patricianyberg

Idag har vi ätit frukost och sen åt vi lunch och nu har vi ätit middag…. Börjar bli rädd att den här bloggen ska bli en tråkig vardagshändelse och just nu händer det inte mycket i vårt liv. Vi är klara med huset, nästan, skolan går på, vi jobbar varje dag, kort sagt vardagsliv a la Svensson.  Och jag tänker inte börja skriva om att jag faktiskt bytt ut kaffet mot te på morgnarna, eller annat trivialt bara för att fylla ut sidorna, så det är nog bara att inse att denna blogg sjunger på sista versen.

Lite har det dock hänt sedan sist, Alicia och Ida spelar ju fotboll med i skollaget och fick i förra veckan erbjudande att spela med i en av de bästa klubbarna här, kul, när kan man börja skriva kontrakt med barnen och ta en 75% av deras intäkter? I torsdagens träningsmatch gjorde Alicia det enda och avgörande målet och var speciellt nöjd med sin dag, samma dag fick hon också erbjudande att sjunga solo i nästa körframträdande, något hon inte tyckte var lika kul, men det verkar som att hon ska stäcka sig till att sjunga duett med en kille. Jag lär väl vara bra mycket mer nervös än vad hon kommer att vara.

Antonia har börjat spela tennis två gånger i veckan, det går jättebra för henne och vi har spelat två gånger i helgen, på hennes anmodan. Hon tyckte det var superskoj på träningen och tydligen är det några tjejer i klassen som också går där, även om de inte var med i torsdags. Bra, då ska jag försöka hugga deras mammor och be om telefonnumret hem till dem, sådant lämnas givetvis inte ut i skolan och allt eventuellt lekande måste bestämmas dagar i förväg med noga angivna tidpunkter för hämtning och lämning. Allt lekande sker under helgerna, när läxläsningen och aktiviteterna är klara i veckan är det ingen som orkar leka. På något sätt känns det inte som om de amerikanska barnen får tid till att bara vara barn, det måste hela tiden hända någonting och dagarna är ständigt fulltecknade.

Äntligen har det börjat bli varmare och med lite tur är kanske vintern förbi, det är ju faktiskt snart februari. Helgen har bjudit på strålande sol och upp mot 24 grader varmt, vilket inbjöd till att försöka få tillbaka lite av den försvunna solbrännan. Har dock upptäckt att screnen runt uteplatsen inte bara håller mygg och skräp borta, den filtrerar även solstrålarna så nu får det bli solande på bryggan i fortsättningen. Undrar hur länge det dröjer innan grannarna idiotförklarar en, här går de i vinterjackorna och en del har även mössor och något solbadande är det inte tal om, lär  nog dröja flera månader ännu.

Vissa dagar ska man nog inte bara kliva upp, visserligen är jag väl aldrig särskilt intresserad av att kliva upp ur sängen, men man måste ju, barnen ska till skolan och det kan ju vara bra att få några timmars jobb gjort medan det finns folk på jobbet i Sverige. Denna dag började rätt bra, båda barnen hittade sina kläder, förutom Antonias jacka som fortfarande inte dykt upp då och båda två hann med bussen och fick till och med sina matlådor med sig. Började jobba och försökte komma in på skatteverket för att lämna min redan en dag försenade periodiska sammanställning men där var det tekniskt fel så det fick anstå några timmar.

Åkte iväg till zumban, passerade några asgamar som satt och kalasade på sopor som lagts i påsar utanför soptunnan, Herregud, att folk aldrig lär sig. Det lär betyda otur med dessa fåglar, har i alla fall Carina hört, hon gladde sig hjärtligt när de häromdagen satt på grannens tak, grannen ifråga anmälde Åkermarks till polisen tre gånger nyårsafton för att de sköt raketer, skulle inte förvåna mig om Fru Åkermark slängt upp brödsmulor, eller rått kött, på taket, grannens alltså. Under träningspasset skulle vi mäta vår puls, den skulle ligga på 220 minus din ålder, fast ingen tyckte att jag räknat rätt när jag hävdade att min borde ligga på 190-200, vilket den inte heller gjorde, trots tre mätningar hamnade den stadigt på 150, alltså har jag puls som en 70-åring!?!

Barnen hade sin sluta tidigt dag, vilket betyder att Antonia kommer hem redan halv ett, men då var hon så trött att hon bara ville gå och lägga sig och sova, vilket hon också gjorde. BAD MUM som sätter sitt barn i amerikansk skola varmed barnet frivilligt vill sova middag på en dag som brukar vara vikt till något roligt. När Alicia kom hem for vi iväg för att köpa en iphone till henne, hon har på två år lyckats slarva bort/ha sönder två stycken, så denna gång fick hon köpa mobil för egna pengar, varför det blev en begagnad sådan, hittade den på Craigs list, motsvarigheten till Blocket. På karten var det bara en bit bortanför Universitetet, ca 20 minuter, i verkligheten tog det nästan 50 minuter, fast det inkluderade förstås de två gånger vi körde fel, jag skyllde allt på GPS:en.

