patricianyberg

Första advent i söndags och när jag läste alla FB-notiser om julskyltning och tända ljus och pepparkaksbak drabbades jag av en akut hemlängtan. Kunde se familjen i sakta mak promenerandes i decimeterhög snö genom Laholms gator, stora snöflingor trillar ner på de tjocka mössorna, samtidigt som vi tittar in genom de vackert upplysta och juldekorerade  fönsterna,  som samtliga Laholms köpmän åstadkommit. När jag kunde se Tommy lyfta på sin höga hatt samtidigt som han svingade sin promenadkäpp och en rödhårig unge med flätor kika in till karamellaffären insåg jag att det var dags att ta av hallucinationshatten från barndomens sagominnen och ägna mig åt den bistra verkligheten som verkade vara full storm i hemtrakterna, blev nog inte mycket till julskyltning där är jag rädd, vår hyresgäst hade fått ringa räddningstjänsten då poolplåtarna hotade att blåsa bort och havsvattnet hade slagit ända upp till vårt tomt, undrar hur grannarna längst ner klarade sig?

 

Nå, denna akuta hemlängtan medförde att familjen satte sig i bilen för att åka och köpa en julgran, vad som helst som påminner om kallt och Sverige och jul och julgran skulle vi ju i alla fall ha. Visserligen har det väl aldrig i historien hänt att en gran kommit innan för familjen Nybergs dörrar innan den 23:e december, något år vill jag minnas att jag klädde den på julafton, så nu skulle verkligheten tänjas på rejält. Betvivlade starkt att Floridianarna skulle kunna ta fram några granar att tala om i detta tropiska klimat så med siktet inställt på plastgran styrde vi kosan till Home Depot, Tommys favoritställe och motsvarighet till svenska Bauhaus. Alicia och jag hittade genast vår klara favorit, ett ståtligt exemplar med 500 ljus och hyfsat naturtrogen till det galanta priset av 250. Dollar! Tommy hittade också en favorit, en liten spenslig en-liknande sak på 80 centimeter och 75 matta lampor blinkandes i otakt för det tacksamma priset 69 dollar.

 

Kändes som en rejäl familjekonflikt var på väg att stiga upp till ytan varför vi förflyttade oss två kilometer till motsvarigheten Lowes och minsann om de inte sålde granar, och riktiga Disneygranar också på min ära, i ett tält utanför. Varenda gran var tät, med mjuka, mörkgröna barr och i formen påminnande om en egyptisk pyramid i konform. Upptäckte senare att formen beror på att varenda gran är formklipp, nej, jag skojar inte! Vi betalade 40 dollar för vår 8 fot höga gran, då hade den stackars mannen fått visa halva lagret, besvärliga svenskar, varpå han nätade in den, bar den till bilen och lastade in den, snacka om service. Vi köpte en granfot också som verkligen förkroppsligar Amerikanska prylar, den är stor, ful, praktiskt, av plast och helt i avsaknad av design.  Men granen blev fin när vi väl klätt den, rätt kul att läsa skötselråden förresten ”bör ej utsättas för värme eller solljus”, tack för den du!

 

Carina och Mia har tjatat på mig att jag skulle gå till doktorn och igår morse när jag började hosta upp klumpar av blod insåg jag nog att det var en bra idé. Vi har fantastiska walk-in-clinics här, från att jag tog första steget över tröskeln till att jag gick ut därifrån med medicin i min påse, tog det 40 minuter blankt. I dessa minuter ingick inskrivning, fullständig mätning av alla värden inkl skonummer och antal hår på örsnibben, genomgång av läkare, receptutskrift och betalning. Givetvis fick jag också skriv a under på de obligatoriska 19 papperna att jag inte skulle stämma dem och att jag på heder och samvete intygade att jag skulle betala genomförd behandling. Hamnade i kategori ett vilket innebar en minuspost på 109 dollar på kontot, det kan jag överleva, plus 15 dollar för ett antibiotika i fem dagar med dubbel dos första dagen som fick pulsen att gå upp till 175, levern att vända sig och rent psykosomatiskt fick mig att känna mig frisk igen, leve vetenskapen.

Jajamän, här firas det första advent, tänt ljus, pepparkakor, glögg och chokladkola från Ikea.

"Jag haaaaaatar det här", "var är min Elfving fot?"

Så grannt!

Japp, det blev silver och glas i år. Igen.

Kunde bara inte låta bli, detta är vår eftergift för Florida, "stjärnan" i toppen.

Sist men inte minst, Antonia gör matteläxan (20 minuter matte vid datorn varje dag). De har haft en teckningstävling i klassen och hennes bidrag vann, nu ska det tryckas på en t-shirt som hela klassen ska ha på sig på deras avslutningsbankett "och mamma, jag röstade inte ens på mig själv!"

