Halloween
Ullis och lasse dök upp på fredagen, bara 15 timmar försenade pga att de missat sitt anslutningsflyg i Chicago och fick ta en övernattning där i stället för här. De föll dock för idéen med att vi skulle klä ut oss till KISS och som de äkta halloween proffs de är for de under lördagen ut och inköpte diverse rekvisita som jag missat, nitbälten och yxor som gjordes om till gitarrer och ett par svarta handskar med nitar på. Trots att vi började två timmar innan och hade hjälp av både Ida och Alicia i sminkavdelningen hann vi knappt bli klara innan våra svenska vänner dundrade in för en drink innan partyt. Dundrade förresten, det var väl mest vi som dunkade på med KISS på högsta volym genom det fantastiska spotify och jag började fundera hur högt vi egentligen spelade när närmsta grannen närmast undgick att hälsa på mig idag. Eller så hade han sett oss igår.... I alla fall gjorde vi stor succé och blev kvällens hetaste fotoobjekt, alla ville vara på bild med KISS....
Jag....
Kolla Tommys elaka blick, kan även bero på att han inte ser i princip någonting alls utan glasögon.
Ullis var den enda som såg snäll ut....
.....vilket man absolut inte kunde anklaga Lasse för.
Vi var faktisk skitbra!
Det var även mina fantastiska amerikaboende svenska vänninor, Mia, Åsa och Carina.
Fler svenskar, Olof som Caesar, jag, Åsa igen och hennes Bobo Viking, Tobbe.
Och här har vi den sista i svenskgänget, Fredrik som Michael Jackson.
Kvällens värdpar, Kerri Merily och Adam, the King
Michelle kommer alltid på fiffiga idéer, här är hon Gloria med KingKongs hand...
Lasse var bara för bra som Gene!
Lite senare på kvällen, är det månne luftgitarr han spelar.....?
Får det lov att vara lite hjärna?
Vår pianospelande vän. Behöver de inte städa....?
Foton
Igår räddade Antonia, Alva och jag en liten sköldpadda som kom gåendes över vägen. Vi orsakade stort kaos genom att tvärstoppa, vända, bromsa, varningsblinka och lyfta över den skräckslagna sköldpaddan till andra sidan vägen.
Har som sagt varit några stressiga veckor, igår klippte vi allt jobb och alla läxor vid sextiden och sedan satt vi framför tv:n och åt en italiensk tallrik, mysigt!
Ikväll var det skolkoncert på Benito, kören är väl ungefär lika stor som hela Mellbystrandsskolan....
Kvällens favoriter, Alicia som dansade och Ida som sjön - solo- !
Det var väl den här turen vi hann att ta innan båten sjönk....
Antonia tubar, glad hon ser ut....
Nu bubblar det från öronen
Nu har cet varit lite slött med bloggandet men sanningen är att livet varit för stressigt för att ens tanken på att sätta sig ner och skriva några rader för sitt eget höga nöjes skull har försvunnit i en dimma av, inte vinångor, men väl ångestångor, att sova sex timmar per natt har verkat mer lockande. Lite kaos på jobbet i kombination med mycket kaos på jobbet är grunden till detta, mer info kommer senare, men lite synd är det eftersom jag i vanlig ordning författar en massa bloggar i huvudet varje dag, men hinner de inte ner på papper i sammaledes dag, försvinner de också upp i rök och lämnar bara ett obegripbart töcken efter sig.