Dörren öppnades av en kines med tre snoriga barn i hasorna, varav varje hade en iphone i handen och överröstade varandra med att skrika ”game” och ”toy”. Kinesen förkunnade att han måste sälja en för han behövde pengar, undra på det när man köper sådana leksaker till barnen, men det hade det goda med sig att Ida kunde förklara att det inte var någon kinesisk kopia, det går nämligen inte att spela några spel på dem. 250 dollar växlade ägare och jag tog telefonen ur Alicias hand för att kolla om det var några repor på den, varpå den STUDSAR ur min hand, ner på betongplattorna och studsar där med, två gånger. Tystnad! Jag ser hur glaset krackelerar, telefonen delar sig i två delar, sladdar sticker ur och små microkort studsar ut över gräsmatten, som tur är utspelar sig detta bara i min fantasi, men en rejäl repa fick den i alla fall.

På hemvägen åkte vi inom Mcdonalds för en glass, köpte en kaffe till mig själv som visade sig vara en glass med kaffesmak, dags att börja på engelska kurs, varpå jag genast spillde en stor klatt på mina vita, nytvättade byxor. Därefter gick färden till Publix, hade behövt storhandla men Alicia skulle vara i kyrkan om ett litet tag så det var bara att sticka inom och rycka åt sig det mest nödvändiga. Efter två minuter upplöstes Tommy i rök, jag betalade mina varor och gick ut till bilen där tjejerna satt, dörrarna var låsta så de öppnade dem manuellt, varvid billarmet gick igång. Så högt det kan låta då, men tänkte tillräckligt klart för att ringa Tommy och i allt annat än vackra ordalag undra var i --- han höll hus och om han möjligtvis hörde ett billarm så var det vårt.

Väl hemma tänkte jag avsluta dagen med att lämna in min nu ytterligare försenade periodiska sammanställning, men ser man på, mellan 24-07 har skatteverket stängt, varför stänger man en datortjänst som enbart ska ta emot dokument på natten? Kräver den OB-tillägg eller?

Kom bara 20 minuter för sent till kyrkan, varav fyra tillbringades i väntan på vänstersväng upp på BbD och ytterligare tre minuter gick åt till att komma av BbD innan poliserna stoppade motstående trafik så man kunde svänga vänster, fin service.

Men  igår uppgick temperaturen till 27 grader innan stormen bröt ut och idag har solen lyst över de gröna nejderna även om det bara varit ynkliga 17 grader, så jag ska inte klaga, får väl jobba med kondisen, köpa ett fodral till telefonen, tvätta byxorna och lämna in en deklaration imorgon och förresten, ha en bra dag!

Idag var det balett för Antonia igen, förra måndagen var det någon slags helgdag, så då var det inställt. Smart drag att lägga kursen på måndagar då nästan samtliga amerikanska helgdagar inte har ett fast datum i månaden utan läggs på typ andra måndagen i januari eller tredje måndagen i mars. Sedan tar de en fast månadsavgift, i december blev det bara två balettundervisningar för 69 dollar, surt tycker jag. Men det jag skulle komma till var ju att samtliga föräldrar var medverkande idag, första dagen på en ny termin, utom Nybergs som helt missat denna sedvänja. Men man kan ju inte lära sig allt på en gång.

På torsdag ska jag i alla fall vara med, då ska Antonia ta sin första tennislektion, eller i alla fall den första sedan i somras då hon tillbringade några timmar under Svantes ömma omvårdnad i Skummeslöv. Facebook är så himla smidigt, slängde ut en hint till de nyfunna amerikanska väninnorna, och inom en halvtimme hade jag tre olika förslag på var hon kunde börja spela tennis. Nu blir det på grannområdet Arbor Green, två gånger i veckan. Det börjar stocka sig, balett på måndag, tennis tisdag och torsdag, samma dagar som Alicia tränar fotboll och så är det oftast match på onsdagar + kyrkobesök, veckan börjar kännas fullspikad. Själv kör jag zumba tre gånger i veckan och Tommy tar gymmet lika många gånger, skulle väl börja jogga också, men jag vet inte vad det är som tar emot, känns himla motigt.

Gårdagen gick åt till rekreation, dvs jag och tjejerna åkte ut till Wiregrass för lite lätt shopping. Båda hade en varsin kompis med sig, varvid jag var lätt överflödig, tills det var dags att käka lunch. Blev lätt smickrad när Alicia ringde och frågade om vi inte skulle luncha ihop, visade sig ju dock att hon mest var ute efter någon som skulle betala notan:-).

Oj, vilken fest det var igår, vi hade långt om länge vårt housewarmingparty och vi blev inte mindre än 58 personer. När folk ett par timmar innan festen anmälde sig och några annonserade att de tänkte ta med sig lite extra personer, började jag bli kallsvettig, hade gjort en buffé till 50 personer, visserligen med lite tillägg, men ändå. Funderade in i det sista på att ringa och beställa pizza till barnen, men som tur var avvaktade vi, nästan hälften av maten blev över. Och det berodde inte på att folk inte käkade, tvärtom, de flesta tog om flera gånger. Var något osäker på den gravade laxen, men den gjorde succé, speciellt min egenkomponerade gravning med rosépeppar, enbär och apelsin, en kombination som fick Tommy att rynka på näsan när jag blandade ihop den.