Så äntrade vi för andra året i rad landgången till ett kryssningsskepp, på väg till för oss nya destinationer, denna gång var målet två av öarna på Bahamas. Med enorm känsla för timing kände jag huvudvärken komma smygande i och med detta första steg men dövade det snabbt med otillräcklig vätsketillförsel varför jag nyttigt sörplade i mig tre glas vatten till lunchen medan Tommy avnjöt en kall öl. Började få lite ont i kroppen också och trött har jag ju varit den sista tiden men då vi avnjutit en kall gin och tonic före kvällens middag varmed alla symptom dämpades, avfärdade jag det som en lätt släng av malaria, det kunde ju förstås ävenså varit den treo jag intagit….

 

Eftersom jag av naturen och ohejdad vana är ekonom och därmed har medfödda pessimistiska tankebanor och synsätt hade jag som vanligt packat ner halva husapoteket bestående av plåster, xyolcain, allergitabletter, treo, teraflu och några orange kapslar mot förkylning som i storlek och konsistens mest påminde om mindre hönsägg.  De tre senare preparaten använde  jag resten av resan som bottenmix i morgonens och kvällens coctail, timmarna däremellan, då  inte nämna ingredienser verkade, låg jag nerbäddad i hytten och led för mig själv. Ibland höll Antonia mig sällskap i hytten, det blåste lite under hela resan och det gillade hon inte. Alicia däremot upptäckte ett tonårsgäng innan båten ens avgått från Port Caneveral och inom fem minuter var hon involverad i den glada skaran så henne såg vi inte mycket till efter det. På dessa fyra dagar lyckades hon få 51 nya vänner på facebook, hur är det bara möjligt?

Alicia i pingisturnering, killen hade säkert vunnit om han kollat på bollen istället 

De enda vi pliktskyldigast bytte visitkort med var våra bordsgrannar, som endast dök upp på två av kvällarna, och som säkert var genomtrevliga och goda människor men särskilt roliga var de då inte. De kom från Talahassee, underbar klang på det namnet tycker jag, och han bara måste ha varit fotbollsspelare i sin  ungdoms dagar, axelbredden var väl uppemot en 80 cm skulle jag gissa och huvudet satt direkt därpå. Rosie hade nya diamantörhängen med tillhörande halsband varje kväll, och här snackar vi inga billiga kopior eller blingbling och jag vet inte om det var botox eller bara om vi var tråkiga för hon log inte en enda gång under våra sammankomster.

 

Annars kände vi oss underligt hemtama, skeppet hade i princip samma uppbyggnad som föregående års vessel och underhållningen var densamma från den hyperglade partyledaren till den traditionsenliga magplasktävlingen som utfördes av 10 herrar i varierande storlek av bukomfång och där vinnaren var en 230 pundare från Texas som framkallade en mindre , mänsklig tsunami i poolen.   Upptäckte att de flesta av menyerna faktiskt var identiska mot i fjor och insåg då att de faktiskt kör med samma mat i ett fyra eller fem dagars intervall året runt, måste ju bli lite enahanda i längden om man arbetar på båten. Det är ju ändå en hel del som arbetar där, ungefär 1000 besättningsmän på 2000 passagerare, snacka om att det är service hela tiden. En av de bidragande orsakerna till detta kan ju vara att deras lön är helt beroende av dricksen, vad jag har förstått har ingen fast lön, förutom de sex i besättningen som innehade vit kava med guldknappar, och på alla notor läggs det automatiskt på 15% dricks.  Dessutom ska man lägga dricks till den som har hand om hytten, servitören, andra servitören och huvudservitören, totalt ca 12 dollar per person och dag vilket för vår familj gjorde närmare 200 dollar.  Man kan välja att betala i förskott med sitt visakort eller lämna personligt i kuvert, ett jäkla system tycker jag, tippar man inte blir personalen utan lön, och det händer säkert rätt ofta.

 

Sen måste man väl också erkänna att ska man se och upptäcka en ö är en kryssning inte rätt transportmedel, man blir självklart avlämpad på en kaj där alla är införstådda att man är dagens turist och vederbörligen överhopad av förslag på dagsaktiviteter som samtliga överträffar varandra.  Själva utgångsplatsen inleds av en straw market där det säljs  allehanda sorts souvenirer och denna gata avslutas av en 50 meters strand som kröns av diverse barer och även stånd med kokosnötter till tjejernas ohejdade glädje.  Tyvärr blåste det för mycket så vår anläggning vid ö nummer två gick upp i rök och därmed även vår inplanerade snorkling, jag som till och med köpte en undervattenskamera för nämnda tillfälle.  Men sammantaget så för vår familj är kryssning ett fantastiskt alternativ till semester, inget internet, inget jobb, ingen skola,  det är bara avslappning som gäller och vi är tillsammans i familjen, samtidigt som var och en kan ägan sig åt sitt, perfekt helt enkelt.

