patricianyberg

Så kan ännu en vecka läggas till det förflutna, skrämmande så fort det går. Ännu mer skrämmande att faktiskt också barnen tycker att tiden går fort, när man själv var liten tycktes dagarna vara ändlösa, en vecka kändes som en månad och sommarloven var eviga. Vi har som vanligt fyllt våra kvällar med körning och väntande på fotbollsträningar, plus att det var en match i onsdags för Alicias skollag. Tjejerna i laget fick rösta fram en lagkapten och Alicia fick flest röster, bra betyg! Men matchen blev inställd, motståndarlaget dök upp men lämnade aldrig bussen, det regnade ju ute. Våra tjejer däremot körde en träningsmatch med åtta mot åtta och blev blöta som dränkta katter inpå bara skinnet.  Nästa helg är det cup en timmes körning härifrån, första matchen klockan åtta, samling klockan sju, lär bli en härlig morgon. Förutom tidpunkter meddelades det även instruktioner om att det är obligatorisk närvaro på veckans träningar, för säkerhets skull stoppade de in en extra träning i lördags morse klockan nio, och övernattningar och sena kvällar kommer inte på tal under veckan som kommer. När amerikanarna går in för något görs det rejält, det ska vara kul med fotboll och det är kul att vinna, punkt.

Igår, lördag, blev vi plötsligt av med båda barnen, Mia bjöd in Antonia till en slepover date, fyra tjejer som träffades och hade kul, och Alicia tillbringade dagen till sjöss med Ida och Fredrik som fortsatte försöken att få upp henne på wakeboarden, det gick visst inte så bra igår heller. Sedan blev det övernattning i hennes andra hem, Rachel var också där och Olle hade tre kompisar på slepover, Åkermarks lyckas alltid ha sitt hem fullt med ungdomar. För att göra saken ännu värre bjöd vi efter bion in oss själva på ett glas vin och stannade alldeles för länge. Bevisandes att vi var karga svenskar satt vi utomhus, med filtar om oss, under 15 grader är man ju inte inomhus om man är född i något av de nordiska länderna. Om en månad kommer man inte att behöva några filtar och om tre kommer man att sitta inomhus igen, då är det för varmt att sitta ute…..

Som sagt gick vi på bio, Muvico innehar inte färre än 20 olika salonger som visar olika filmer och då Tommy ville se en actionfilm och jag något som innehade dramatik och kärlek, gick vi på olika filmer, vem har sagt att romantiken är död? Vi bättrade oss då något genom att förflytta lekamerna några hundra meter västerut för att inta en perfekt middag på vår favoritrestaurang med det motsägelsefulla namnet Stonewood.  Tyvärr hade de ändrat på min favoriträtt tonfisken genom att byta ut de himmelska grönsakerna mot en bön ragu, denna påminde starkt om vita böner i tomatsås och inte ens den fantastiska tomatsalsan kunde ta bort associationen med cowboys sittande runt lägerelden, ätandes böner direkt från bruken som de öppnat med sin slitna jaktkniv.

Om vi nu stannar kvar ett år till, så är det dags för båda tjejerna att byta skola, Alicia ska upp till high school och Antonia inta Alicias plats på middelschool Benito. Man kan även söka in på andra skolor, detta tog ungefär två minuter på datorn, så jag anmälde båda tjejerna till skolor med IB-program och Antonia kom in på Williams, den bästa middelschool som finns här i området. Fördelen med Benito är att den ligger på fem minuters avstånd och dessutom börjar klockan nio på morgonen och från elevernas sida är det positivt att det faktiskt inte är så mycket läxor. Williams kör med higschool tider, dvs de börjar halv åtta men  ligger en halvtimmes bilkörning härifrån, dvs 45-60 minuter i rusningstrafik på morgonen och bussen är med två byten och avgår från Cory Lake klockan sex noll noll. Däremot slutar den redan halv tre och det kan behövas eftersom eleverna har ungefär två timmars läxor varje dag. Ja så här står vi som åsnan mellan de berömda hötapparna och den 29:e februari måste man lämna in ett svar.