Jenny o Maja på båttur
Men familjen Palmgren befinner sig just nu i Florida och i torsdags åkte jag halvvägs till Orlando för att plocka upp Jenny, Maja och Emil, ditskjutsade på Lasses väldigt korta lunchrast från intersports stora konferens, på ett gyllene M som råkade befinna sig just där. Har jag berättat om mitt försök att göra slingor i håret? Antagligen inte, eftersom jag å det starkaste försöker förtränga detta, i och för sig rätt omöjligt i och med att jag konfronteras med min spegelbild minst sju-åtta gånger varje dag och då bara kan inse att slingor här=toning. Och är du råttfärgad med begynnande gråhårighets å färgar man det askblont. Enligt deras karta alltså, i verkligheten blir det RÖTT och min vansinnesblick när jag stirrade på spegelbilden efter att hårfrissan försäkrat mig om att det skulle ljusna när det torkade, fick henne att genast lägga i ett par stråk av vätesuproxid för att dämpa de värsta skadorna. Men skadan är ju skedd och trots uppriktiga förmaningar från vännerna här var det ju alltjämt kul att höra Jennys första kommentar, innan ”hej”, ”Nej, men du har ju blivit rödhårig”. Med en sådan inledning kan det ju bara bli bättreJ och bra hade vi det, hela helgen, trots att vi i vanlig ordning blev strandsatta i skiilaken och vi fick stressa iväg på fotbollsmatch med Alicia på lördagen, besked om den matchen kom redan på fredagen och det var bara en timmes körning. 
Nej, ingen bild på Alicia, försökte bara fånga linjedomaren som hade hår ner till ländryggen, indelat i minst fem sektioner.
Fantastisk organisation, skulle börja klockan ett men kom inte igång förrän tjugo över och inte en minuts uppvärmning och rättvis fördelning också, Alicias lag hade tränat ihop tre gånger och motståndarlaget i tre år. Målvakten hatade sin position och det närmsta hon varit målburen innan var på en tv-match för Grekland-Holland och då touchade hon säkert rutan, vilket hon inte gjorde med bollen i den här matchen. Den stackars utplacerade tonåringen kunde dessutom inte göra ett utskjut, utan coachen skrek hela tiden ”give the ball to Alicia”, som placerad som back knappast nog kunde markera sitt missnöje, men ändå tappert kämpade på i denna slaktmatch som tack och lov avslutades efter genomförda åtta-noll. Som en liten kuriosa kan jag nämna att ”traveling team” coachen idag medelst sin dotter låtit meddela att han gärna ser att Alicia kommer och testar en träning med dem på onsdag för att se om hon gillar det, han tycker att hon platsar i hans lag istället. Forts följer….
Men för att återgå, såååå himla mysigt med svenskt besök och Antonia var förstås himlastormande lycklig över första svenska kompisbesöket i form av Maja. På fredagen var det stor uppslutning, av svenskar, på Texas Roadhouse, ett supertrevligt ställe där man satt i små bås och blev beskjuten med Långben-jordnötter från grannarna, eller från barnen som vi förtänksamt nog placerade vid ett eget bord och som uppfinningsrikt kom på att uppkastning av jordnötter i takfläkten gör dubbel så stor åverkan. Vid entrén fanns som vid vissa fisk restauranger med akvarium, en stor disk med köttbitar, där man kunde plocka ut sin bit för senare tillagning a la personalia.
På lördag är det Halloweenfest hos Kerri och Adam och det har vi ju lärt oss, här duger ingen liten mask över ögonen, eller en färdigköpt scream-dräkt, här ska det var full maskering med sminket droppandes i floder från fejset, dräkterna kreerade hos en professionell sömmerska och helst ska kolsyreisen bubbla ut från öronen.
Hit ska vi på lördag, innehållet är säkert läskigare än utehållet.