Faktiskt en äkta solnedgång och inte en kulliss som är monterad vid ombordstigningen

I bubbelpoolen, lyxigt

Hotell Atlantis, en helt otrolig anläggning som vi tog en taxi till för att kolla in lite närmare, har varit med i en massa filmer enligt vårt levande reselexikon Mange.

Inga dåliga båtar i bakgrunden

Hit men inte längre kom vi inomhus, sedan skulle de ha 50 dollar för en rundvisning. Per person!

De är fortsatt fantastiska på att vika handdukarna på båten.

Drink i baren

Strawmarket på Bahamas

Känns underbart med lov, både för barn och föräldrar, Antonia fick bakläxa på sitt projekt, eftersom hon glömt boken med alla underlag hemma så hade vi förstås missat hälften så planchen fick göras om, dubbelt efterlängtat med lov nu alltså.  Har varit lugnt här, förutom att Alicia gjorde ett mål på matchen igår, fantastisk bra insats, speciellt med tanke på att hon är back. Imorgon bär det av till Port Caneveral för bidare skeppning till Bahamas så nu ska det packas färdigt så jag tänkte fylla ut dagens blogg med lite foto som varit bortglömda.

Efter många samtal, hjälp från alla vi känner och och med stående erbjudande om bärgningshjälp lyckades vi idag starta upp båten och kunde ge oss ut på sjön, tätt flankerade av Fredrik och Nordbergs.

Jag är ju inte överdrivet förtjust i bilar men hajade ändå till för det här fulländade exemplaret som parkerade samtidigt som mig själv på Publix. Vissa biltokiga tonåriga släktingar därhemma hade blivit lyriska....

Vi håller på med ny uppfostran hemma, ni SKA sätta in i diskmaskinen, det här är Antonias och Alvas verk, på rätt håll och allt....

Underbart roligt att gå i affärer och titta på den fantastiska amerikanska känslan för design. Tänkte ju närmast på Birgitta när jag såg dessa och var bra nära att köpa en julklapp till henne innan jag kom på att vi ger ju inte varandra julklappar. Men God Jul Syrran, det är tanken som räknas.

Saker du inte visste om att du behövde, pincett med INBYGGD lampa!

från Busch Garden, tjejernas lunch består av ett delat gigantisk rökt kalkonlår.

Det finns faktiskt svamp här, växer ibland fritt i gräsmattan, skulle dock inte äta dem ens under pistolhot.

Nej, nu återkommer jag i bästa fall till nästa veckohelg med en massa fantastiska bilder från vår kryssning, missa inte denna spännande fortsättning.....

Jaha, här festas det minsann tänker ni nu förstås men så väl är det inte, vi sliter som vanligt i vårt anletes svett, framförallt är det rejält svettigt nu när det är 28 grader varmt ute så vi blev faktiskt nödgade att sätta på air conditionen igen. De här 11 shotsen med förde ingen större glädje, däremot en hel del ont i armarna, aha, tänker ni då igen, träningsvärk av att dricka shots, amatörer! Fel, fel, fel som Brasse brukade säga för shots här är nämligen sprutor och det var ett ytterst gammalt, dåligt samvete som idag tillfredsställdes, i inte mindre än ett år har det dagligen blinkat till på min dataskärm så fort jag öppnat den, ”ta sprutor på barnen”.

 

I fjor, i kaoset när vi landade , köpte hus, skrev in ungarna i skolan, gjorde läkarbesök, möblerade och fixade ALLT som behövdes fixas myglade jag bort det där med sprutor. Visserligen kräver skolan ett intyg på vaccinationer men som den fullfjädrade förfalskare man är fixade jag till ungarnas gamla kort med några lätta tilläggsdatum, enligt svenska normer har de tagit allt, bör väl gälla här också, dessutom skulle vi ju bara vara här ett år och sedan tillbaka till de trygga svenska normerna, så då så. Men Alicia missade ju sin röda hund spruta som man tar i sexan och dessutom är det dags att ta Gardasil, mot livmodercancer mm, så med detta som lockbete fick jag även med Carina och Ida på sejour till vaccinationskliniken.

 

Vi bestämde oss för att åka tidigt på morgonen, de öppnar klockan åtta och i vanliga fall har vi 15 minuter dit men med morgonens rusningstrafik beräknade vi att 30 minuter skulle vara mer lämpligt, varför vi lämnade Cory Lakes grindar vid halvåtta tiden.  Eftersom vi visste precis var vi skulle tog vi inte med oss några instruktioner, adresser eller telefon nummer. Två timmar senare hade vi varit inne på tre olika ställen och kört en sådär 10 mil och inte kommit en millimeter närmare några sprutor, förutom dem som antagligen fluerade med otäcka substanser i röret,  i de slumområden som vi med jämna tillfällen lyckades förirra oss till. Tjejerna i baksätet var hela tiden övertygade om att vi när som helst skulle bli skjutna, men kunde ändå inte låta bli att fotografera objekten som de ansåg skulle bli våra banemän. 

