annars har en del abnorma skillnader dykt upp vid jämförelse, den första förstås när vi satte oss på tåget och fick se snö, den andra när vi klev in genom dörren hemma och kände hur taket likt asarnas vrede tryckte ner oss mot golvet. Tallriken i micron pressas mot väggarna istället för att fara runt som en tennisboll på en plan, jag fick bara in sängkläder till en säng i tvättmaskinen, som dessutom tog 1:43 på sig för att tvätta igenom dessa kuddvar och den minimala torktumlaren snurrade rundor i tre timmar innan jag kunde plocka ut tvätten, fortfarande halvtorr. Och andra sidan blev tvätten faktiskt ren, detta fenomen som vi inte är bortskämda med gällde även när vi körde diskmaskinen!

Antonia i grå tröja med laget runt om sig.

Vår gamla katt Sara kom och hälsade på sig med drog sedan hem till Putte igen, här vankades det minsann inte den finaste kattmaten och inte fick man sova på husses mage heller.

Vi tänkte ta en tur på stranden med Antonia tränade fotboll, men bara isflaken i strandbrynet fick oss att vända och hoppa in i bilen igen, vinden gjorde väl sitt till....

Söndagsmiddag i form av hemgjort potatismos, stekt sill och rårörda lingon, kan det bli bättre?

På väg till Osby bara måste man stanna och titta på stentrollen i deras grotta, oturligtvis var det för kallt för att gå ut, därför denna långdistansbild.

Och nu följer det reklam, ett urval från Nelos sortiment...

och lite till.....

Farmor och farfar, vi smorde kråset med helstekt fläskfile, brunsås och alla härliga tillbehör inkl svart vinbärsgele, mumma!

Tripp trapp trull, farmors lilla hjärtegull

I vanliga fall brukar jag ju inte skriva om livet i Sverige eftersom bloggen ska handla om vårt liv i USA, men Carina skällde på mig så jag får väl ta mig i kragen, ni som är i Sverige kan ju bara hoppa över den här veckan.

Eftersom vi knappt hunnit underrätta någon om vår oplanerade hemkomst var det en hel del som fick sig en överraskning. Alicia ville direkt upp till Emma, men hon var ju faktiskt i skolan så vi tog en tur till Maxi och inhandlade diverse svenska delikatesser, färska räkor, steksill, ärtsoppa på korv och makrill i burk samt lite annat nödvändigt som vi behövde inför vår vistelse, marabou mjölkchoklad, lösgodis och ostbågar t ex…. Vi pressade in några timmars sömn också innan Tommy skjutsade iväg Antonia som fick överraska Maja och Alicia upp till Fam Persson som visserligen tyckte det var kul att se Tommy men började gråta ner de fick syn på den bakom dörren gömda Alicia.

På fredagen var båda tjejerna med i sina respektive skolor, Alicia hade turen att hamna på en engelska lektion och fick briljera rejält med sin amerikanska och berätta om skolan i USA, vilket hon med all säkerhet framställde som ett mellanting av fängelse och tortyrhåla. Båda blev imponerade av den slapphet varmed svenska skolor bedrivs, de hade inte kommit ihåg fel och började som på ett givet tecken längta tillbaka till Sverige. Själv räcker det att jag kommer utanför dörren för att påminnas om varför vi flyttade till Florida, fem grader varmt med isiga vindar och grå himmel så kommer alla minnen med tidigare vintrar tillbaka. När vi landade hade det dessutom kommit fem cm snö, men det smälte bort under torsdagen.

Jag har bara hunnit att träffa Katrine och Ullis under en snabbt arrangerad lunch, men så mysigt att ses igen och på tisdag blir det tjejträff hos Katrine, jag längtar! Igår dök Andy och Lena upp och vi hade en trevlig kväll med bara en malört i bägaren, hjortsteken som jag hade inhandlat visade sig ligga på fel sida så det var en vildsvinsstek istället, inte mitt favoritkött precis. Men med massor av stekta trattkantareller och en sås gjord på en halv flaska rödvin slank det ner i alla fall, för att inte tala om att det sköljdes ner med rödvin också för den delen.

