patricianyberg

Nu var vi här, den blågula  fanan vajar alldeles naturligt från de faluröda stugorna, solen lyser från en klarblå himmel och själv ligger jag vid poolen och läppjar på ett glas vin. Fel, fel, fel, som Brasse Brännström i ”fyra myror är fler än fem elefanter” skulle ha sagt, eller kanske inte helt, solen har faktiskt visat framfötterna några minuter då och då, men det är runt 16 grader så inget direkt solväder. I alla fall inte för oss bortskämda f d Floridabor som vant sig vid temperaturer runt 30 grader de senaste månaderna. Poolen uppnådde dock, efter idogt jobbande med värmepumpen som har fått gå för högtryck, lika hårt arbetande som en rickshawsförare vid högtryck under turistsäsongen vid kinesiska muren.

 

Däremot slängdes vi in i den svenska stoltheten, medförandes obligatoriskt tv-tittande på storbildsskärmar visandes diverse obskyra fotbollsmatcher, jag hänger ju mest med för sällskaps skull, dvs störa alla som verkligen vill se på fotboll med min totala oförståelse för dylika böjelser, emedan jag gärna utgjuter mig högt och villigt om årets händelse i Amerikat. I skrivandets stund, medan familjen är högt upptagen av matchen Sverige-Frankrike, känns det inte som någon större förlust att ha missat huvudinnehållet av spelade matcher heller  för den delen, när jag tänker på fotboll dyker ofelaktigt bilden på Snövits toker upp, sjungandes ”men vad gör det om hundra år”, men säg inget om det här till någon fotbollsfans….

 

Trots smärre köldskador på väsentliga organ, känns det ändå skönt att komma hem, för Sverige är ju ändå hemma, även om det är en hel del saker man reagerar på. T ex skolan, har under tre månader konverserat med rektorn på Alicias blivande skola, i mening och akt att få henne, Alicia alltså, uppflyttad en klass till hösten. Efter tre veckor gjorde jag en påstötning och fick besked att de haft påsklov men att hon skulle försöka få fram något snarast. Låg väl på en del däremellan men redan i mitten på maj fick jag en förteckning över vad åttorna gjort i SO ämnena under året. Inget besked på vad som krävs för en uppflyttning, om hon måste göra några tester, om hon kan läsa in något, vad gäller för övriga ämnen…. I onsdag åkte jag in till skolan med Alicia för att mötas av beskedet att rektorn inte är här, alla rektorer har möte samtliga onsdagar i stadshuset! Jaaaa, då är det väl inte så konstigt att de inte ens har tid att svara på mejl, för när jag undrade om hon fanns på plats under torsdagen visste ingen i personalen om så var fallet så jag skickade ett mejl till henne. IDAG klockan tre,  fick jag svar, sex dagar senare ”Vad olyckligt att du var här och inte jag. Jag går på semster i morgon men du får gärna ringa mig på mobilen så att vi kan diskutera närmare kring Alicias skolgång här.” Säkert är jag en gnällkärring, men inte f-n blir någon behandlad med denna nonchalans i USA, skickade jag ett brev till rektor eller lärare en söndagskväll hade jag svar absolut senast måndag morgon.

 

Vad kan jag mer gnälla om? Micron är fortfarande för liten, liksom tvättmaskinen, kör ju två maskiner om dagen nu för tiden! Låter det som I-landsproblem? Ja för sjutton! Kämpar tappert med att miljövänligt hänga ut tvätten, men det regnar ju stup i kvarten, sista maskinen hängde ute i tre dagar innan den var torr. Förkylningarna flyger förstås på oss, men det hade vi räknat med så inget ovanligt där inte. Behöva röja undan två års skräp i huset var ju inte heller så kul, men det går ju inte heller att skylla på flytt, utan mer på två års framflyttad lättja.