Gräsänka
Blev en lätt händelserik vecka som ju givetvis toppades av vår sjunkna båt, tack för den limericken Mange, den visste var den satt, och den lugna vecka jag sett fram emot i och med Tommys bortavaro försvann snabbt i ett töcken av händelser. Ringde agenten som sålt båten och han blev nästintill förtvivlad när han hörde att en granne skulle kolla på den, visst kan man veta mycket om motorer, men när det kommer till båtar som har sjunkit och elfel mm så är det tydligen en helt annan sak, (säkert är jag lättlurad) så han skickade hit två gamla sjöbussar i den tidiga sjuttioårsåldern som säkerligen ammandes med olja från den tidpunkt då de såg dagens ljus. De la ner 7,5 timmar på båteländet och på eftermiddagen dök även agenten upp för att kolla att allting var ok och klockan sex for vi ut på en provtur och motorn gick som en klocka. Ed Godman, den gamle sjöbussen rekommenderade mig att åka ut så mycket som möjligt de närmsta dagarna för att motorn då bättre torkade ut så på torsdagen ringde jag Carina och erbjöd henne en liten båttur i solskenet. ”Vågar man det” var hennes kommentar på mitt sms men ut kom vi i alla fall och det gick hur bra som helst. De första 20 minuterna. Sen dog motorn och gick inte att starta men vi satt ju inte i sjön utan solade lite lugnt och sen fick Mackan komma och bärga oss och när han ringde upp sin far för att berätta om detta kunde jag, trots tio meters avstånd, en brummande motor och en lur tätt tryckt mot örat, höra hur Tobbe skrattade, gott, hjärtligt och länge, mycket trevligt att se bästa vän falla ner för tak som Konfucius sa, eller om det nu var någon annan liten snedögd asiat. Mr Godman fick komma hit igen och nu är halva båten nerplockad och han är på jakt efter billiga reservdelar, gärna begagnade, ”de där båtaffärerna lurar livet ur en”. Har betalt 600 dollar för detta än så länge, men känns rätt billigt med tanke på att Kims betalade 2500 för bärgningen, 2500 för arbetet och så tillkom delarna, är säkert sant att så fort en säljare hör namnet Cory Lake så dubblas priset.
-Mackan, vi har lite problem här....
Bärgning pågår, kolla särskilt in knuten på repet, vi fick binda ihop ett från fendern och en förtöjningslina för att få ihop det.
Alicia har börjat på sin fotbollsträning och det går så BRA! På andra träningen fick hon demonstrera sin teknik på något som jag inte fattar vad det var och sedan gjorde hon tre av fyra mål i träningsmatchen. Nu satsar hon på att bli lagkapten och med sin gedigna Hasko-bakgrund kommer hon säkert att lyckas med denna förutsättning och jag ser såååå fram emot första matchen, har saknat fotbollen mer än jag trodde. Imorgon börjar Antonia sin träning, hoppas hon kommer att tycka det är lika roligt, vi vet i alla fall vad vi ska fylla våra vardagskvällar med eftersom Antonia tränar måndag och fredag och Alicia tisdag och torsdag plus att hon går i kyrkan på onsdag, taxi-tjänst, here I come.
Inte lätt att ta bilder med mobilen, men här gör hon mål!
I fredags när Carina skjutsade hem mig från zumban stod det det fyra poliser, iklädda skottsäkra västar, beväpnade med k-pistar på uppfarten till ett hus runt hörnet. Rädslan tog överhand av nyfikenheten så jag vågade knappt gå utanför dörren men igår frågade Carina vakten som kör rundor här och han berättade att de fått tips om en dam som håller på med droger, vad han visste kunde det vara helt oskyldigt, polisen rycker tydligen alltid ut på detta sätt vid tips, känns ju tryggt, hade jag öppnat dörren och fått se en beväpnad man med k-pist hade jag antagligen fått en hjärtattack. Igår var Alicia och Ida över hos Mamellow och det visade sig att det var hennes hus poliserna kommit till och hennes mamma satt nu i fängelse, har berättat om henne tidigare, hon är hårfrisörska och öppnade en ny salong på IP Plaza och köpte skor för hur mycket som helst och gav ungarna hundradollarssedlar att gå och shoppa lite kul för. En moster bor där nu och tar hand om Mamellow, hoppas hon gör det bra, ungen fick gå om sjuan för att hon hade F i allting, här är de stenhårda men du får trots allt en massa chanser att läsa in på sommaren eller ta extralektioner efter skoltid. Alicia fick förresten beröm av sin engelska lärare häromdagen eftersom hon är bäst i sin klass i engelska. Helt otroligt, kommer ihåg att Andy var bäst i sin klass i SF också, efter fyra månader där, hur är de egentligen funtade , de amerikanska ungdomarna när de får stryk i sitt eget modersmål av en rätt nyinflyttad svensk?!?