 

Till slut fick Carina snilleblixten att ringa skolan och efter att vi fått adressen tog vi oss dit på 10 minuter och hamnade i ett rätt mörkt väntrum, och då syftar jag inte på ljusnivån, och började så smått fundera på om det ändå inte varit rätt billigt att betala de där 70 dollarna för sprutorna som det kostar på en walk in clinic, men nu var vi ju här.  Jag visade fram min nu, med sanningshalt till 100%, vaccinations lista från Sverige och beställde dessutom Gardasil för Alicia. Hade på förhand räknat ut att hon skulle ha tre sprutor och Antonia två, Ida behövde bara ta en eftersom hon kompletterat när de ansökt om grönt kort. Damen bakom disken tittade på Antonia och tyckte att även hon skulle ta Gardasil, det kan man göra från tio års ålder här och med tanke på att den är rätt dyr i Sverige och inte kostar en spänn här tyckte jag det var en ypperlig idé. Det tyckte dock inte Antonia som i bästa fall inte ville ha några sprutor alls och i sämsta fall var psykologiskt inställd på två. Till slut slog Carina till igen, vad gjorde jag utan henne, och lockade med ett McDonalds besök om hon tog den och då gick det bra, välsignat vare hot och mutor.

 

Sen vet jag inte vad som hände, Ida fick sin shot på två minuter och vi hade numret efter och blev invisade och fick vänta en och en halv timme, men till slut blev Antonia placerad på en stol och en storvuxen dam visade mig protokollet där det stod att de flesta av de svenska vaccinationerna inte gällde längre så nu skulle hon ha sex shots. Just där och då rusade Antonia skrikande upp från stolen, rundade smidigt den storvuxna, det var väl en tre-meters båge och tog sikte på utgången, utskjuten som en kanonkula och endast 13 års moderskap kunde förklara den reflex varmed jag i det närmaste lyckades tackla henne och återbörda henne till ursprunglig plats. Med gemensamma krafter fick vi henne lugn och sen var det en piece of cake, de har en helt annan teknik här, istället för att långsamt spruta in vätskan är det mer som ett blodprov i fingret, fast i armen, plupp, plupp, plupp, på en minut var tre tagna, byta arm och så en minut till och det var klart. Alicia kom undan med fem sprutor på en sammanlagd tid av 90 sekunder, måste vara nytt rekord, inklusive att det hanns sättas på fem små runda plåster på armarna.

 

Efter lång planering, smussel in i det sista, slagkraftigt meddelande idag på morgonen, upprätthållande av gott humör under väntetiden, tackling och psykologisk dämpning i slutsekunderna var det nog jag som var mest lättad när det hela var över. Eller över och över, i slutminuten tog damen fram papperna som förtäljde att vi måste göra vissa kompletteringar, tre sprutor var till. Om en månad….

I juni när Alicia och Ida fyllde år fick de en varsin biljett till Taylor Swifts konsert här i Tampa som gick av stapeln igår. För säkerhets skulle följde Carina och jag med och hamnade i gott sällskap av 14 000 andra, mestadels högljutt skrikande tonåringar, några mindre barn och en hel del trötta föräldrar, klassikern var mamman två bänkrader ovanför oss som när klockan slog tio, sov med hakan sött i handen, helt otroligt, ljudnivån var markant över decibelstyrka jämfört mot söndagens besök på militärbasen med landande, snabbflygande och från krigstiden härjade plan.

Här är black and white utanför St Pete arena.

Många som gjort egna skyltar att hålla upp, den här var klart gulligast.

Och här är hon!

Snygga scenbyggen och trots massor av scenljus såg hon inte ens svettig ut efter mer än två timmars sjungande.

Verkade inte finnas något instrument hon inte kunde spela....

Mitt ute bland publiken och mitt framför oss.

Sjungndes Julia och Romeo från en flygande balkong

Lördagen började dock med en fotbollsmatch för Alicias del med samling kvart över åtta och avspark klockan nio, enligt schemat alltså, som vanligt kom spelet igång först vid tjugo över nio. Alicia som planterad back och inte en, inte två, utan FEM chanser med bollen vid öppet mål på tre meters avstånd och inte en enda gick in. Detta var alltså vårt lag som kunde härjat fritt, istället slutade det med en förlust med två-noll. Antonia hade match senare på dagen och när ställningen var 4-4 sköt hon som mittfältare ett klockrent skott, över försvar och målvakt, rakt in i kassen och visade därmed en gång för alla hur vi spelar fotboll i Sverige.