 

Men älskar friska luften, underbart att kunna djupandas och kännas att lungorna fylls med luft och inte med varm fukt, kändes ungefär som konstant tjuvrökande utan nikotin over there. Älskar att träffa alla underbara vänner, släktingar, kompisar, ja till och med att gå på Maxi är en fröjd och spana in nya ostbågepåsar och slippa frestelser i form av smaksatta bubbelgums äpple känns rätt sunt. Gå barfota i gräset, se de vilda blommorna växa i vägkanten, väckas av fågelkvitter och solen som går upp, klockan fyra visserligen, gå ut och ta en promenad, cykla till vännerna, njuta av de fortfarande ljusgröna bokskogarna, dricka kallt, gott vatten från kranen, ha gångavstånd till stranden, kunna ta ett zumbapass utomhus, gå längre sträckor än till bilen utan att behöva vätskekontroll efter femton meter, massor med saker, men bäst är nog allt folk som blir så glada över att vi är här igen, känns härligt, man blir så glad själv! Blir nog ett bra år det här!

 

Eftersom den här bloggen handlar om vardagslivet i USA och det faktiskt är slut nu, blir det även ett skonsamt slut på den här bloggen. Sorry Anna och ni andra som undrar, tror inte ni är så intresserade av att följa det svenska vardagslivet ”idag har jag tvättat, nu ska jag jobba och sen blir det falukorv till middag”, man ska ju alltid sluta när man är på topp, he-he! Tack alla som följt våra öden, ska bli fantastisk kul att få träffa er alla igen och tjata igenom det muntligt! See you soon!

Idag hade femmorna stor avslutning, sedan ska ju de gå upp till middle school (som vårt högstadie) och där sparades det inte på krutet. Jag har varit med i avslutningskommiten och det har varit möten sen september och otaliga timmar där dekoration och mat och mm har diskuterats. Mest dekoration, det måste ha lagts ner 1000 timmar på detta jobb, temat var Hawaaii och en av mammorna var därifrån och bl a så vek hon 1000 - tusen- origami fåglar till dekoration för att inte tala om att hon gjorde en kycklinggryta till alla lärarna. Barnen fick förstås mat som de gillade, - macaroni and cheese och kyckling nuggets, ryyyyys, men alla var för upphetsade för att äta, tror att 90 procent av maten bara kastades. Jag var iklädd bast kjol som de övriga servitriserna, väldigt snyggt till mina kroppsformer, men fick väl vara tacksam för att man slapp kokosnötterna som överdel.

Princessan i rosa på väg till balen.

Framför lärarbordet var en hel jäkla vulkan uppgjord, inkl blinkande ljusen.

Carina och Fredriks Olle gick ju också ut femman.

Otroligt vilken energi som lades ner på  dekorationer, är detta typiskt amerikanskt?

Vem vill gå miste om ett tillfälle att ha fest...? Inte vi i alla fall så i lördags hade vi party för alla vi känner och ville säga hej då till, eller rättare sagt, ses snart igen, och alla som kunde komma gjorde så. I äkta amerikansk anda avsa vi oss alla presenter men bad däremot att man skulle ta med sig en maträtt och i äkta amerikansk anda uppfyllde folk dessa krav, någon kom med present, någon hade inget med sig, någon hade stora maffiga maträtter med sig, någon hade en påse chips.... Men en rolig och lyckad fest blev det, många nya kontakter knöts, lätt att fixa ett bra party när man bara känner trevliga människor!

Nu är det packning som gäller alla dygnets vakna timmar, men HUR är det bara möjligt att man ska få plats med två års liv i fyra resväskor....?

Glömde ju, i fredags var det bal för åttorna, här är Alicia med sitt gäng.


Och här är hon med kvällens date, Peter

som uppvaktade med en stilig armbandsbukett av blommor, om man bara vore 14 igen... :)

Back to the party, var väl en 15-20 ungdomar där, varav en del ägnade sig åt acrobatiska övningar.

Två av mina favoritblondiner, Carina och Michelle.

Eddie och Alecia och i mitten Adam, stackars Kerri låg hemma i magsjuka.

Tommy tillsammans med våra indiska grannar, som har hotat med att skypa oss en gång i månaden och tjata på att vi ska komma tillbaka hit:)

Buster, Mellissa och Mia.

Fler svenskar, Olof och Fredrik.

Paul och Irma, våra tennis rivaler.