I förmiddags fick jag ägna mig åt djupare, inre tankar om ett av människans mysterium, nämligen hur generös kan man vara? Kom fram till att vissa människor är gränslöst generösa, detta i form av Christina som ringde på dörren och undrade om jag ville ha ”lite” svamp. Funderade för mig själv om detta var en kuggfråga, givetvis vill jag ha svamp, förrådet är nästan helt tömt i botten, men jag hade inte förväntat mig att få en hel bärkasse full, inte mindre än FEM stora burkar med välrensade och torkade trattkantareller för att inte tala om att hon erbjöd mig att komma hem och hämta gula kantareller som hon hade i frysen! Gränslös givmildhet är bara förnamnet! Funderar nu på hur jag ska smuggla detta genom tullen, ska inte lägga det i Tommys väska i alla fall, han kommer bara att slänga burken om han skulle råka ut för övervikt.

Hann med en snabb tur till Knäred också, för att hälsa på lillbrorsan och morsan och hade förhoppningar om att Konsum skulle ha kvar några av sina fredagsgrillade revben men där bet jag mig i tummen. Beställde två kilo till nästa fredag, det är lätt värt att köra fem mil för dessa revben och när jag lämnade mitt namn svarade kvinnan bakom disken ”ja, det ser jag ju nu, så du är hemma från Amerikat igen?” Spelar ingen roll att jag inte bott i Knäred på över 25 år, här håller man koll på sina Knäredsbor, utflyttade eller inte.  Kvällen tillbringade vi i lugn och ro ute i Attarp hos stora lillbrorsan, så mysigt att träffa dem igen och första gången vi mötte Alexandras pojkvän Jocke. Eftersom Terence i hela sitt vuxna liv tagit hand om sin betydligt struligare äldre syster kunde han inte heller nu släppa det utan lånade oss en av sina bilar, Tommy och jag har nämligen lite olika förutsättnngar när vi åker till Sverige. Han tycker det viktigaste är att jobba och träffa så många jobbkontakter som möjligt, jag är mer intresserad av att träffa släkt och vänner och klämma in lite shopping däremellan och boendes ute på landet är det svårt att kombinera dessa saker med bara en bil.

Nu kommer här minsann lite Sverigebilder också:


Huset stod kvar i alla fall...

och havet också men stora delar av sanddynorna var borta.

Semla i ena handen och kanelbulle i den andra, Maja nöjde sig med kanelbulle.

Andy och Lena och en trött Antonia i pappas knä

Hur lyxigt var inte det här?

Bara doften kan få mig att bli helt lyrisk, årets svampsoppor är räddade!

Tobias och Bessie på väg till kyrkogården, i bakgrunden några av byns original, en av dem vände sig mot mig och skrek "Jag ska stoppa dig i en säck!" enligt Tobbe betyder det bara "Hej på dig du!"

Och mamma vilade fridsamt, tänk att det är ett och ett halvt år sedan.

Riktiga vårtecken, krokusarna tittade upp ur gräsmattan

och snödropparna, riktigt mysigt att se

Tobbe hade slängt ut mormors gamle linneskåp och möblemang i masurbjörk och ersatt det med ett biljardbord och irländsk pubstil, kändes riktigt amerikanskt.

Trevlig middag hos brorsan i deras mysiga uterum, här är Terence, Dessan, Alexandra med polkvännen Jocke, Elina och Dennis och så Tommy.

Lillis, som vi en gång i tiden tog hand om, men som helt tydligt föredrog Terence i stället.

”Är du tokig?” utbrast Tommy och tittade på mig precis som om jag var det, men den här gången kände jag mig kanske inte direkt tokig, bara lite galen. Dessa tre ord framkallades av att jag i tisdags föreslog att vi skulle åka till Sverige. På onsdagen, dagen efter! Rättare sagt, i just den stunden om 19 timmar och bakgrunden var den jag hade framför mig på skärmen, biljetter med SAS för 4500 kronor. Tjejerna har springbreak nästa vecka så det var väl valt läge och vi längtade alla hem för att träffa släkt och vänner så sagt och gjort, jag bokade, vi meddelade tjejerna när de kom hem från skolan, överlyckliga blev de, och jag gjorde saker som måste göras, shoppade lite presenter, gjorde slingor – man måste ju prioritera- samt packade och kvart i sju på morgonen hämtade taxin oss. Tiderna var inte de bästa och vi hade 5 och en halv timmes väntan i Washington, och sedan hela natten på planet men det var det värt!