I fredags var det breakfast with mom på Pride, med den något tidiga startpunkten kvart över sju, varpå vi i vanlig ordning lämnade huset tjugo över sju. Visade sig att trots uppdelningen på torsdag/fredag hade nog 75% av mammorna bestämt sig för att vara med på fredagen, bilköerna började direkt efter att jag svängt av från Cross Creek och de vanliga fem minuternas körning utvidgades till nästan trettio minuter. Fick bli en väldigt snabb frukost, en kopp kaffe till mig och ett glas med något som nog skulle vara apelsinjuice men i färg och konsistens mest påminde om hårt utspädd apelsinsaft samt de obligatoriska  sconsen och muffinsen, det amerikanarna vet om näringslära kan man skriva på baksidan av ett frimärke och ändå få nog med plats över att påföra tillräckligt med saliv för att det ska fastna på kuvertet.

Skolan fortsätter med sina insamlingsprojekt, förra veckan var det matvaror till de behövande  familjerna i närområdet och den här veckan fick Antonia med sig en sparbössa där man ska lägga alla sina småmynt som ska gå till leukemidrabbade barn. Alicia kör sin egen fond, hon har köpt en halvmeterstor cocacola flaska som ska fyllas med mynt till förmån för tonårs-jag-vill-ha-mer-fonden. Hon frågade om hon fick ta burken där vi tömmer våra börsar från tyngden ibland och självklart, men dela den med din syster. Det gjorde hon med millimeter preciserad  rättvisa till sista myntet, Antonia fick alla en och två centen och själv tog hon tiocentarna och quartarna…..

Morgontrött Antonia, på bordet medhavd lunch i den obligatoriska Vera Bradley väskan, finns nog inte en unge på skolan som inte innehar en dylig mer eller mindre blommig skapelse.

I vanliga fall är 98% av volontärarbetarna på skolan kvinnor, men i dag fick papporna hoppa in, i mars är det dags för daybreak with dads, vad nu detta kan innebära.

Var i alla fall blåbär i sconsen, det är så man täcker fruktintaget i USA.

Mysig familjemiddag i fredags och jo det är riktigt, palmen har numera bara ett blad kvar.

Mia tog ut tjejerna på sjön, bara 22 grader varmt, därav koftorna. 

Och här är de stora tjejerna, Alicia, Ida och Rachel.

Verkligen, hela vårt hus  är inpyrt av 1800-hundratalsdoften på ett utslitet barnhem, jag kan riktigt förmärka de gråklädda barnens skugga som hukar i hörnen och tigger om kålsoppan med sina magra små fingrar omslingrandes den bruna bleckmuggen. Vilket inte riktigt omfattar verkligheten i det Nybergska huset, för där är verkligheten en helt annan, kåldoften kommer från den amerikanska välfärden och dess effekter i form av alldeles för stora kärlekshandtag i sidorna på undertecknad författare.  Djisus, säger jag bara, vad gör inte ett långsamt näringsutbyte i form av grönsaker mot grönsaker, friterade sådana, gärna pommes frites och härliga varma kvällar med grillning som absolut kräver vin till maten och skulle det inte vara tillräckligt varmt tröstar man sig med ett glas vin till maten. Sammantaget har effekten blivit att vågen har närmat sig dramatiska höjder,  befintliga klänningar som fotfarande trillar ner över höfterna närmar sig antalet noll och det slutliga beviset på att alla gränser överträtts; samtliga mina shorts, två par, har efterlämnat en nämnbar effekt i form av två urflugna midjeknappar.

Livet är gott och ska givetvis avnjutas men någonstans känner man att det tar stopp, i mitt fall brukar det bli när det inte är kul att handla kläder längre, vilket går rätt fort i här i USA, i alla fall om man ska shoppa på trendiga ställen som A&F eller Hollister, där även storlek XL får en lågstadieelev i viktklassen 18-20 kilo att verka gigantisk.  Givetvis är jag ju nu inte så trendig, och inser dessutom mina begränsningar, jäkla amerikanska mode, men när favoritfärgen svart inte längre förmår dölja att BMI:t har överstigit ”normalt” –vilken idiot har uppfunnit  detta mätbegrepp?-  och spegeln visar en sak och tagna fotografier en helt annat, ja vilken ska man då tro på?