Shirax och Shirley
och det var många fler som jag aldrig lyckades fånga på bild.......

Vad kan jag säga, det går inte att beskriva i ord, att komma till Las Vegas var som att vara i ett jättestort färgglatt tivoli med vansinneskaruseller som körde runt huvudet och som man for med i, hela tiden. Vid förra veckans besök på Universal studios tog vi en raid med Simpsons, en 4D upplevele där man for runt i en vansinnesvärld i otrolig hastighet, jag lyckades bli sjösjuk efter 4 sekunder, och där alla upplevelser beteddes sig som verkliga händelser i ett rus, så var ungefär Las Vegas.

 

Vi checkade in på Ceasar Palace, jag trodde det var ett hotell, men det var en jäkla stad! Vi började med att gå vilse och det inledde hela vistelsen, tror vi gick vilse ungefär tolv gånger på väg till vårt rum och då gick vi bara dit ungefär fem gånger. På alla hotell måste man passera den enorma casino anläggningen och det ser ut som något man bara sett på film, bättre bedagade damer som sitter timvis vid enarmade banditer dagen lång, saknar den gammeldags charmen med att stoppa i en 25-centare och dra i ett handtag, nu är det kreditkort och datortryck som gäller. Till och med i barerna finns det ett spel vid varje barplats, ingen chans att spela ska försummas. Ställde mig i kö för att köpa en öl, men barnen fick inte stå med i kön, Tommy placerade sig och dem 3 meter bort vid ytterligare några spelautomater, sen försvann hann på toa, varvid en vakt genast dök upp och sa till mig att jag inte kunde ha barnen vid spelen.  Inte direkt en familjevänlig stad, men man bara måste ju se crazynesset!

 

Ceasar renoverade sin restaurang så vi hänvisades till Flamingo rakt över gatan för frukost, på innergården hade de faktiskt livs levande flamingos som promenerade rundor, och kunde där inta en buffé som innehöll allt från krabbklor till beställda crepes med chokladfyllning och rökt lax till rosa sockervadd, helt fantastiskt. Om man nu skulle åka dit för att äta så hade detta hotell erbjudande om buffé dygnet runt för 50 dollar samt tillägg för öl, vin och champagne för 10 dollar, så vill man inte spela kan man ägna sig åt kulinariska nöjen, maten var helt ok.

 

Ingen av de stora showerna hade uppträde medan vi var där och tror inte att tjejerna hade uppskattat dem heller för den delen, däremot hade jag läst mig till om Mac King, en halvtokig magicer med shower på dagstid och såååå rolig han var, vi skrattade så vi grät och var bara tvungna att köpa hans bok, han signerade och var hur trevlig som helst och att en del gick till bröstcancerfonden var ju bara ett plus. Om ni kommer till Las Vegas, gå och se denna show, helt underbar!

 

Som allt annat har LV förstås också en baksida, eller säkert flera, det vi dock la mest märke till var de något udda paren där man hoppades att dotter och pappa hade en rolig semester, eller dotterdotter för den delen, men där det var rätt uppenbart att det inte var några allvarligare släktband som band samman dessa par.  Rätt duktigt med bra påverkade människor överallt, även på förmiddagen och jag höll hårt om tjejerna och släppte inte ens iväg dem på toaletten utan att följa med. Alicia fick många blickar från män med minst den dubbla åldern men jag lyckades rätt bra med att ge dem PMS-blicken när de närmade sig och tror nästan att Tommy började tänka över det där med hagelgevär på allvar, med eller utan licens. Ändå, en otrolig stad, åker gärna hit igen, fast utan barn.

Rosa sockervadd till frukorst är ju helt normalt.

Poolen på Ceasars, full av vattenfall, divaner och bakvakter....:)

I entren på Marriot

Eller varför inte ta en liten gondoltur, i LV...?

Helt normalt att möta the King på gatan.