På inbjudan skrev vi från halv sju till elva, det är bra här, alla går hem i tid, trodde vi, de sista gick kvart i ett, men det var så roligt och klockan elva hade vi inte ens börjat öppna den enorma hög med presenter vi fått. Något som vi absolut inte väntat oss, men förutom 10 flaskor vin var där kokböcker, tekittel, glassmaskin, vinöppnare, cognac, quesadilla maker, en underbart vacker vas med tulpaner och mycket annat. Mest imponerad blev jag nog av Shawns present, jättefina glasunderlägg med ”Nyberg” ingraverat.

Till nästa party vi ska ha har jag lärt mig två saker, göra dubbelt då mycket välkomstdrink, fick improvisera på slutet och bara slänga ihop vin, vodka och sprite för att hålla folks glas fulla och som nummer två skaffa någon hjälp i köket, blev inte mycket mat för varken Tommy eller mig. Ett smart drag var dock tipspromenaden med svenskt tema som gick runt hela huset, så slapp vi dra runt folk på visning stup i kvarten. Hade två priser, ett för vuxna och ett för barn, båda bestående av svenskt godis, barnpriset var speciellt attraktivt, det vanns av Juliette, upptäckte senare att hon gått rundan fyra gångerJ.

Har sagt det tidigare men det är så lätt att ha fest här, papperstallrikar och plastmuggar och folk sätter sig där det finns plats och finns det ingen plats så står man. Det enda jag hade problem med var uppläggningsfat men som vanligt ställde Åsa och Carina upp och lånade ut vad de hade. Dessutom lånade Carina ut marshallhållare, blev väldigt fint med facklor nere vid bryggan och vid entrén, samt deras enorma isbox, smidigt att fylla med is och så ner med drickan, håller sig kallt hur länge som helst. Här kommer också folk lite när som, de första kom inte förrän klockan var närmare sju, vilket var tur för mig som alltid är sent ute och de sista droppade in när klockan var nio. Alla cirkulerar och pratar med alla och våra tre olika ”grupper” bestående av svenskar, grannar och nya amerikanska väninnor med män verkade trivas tillsammans.

Var för upptagen för att hinna ta alla de kort jag velat, men här är några:

Som tur var slutade det regna en timme innan festen började, så vi kunde ha all maten ute.


De tre damerna till höger är Åsa Laura och Mary


Mia och Carina under svenska flaggan, de måste ha druckit en del, är lätt suddiga....


Petra, Carina, jag, Åsa och Alecia


Några av grannarna, Dom, Stevie, Bryan, Cathlen och Brian


Åsa saknade sin Tobbe som var i Las Vegas på mässa, men hittade någon att gosa med.


Kolla presentberget......


Dagen efter....

Jaha, det var ju ett tag sedan, men min trötte svärson Krille lovade att göra ett gästinlägg och sen blev han ännu tröttare och gick och la sig, tre kvällar i rad, så nu får jag väl skriva själv. Här har varit hårdbevakning på köket några kvällar, håller på att förbereda för morgondagens housewarmingparty, det lär visst komma 60 gäster som ska ha undfägnad och dricka. Drickan är fixad i form av ölkeggen, även om Tommy idag fick ångest och beslutade sig för att inhandla ett antal ölflaskor att ha i reserv, tänk om de 29 literna skulle ta slut, och vinet är inhandlat sedan en vecka tillbaka, kassörskan skrattade rakt ut när jag lavade upp flaskorna på bandet, är tydligen inte vana vid svenska fester här. Har kompletterat med fem flaskor Absolut i olika smaker, bjuder man in till party med svensk mat och dryck så kräva det drycker som lever upp till inbjudan.

Tommy har försökt att hålla sig undan så mycket det går, men det är ju svårt att göra som i Sverige och gå ut och klippa gräset när vi nu har en inhyrd trädgårdsmästare här, så ikväll åkte han på kanonjobbet att skala räkor. Inte utan protest och jämmer och när jag gjort tzatsikin, röran till desserten, skivat tre kilo jordgubbar, dressing till potatissalladen, rivit citronskal och städat i köket förbarmade jag mig över honom och hjälpte till, inget under att de inte var klara, jag skalade fyra när han gjorde en, å andra sidan sköljde jag inte mina räkor under rinnande vatten. Och nej, det var inte en femkilos Grönlandsräkorslåda det handlade om, det var 1,5 kilo, inhandlade på Ikea i Tampa. Kämpade tappert för att få till en svensk buffe men med facit i hand känns den mest italiensk, har dock en känsla av att amerikanarna inte kommer att märka någon större skillnad. Dessutom var det rätt knepigt att få till vissa ingredienser, turkisk youghurt har jag bytt ut mot yoggi, creme fraiche och riccottaost, kryddnejlikor mot anis, men jag brända ändå vid hälften av kycklingfileerna så ingen kommer ändå att känna någon smak att tala om, bulgur mot en blandning av couscos och tabula, blir säkert jättebra.  Reportage i form av bilder kommer att publiceras inom det snaraste.