Men tillbaka till soppan, har ett svagt minne av att mamma introducerade denna soppa, baserad på kål, lök, burktomater och grön paprika sent på 80-talet, då man var i viktklassen 53 kilo och behövde allt annat än att gå ner i vikt, och ett lika starkt minne av att jag tog med mig min syltgryta a la 12 kilo innehållandes två veckors kur med soppa till jobbet, på den tiden VEMO, och dieten höll hela måndagens förmiddag, för att snabbt avbrytas av eftermiddagens fika, bestående av gillekakor, härrörandes från grannfabriken. Men arbetskamraterna uppskattade soppan till lunch, första dagen vill säga. Min arbetskamrat idag, likaledes min äkta make, uppskattar inte alls nämnda soppa och jag hade förtänksamt nog lagt upp ett lager med färgidlagade rätter till honom, men varken de djupfrysta vårrullarna eller skinkpajen gick hem, bortskämda karl!

Men köra en ensidig diet är kanon, humöret är på topp,NOT blodsockret likaså NOT och om jag skulle börja tugga på en kortsida av soffan Polo så är det helt normalt, lite tuggmotstånd måste man väl ändå ha.  Gårdagen var en lyx, då tillkom 5  bananer och lika många glas med lättmjölk, provade att mixa och frysa in, men den oaptitliga röran står fortfarande kvar i frysen, bananer blir faktiskt bruna av syre, det hade jag glömt. Idag testade jag att mixa soppan och äta den kall, tillsatt med en hel del tabasco, inget att rekommendera det heller. Fuskade däremot med ett glas vitt vin före maten och ett glas rött till maten, någon måtta av asket får det faktiskt vara, fem dagar utan vin är nog nytt rekord i Florida.

Jamen, det här blev ju en intressant berättelse om vedermödorna i Amerikat, kan ju också nämna att vi var och firade en tjej från zumban på hennes 60-årsdag på spat Saddlebrook, och då hon bjöd laget runt på drinkar tog jag en cola light, nu har man verkligen fallit ur de amerikanska ramarna…..  Och förutom minskad vikt i form av att jag mer eller mindre demolerade tennisracketen efter veckans lektion så visar vågen 1,2 kilo mindre efter 4 dagars späkande, passar ju mitt tålamod perfekt. Not.

Så var det dags för Florida state fair igen, själva mässan är en liten hall där det förevisas allt från bubbelkar till energiarmband, men den stora komersen försigår utomhus, tusentals med kvadratmeter överlupna med karuseller, hög musik och mat i alla dess former. Nytt för i år var att allt kunde friteras, från snickers till tuggummi, hur nu detta är möjligt. Äckligt lät det i alla fall.

De stora tjejerna ville inte åka med utan gå där själva på kvällen, vilket elaka föräldrarna Nybergs inte tillät Alicia att göra, så det blev ingen marknad för henne i år. Antonia och Alva tyckte däremot att det var kul och Carina slöt upp med Oscar och Olle. Dagens höjdpunkt var bollkastarspelet där Mia , mot mina invändningar, köpte  dubbelt antal bollar till dem och sedan stod som ett frågetecken när de vann levande guldfiskar, vad i all sin dar skulle vi göra med dem? Visade sig bli ett rätt kortvarigt problem, Alvas fisk flöt med magen upp redan på fredagskvällen och på lördagskvällen var det dags för Antonia att falla i tårar över sina döda fiskar. Lovade att vi skulle åka till djuraffären som idag, men väl där tyckte hon inte guldfiskarna var så intressanta utan försökte byta den sedan många år utlovade sköldpaddan samt guldfiskarna mot en hamster istället. Säger bara det, hade inte förnuftets röst i Form av Tommy varit med hade vi varit stolta hamsterägare nu. Eftersom det har varit vaninnigt kallt här idag, 13 grader, blev det ingen begravning utomhus utan vi fick ta den till sjöss, dvs nerspolning i toastolen.