 

Som nämnts innan kunde vi tyvärr inte besöka alla platser eller tillgodogöra oss alla de tips som vi fått, tiden räckte inte till och Alicia var redan när vi reste dålig med hals och huvudont, inte det bästa upplägget för att vandra i öknen precis. Men en sak som vi verkligen stannade vid var Horseshoe Bend, en  avgrund bredde ut sig inför våra slitna fötter och långt därnere flöt floden fram och vinklade sig i 270 grader. Blev mest imponerad av de små båtarna och människorna som med möda kunde urskiljas på bottnen, hur fasen kom de dit?

 

Nåja, vi anlände i alla fall till Kanab, hade planerat ut att det var en lagom körsträcka den dagen  och det var ett gott val,  inte bara där för att det var så genuint wild west med en tapet på toaletten som förde tankarna till bullriding, utan också för den härliga amerikanska känslan. Nu har vi kommit fram till söndagen och som sanna Florida-bor var vi ju vana vid att allt är öppet från ca nio på morgonen till minst 10 på kvällen, men här tror jag kyrkans regler härjade en aning mer beständigt, allt var i princip stängt. Nej det var lögn, när vi traskade oss fram till cityns enda och bästa restaurang och väntetiden trots bokat bord var 30 minuter, tog vi oss en sväng och hittade en öppen affär. Levis minsann, och öppen enbart för de franska bussturister som stannade här för en halvtimmes shopping  i köpparadiset Amerika och inte för att vi ser särskilt franska ut, men vi halkade med på ett bananskal och fick en kupong om 10% rabatt, ”bara för oss”. Gick ut därifrån 180 dollar fattigare, känns ju bra att det var mest till andra personer vi handlade.

 

Nu styrde vi kosan mot Las Vegas, tidig start som vanligt, vi hade ett par inplanerade stop på vägen till Zion, ännu en av Amerikas fantastiska nationalparker men det borde väl inte vara mer än 45 minuter dit. Efter denna tidsrymd hade vi inte ens passerat de sevärdheter vi skulle och vis av skadan slog jag upp vår nyinköpta karta och kunde konstatera att vi tagit fel väg, den ledde oss givetvis söderut mot LV medan vi skulle kört väst/norr mot Zion…. Blev att köra runt, tog nog bara någon timme extra och jag tvingade ner en blodtryckssänkande extra, kunde behövas för att undvika de ansamlingar av uppstoppat blod som samlades i hjärnan när jag förbannade min egen dumhet.

 

Fortfarande står Sedona högst i kurs, men Zion var fint det också. Jag var kartläsare och efter att konstaterat att den första hiken tog 12 minuter jämfört mot deras angivna 30 tog vi en lite längre. Den varade i åtskilliga timmar mot planerade 50 minuter och rätt dåligt med vatten hade vi med oss, kan intyga att jag inte var speciellt populär hos övriga familjemedlemmar efter den vandringen.

 

Som ett PS kan tilläggas att jag idag upptäck  att grannens hund som har en förkärlek för att börja skälla klockan sex på morgonen och som jag vid upprepade tillfällen hotat med förkorta dess koppel radikalt, visade sig vara en sorts vild fågel……

Jamen visst är det en underbar tapet, för att inte tala om tavla, speciellt på toan.

Familjen Nyberg efter tre dagar med i princip utan internet och el, kan tillägga att ipaden var på framför dem med melodifestivalen på tråden.

Rätt fin natur här också...

Paus i skuggan

Vattenfall mitt i all torka

Jättekul att gå på hike, de första fem minuterna.

Österrike?

sol och träd och klippor....

klippor och träd....



klippor och klippor..,

Träd och klippor igen....

Pappa, nu tar jag en bild på oss!