 

Jag påbörjade också min nya karriär som joggare, första gången på ett och ett halvt år som jag snörade på joggingskorna och bestämde mig för att ta rundan runt sjön, totalt femkilometer. Efter avklarande av halva sträckan bad jag ödmjukt till högre makter att jag måtte möta någon som jag kände så jag kunde stanna och pausa, men tydligen tyckte han däruppe inte att jag gjort någon märkbart bra insatts de sista året, trots en familjegudstjänst i Mellby i somras och ett besök i kyrkan i Miami för någon månad sedan. Eller så behagade han driva med mig för endast 30 sekunder senare dök Mia och Olof upp, dock i båten så det var absolut ingen legal orsak till att stanna. Som vanligt var det jätteskönt att jogga, när det väl var avklarat alltså.

 

Idag har Antonia och jag roat oss med att göra klart hennes science projekt, har en svag aning om att alla andra föräldrar till femteklassare också tillbringat större delen av söndagen med att färdigställa barnens arbete, intensiv kamp om vem av föräldrarna som drar hem ett A på ”sitt” projekt. Vår chans till ett A försvagades märkbart när Antonia upptäckte att hon glömt boken med alla anteckningar, experimentsförklaringar, tabeller och källor i skolan. Denna är givetvis omöjlig att komma åt och projektet ska vara inlämnat imorgon, punkt. Det blev till att försöka erinra sig samtliga uppgifter och det gick väl rätt bra förutom källorna där vi både lånat och återlämnat böckerna på biblioteket.

 

Äntligen färdigt!

En vecka till med skoljobb framför oss sedan är det thanksgiving lov och då sticker vi iväg till Bahamas på en fyra dagars kryssning, ska ju inte bli skönt eller så.

Imorgon är det Veterans day, då hedrar man alla gamla och nya militärer och barnen är lediga från skolan, men det är ingen röd dag i almanacksföreteelse, allan andra jobbar som vanligt, utom banktjänstemännen, alla banker har stängt, låter på något vis likt Sverige där det suckas över öppna bankkontor till klockan 18 på torsdagar.  Idag var det då stort program i skolan med marscherande soldater med flaggor och gevär, tal, sång av kören och handen på hjärtat. Dessutom skulle alla vara klädda i rött, blått och vitt, men den lappen hade både jag och Antonia missat så hon fick gå i sin gamla vanliga uniform med beige byxor och vit tröja, de trodde säkert att det var någon slags svensk protest mot den amerikanska patrioismen.

 

Blev totalt överväldigad av det senare och drabbades av akut hemlängtan så när Mia skulle åka till Ikea för att köpa biljetter till julbordet hakade jag på. I detta land där man kan köpa de mest vidunderliga julprydnader och julklappspapper hamnade jag ändå i eurofori över de svenska papperna och införskaffade tre rullar med silvermönstrat papper, dito band och en hel bunt med julklappspåsar, vet inte vad jag ska ha det till, vi ska ju inte ge några julklappar i år. I princip, bestämmer vi det förstås varje år, men verkligheten brukar förstås bli en annan…..  Mia bjöd på middag och det blev den fantastiska kombinationen av ärtsoppa och gravad lax, man måste vara utlandssvensk för att uppskatta något sådant.  Slutstationen blev som vanligt matavdelningen, men vilken besvikelse, nästintill tomma hyllor gapade sorgset mot oss nu  i mellantiden då IKEA säljer bort sitt traditionella sortiment och i avvaktan på att de ska få in sina egna varor. Ingen Kalles, inget rågbrödsmix, ingen ost, ingen marabou choklad, landssorg för  en stor del av de hundra tusen svenskar som är bosatta i USA och måtte de hinna rätta till detta elände innan jul!

 

Med eller utan IKEA så måste en av de viktigaste traditionerna inför julen i alla fall upprätthållas, alltså måste glöggen sättas till jäsning. Förra året var vi ju fortfarande inne på att detta med att tillbringa advent och december i Florida var en engångshändelse så då kändes det godtagbart att hopp över men nu är det hög tid att ta tag i bevarandet av upprätthållande av traditioner. Här ska det minsann inte fuskas med några glöggkryddor som får ligga och dra i blaskigt rödtjut, här ska det bryggas enligt gamla, goda recept, helt oetiskt med svagdricka och potatis och frukt och massor av socker och jäst och kryddor. Problemen började rätt snabbt när jag insåg att jag aldrig i livet skulle få tag på svagdricka och min reservtanke av julmust inköpt på Ikea dog idag också eftersom Leif, genuin svensk och ansvarig på Ikeas matavdelning, kunde meddela att Tampa felaktigt fått besked om julmust leverans, den nu närmast säljande kommer att finnas på Ikea i Miami och då gäller det att hänga på låset, den tar slut snabbt. Förbannade mig själv som lät ungarna dricka upp påskmusten i juni månad då jag långt om länge hittade den, eftersom jag köpt musten i så god tid innan hade jag i påsktider redan glömt att jag hade den och där stod den gömd och glömd längst inne i skafferiet.  Började leta efter recept på nätet och gav nästan upp när det första började ”så ditt korn….” och nummer två var ”lägg en kasse enrisruskor med blå bär i vatten…..”.  Blandade istället ihop hälften ale och hälften ginger ale som bas. Färsk jäst går ju inte heller att få tag på här så slängde i en påse turbojäst som jag införskaffat i en vinaffär i Sverige. Kompletterade med socker och kryddor, på Publix var det tre olika killar som hjälpte mig att hitta torkade fikon, russin och diverse kryddor men ”I don´t know the english name but we call it kardemummakärnor” gick de bet på. Slängde i tio krossade enbär också, det fick sätta slutklämmen på svagdrickasmaken.  Hittade ingen demajang, så köpte en stor vattenplastbehållare och öste ur vattnet, öppningen var för liten för mitt importerade vattenlås, men det hålls snyggt på plats med ett gummiband. Är dock mycket misstänksam över att det inte börjat pluppa ännu, däremot luktar det hembränt på hela kontoret där jag bedömt det vara jämnast rumstemperatur, har stängt in dunken i garderoben där vi har skrivaren. Nåja, vi får se hur det går, för säkerhets skull köpte jag tre flaskor vinglögg på IKEA så vi ska nog överleva, med eller utan jäsning.