Djupt koncentrerade, jag håller tummarn för ingen vinst...

Men nej, och tjejerna var verkligen överlyckliga.

Min första fotbollsmatch med Alicia i det nya laget och det var en intressant upplevelse, de andra fotbollsmammorna fick mig att framstå som ett under av diskretion, så då kan ni ju bara tänka er stämningen där. En av dem hade dessutom svenska föräldrar och pratade utmärkt svenska själv, världen är bra liten ibland. Trevliga var de också, när de såg att jag stod upp erbjöd sig en att gå och hämta en extra stol i bilen, så jag fick ju erkänna att mitt temperament inte klarar av att sitta ner en hel match och sa dessutom att vi hade en stol i bilen, vilket förstås inte var sant, för de jäkla stolarna är aldrig på plats där bak som vi kommit överens om. Vi vann i alla fall välförtjänt med två ett, Alicia hade tre skott på mål men inget gick in så hon var väl sisådär nöjd.

På kvällen följde vi med Carina och Fredrik till en ny erfarenhet, Leroy Selmon, en sportrestaurang med en massa tv-skärmar som visade alla möjliga olika sporter, riktigt mysig miljö och bra mat. Vi beställde in två delbara förrätter i form av en gigantisk tallrik med nachos och tillbehör som med lätthet skulle mättat en arme av mexicanare, samt pommes som var dränkta i ostsås, nyttigt utav bara den. Vi började kvällen hemma hos oss med murkelkrustader och vin, fortsatte med vin i baren i väntan på bordet, lyckade klämma två flaskor till samtidigt med maten och fortsatte sedan men, ja just det, mer vin hemma hos Åkermarks. Eftersom vi har hela 800 meter att gå från dem hem, skjutsade Fredrik oss med båten och att påstå att vi var pigga i morse är en stor överdrift.

Även ikväll blev det en trevlig kväll, om än något tidigare och med vatten som huvudingrediens till måltiden. Vi var bjudna till Irma och Paul, paret vi spelar dubbel mot ibland. Hon är född i Mexco och vi  undfängnades med underbart goda enchilladas med gult ris, salsa sås och en sallad med mycket koriander. Hade bestämt mig för att tacka nej till eventuell efterrätt, men när husets 10-åriga dotter bjöd omkring på ett fat med muffins som hon bakat själv och konstfärdigt glacerat med icing, gick det ju bara inte att säga nej. Dagens tennisbästa var när Paul förslog att männen inte ska skjuta hårda servar på kvinnorna, tack för det, förra gången höll jag upp racketen framför ansiktet för att skydda mig, bollen träffade fingrarna och jag gick omkring med helblå pekfinger i en vecka.

Så var det dags för konfirmationsläsning igen och fyra timmar i bilen till östsidan. De stora tjejerna fick fuska lite med skolan så vi kom iväg vid tresnåret när Antonia slutat, hon ville  minsann inte alls vara ledig från skolan, jag som annars hade räknat med att vi skulle lämna vid tolvtiden för att få lite lyxtid på fredags eftermiddagen vid poolen. I vilket fall som helst hade dock detta inte funkat eftersom det var rejält mulet när vi anlände till Hyatt, hungriga som rävar. Förra gången tjejerna var iväg med Fredrik och Carina bodde de också på detta hotellet och Carina rekommenderade varmt en restaurang, J Alexanders som låg bara 50 meter därifrån, så dit skickade vi Tommy för att boka bord. En timme och en kvart i väntetid… Nej tack! Vi fick istället uppsöka närbelägna TGI Friday, tog mig ett bra tag att lista ut vad TGI stod för, nämligen ”Thank God It’s” och där var det bara 20 minuters väntetid och vi blev erbjudna att sätta oss i baren. Eftersom vi fortfarande är värmesuktande svenskar föredrog vi ett bord utomhus, det var ju trots allt 25 grader varmt ute och se där, skulle man sitta ute fanns det massor av bord, amerikanare alltså!

