patricianyberg

Efter förra veckas party-inriktade stil trodde jag det skulle bli lite lugnare, men ack vad jag bedrog mig! Åkte, blev upphämtad rättare sagt, av Åsa eftersom vi plötsligt skulle simma efter zumban och Tommy behövde bilen till tennislektionen, till zumban i vanlig ordning i fredags men lektionen började annorlunda med ett tal av allas våran Maguie, the one and outstanding, vår zumba-queen, där hon berättade om första gången vi kom till zumban, det var när hon startade upp sin nya verksamhet och dessutom kunde berätta mer eller mindre sanna versioner av hur vi rörde oss till musiken. Säkert sant alltihop, har ett förträngt minne av en rent djävulusisk träningsvärk efter första passet och en ständig känsla av att röra mig åt fel håll, i fel riktning, i fel takt och långt efter alla andra. Fick dessutom ett superfräscht set av zumba-kläder och efter passet bar det iväg till Michelle, den borna festfixaren, som hade fixat allt det här! Det var brunch och flaggor och blå-gult och tal och känslomässigt så tårarna inte var långt borta. Två år är kanske ingen lång tid, men man hinner bygga en hel del relationer och ha mycket kul ihop, alltid sorgligt när man måste gå vidare.

 

Jaha, det här var på dörren, blir man hjärtevarm eller?

Helt enligt traditionell stil hade alla damerna tagit med sig en rätt, fanns mat till massor!

Jackie, hon är sååååå gullig och vilken kaka!

Maguie, min idol! Finns ingen som kan undervisa i zumba som hon!

Kolla vilket underbart gäng, vad jag kommer att sakna dem!


Direkt efter avslutad brunch blev jag avsläppt hemma för att snabbt slänga ner lite i väskorna, så slarvigt har väl jag aldrig packat förut och så plockades Antonia och Alicia upp och vi styrde kosan mot Orlando. Dags för säsongens sista fotbollscup, två timmar norr om hemmet så vi inkvarterade oss på ett trevligt familjehotell med den för Florida något ovanliga belägenhet av pool, nämligen inomhus. Mysig kväll på TGIF (Thank God Its Friday) trots att mina beställda revben svälld e ut över tallriken, observerade inte att det INTE var ett half rack, utan ett helt, typ en halv gris. Väl tillbaka mötte vi resten av truppen, idel feministiska varelser, förutom då coach Dan, helt regelrätt tillhör han den manliga skaran, har fortfarande inte sett en enda kvinnlig tränare. Det är helt enligt lagen, när vi väl ska hem träffar vi massor av trevliga människor vi gärna skulle fortsatt att umgås med, inte förvånande alls. Under lördagens bowling blev det ännu trevligare, de två pappor som var med, Tommy och en kille som hette Roger och utseende mässigt var en halv kopia av min tv-idol i ”alla älskar Raymond” och röstmässigt var 100% lik, spelade med barnen medan vi mammor bänkade oss i baren och hade det trevligt värre. Som tur var låg hotellet på gångavstånd. Fotbollen? Det gick åt helsicke, en vinst, en förlust och en oavgjort så inte gick vi vidare inte.  Men kul var det!

 

Hade nykommet sällskap när jag gick ner  till bryggan för morgonfikan idag, 10 meter bort låg en alligator i vattnet, en stor rackare också av huvudstorleken att döma, gissar på 2,5 – 3 meter. Flög snabbt upp för att hämta kameran och då djupdök han, kom dock tillbaka när jag smög mig ner igen, men simmade snabbt bort när Tommy visade sig.  Under eftermiddagens fikapaus hade han kommit tillbaka och befann sig nu till höger om bryggan, jag var mycket noga med att ha ryggen mot strandkanten, inte för att de kan ta ett skutt upp på bryggan, men man vet ju aldrig.

 

Idag har vi skickat ut inbjudningar till ”see you soon again party”, lördag om två veckor ska vi ha en liten tillställning när vi kan passa på att säga hej då till alla de underbara människor vi inte får se på ett tag. Eftersom väskorna är fulla redan innan jag börjat packa avböjde jag alla presenter som kan tänkas dyka upp men välkomnade att alla tar med sig en maträtt, så står vi för all dricka, love the american way! Dessutom ska jag göra en svampsoppa som kommer att få  alla varmblodiga amerikanare att känna doften och smaken av svensk sommarhöst, dunkelt uppblandad med fukt, råhet, mörker, mossa  och en lätt hint av enbär som en aning kan återspegla vad vi må återvända till.

 

PS, TACK Christina, nu åker en ansenlig mängd av dina svampar ner i de amerikanska struparna!

Efter att konfirmationen blev avklarad har firandet avlöst varandra, i fredags dök Mia upp med en hel låda munkar, mer amerikansk än så kan det inte bli.