Ja, ja, man tager vad man haver....

Följande bilder är för Mange, min absolute favorit-poet och mest hängivne kritiker, är så struligt att mejla bilder men här är några fler från McDill flyguppvisning:

Mannen i förgrunden var nog helt säker på att jag skulle fota honom, ville ju bar få med hur mycket folk där var...

Här är de sex uppvisningsplanen, enligt uppgift flyger de världen runt med sina uppvisningar.

Tuff brud med passande aero på bröstet och pilotbrillor.

Om man kikar noga kan man se att det ena planet flyger upp och ner....

De är helt tokiga amerikanarna, vet inte om det syns men det är två stycken fallskärmshoppare varav den ena står på den andres axlar.

Första fallskärmshopparen, som inom parantes hade gjort 8000 hopp, vecklade givetvis ut den amerikanska flaggan på sin väg ner. De hade ett himla sjå att ta emot honom så inte flaggan skulle vidröra marken.

En.... någonting.... som påminde om ett flygfraktplan i filmen Avatar.
 

 

Helgen blev precis så full av aktiviteter som jag tidigare beskrev men Åsa följde med till en intressant information på King highschool där jag blev helt övertygad om att detta måste vara det enda alternativet till vidare skolgång för Alicia om vi nu stannar kvar. Det är ett IB program som genomförs med exakt samma undervisning på alla de 3000 skolor som finns runt om i världen, bl a i Halmstad och efter slutförd utbildning är de godkända eleverna nästan garanterade en collegeplats med stipendium. Vi åkte ståndsmässigt dit i Åsas porsche, vilket fick mig för första gången att träffa vår svarta granne några hus bort, han knackade på bilrutan och undrade om hon var nöjd med sin bil och såg väldigt intresserad och trevlig ut. Min dodge ägnar han inte minsta blick åt och hälsar inte ens när vi möts.

Tommy fick ta Alicias fotbollsmatch som slutade 1-1 och dessutom med att motståndarlagets tränare klappade om Alicia och sa "du gjorde det minsann jobbigt för oss", på engelska förstås. Jag var med och tittade på Antonias match som slutade 2-3, de låg under 2-1 men vände det i slutminuterna och sedan fick vi stressa hem till vår gatufest. Blev en kul eftermiddag/kväll med mat från all världens hörn, vet inte hur många länder som är representerade på gatan, men många är det. Den enda genuint äkta amerikanskan hade lagat macaroni and cheese, säger allt om vårt nya lands kulinariska förmåga. Själv hade jag gjort en potatissallad på de minsta potatisar jag hittade, morötter, färgat couscos och en massa andra grönsaker, blev poppis och jag tradade allt överblivit mot Georges paella, det räckte och blev över till middag ikväll.


Francine och George, kolla hennes naglar, hon gör dem efter året runt händelser, nu var de orange för Halloween.

Några fler glada medlemmar av Malakai-gatan

och några till.

Barn och ungdomar stannade kvar och spelade fotboll halva natten, Tommy och jag drog oss ner mot clubhuset där de hade fine art and wine kväll, smart kombination, när vi gick därifrån hade vi provat en massa vin och dessutom köpt två tavlor. En av dem med motivet en stor sköldpadda, inte alls Floridianskt och en målning i svart och vitt, vem valde den tro? Konstnären själv levererade dem hemma hos oss och fick i gengäld en check, hon trodde knappt sina öron när vi kom med frågan, vad är det för fånar som GÅR till en utställning, det var ju säkert en kilometer! Det faktum att vi konsumerat en hel del vin under kvällen spelade ingen som helst roll, finns ingen som undgår att ta bilen pga av det lilla faktumen med en någon hög promillehalt i blodet.