Att genomföra en väl fungerade nattflygning kräver en stark planering, ett stort inslag av egoism och en väldigt liten, eller obefintlig, del av etik och moral. Vid bokningen blev jag glatt överraskad då jag insåg att planet bara var fyllt till 80 % och bokade snabbt in oss på de då tomma raderna 33-36 F, detta innebär att vi får en hel rad med fyra säten för oss själva per person. Gick bra för alla utom för Tommy som av någon obegriplig anledning hamnade på plats 46 A, längst bak i planet där taket dessutom lutar starkt, men han hittade en tom fyrarad innan vi lyfte.  Väl ombord barrikerar man sig, gärna på ett mittsäte, tar av sig skona som ställs under sätet bredvid där man nu sitter. Bara denna åtgärd får eventuella kandidater till just denna plats att snabbt rygga tillbaka och tänka om, den Nybergska fotsvetten är inte att leka med. Man fortsätter genom att placera den nyss upplockade Aftonbladet på sätet längst ut till vänster och på den nu enda lediga platsen ställer man helt sonika ner sitt handbagage och vägrar ta bort det tills flygvärdinnorna påpekar att nu lyfter vi om fem minuter och bagaget SKA placeras under sätet framför dig. Det är även bra att se sur ut och skulle inte det hjälpa så hosta, högt och länge och gärna en rejäl och högljudd fejksnytning på slutet.

För att påbörja insomnandet och därmed även tidsomställningen så fort som möjligt slafsar man hastigt i sig sin lilla portion aluminiumförpackade mat, ett tips att slippa den obligatoriska kycklingen är att fråga efter fisk, de har nästan alltid någon god portion över från ekonomi extra över. Till detta inmundigar man den lilla flaskan med ljummet vitt vin, den röda sparar man till osten och kexet, hoppa desserten, man blir bara sockerhög. Barnen får stränga order att inte dricka Coke och givetvis dricker man inte det erbjudna kaffet efter maten, detta trots att man har lika hög abstinens efter riktigt svenskt kaffe som  kameler  har efter en oas med vatten efter 30 dagars ökentur.

När alla andra sitter inklämda i sina rader med brickorna pressande mot magtrakten, lyfter du lätt och elegant över din nu tomma bricka till någon av de tre tomma sätena bredvid och barrikerar toaletterna en längre stund.  Visserligen är det en akrobatisk övning utan dess like att byta om på de kvartskvadratmeter små toaletterna, men allt går, när ungarna var mindre brukade vi dessutom vara två på samma toalett. Skönt att krypa i något pyjamasliknande, borsta tänderna och ta bort makeup. Sen delar man med van hand ut två små rosa piller till samtliga familjemedlemmar, nämligen Benadryl, medicin mot allergi och därpå är det bara att bulla upp de fyra kuddarna i ena sidan, sträcka ut sig över alla fyra sätena, svepa filten om sig,  ignorera de sura blickarna från medpassagerare och sova så gott man bara kan i 4-5 timmar.

Första mars och idag har det varit 29 grader varmt och ingen luftfuktighet att tala om, inte dåligt för en vår-månad. Var därför oerhört opreparerad inför kvällens fotboll, inte mindre än tre olika tillställningar på tre olika ställen och när solen går ner sjunker värmen drastiskt till runt 22-23 grader, stod där med en filt virad kring lekamen när jag åsåg Antonias träning. Hon kör just nu utbildning med blandat lag, killar och tjejer, bra, det blir lite tuffare, fast tjejerna är till antalet klart underlägsna killarna. Det är lätt att se hur många som är av kvinnligt kön, bara att kolla in bollarna, i Antonias grupp var där tre rosa fotbollar och mycket riktigt var där tre tjejer samt nio killar.  Jämställdheten inom sporten genre är inte på någon vidare hög nivå, Antonias LÄRARE sa häromdagen åt henne att ”hon som är så petit och feminin inte borde syssla med fotboll utan hålla på med cheerleading istället”. Snackar vi 1800-tal här eller…?

Igår fortsatte vi på temat soppkväll som vi ärligt stulit från Bengtsson/Pettersson, tyvärr var det just dessa som inte kunde vara med då de skulle avhämta Mackan på Tampa flygplats, allas våran bartender är äntligen på plats igen. Men både Åkermarks och Nordbergs slöt upp och vi hade en trevlig kväll där vi firade skottdagen, sittandes utomhus medan två olika svampsoppor bubblade på gashällen i uteköket. Dagen till ära hade jag även bakat bröd, jo men visst var det lite svart på toppen, men inget redskap i köket är så bra som en rejäl skalkniv. Tömde därmed mitt fattiga lager på svamp, stort tack till Ullis, Erling och inte minst Christina I som lämnade, troligen, halva årets svampskörd, torkad, klar och förpackad i plastförpackningar, för att avnjutas i Tampa, fantastiskt. Som sanna konnässörer kunde vi också konstatera att det ÄR gott med vin till svamp, både rött och vitt, eller var det till nässelsoppa man inte kunde ha vin…?