patricianyberg

Stor dag idag och då tänker jag närmast inte på att vi har nio-årig bröllopsdag vilket vi i princip inte hinner fira och nästan hade glömt, utan att det är sista dagen i Sverige på ett tag och allt som ska fixas innan vi åker. Datumet har vi ju vetat länge men varför göra idag vad du kan skjuta upp till morgondagen? En väska har dock varit färdigpackad i två veckor, nu har jag alltså ingen som helst aning om vad som är i den. Tror där är en badrock till Alicia men sen är det tomt. Har ingen ångest för det eftersom min lista är i det närmsta färdigstruken. Min packlista, uppdaterad under många år och många resor gör att jag är helt lugn och säker på att inte missa något, dessutom kompletterad med min ”Att göra innan resan” lista som innehåller allt från att måla tånaglarna till att låsa postlådan, vilket gör att jag verkligen kan coola ner, eller kunde om allt då varit struket alltså.

Dessutom tillkommer det grejor, ditskrivna av Tommy, IDAG. Typ Laga jeans, städa gästhuset, posta rekommenderat brev, osv. Saker som då kunde varit fixade för ett par veckor sedan. Lite har jag själv också tillfogat idag, t ex få Antonia att ringa runt till sina kompisar för att leta upp sin dator som varit borta i tre veckor och som hon borde ha med sig. Unge, hon är så slarvig och kommer aldrig ihåg var hon gör av saker. Har dock strukit just den posten igen, hittade nyss datorn i min garderob, ren tur när jag skulle stuva in spikmattan och något tog emot, och kom då ihåg att datorn, den tog ju jag för några veckor sen när hon fått datorförbud pga dåligt uppförande. Finns fler i familjen som inte vet var de gör av sakerna….

Nu är sista väskan också packad och stängd, i två dagar har jag väntat på mannens necessär och det tog honom nu två minuter att packa den. Han hade oförskämdheten att skaka på huvudet och kalla mig för optimist när han såg berget och den ostängda väskan, men jag behövde bara plocka ut fyra böcker och ett badlakan så gick den igen, visserligen ett halvt kilo för tung, men det få de ta, de andra tre väger exakt 23 kg + 150 gram för Swansons bandet jag snor om dem och alltid glömmer att väga in. Men den stackare som göre sig besvär att bära mitt handbagage har mycket att ångra, 15 kg kräver sina modiga, framförallt om man ska få dem som att verka som fem kg i invägningen. Fast det löser sig kanske, klockan 22 kom Tommy med ett berg av papper som bara ”måste med”. Hallåååå, all planering, vart tog den vägen? Det är bara att infoga ett femte handbagage och hoppas att ryggsäcken ses som en oskyldig handväska. Förresten, väg in allt på en gång, barn, vuxna och bagage, är säker på att vi inte lider av någon övervikt på något håll när man jämför med vissa, amerikanska, medborgare, som får stoppas ner i dubbla stolar med hjälp av vaselin och skohorn, men slipper betala övervikt.

Annars har det varit relativt lugnt idag och alla ni som varit här och ringt och varit jättegulliga för att säga hej då och uppfört er trevligt, glöm den där bitchen som var jag där håret stod på ända och ögonen stirrade som runt som bästa Martin Feldman parodin och som i de bästa fall var hyfsat trevlig och i sämsta fall rejält otrevlig, allt jag skrivit i mina tidigare jobbansökningar har varit ren och skär lögn, jag är inte ett dugg stresstålig. Ja, det vill säga, jag kan ju jobba under stress och fixar det bra, men jag blir en otrevlig jäkel. På tal om otrevlig var det himla trevligt i lördags under vår avskedslunch som då varade 10 timmar och vilket härligt gäng vi lärt känna under våra år här och vad tårögt det kändes att försvinna härifrån, även om det bara är för fyra månader.

Men tillbaka till dagens händelser, det är väl de man ska skriva om i en blogg, så blev det en snabbresa in till Laholm, köpa gardiner till gästhuset eftersom vi idag undertecknat ett kontrakt och hyrt ut det och slängt de gamla, gardinerna alltså, till tandläkaren för att fixa ett underlag att barnen faktiskt har bra tänder, annars kan det ju inverka menligt på deras skolarbete, eller vad vet jag, skolan ville i alla fall ha ett sådant. Tommy fick i uppdrag att skaffa fram intyg om hur långt ungarna kommit i skolan, tyvärr missade han då att vi har två barn så halv tre for jag upp och Jill var snäll och kopierade Antonias underlag. Missade min tid hos naprapaten kvart i tre men han var också snäll och lät mig komma in klockan tre och jag slapp både elektriska stötar och de värsta knäcken, bara lättare smärtor och vridningar alltså. Känns i alla fall bättre i ryggen nu och med tur hopp och kärlek kan jag nog stå ut med 12 timmars flyg.

En annan trevlig sista minuten grej blev vattenläckan (som vi vetat om i tre månader) i badrummet som nu ska renoveras medan vi inte är hemma och ja, givetvis måste alla badrumsskåp tömmas. Halv sex kom jag på att jag lovat att vi skulle valt kakel och klinkers och lagt en lapp så det bara var fritt fram för gänget att beställa och jobba på. In på kakelfirman tjugo i sex och tre minuter i hade vi valt ut och lämnade stället. Noggranna designfolk, jo jag tackar….

Klockan sju kom jag på att Antonia fortfarande var hos Elina, det spöregnade men bilen är fullpackad med väskor och ingen chans att få i cykeln. Elinas snälla pappa packade dock in cykel och barn i sin bil och körde hem henne, tack Martin, och jag behövde bara ge mig ut på en kort tur för att lämna en gammal present till en väninna till morsan som fyllt år för en månad sen och som legat i bagageutrymmet i min bil, presenten alltså, sedan dess. SEN kunde vi ha vår bröllopsmiddag, klockan var framemot halvnio, men det blev gott i alla fall, eller kanske trots det, alla var hungriga som djur.

Nej, som sagt, lugnt idag, då var det nästan värre igår när frysrensningen tog ut sin rätt och jag bara inte  förmådde att slänga de tre påsarna med jordgubbar utan for iväg till Mellby In, fd Perssons livs, och köpte syltsocker och ställde mig att koka jordgubbssylt. Alltså, här har jag gett bort fruset kött i långa banor, fint ekologiskt oxkött, närodlat och finslaktat och paketerat enligt konstens alla regler, men jag har bara inte mage att slänga bort handplockade jordgubbar, (hur skulle de annars plockas?), och egentligen skulle jag helt vilja gjort saft på dem men det lät väl jobbigt med silning och annat. Mina infrusna gula kantareller la jag dock i en påse märkt ”Nybergs, rör ej” och stoppade i Birgittas frys, det är i sådan HÄR lägen som vänskap testas….

Arrgghhh, måste tillbringa lite tid med att stryka på mina listor, nästa gång ni hör från oss befinner vi oss på en annan kontinent, haaa deeee!