Idag var det ju som sagt flyguppvisning och åtta timmar gick åt till detta event. Tror man måste vara man för att gilla något sådant, Francine och Norm åkte med oss och den senare och Tommy var väl i extas, medan vi andra hellre kunde tillbringat nämnda tid på stranden. Alltså, flygplan får jag mer än nog av vid våra resor över atlanten, att de sedan flyger upp och ner eller snurrar runt får mig bara lätt illamående. Dessutom tog det oss en timme och en kvart bara att komma ut från parkeringsplatsen, totalt slöseri med tid. Men väldigt amerikanskt med nationalsång och stånd med hamburgare och hög musik och en allmän stolthet över sitt land som jag finner väldigt tilltalande.

Alicia med någon pilot

Alva och Antonia med två piloter, oerhört pinsamma föräldrar tyckte alla barnen.

Det här ser man väl att det är fallskärmshoppare som släpper ut röd rök. Tog en massa andra bilder på plan också, ser ut som bilder på himlen med en flugskit på.

Dagens längsta kö gick till hoppställningen, här Alicia och Antonia, Alva hoppar till höger, det tog två timmar att kommar fram för fyra minuters hoppande.

Idag blev jag fruktansvärt sugen på sushi, inträffar i och för sig rätt ofta, men just idag fanns det inget speciellt inplanerat och det akuta jobbet var rätt väl avklarat och det finns faktiskt en japansk restaurang som ligger bara fem minuter härifrån, dessutom i samband med ett Publix som man ju jämt behöver besöka. Lurade med Tommy med löfte om att han kunde ju alltid besöka tennisshoppen på andra sidan gatan efter lunchen, det tar nog bara en 5-10 minuter att komma över gatan med bil, en vänstersväng och en dito högersväng på Bruce B Down innebär alltid minst 10 minuter även om fågelvägen är mindre än 25 meter. Han gick inte på den lätte utan satt i bilen och väntade medan jag gjorde en del inköp på Publix, men dessförinnan intog vi en lunch på Ko Inn, eller vad den nu heter och gott var det.  Jag övergav min tanke på sushi inför det mer ekonomiska alternativet ”cheifs choice” som innebar en måltid med sallad, 4 sushibitar, ris, vårrullar och en varmrätt i teriaykisås, till det ringa priset av 8,95 dollar. Tommy älskar vårrullar och valde glatt i menyn med ”rolls” och envisades med att det var visst vårrullar, även när han valde avacadofyllning och lax, trots att jag påpekade att det nog var sushi-rullar. Min man är ju som bekant från Osby och jag vet inte om det är de Göinska generna eller de manliga, men för att få honom att erkänna att han har fel får man minst av allt trö honom på halsen och inte fasen hjälper det heller. Men hans min när ett fat med vackert upplagda sushi bitar serverades framför honom var rätt obetalbar, tur att jag är en snäll människa som delar med mig av min lax och dessutom en elak människa som skrattar gott och länge åt hans dilemma och lägger ut det på bloggen också.

 

Idag fick tjejerna hem sina betyg för första nio-veckornas terminen, båda fick en principel roll, men jag som elak mamma gnäller förstås för att de inte fått raka A i betyg, att det är första terminen är ingen anledning till icke högsta betyg. Fast jag får väl ge lite credit till Antonia, mattetalen är oftast så invecklade att jag inte förstår engelskan i dem och kommer vi till science kan jag ju ge upp direkt. Alicia  måste också få lite credit, hon läser tre ämnen på high school level, vilket innebär att hon läser gymnasienivå i spanska, science och matte och därmed kan hoppa över dessa tre ämnen nästa år på highschool, eller under år två om hon vill, jag fattar inte hur det amerikanska skolsystemet fungerar, men tydligtvis är det bra att göra detta. Jag har i alla fall förstått att båda två presterar långt över medel, stoooolt mamma igen!!!  Som alltid!!!

 

Är så vemodigt när våra svenska vänner lämnar oss, det blir så tomt hemma, vi verkligen längtar efter svenskt besök! Tack och lov har vi ju våra svenska vänner här och ikväll lyste Carina och Ida upp vår tomhet och eftersom Freddan och Olle är iväg på en hockeyturnering i Chicago, så blev vi en hel tjejliga som följde med Tommy till Ruby Tuesday, lyckliga honom  som satt med oss fem snygga tjejer/damer och fick alla avundsjuka blickar från förbipasserande.

 

Snart helg igen och tufft schema, imorgon ska vi vara på King highschool klockan nio för att höra om deras IB-program för Alicias del, kl elva spelar Alicia match, klockan tre har Antonia match och fyra till sju har vi block-party, dvs vi stänger av gatan och har fest med medhavda rätter och grillning. Mellan sex och nio är det dessutom vinprovning på clubhuset så vi får väl masa oss dit också, jobbigt värre. Hela helgen är det seafood carneval tjugo minuter härifrån men dessvärre är det också en militärisk uppvisning av flygplan och helt otippat vann Tommy omröstningen om söndagens äventyr så inom kort kommer det att dyka upp bilder på amerikanska, pansarbeväpnade flottiljer, gott nöje foks.