På lördagen hade tjejerna privat läsning med prästen Olof, som inom parantes är supertrevlig och inte det minsta ”prästaktig”. Dagens tema var kärlek, så det föll förstås i god jord hos våra tonåringar, trots det orkade de inte fixa läxan, att göra gudsarmband till dagen efter, de blev tillverkade i bilen under söndagens färd till gudstjänsten. Olof hade fått insidertips att Ikea faktiskt ska börja sälja Marabou och annat godis igen och eftersom Ikea bara låg runt hörnet, även med amerikanska mått mätt, for vi dit medan tjejerna fick insupa lite allmänbildning i den svenska religionen. Vi var lite väl tidigt ute men idag har de tydligen gått ut med nyheten stort så nu står alla i förberedande kö för att invadera blå-gula varuhuset och bunkra upp lager för framtiden. Fortsatt mulet väder så istället för pool fick det bli den gigantiska outleten, det tyckte Tommy var jättekul. På kvällen stack Tommy över till Alexanders igen och fick med sig en bordspipare så när vi en halvtimme senare kom dit fick vi bord direkt.

Jag gillar restauranger där det är öppet till köket, känns mer genuint då. Härligt med björkveden vid grillen.

Härligt med Dry Martini också, visserligen är jag van vid torr vermouth och en droppe gin i, här var det rent gin med två oliver i.....

Ja så var det då gudstjänst på söndagen och han prästen, Olof, pratar verkligen så att både unga och gamla förstår och det var nästan så man började önska att vi bodde på östkusten med alla kyrkans trevliga aktiviteter, bokcirklar och soppkvällar och allt vad det var. Dessutom hembakta kanelbullar efteråt, jag bet mig i tungan och tog bara en, men det satt hårt åt, de var nästan som farmors.

Norska sjömanskyrkan, där svenska kyrkan hyr in sig, ett fantastiskt bygge som invigdes av Mette-marit så sent som i november 2011.

Alicia hade väl glömt att borsta tänderna eller något, hon gömmer sig bakom stolparna. 

Läckert fönster, lite synd att glasskärmen står framför.

Ida och Alicia samlade in och överlämnade kollekten. De hade minimala linnen på sig varför jag tvingade på dem koftor och efter mycket diskussioner kunde vi stämma av med Olofs fru Marie, nej, man har inte bara axlar i kyrkan.

Förutom servering av våfflor och römme, en norsk slags gröt, fanns det även en guldgruva för oss nordbor, en kiosk innehållande livsnödvändigheter som Kalles, mjölkchoklad, lingonsylt och många, tokiga norska produkter som torrpulver till just römme och brunost tror jag det hette. Och Katrine, jag kan förstå att du köper hem norsk makrill i tomatsås, den var ljuvligt god! Femkilos förpackningen med frusna räkor lockade men jag tror inte den hade varit så kul efter ett antal timmar i bilen. Priserna var också norska, 7 dollar för en liten påse med sötsurt godis...


På hemvägen stannade vi på Stejk och Sheijk, eller hur det nu stavas, shakesen är större i verkligenheten än på bild, däremot överrensstämmer verkligheten med bilden rätt bra när det gäller tjejernas förhållande till sina mobiler....


Värsta Hiroshima rökmolnet på vägen på väg hem, visade sig dock bara vara lite avbränning på vägsidan av sockerrör.
 

Inga problem att få dagarna att gå och inte kvällarna heller, i måndags hade vi besök av en mycket trevlig dansk, Claus, som förhoppningsvis ska hjälpa oss få fart på affärerna i Danmark. Tommy träffade honom för något år sedan där de båda satt bredvid varandra och väntade på domen i NY immigration, de bara måste ju jäklas i den staden,  de började prata och som det kan gå! I tisdags bjöd Carina hem svenska tjejgänget och vi hade en fantastiskt trevlig kväll med god Sushi och gott vin och ikväll var det fotboll igen.  Som sagt, inga fritidsproblem och skulle jag känna mig rastlös kan jag alltid uppsöka tvättstugan, med tjejernas 6-7 fotbollsbyten, Tommys 5 tennis och mina 4 zumbapass i veckan, svämmar tvättkorgarna ständigt över.