 

Vi var och kollade på bil också, har nu slutligt fastnat för modellen Sebring, en fyrsitsig cabriolet som har riktigt gott om plats i baksätet för barnen, faktiskt klämde vi igår kväll in tre vuxna där bak och det kändes inte ens direkt trångt.  Vi hittade bara en enda i närområdet så vi for dit och där stod den, snygg i svart och med beige läderklädsel, dock hade det varit någon slarvig sate som haft den, fullt av stenskott i lacken, hjulkapslarna hade haft mer än närkontakt med en och annan trottoar och ett anande av partajande kunde skönjas i baksätet där mörka ringar missfärgade lädret.  Vill ni tvunget ha en svart undrade säljaren och där kunde vi ärligt talat säga att svart, rött och vitt hade vi funderat på. Efter ransakande av min själ konstaterade vi att intresset av att tvätta bilar på en skala från ett till tio ligger på ungefär minus tre och då det Floridianska vädret inte har mycket likhet med det svenska slasket så är nog rött bäst. Det visade sig att bilfirman tidigare under dagen haft besök av en 92-årig gentleman som två år tidigare köpt bilen ny till sin fru, härligt med en sådan positiv livssyn, tyvärr drabbades hon sedan av en stroke och kunde inte köra mer så nu sålde han den. Den har gått tusen mil och jag kan svära på att ingen ens suttit i baksätet, känns så gott som ny. Igår hämtade vi vår nya pärla och med en dåres envishet började det regna och fortsatte till fram på förmiddagen idag, första gången det hände med en sådan intensitet på ett halvår. Men idag har vi kört nercabbat och Tommy och jag fajtade som vanligt om vem som skulle köra Alicia till fotbollen, men den här gången ville båda köra, jag vann. Nu letar vi fraktbolag, i bästa fall ska bilen skeppas nästa vecka.

 

I söndags firades mors dag i USA och jag blev vederbörligt uppvaktad med lunch på Bonefish, presenter från tjejerna och på kvällen for Alicia och Tommy iväg och handlade och sedan lagade hon en riktigt proffsig middag med potatiskaka, spenat, ryggbiff och bearnaisesås, väldigt gott och så lyxigt at bara kunna sätta sig vid dukat bord!

 

I tisdags stack jag iväg innan tuppen hunnit gala och styrde kosan mot Orlando där jag bokat in mig på en kurs för att bli zumba-instruktör. Vi var 75 personer som under dagen blev rejält trimmade i sju olika latininspirerade danser, varvat med teori, men efter 10 timmar var man ändå rätt mör i kroppen. I alla fall fick jag mitt diplom så om jag inte vore totalt tondöv samt  innehar ett minne som en guldfisk för allt som kopplas ihop med musik och rörelser, skulle jag i teorin kunna leda zumbaträning. En kul dag var det hur som helst och jag har lärt mig grunderna i träningen så jag hoppas kunna fortsätta träna i samma takt när vi kommer tillbaka till Sverige igen. Mest imponerad var jag dock över dagens instruktör, Joy var sidig som en vidja, hade utstrålning som en hundrawattare, energi som ett adhd drabbat förskolebarn och var inte mindre än 71 år!

 

Igår var vi svenska tjejer hembjudna till Mia och det visade sig att de i smyg planerat en avskedskväll för mig så jag blev vederbörligen uppvaktad igen med ett superfint, praktiskt  plagg från min favoritaffär La Pink.  Kan användas som filt, handduk, sarong och säkert som amen i kyrkan ska den vara med i bagaget hem. Himla trevligt kväll blev det och Tommy bjöd hem de manliga respektive och trakterade dem med pizza samt tappra försök att tömma vår ölkeg, tror dock inte att de lyckades helt.  Vi damer lyckades nog däremot rätt bra med att tömma Nordbergarnas vinförråd, i alla fall kändes det så i huvudet i dag morse.

 

Idag, sjuttonde maj, firar vi inte bara Norges nationaldag utan även vår 15-åriga förlovningsdag. I augusti förra året hade vi vår tioåriga bröllopsdag, men i stöket med avfärden hit blev den inte riktigt firad så vi slog ihop och firade rejält nu. Vi slog även ihop min förlovningsring och vigselring och jag har nu en skönhet på ringfingret som går i äkta amerikansk stil.

 

 

Som utlovat kommer här lite foton från helgens konfirmation.

Här är hela gänget, med solen i ögonen, Alex Filippa, Kevin, Allicia och Ida.

Och här sitter de i kyrkan.

Alicia läser sin text om kärlekspärlorna.

Själva konfirmationen.

Ida och Alicia.

Antonia tar nattvarden.

Alicia och Olof

Så här tjusigt var det dukat efteråt....

när vi käkade svensksmakande smörgåstårtor.

Marie hade bakat tårtorna....

och Petra hade gjort dekorationerna.

Allt var väldigt svenskt, t o m cupcaken hade blå och gula formar.

Väl hemma igen blev det konfirmationsmiddag på kobe, fam Bengtsson/Pettersson med gäster var också med.