Vad ska man säga, Grand Canyon är ju ett sådant ställe som man bara måste åka till, så är det! Har stått på min önskelista hela mitt vuxna liv och äntligen var vi här!  Vi tog en kort hike när vi kom fram, men det var först när vi gick till informationscentret med en jättekarta som visade vår centimeterlånga vandring, som jag fattade hur stort det var. När vi ätit på kvällen drog Alicia och jag iväg för att få några bilder i solnedgången över detta monument, först gick vi fel i en kvarrt, sedan slängde vi oss in i bilen, körde som idioter (helt normalt) och stoppade på en parkering. Biljävul, nyckeln går ej att få ut!!!! Spring, skrek jag till Alicia, som hade kameran om halsen, beredd till det mesta, alltmedan vi såg de sista solstrålarna ge färg åt himlen och minsann om det inte kom ett par från Dallas där borta, ” Hello, do you have a Jeep?” skrek jag åt dem, alltmedan Alicia sprang som en jaktbevakad hare  för att fånga kvällens sista solstrålar. Den regelrätta typiska amerikanaren, det var bara västernhatten som saknades, smålog mot mig, hoppade in bakom ratten och vred om nyckeln (lurigt ju) och minsann om den inte lossnade. Graciöst som en skadeskjuten get sprang jag ifatt Alicia och jaaaaa, vi fick uppleva en underbar solnedgång över Grand Canyon, helt fantastiskt!

 

Hela dagen, och den därpå också förresten, tillbringade vi helt enligt lager på lager principen som jag efter många ökenvandringsberättelser fått mig itutat av Christina. Linne, t-shirt, thermotröja och ett linne till eller som i Antonias fall, onepiecen. I ett anfall av sista minuten packnings ångest hade jag slängt ner en sjal, mest för att ha vid kalla restaurangbesök, men snacka om att den var guld värd nu. Vi såg förstås ut som nördar av första graden och efter några dagars vandring börjar kläderna bli rätt skitiga men inte ens Alicia brydde sig utan drog på sig kepsen utan protester och satte solbrillorna över sina osminkade ögon, helt naturligt tillstånd. Ett annat plus var otillgängligheten på telefonen, den funkade endast periodvis och nätet var så gott som alltid utslaget, great!

 

Som sagt, ord kan inte beskriva detta naturfenomen som är mer än 1 800 miljoner år gammalt och faktiskt inte heller bilder, man måste helt enkelt vara där och uppleva det! Däremot kan kanske bilder beskriva den fabulösa middag vi åt på kvällen, härdade av lunchen vi intog i kantinen som mest framkallade associationer med ordet smaklös, begav vi oss till parkens livsmedelsaffär som innehade ett häpnandsväckande urval av delikatesser. Ätandes på papptallrikar med skrivbordet som bord intog vi därmed en delikat italiensk tallrik och ett par glas vin slank också ner. Sängarna var utmärkta som sitt tillhuggen och jag förmanade barnen kvickt att inte spilla, samtidigt som jag skvimpade ut halva mitt glas, i deras säng.

 

Med åtskillig jetlag i kroppen vaknade vi även nästa dag relativt tidigt och lämnade därmed också the state park i tid, stannade längs med vägen ett antal gånger för att beundra och köpa vackra indian souvenirer, bl a fantastiska smycken, varvid alla var gjorda av ”me” eller ”mine mother”. Alicia ville bara ha en drömfångare och hittade sin dröm i form av en lila sådan och bestämde på stående fot att hennes rum nu ska inredas i den färgen, hujedamej.

Trendiga som en gris i bikini på Oscarsgalan, men vi höll värmen.

Totalt overkligt stort.

Lyxmiddag:)

Träd kan växa överallt.

Antonia

Jamen det är ju precis där man känner för att sitta och dingla med benen.

Grafiti eller klotter...?

solnedgång

Grand Canyon i solnedgång var så vackert, och förgrundsmotivet också för den delen.


Underbart vackra landskap överallt.

Horseshoe bend, hur coolt som helst.

Hur mycket läckra klippformationer som helst.

Uppåt, uppåt, uppåt...

Ser ut som en gammal western affisch....

Tidsskillnaden är inget problem, tänkte vi när vi for till västkusten och det rörde sig om ynka tre timmar jämfört med de sex vi är vana vid, lustigt, en resa inom landet räknas knappt, hade vi haft samma restid hemifrån Sverige kunde vi hamnat i Egypten och det hade känts långt. Nu for vi iväg med ett varsitt handbagage, taxichaufförerna på både dit och hem resan var mäkta imponerade, hade kollat temperaturen i Vegas veckan innan och teg vist nog om det inför resten av familjen, fyrtio grader förra måndagen, kanon. Dessbättre var det ynka 27 när vi landade i Phoenix efter en vältrimmad start från Tampa hemmet klockan sex på morgonen, tjugo i åtta gick flighten och därmed landade vi redan klockan nio lokal tid och fick nästan en chans att uppleva det otroliga kaktuslandskapet i soluppgång. Hämtade vår hyrbil och drog oss genast till Sedona, vilket otroligt ställe, för alla som älskar natur, naturformationer utan dess like och röda klipparter som tar andan ur en, kan jag med varmt hjärta rekommendera detta.  