I fredags var det stor shoppingdag på clubhuset och Alicia och Ida sålde sina egentillverkade änglar till förmån för cancerfonden och drog in flera hundra dollar, gott jobbat tjejer! Carina och jag tillbringade fredagen med lite lätt shopping på Grove, det ligger en 25 minuter härifrån, den huvudsakliga anledningen var att jag skulle köpa fotbollsskor och boll till Antonia (boll måste man ha med sig själv till träningen) och idag åkte jag upp för att byta skorna som var för stora, olyckligtvis glömde jag väska med plånbok och kvitto hemma så det blev inte mycket uträttat där inte.
Våra smarta försäljningstjejer tillverkade änglar samtidigt som de sålde.
Gör det någon skillnad om man skänker pengarna till den svenska eller amerikanska cancerfonden?
Igår var det en fantastisk avslutning på gräsänklingstiden, Carina som också varit gräsänka denna helg då Fredrik varit på cup med Olle i Detroit, Olle spelar back men gjorde två snygga mål från baklinjen, snyggt jobbat, och Mia som i stort sett kan likställas med gräsänka då hennes man är fullt upptagen med sina Sverige-kompisar, kom över och vi käkade upp de sista kräftorna och dessutom lite räkor och en äkta ostpaj som jag förfärdigat med mina egna små fingrar.
Carina och Mia och kolla in den fantastiska himlen! Åsa är ju tyvärr fortfarande kvar i Spanien, men det verkar inte gå någon större nöd på henne där inte....
Imorgon kväll förväntas Tommy vara tillbaka och inom de närmsta veckorna kommer både Ullis och Lasse och Jenny och Lasse hit med sina barn, ska bli så kul, jag längtar!
Konfirmation i Miami
Ja rubriken var förstås en stor överdrift men om vi delar upp det lite grann kom det för några veckor sedan ett mejl från svenska kyrkan om att den första konfirmationsläsningen någonsin skulle startas upp i år och de var då lite liberala med åldrar, har annars läst någonstans att man måste vara 14 för att konfirmera sig och Alicia är ju bara precis 13 fyllda, men pionjärer gillar vi ju alltid att vara. Ida var också intresserad av en konfirmation och eventuellt kommer även Oskar att haka på men i alla fall bestämdes det att inför hösten tre träffar, en helg i månaden, skulle Carina och jag åka iväg på den första ihop med våra flickor. Första mötet var i fredags, klockan 18 och gudstjänsten klockan 17 på söndagen så vi hade ju ett spann att spela på, hämtade ut tjejerna från skolan precis vid lunchen och märkligt nog var de inte alls ledsna över att slippa halva skoldagen. Samtidigt dök det upp akut-problem på företaget så Tommy fick boka en sista-minuten biljett till Köpenhamn och befinner sig i skrivande stund i Köpenhamn medan Antonia fick överlämnas till sitt andra hem hos Mia, vad skulle vi göra utan våra ”svenska familjer” här?
Dagens första missöde, oljan tog slut i bilen, men vi behövde bara se oförstående ut i ett par minuter innan det kom fram flera stycken och erbjöd sin hjälp, slutligen en trevlig holländare som både lyckades öppna den där luckan där fram och även hällde på oljan så vi slapp besudla våra små fingrar med det.