Igår var vi på Busch Garden, favoritställe för barn och vuxna, numera bor vi bara 20 minuter därifrån. Antonia var lycklig på riktig, hon har uppnått den magiska gränsen 140 cm och får därmed åka alla attraktioner på hela stället. Lyckligast var nog jag, som insåg att Alicia hade fått någon att åka med, varmed jag lugnt kunde stå bredvid och titta på, eller som det heter, ”någon måste ju offra sig och passa ryggsäcken”.

Nu har jag inte tid mer, ska planera i detalj hur många timmar återstående delen av matlagningen tar för att se om jag har tid att gå till zumban imorgon, men jag tyckte att Tommy muttrade något om att gå och få pedikyr under nämnda dag, så jag ser ingen anledning till att jag inte skulle kunna få en timme att svettas, plåga musklerna till det outhärdliga och ta en legal timmes bortavaro från köket.

Idag kom Krille tillbaka från sin sejajour i Chicago, som han framlevde i idel snöstormar och långa bilkörningar, och möttes av en Vincent som var överlycklig att se sin pappa igen. Tro det, här han tillbringat fyra timmar i sällskap av endast ”Trisa” och Toni och som den gudabenådad unge han är så sparade han två dagars bajs till 20 minuter efter föräldrarnas ankomst. I like!

Annars så var ju Anna rätt ännaklämd över att lämna Vince i vår ömma omvårdnad för några timmar och jag gillade speciellt att hon bredde ostmackan till honom innan hon for iväg, kunde jag ju ha gjort fel, he-he. Har lätt förträngt hur det var att vara förstagångsförälder!

I övrigt så går livet sin gilla gång här, Antonia kom hem med ett A på sitt projekt i science som hon (jag) gjort och Alicia hade två prov till idag som hon tror gick bra, tufft in i det sista, idag var sista dagen på termin två, Gud ske tack och lov, nu är de lediga i hela fyra dagar.

Tommy var och klippte sig igår och kom ut från barber-stället, med en massa nya insikter, hans 74-åriga frisör tillbringade nämligen 70 timmar i veckan med att fara runt till olika skolor och göra volontärjobb i genren ”fråga vad du vill om Gud så svarar jag”. Under 30 minuters klipptid höll han en oavbruten föreläsning om Guds inverkan på samhället idag och gjorde ständiga inlägg om huruvida Tommy hade några frågor. Min man höll klokt nog munnen stängd, inte vidare smart att börja diskutera teologi med en man som har en farligt vass rakkniv nära din strupe och dessutom ödet av din hårutväxt de närmsta tre månaderna i sin hand.

Anna har härdat ut tre zumbapass med den äran och rätt vad det lider får hon säkert in den där shake-it saken också som jag inte begriper hur någon icke-född latino bara kan få till, den genen måste bara fattas hos oss nordeuropeer. Lama försök att få henne till min vän eller tom syster tystades snabbt ner när Rosie frågade om hon hade börjat på college ännu och Michelle tyckte hon såg ut som sexton så nu är hon snart officiellt min dotter men trots att jag räknar baklänges så långt jag kan så hamnar jag ändå bland 60-talslisterna där jag också hör hemma,  så varför klaga?

Jaha, man vet att man varit ofta på en restaurang när servitrisen vet vad man ska äta och plockar fram det vinet man vill ha utan beställning, och då har inte ens Anna varit med på Rube Tuesday förut. Det är väl inte världens förstaklass restaurang precis, men en perfekt familjerestaurang, med kritor till barnen och en salladsbuffé som innehåller allt man kan önska och lite till.

Har så sakta börjat inviga Anna i den amerikanska shoppingens fröjder och presenterat henne för Ross och Marshall, nu väntar Macys, outleten i Ellenton och om vi hinner IP och köpcentret i Brandon.  Är väldigt imponerad av hennes karaktär, blev bara en RL tröja till Vince och senare ett par skor av samma märke, men superfina var de.

Alicia har börjat på skolans fotboll, den ska hålla på i nio veckor och första matchen är i februari. De spelar sexor, sjuor och åttor i ett lag och är ca 40 st, kul för coachen att plocka ut ett elvamannalag av denna skara, han får förstår göra precis som han vill, bara min dotter får vara med och spela match. Jag kommer inte alls att vara en jobbig förälder som vässar armbågarna på dottern, nej, nej, tro inte det. Mina är förresten rätt spetsiga de också om jag känner efter….