Så här mysigt var det igår, Mia var förkyld och fick vackert stanna hemma.




Carina är så listig, tog med sig uppläggningsfat till restaurangen så det blev riktigt flott upplagt. Maten var till tre personer, jomenvisst.

Jag bara älskar soluppgång/nedgångsljuset, detta taget utanför huset en tidig morgon i veckan.


Den här skulle ju varit med förra veckan, Alicia i svart som hälsar på motståndarlagets kaptener.

Vet inte vad det är för slags träd, men blommorna var fantastiska.

Andra februari idag, men det kan man bara inte tro, förra året hade vi rejält kallt periodvis under ”vintern”, men i år har ungarna bara använt sina stövlar en gång, och det var väl mest för att få lite vinterkänsla. 28 grader toppade termotern och Alicia svettades redan i bilen när vi körde till fotbollsmatchen, som tur gick solen ner och det sjönk till 24 grader. Då gick Tommy och hämtade en varsin tjocktröja till oss i bilen…. Men första matchen med skollaget gick bra, Alicia fick spela hela tiden och då var de ändå 22 i laget och dessutom fick hon och en tjej till agera som lagkaptener. Som mittförsvarare höll hon nollan med den äran och gjorde många bra insatser och matchen slutade två noll. Laget de mötte ska tydligen vara ett av de bästa skollagen och kom från downtown, en del av spelarna såg ut att lätt ha passerat 16-års gränsen, vilket är fullt möjligt. Skollaget består nämligen av klass 6-8 och eleverna kan vara från 11 och uppåt, beroende på när de börjat skolan och om de eventuellt fått gå om något år.  Antonia hade tex en tjej i sitt lag, som är asiat och heter Asia, och alltså spelar i U12 laget fast hon går i sjuan. Speciellt asiaterna och indierna är hårt drillade här och börjar tidigt och får jobba hårt. Tufft skolspel också, de har nio veckor på sig, tränar tre gånger i veckan och har fem matcher. Med det motståndet som bjöds idag, har vi nog goda möjligheter att gå vidare.

Dessutom saknade vi några av de bättre spelarna, Ida och Rachel hade nämligen ISS. Vet inte vad detta står för, men betydelsen är isolering(scell). I måndags behagade de två unga damerna skolka från sista lektionen, vet inte vad som flög i dem, men Alicia avböjde i alla fall och gick troget till sin spanskalektion. Möjligtvis var det vetskapen att hennes ömma moder vid sådan information hade börjat tugga fradga och fått blodpropp som avhöll henne från detta, säkerligen kalkylerade denna listiga flicka också med att risken för upptäckt var stor. Mycket riktigt, i tisdags fick Carina ett telefonsamtal från skolan som upplyste henne om de facto, men tröstade med att eftersom Ida var ”föstagångsförbrytare” så blev straffet lindrigt. Detta med amerikanska mått mätt, i Sverige hade väl justitieministern blivit dränkt i mejl om dylikt inträffat, tjejerna fick nämligen två dagar i ISS, dvs istället för att gå till sina lektioner, får de sitta i ett slutet rum med andra syndare och läsa i sina böcker det som klasserna går igenom. Tror Carina hotade med borttagen telefon om detta mot förmodan skulle upprepas och eftersom det straffet för en 14-åring är att likställa med spöslitning medelst stenkastning, är nog risken för en upprepning minimal.

Imorgon drar vi iväg till östkusten, konfirmationsträff på lördag och gudstjänst på söndag, dess mellan ska vi försöka slappa och sola lite. Kanske kan bli ett glas vin också, vår vita vecka går bra, idag och igår har vi bara druckit vitt vin, fisk båda dagarna.