 

Ett plus var den charmiga restaurangen ”Blue moon bar” man blev mätt av att bara kolla in innehållet på väggarna, en sådan utsökt samling amerikansk charm-kultur, allt från de tums-stora tenn tallrikarna som visade pizza-måtten till de gamla tidnings urklippen  som klädde hela den stora väggen till toan, som bara den var klädd av skyltar med visdomsord som ni bara kan tänka er.  När vi satt där och inmundigade lunchen, hamburgare och sallad som var amerikanska i storlek men europiska i smaklek, slängde sig en äldre genteman fram över det något bedagade soffräcket och uttryckte sin glädje över hur kul det var att se familjer äta tillsammans. ”Se, här sitter ni och där” pekandes rakt över nosen på Antonia på en familj två meter bakom oss, ”sitter en till familj, det är precis det här det här stället är till för”.  Efter två år i detta underbara land så börjar vi bli vana vid den amerikanska frispråkigheten, så vi pratade och hade det trevligt, när tjejerna och jag sedan gick på toan så upptäckte vi genom tidningsurklippen att det var ägaren och uppstartaren av restaurangen som varit framme hos oss.

 

MEN Sedona var verkligen speciellt, tyvärr var vädret när vi vaknade upp på lördagsmorgonen något vi inte hade väntat oss, ungefär sju grader, grå himmel och vindarna fick glassbilens melodi att kännas som en bris från Bahamas. Vi ställde in dagens hike och begav oss snabbt norr-österut mot Grand Canyon. Kan ni fatta hur kallt det är när man kommer från ett 32-gradigt Florida och vaknar upp i ett ökenlandskap på sju grader, iklädd bara kortbyxor och linne? Det är obeskrivligt, det kan jag bara tala om, den berömda tidsskillnaden gjorde att vi vaknade upp vid sextiden, jag slet upp Tommy från sängen för en underbar promenad i soluppgången, som blev cirka 22 sekunder lång, Herregud-i-helsicke vad kallt det är där borta när vinden ligger på. Två timmar senare hittade vi tack vare Alicias Siri ett Walmart, som var ovanligt trångbefolkat vid de långärmade plaggen, men inte för att jag är en klädsnobb, men halllooouuuuu, nej någon gräns måste det finnas och att 98 procent av plaggen bara fanns i storlek 2X (XXL) har väl någon grund, Alicia beslutade att hon hellre frös än tog på sig något av detta, och jag höll med, tills en anställd visade oss till en kundvagn fylld med kraftigt reducerade priser på underkläder från Fruit of the loom. Vi inhandlade allihop termoställ och sen tillbringade  vi två dagar tackandes Gud för våra smarta inköp, iklädda dessa ställ, liknande något som en regissör från Sällskapsresan hade kunnat tecknat upp.

Ja, det blev ju kartfattat som vanligt det här, ska peta in lite bilder så får ni fortsättningen senare. Tusen tack till Mange, Tommy S och Christina som hjälpt till med resrutt och tips på sevärdheter, utan er hade den här resan inte blivit så speciell!

Den röda klipparten var otroligt fin.

Uppmuntrande små skyltar när man är ute och vandrar.

Massor av häftiga kaktusar som stod i blom.

Vår första hike på Montesuma castle

Träd:)

Häftig "gryta", vattnet håller 25 grader året runt.

Giftek, tror inte vi går här nej.

Stonefejs.

Det här var ju klart häftigt också, high chapel, insprängt i berget.

Nu blommar häcken.


Soluppgång och kallt som....

De här långkalsingarna passar perfekt, fanns bara i en storlek...