Lockade med Anna på gårdagens zumba och hon blev helt frälst efter tio minuter. Jag blev däremot närmast knäckt ner en av mina zumbakompisar skickade mejl till mig och frågade om min dotter tyckte det var kul. Halllåååååå, Anna är 32, vad gör det mig till?!? Inget ID-visande på Publix kan uppväga detta, eller så får jag se det som att Anna ser väldigt ung ut, yes, jag gillar ju positiva människor så varför inte implementera en del positivism hos mig själv?

Vincents första hamburgarmåltid, han uppvisade en stark förtjusning för ketchup, kan nog bli en riktig amerikanare av honom.

Igår åkte Tommy och hämtade Anna, Krille och Vincent på flygplatsen i Tampa och de anlände vederbörligen trötta, svensk tid klockan fyra på morgonen. Energiknippet Vincent lyckades dock hålla igång hela dagen, trots devisen morgonstund har guld i mund varmed han klev upp klockan fyra på morgonen amerikansk tid och bara vägrade sova middag. Ska bli spännande att se hur han är imorgon…. Konstigt att ha hela golvet fullt med leksaker, Yains persedlar i vårt garage innehöll bl a alla Evans leksaker, att en fyraåring bara kan ha så mycket grejor, och hon sa att vi fick låna vad vi ville ha. Kathleen och Bryan kom dessutom över med en barnsäng, innehållande både täcke och kudde, och bilbarnstol lånade vi av Carina som hade en sedan hennes systersons besök vad gör man utan släkt, vänner och grannar?

Krille for iväg till Pitsburg för att jobba men kommer att återvända på fredag så Anna och jag ska använda konstruktiv tid till shopping och andra viktiga saker, vecka tre blir det avkoppling, då är även Alicia och Antonia lediga från skolan måndaga och tisdag, går nämligen sista dagen på andra terminen på fredag och IDAG kom Alicia på att hon kommer att ha prov i en massa ämnen hela veckan, det är så dags. Imorgon är det även uttagning till fotbollen i skolan för Alicias del, har gett henne instruktioner att ta för sig, knuffas, ge järnet och vinna, Gud förbjude att hon inte kommer med i skollaget.

Eftermiddagen ägnade familjen Bjorne åt att försöka få yngsta medlemmen att falla i sömn, utan någon märkbar framgång, så jag tog tjejerna och åkte och kollade på bio. Själv var jag väldigt sugen på att se Narnia, barnslig som man är, men Antonia var helt inställd på Tangled, vad den nu heter på svenska, men det är den nymoderna versionen av Rapunsel. Hade smugit med mig en sudoku bok och blyertspenna men efter andra omgången av påfyllnad av ostkrydda på popcornen befann jag mig helt fängslad av filmen, väldigt humoristisk för att vara en barnfilm och helt klart rekommendabel, se den!

Antonia har fått en ny kille i klassen och ”han pratar så lustigt, han säger caaant” i stället för cäänt, vet inte vilken slags engelska våra barn får lära sig egentligen. Alicia har fått någon slags uppskov från ESOL:en och går direkt in i en intensive reading class, det är bara det att alla är svarta och pratar en gettoengelska som inte ens hon förstår. Det ska tydligen bli ett möte med hennes lärare, oss föräldrar och rektorn om detta, men Alicia varnade mig redan idag med att säga att även läraren är svart så det är bäst att jag tänker på vad jag säger. Ikväll frågade en av Alicias kompisar vad getto heter på svenska och hon kunde bara svara att det finns inte i Sverige, gör det? I alla fall inte i Mellbystrand….

Svart är i alla fall Marshmallow, hon heter inte så men jag kommer aldrig ihåg hennes namn, börjar på Ma och slutar på o eller något sådant så hon har blivit godisbiten för mig, men en gullig tjej är det. Idag följde Alicia med henne och hennes mamma, för den senare skulle inviga sin hårsalong som ligger mitt i city och först skulle det göras en shoppingtur, till city. Det tar nog ett tag innan jag lär mig hur amerikanerna lever, mamman handlade ett par skor för 995 dollar och en klänning för 1300 dollar och hade samtidigt hyrt in en kändisfrisör för 10 000 dollar (tv var där och filmade) som skulle fixa till de första kunderna. Alicia och Marshmallow fick 100 dollar att shoppa för på International Plaza, typ örhängen och skräp, vilket de givetvis gjorde. Herregud, Alicia får 100 dollar i månaden som ska räcka till kläder, smink, schampo, bio och nöjen….. Vågar inte ens tänka på vad sandalerna som Marshmallow bar kostar, men det var Chanell och det är ju inte dåligt för en tolvåring.

I alla fall så klev Alicia in genom dörren fem minuter i sju med henne och en kompis till i släptåg och frågade om de kunde äta med oss, tur man alltid är förberedd för en mindre arme. Amerikanska ungdomar är ju som sagt ytterst artiga när det gäller språket, yes mam och sir, men ändå tvekar de inte att gå rakt in i skafferiet och ta för sig av snacks eller kex, strange! Har i alla fall lyckats införa att mobil är förbjudet vid bordet och att alla måste äta grönsaker, gissar att jag inte är så populär bland kidsen.