Alltid lika roligt att gå dit och fräscht att få maten tillagad vid bordet.

Konfirmanderna blev firade med fler cupcakes:)

Så var det äntligen dags, en långdragen väntan på pånyttfödelsen, ungefär som en graviditet, nio månader från beslutet var fattat, med dalar och med toppar och plötsligt var vi bara där, konfirmationsdagen och det kändes som att det var igår vi var i Vittsjö kyrka och fick henne döpt. Eftersom Alicia är född i juni blev dopet någon gång i september och min starkaste minnesbild  från detta är faktiskt inte den lilla ljuvliga ungen iklädd kusinernas lånade dopklänning, utan den synbild som mötte mig när jag kikade ut genom köksfönstret i vårt gröna hus och fick se hur plommonträdet bevärdigats med femton par ben. Grenarna hängde tunga av de mogna frukterna och dolde markant alla överkroppar som raskt plockade de solmogna frukterna för att inta som en första förrätt, om jag inte minns helt fel hade jag en italiensk buffé som inte gick av för hackor, så jag tror ändå inte att någon fick gå hungrig därifrån.

 

Men nu var det alltså dags för vår sista resa till östkusten för ett tag och i detta syfte, känns riktigt tråkigt, tänk vad detta uppdrag har skaffat oss många nya trevliga bekantskaper och gett oss tillfälle att se ställen som vi annars aldrig skulle ha hamnat på. Blev många sjuka svenska barn på Benito och Pride denna fredagen, är så jobbigt att få dem lediga så vi ringde och sjukanmälde hela högen, inklusive  Alva som följde med oss i helt egoistiskt syfte att hon och Antonia kunde underhålla varandra. Dagarna till ära hade vi bokat ett hotell på stranden, dock 45 minuter från kyrkan, så det blev lite körningar eftersom tjejerna skulle träna under lördagen också. Vi som var bortskämde med förra helgens restaurang fick oss en påminnelse att östkusten är i en klass för sig, rumspriserna var givetvis dubbelt så dyra, därtill kom parkering för 18 dollar per natt, restaurangen hade samma påslag men kontrade med att väntetiden var det dubbla, däremot hade de happy hour mellan halv sex och halv åtta, varvid vin, öl och en hel del drinkar var gratis. På söndags morgon hade Åkermarkarna, båda familjerna, Fredriks mamma och pappa är också här för att övervaka konfirmationen, inget vatten, var helt säker på att det berodde på Ida och Alicias tidiga uppgång, de flög upp från sängarna klockan sex för att med säkerhet hinna platta håret, passade säkert på att tömma vatten reservoaren för hotellet också.

 

Däremot hittade vi en mycket trevlig italiensk restaurang för middagen, vårt stora sällskap placerades i ett eget utrymme och man kände sig som en riktig vip-gäst. Men man ska ju aldrig upprepa en succé vilket bevisades dagen efter när vi fick helt annan service, men efter att ha skickat ut Olles köttbit som han beställt välstekt, två gånger och fått in lika blodig som innan, slapp vi betala den, alltid något. Gott var det i alla fall!

 

När vi började föra det här med konfirmation på tal var väl tjejerna så där, men under resans gång har det verkligen ändrat sig och nu är båda två så glada att vi valde den här vägen. Förutom att vi haft mycket roligt och trevligt under resorna så har de verkligen lärt sig något och dessutom träffat en vuxen person som de kan ha tillit till hela livet, som Alicia sa ”Mamma, man kan verkligen prata med Olof om ALLTING”, måste vara skönt när man är tonåring och hundra tankar flyger genom skallen med en jets hastighet, dygnet runt för det mesta verkar det som. Under konfirmationens gång har ungdomarna utgått från ett armband med olika pärlor och under konfirmationen fick de berätta om en av pärlorna som de valt själva, kärlek, natt, hemlighet, Guds-pärlan osv och jag måste erkänna att jag är imponerad, hade jag inte vetat bättre hade jag nog misstänkt att föräldrarna haft viss inblandning i de här talen, men både vi och familjen Åkermark var totalt ovetande och därmed säkert också de övriga tre. Vilka författartalanger  som gömde sig hos dessa fem ungdomar och med vilken tillförlit och proffsighet de  alla framförde sina tal, jag är djupt imponerad, liksom resten av församlingen. Eftersom vi inte fick höra talet innan var det ju svårt att drilla henne, annars har hon ju viss vana av detta, Tommy hade hårdträning med henne då hon vid nio års ålder skulle läsa texten i kyrkan, som handlade om lärljungarna tror jag, i alla fall kunde jag överhuvudtaget inte uttala namnen, men det klarade hon med glans, precis som i söndags. Dessutom lyckades Alicia med konststycket att ha den kortaste klänningen och de högsta klackarna, inte långt från päronträdet falla äpplet……

 

Foton kommer…..