Carina, som befunnit sig i resebranschen halva sitt liv, bokade ett fint hotell till oss, beläget precis på stranden i Fort Lauderdale, som befann sig mitt emellan fredagens träff i prästbostaden och söndagens gudstjänst i Boca Rotan. På lördagens agenda stod det bada och sola på stranden, eventuellt i kombination med god mat och till och med en drink, strandnära som vi var såg vi paraplydrinkarna hägra. Eftersom Miami dessutom inhyser några av de bättre outletsena skrev vi med små bokstäver också in shopping på agendan, det brukar vi ju annars ha svårt för.....
Men för att återgå till fredagen åkte vi mot ett Cooper City som hade svartare och svartare moln över horisonten och medan vi spanade efter en traditionell prästbostad, ni vet, en låg, faluröd länga med kullersten belagd innergård och gärna halmtak med för den delen, började regndropparna sakta falla mot oss och vi parkerade framför ett riktigt amerikanskt hem, fantastiskt beläget vid en sjö, eller om det nu var en pond och en svensk flagg som stolt vajade utanför dörren skvallrade om att detta var i alla fall en svenskbemannad bostad. Konfirmandgruppen bestod än så länge av fyra tjejer och två killar men eventuellt skulle det tillkomma två tjejer till och så hoppas vi förstås att Oskar kommer att tillföras till skalan och i samma mängd träffade vi då trevliga svenskar som var föräldrar till berörda barn.
Här sitter vi i "Prästgården" tillsammans med några av de andra mammorna och dricker svenskt kaffe och äter nybakade kanelbullar, mums.
Vore ju kul att säga att vi utan bekymmer sedan hittade till vårt hotell i Fort Lauderdale, men det visade sig att sedan Åkermarks inköpt sin Volvo med tillhörande GPS hade såväl hotellet som gatan det befinner sig på bytt namn, men med en otrolig eloge till Carinas minne som måste hänföras hennes tidigare intressen i Tickets regi så kom hon ihåg det föregående namnet på Westin, annars är jag rädd för att vi hade fått övernatta i bilen utanför prästbostaden, svärandes över att vi inte tog med den där andra gps:en eller åtminstone en karta. Ackompanjerade utav blixtarna och ovädret for vi till FL hotell där vi krävde oss på en valid parking avgift om 25 dollar, plus tax och dricks, per dygn! och eftersom vi var för trötta för att byta om och det regnade småspik fick det bli hotellrestaurangen som serverade oss kvällens middag. Klockan hade då hunnit bli uppemot tio så tjejerna tog en varsin sallad och vi äldre bestämde oss för att dela på en tonfisk, vilket visade sig vara ypperligt klokt, in kom en tonfiskbit som måste ha sprängt alla nät i Atlanten på sin levande upphovsfader, inte bara var den 25 cm bred, tjockleken översteg dessutom gängse mått om minst 1,5 cm så det är ingen överdrift att säga att vi inte orkade med någon dessert när kyparen återvände efter serveringen. Däremot ville vi inte störa tjejerna som gått till sängs, ekonomiska som vi är tog vi ett dubbelrum, i de flesta fall bor barn upp till 17 gratis i dessa, alltså hade vi två stora dubbelsängar och en toalett, med konstigt nog, jalusier i dörren, att förfoga över, så vi drog oss tillbaka till poolen där det blåste överförfriskat men vad gör väl det, och himla trevligt hade vi fram till sent.
Inte ofta man kan lyckas få ett fota på de här två damerna i normaltillstånd.
Carinas normaltillstånd är ju däremot "alltid glad".
Blev ju väl långt det här, fortsättning följer, men BÅTEN är vidgjord och funkar igen, jiiiipppppiiiii!
Titanic....