Själv börjar jag känna mig bättre nu, kan bero på att Tommy har tvingat mig att vila, ett hitintills nästan okänt tillstånd för mig, men hallå, det är ju inte fel att ligga i solstolen och bara slappa, bara lite ovant, men jag tror jag kan vänja mig…..

Var på första zumbapasset sedan tre veckor och det var inte kul. Vi var oförskämt sena varför min, MIN plats var upptagen, av en nykomling som givetvis inte visste bättre. Denna plats har jag strategiskt valt ut, det är nämligen den enda lilla fläck där man absolut inte behöver se sin spegelbild i någon av de otaliga speglar som finns placerade runt om i lokalen. Nu blev jag alltså tvungen att betrakta mig själv i 60 watts lampsken och dessutom i ledet längst fram. Det var ingen vacker syn! Efter tre veckors stillasittande i Sverige där det dessutom var så kallt att man inte ens kunde gå ut och slänga soporna och då än mindre promenera och som kronan på verket åt och drack gott varje kväll har kroppen på något förunderligt vis inte alls minskat i omfång utan precis tvärtom. Där jag knäböjde framför spegeln kunde jag närmast jämföra mig med en överviktig, gravid clown som försökte dansa samba medan alla andra försökte dansa salza. Min taktkänsla var obefintlig, mina graciösa rörelser likaså och jag upptäckte att där jag i tre månader föreställt mig hur jag svävade fram gjorde alla rörelser perfekt och bara flöt, närmare var en drunkningskänsla utan boj och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller förtvivlad över spegelns placering.

Å andra sidan har ungarna fått ett Wii av sin morbror som bara älskar att skämma bort dem, och full av självförtroende tyckte Alicia att vi skulle ta en fight i Dance två och HAHA, jag vann med 2000 poäng, vilket jag säkert har zumban att tacka för. Ja, ja, de nästa två förlorade jag, men är rätt säker på att det var något fel på min handkontroll, varför jag föredrog att diska, tycker det är rätt kul i jämförelse mot att förlora.

Ännu en middag med en av Alicias amerikanska kompisar hemma och fortfarande hanteras bordsverktygen som om det var en gris som skulle slaktas och inte som om det var en lättkokt fisk som skulle trancheras. Men det värsta var ändå att hon bad om ketchup, innan måltiden inleddes, och ratade min senapssås till den färska torsken som jag betalt ett kilopris inte långt från svenskt hummer pris hemma. Det är illa ställt med den amerikanska matkulturen!

Var lite konstigt att komma tillbaka och av någon lustig anledning infann sig hemkänslan först idag när jag befann mig ute på avskydda Bruce B Down, kan ju ha berott på att trafiken för en gångs skull var minimal varpå endorfiner bara måste bildas. Åkte till Walmart för att köpa en blodtrycksmätare och kom hem med en cykel, är ju ungefär samma sak. En riktigt härlig kärringcykel med stor sits och stora hjul och grön till färgen. Inte klokt vad man får för nittio dollar, den innehöll visserligen varken framljuse eller pakethållare som Alicias nyinköpta cykel hemma gör, men den kostade å andra sidan nästan tio gånger så mycket så jag tycker nog vi har råd att kosta på den här nya åtminstone en framlykta.

Annars är ju favoritaffären Publix och den har jag givetvis också hunnit besöka, var ju nödvändigt att fylla upp förråden sedan vår frånvaro. Började svära över att jag glömt mynten hemma innan jag kom på att här används ju inga mynt till kundvagnarna, här tar man en vagn, handlar och betalar och om inte killen som packat varorna kör ut vagnen till bilen och därmed tar tillbaka den tom till affären, ställer man den bara vid sidan om bilen och strax är där någon som kör den tillbaka. Fast så lågt har jag inte sjunkit än, men det är väl bara en tidsfråga, har nu börjat köra runt på parkeringen för att hitta en parkeringsplats så nära ingången som möjligt.

Hjärtlös mor som jag är hade jag tänkt skicka iväg barnen till skolan i måndags men i och med vår försenade ankomst lät jag dem faktiskt stanna hemma. Ringde Alicias skola mitt i natten och lämnade namn, skolnr, frånvaroorsak, föräldranamn och telefonnummer, men hittade inte numret till Antonias skola så där skickade jag bara ett mejl till hennes lärare. En minut över tolv på tisdagen blev jag uppringd och en inspelad röst meddelade att Antonia hade ogiltig frånvaro under dagen och hade jag något att komma med skulle jag ringa omgående. Inte lätt för ungarna att skolka här inte.