Känns som om jag alltid beklagar mig över hur mycket vi har att göra och att man inte hinner med men Ullis skällde ut mig efter noter när hon var här och ok, om jag nu absolut inte har tid att skriva så kan jag ju skriva att jag inte har tid, så förstår ni väl det. Rätt kul att höra detta från Ullis, som kan besvara ett sms fem dagar efter att hon mottagit det eller ett mejl två veckor efter ankomstdatum, allt beroende på att hon är totalt tekniskt ointresserad och man skulle antagligen fått ett snabbare svar om man skickat ett vanligt brev via posten. Som vår forne hyresvärd Jonas berättade om en kund han hade, lämna gärna ett meddelande på telefonsvararen och du kan ju skicka mejl också, men är det bråttom så skicka ett fax och är det riktig kris så skicka ett brev…..

 

Jo, vi tog ju ett varv med båten också och stannade bara två gånger, Olof och Mia låg i back-up och var beredda på att bärga oss så någon katastrof var det ju inte.

Vi har ju haft fullt upp de senaste dagarna med att skriva autografer, ha-ha, så vi har knappt hunnit vara trevliga mot våra gäster, de fick besöka Busch garden själva och kom hem helt slut vid halvåtta tiden igår. Smart drag att gå dit en vardag och de hann åka allt utom en av värstingarna där vakten stoppade Billy pga två millimeter i längden, väldigt konstigt då han fått åka alla de andra utan knot. Familjen Palmgren smet dit i lördags på sitt årspass och hann med en fullvärdig dag igen, speciellt kul för Lasse som är en riktig åkfantast.

 

Och så har vi då klarat av Halloween också, eller som jag läste på en väns FB hur man bör fira Halloween: ”Ta med dig ett stort vinglas, knacka runt hos grannarna och säg ”Halloooooo vin”!” På söndagen hade clubhuset ett party för barnen, läste senare att de räknat med 25 barn och 110 dök upp och vem satt inte och tog emot alla barnen om en snövit-klädd Kerri som haft partaj kvällen innan till klockan tre och flera andra party-medlemmar satt med i detta öronbedövande oväsen som höll på i tre timmar med skeletthuvuden som  firandes ner från taket och godis och mumier och tävlingar och priser, där Billy tog hem priset som ”fulast dräkt”. Välförtjänt, denna annars så söta unge såg helt förfärlig ut i sin halvmask och tillhörande dräkt. Men igen, helt otrolig eloge till alla entusiastiska amerikanare som alltid ger järnet i alla frivilliga kommitéer. Själv har jag anmält mig till femmornas bal i början av juni och den nionde november ska vi har första mötet om det, här går vi grundligt till väga.

 

Man bara måste ju ha en muffins när det är halloween.


Här är Ida, Rachel och Alicia på väg att gå ut och Halloweena, de använde förstås inte löjliga pumpor att ta godiset i, det tog örngott...

Alva, Antonia, Billy och Sandy på väg till clubhuset.

Annars är det ju kul med skolan, kommer fram nya grejor hela tiden, idag t ex hade Alicia två ”övervakningsperioder”, då kommer rektorn eller vice rektorn och övervakar en lektion, inte för att kolla eleverna utan för att kolla in hur lärarna sköter sig. Detta gör de, lärarna, med bravur, först får de välja vilken klass och period de vill att kontrollen ska ske på och sedan mutar de eleverna. Alicias historielärare har valt ut deras klass båda gångerna och förra gången fick alla elever 100% på ett prov de inte gjorde och dagens engelska lärare hade annonserat ut en donuts party på fredag om alla sköte sig väl.
 

I måndags var det ju den riktiga Halloween så då kom även familjen Palmgren hitresandes ändå från Orlando och vi avnjöt en  delikat måltid i form av hemgjorda, grillade hamburgare, och även om vi blev störda i ett kör av alla ungar som ringde på dörren, begärandes ”trick or threat”, så blev det rätt gott i alla fall. Vi skiftades om att gå ut och  öppna dörren och slänga fram den gigantiska skålen med godis, enormt intressant att se de amerikanska ungdomarnas uppfostran, vi skickade givetvis ut våra barn med stränga förhållningsorder ” ta EN bit” , men en hel del greppade med två nävar ner i skålen för att få upp så mycket som möjligt. Synd om de som gjorde det när Lasse hade dörrvakten, de fick en rejäl handörfil, efter en första varning, bra jobbat tycker jag.

Barnen redo att gå ut, Antonia, Maja, Emil, Billy, Maja, Alva och Sandy.

Och så här snygga var de när vi släppte iväg dem.

Vi försökte fuska och köra utan utskuren pumpa men det gick inte hem hos familjen Larsson som karvade ur den här tjusiga pumpan. Glad Halloween, något sent kanske, på er alla!