Måste bara berätta om måndagens tennistur också, fast jag vet att många tycker jag skriver för mycket, men det är ju frivillig läsning. Efter allt stillasittande på flyget skulle vi gå sjön runt men någonstans på vägen försvann det och vi bestämde oss för att gå till tennisbanan istället, den ligger bara en kilometer iväg. Mötte några amerikanare som flinade åt oss och tyckte vi var beundransvärda som skulle gå så långt… Vi flinade lagom så mycket när vi närmade oss, för på gräsmattan bredvid traskade det en alligator, inte en av de största men den var nog två meter från nos till svanstipp, fullt tillräckligt för att få Antonia att hoppa högt och alla mina försök att få henna att ställa sig med ryggen åt så jag kunde få ett kort rann hastigt ut i sanden. Här kommer i alla fall kortet, hade bara telefonen att ta det med så kvaliteten lämnar nog en hel del övrigt att önska.

Vilken totalt crazy day, men idag har vi lärt oss ytterligare om det amerikanska systemet, om vi så ville eller inte. Jag hade bestämt mig för att ta det riktigt lugnt idag, den där envisa förkylningen vill inte släppa, huvudvärken håller på och jag känner mig allmänt kass, så vila är väl bra då. Halv elva sms:ar vår granne Yain, en jätterar ensamstående tjej bördig från Venezuela, med en fyraårig son och frågar om hon får låna några kvadratmeter av vårt garage. Eftersom vi bara varit här i fyra månader har vi inte lyckats fylla det med dessa oumbärliga grejor som man bara inte kastar för att man kommer att behöva dem dagen efter så visst, inga problem. Tommy gick över för att höra om hon behövde bärhjälp men kom snabbt tillbaka efter tio minuter.

Yain skilde sig för två år sedan, jobbar som lärare för 10 dollar i timmen och har sedan dess inte betalt vare sig ränta eller amortering på huset. Likt en struts har hon ihärdigt stoppat huvudet i sanden vid varje brev som kommit från banken, det sista lusläste Tommy för att se om det fanns några kryphål, men det förklarade att hon skulle flytta snarast, gjorde hon det inom en månad och lämnade huset städat och i ordning skulle hon få 3000 dollar, inom två 2000 och inom tre 1000. Märkligt system tyckte vi men det skulle få sin förklaring. Mannen i mitt liv besitter som en av sina tillgångar förmågan att läsa ett avtal och hitta alla kryphål som finns, men detta gick han bet på och kunde bara råda henna att låtsas som om hon varit bortrest, eftersom svarsdatum gått ut, ta anbudet och därmed inkassera 3000 pix. Tyvärr lyssnade hon inte på det rådet och igår kväll kom hon hem och hittade en lapp på dörrens som upplyste henne om att hon skulle lämna huset senast klockan sju på morgonen den 5 januari, annars blev hon utvräkt med sitt pick och pack på gatan.

Grannen mittemot, Kathleen, som vi vinkat på i fyra månader, fick vi nu tillfälle att träffa på nära håll, eftersom hon åtagit sig rollen som säljare av pinaler, ALLT las ut på blocket, kyl, frys, köksinredning, lampor, fläktar, dörrar….och telefonen och mejlen gick varm, hela dagen. Vi har varit inne i detta välskötta hus förut och imponerades av dess fantastiska planering, färgsättning och välbehållenhet och blev smått chockerade av hur allt försvann, likt en gräshoppsinvaderande parasit, gardinstänger plockades ner, dörrar och beslag försvann, köksskåp demolerades och t o m inredningen på toaletten monterades ner och då den inte såldes, placerades den i grannens garage för senare försäljning. Därav bankens generösa anbud, bättre att ha ett komplett hus till försäljning och lägga ut 3000 dollar än ett totalt demolerat hus.

Själva steg vi in som hjälpande medmänniskor och packade ner i lådor, som det inte fanns så många av, sedan blev det plastpåsar, förpackade, märkte och bar över till vårt garage och grannens hus där de tillfälligtvis ska inhysas. När jag fyllde 30 hade jag flyttat över tio gånger i mitt liv och bestämde sedermera att flytten till Mellby skulle bli den sista. Vi har ju inte heller direkt flyttat, men packningsjobb har vi ju haft, först hit till Florida, sedan tömma morsans hus och så nu detta, nu skulle det inte bli mer packning på ett tag. Slogs dock av en lätt dejavu känsla när jag befann mig i Yains garderob och blickade ut över de oändliga hyllmeter med kläder som denna inhyste. I september hade jag kunnat svära på att mammas samlardille var det värsta jag någonsin sett, men här och nu liksom där och då var allt i perfekt ordning, alla kläder strukna till perfektion, hängda och sorterade i färger och sorter, men lilla mor kom trots sina 61 år ändå på andra plats när det gällde massornas mångfald. Kunde inte motstå att räkna skorna och kom upp till inte mindre än 101 par, och då fick jag inte med de som stod i hallen. Det fanns 57 handväskor, nej jag skojar inte, och tröjorna var travade i 40 cm högar i minst sex hyllmeter. Tommy trodde knappt sina ögon och jag fick honom att inse att jag är högst begränsad i mina inköp och att 10 handväskor i garaget hemma i Sverige är nothing.

Efter åtta timmars bärande och packande känner vi oss rätt slut fysiskt men jag vet inte om den psykiska tröttheten är värre, se hur Yain kämpar för att vara glad inför sin son, trots att de nu är hemlösa och hon inte tjänar tillräckligt för att hyra någon hyfsad bostad i närheten eller efter att se hur människor kommer dit och lägger skambud på handtag, dörrar, fastklistrade speglar på toaletten och hur snikenheten lyser ur ögonen för att komma över något till direkta skampriser, helt vidrigt.

Sen rimmar det ju illa med att ha hyllmeter med väskor och skor men inte betala sina amorteringar, men så typiskt med det amerikanska sättet att se saker och ting. Visa upp en fin fasad, ha en fin bil, fixa dina naglar, det är ju saker som syns, men om du inte betalar ränta och amortering kommer inte att synas förrän sheriffen står där med ett anslag på dörren, lev i nuet…..

Sista halvan av Sverigebesöket fortlöpte i samma takt som den första om den nu inte eskalerade lite på slutet. Kul att komma hem, men tråkigt att inte hinna träffa alla som man vill, även om man ligger i. Fick ju ett litet bakslag i en rejäl förkylninng med efterföljande bihåleinflammation också, annars hade vi kanske kunnat klämma in lite till. En välkommen bonus var långväga besök från Dalarna, Uffe och Rebecca tittade ner för en snabbvisit och hann med oss ute på västkusten också, kul, inte så ofta man får träffa svåger och svägerska annars.


Rebecca och Farmor på stranden, 15 minusgrader, men Dalabon tyckte förstås bara att det var lite "friskt" ute.


Kylan och vattnet skapade fantastiska formationer i vattenbrynet.


Is, is, is....


Svensk vinteridyll?
 
Andy förärade oss också med ett besök till, huvudanledningen var att vi skulle få träffa hans flickvän Lena, tänkte skriva nya, men det är inte så nytt längre, så är det ju när man har "barnen" på avstånd. Blev ännu en jättekul kväll, även om Tommy och Lena säkert fuskade när vi spelade spel, hur  skulle jag och Andy kunna förlora när ämnet är mat?  De förmodade känslorna att man ska avsky sin svärdotter stämde definitivt inte in och när hon berättade att hon skulle ha en svart klänning med vita prickar på begrep jag ju en av anledningarna till att jag gillade henne. 


En grann, småländs grebba, beskrev Andy henne första gången, stämde ju bra. 


Nyfriserad och slätrakad, snyggt!

Fredagens Nyårsafton var givetvis en riktig höjdpunkt, är ju alltid kul att duka fint, fixa god mat och klä upp sig lite. Smart nog har vi de senaste åren börjat dela upp tillagningen så vi hade bara varmrätten att bekymra oss om. Tommy hade som vanligt sitt ovärderliga uppdrag i köket, ta hand om disken, medan jag stod för de mer kulinariska inläggen. Det blev lyckat, hur skulle man kunna misslyckas med hjortfilé, rödvinssmör, selleripuré och en, självbedömd, fantastisk murkelsås i rödvinsfond? Har alltid funderat över de där knepiga japanerna som gladeligen riskerar livet genom att käka sin blåsfisk, men med tanke på hur giftiga murklor är och med vilket begär man slukar dem börjar jag få lite mer förståelse för våra sneögda vänner.

Som vanligt går sådana kvällar alltför fort och innan vi visste ordet av var det dags att smälla av rakterna. Lättare sagt än gjort, äntligen hade temperaturen lämnat minus-kallt-så-in-i-norden temperaturen, för att istället ersättas av blåsigt-så-in-i-----väder. Vi kunde med nöd och näppe stå käpprakt upp och champagnen nästan lyfte på vägen från flaskan till glasen. Vår gaständar kämpade förgäves när stubinerna skulle tändas men till slut kom Magnus på den intelligenta ideén att använda gasolbrännaren som paret Swansons omtänksamt nog tagit med för att bränna sockret på creme brülen. Låter som ett livsfarligt upptåg, vilket det antagligen också var, men äntligen kom grannlåten upp i luften med tillhörande smällande och gnistrande, en mycket lyckad nyårsafton, precis som vanligt!



Birgitta snittar med hummer och blomkålspure gick inte av för hackor. På bilden Ylva, Mange, Birgitta, Peter, jag och Tommy.


En riktig man klär i allt, även förkläde, smoking och hatt, men nej...

priset för kvällens huvudbonad gick faktiskt till Monica.

Ylva och Tommy i väntan på varmrätten


Efterrätten gick inte av för hackor den heller, men Ylvas estetiska upplägg minskade något när hon släppte loss Alicia och Emma (och Peter) med sockerglasyrtuberna.

Förståndiga flickor klär sig varmt när man ska smälla rakteter

Nejdå, det är lugnt, bara Pommac i Emmas glas

Alicia var kvällens hovfotograf och som vanligt kommer denna aldrig med på bild. Mitt hopp står till Mange som är lika flitig fotograf som kommentatör.....


Gott Nytt År alla, eller god fortsättning heter det kanske.