Jo jag skulle ju skriva om helgens vedermödor med Carina, mig själv , Alicia och Ida i Miami för svensk konfirmation, men den kommer i de närmaste dagarna, nu bara bubblar dagens berättelse fram. Tommy blev alltså tvungen att åka till Sverige i söndags och de tidigare nämnda tjejerna åkte till Miami i fredags och kom hem rätt sent i söndags kväll. Vaknade upp med uppackning av regnvåta kläder (jaja, det kommer i nästa blogg), Alicia försov sig och allmänt kaos uppstod, vilket ju inte är så ovanligt i det Nybergska hemmet och med sedvanlig tur fungerade inte bilen, död som en sill. Stod just och ringde till bilverkstaden när det ringde på dörren och vår närmsta granne, Laura, som vi knappt pratat med klev in och undrade om jag visste att vår båt höll på att sjunka. Vaaaaa?!? Jodå, mycket riktigt, när man gick ut på bryggkanten, hela utsikten döljs ju av det japanska gräset, så var det endast den västliga sidan (Karin, vad heter det nu babord?) som låg ovan vattenytan, allt annat försvann i den bruna gyttja som utgörs av vår sjö. Hon hade sin bebis i bilen och försvann snabbt, men jag var tvungen att gå ut på bryggan tre gånger för att ta åt mig detta men nej, det var inte en dröm, båtj-k-ln låg under vatten nivån!
Med lagen om alltings jävlighet var bilen död också men efter några telefonsamtal var bärgningen på gång och jag höll på att bli vansinnig av allt detta ringande i telefonen, ”nu är vi snart hos er” och sen är det ” har vi varit hos er tryck ett eller om vi kommer snart tryck två” och sen är det givetvis en kundundersökning, de kan sitt jobb, amerikanarna. Bil nummer ett kom med en harmynt kille vars bil påminde om en pizza-utkörare, men han hade en fyrkantig låda med sig istället för en platt kartong och bilen var död trots upprepade försök. Två timmar senare gled en bärgningsbil upp och en texas man i höjd av 195 centimeter med detsamma kaggmåttet, vithårig med tillhörande skägg och tuggandes på en plastwire, undrade hur han kunde hjälpa till. Han fnyste nedsättande när han hörde om bil nr ett och förkunnade självsäkert att de där lådorna är i två fall av tre urladdade och när han plockade fram sina extralånga startkablar så förstod jag vad han menade, bilen startade som en klocka.
Under tiden hade jag ringt både Mia och Carina och vräkt ur mig mina morgonproblem, och det kan jag säga att tårarna var inte långt borta när jag såg min nya ögonsten, min pärla, ligga nästintill dränkt i brunt vatten, men båda mina underbara svenska väninnor, nej alla TRE, Åsa supportade mig på Skype, hon är ju i Spanien, kallade in sin a resurser och Fredrik och Tobbe var helt klara över hur de kunde lösa det och Mia lovade in sin styrka i form av Olofs just anlända vänner från Stockholm, sju ingenjörer, kan det bli mer rätt, så ensam behövde jag ju inte känna mig. Det är ganska otroligt, på ett år har vi fallit in i ett gäng med vänner som benhårt ställer upp för varandra, vad det än gäller, vad vi är lyckligt lottade! Innan alla hann skrida till verket dök dock vår granne Brian Pilot upp, iförd batteriladdare och två hinkar. Tätt därpå följde Norm och Francine samt George, av alla kallad spanjoren, och så vår nyaste granne Indiern som jag aldrig kommer ihåg vad han heter. Brian hade med sig en wire och lyfte upp båten med denna och sedan klev alla män i och öste med spannar och efter en timme eller så var båten uppe och tom på vatten.
Norm i fören, Brian leder arbetet och George ger goda instruktioner med hjälp av Johnny Cash.
Laura dök också upp med en stor bukett rosor och en flaska rödvin, betonandes att jag behövde en kram och lite positiv anda. Brian hämtade även senare instruktionsboken och imorgon ska han komma över och försöka fixa till allt, han kunde ju inte med att vi skulle betala 600 dollar för en felsökning…… Detta kommer att kosta oss en STOR grannfest och det är det värt! Flera gånger om! Ringde även till både Kim och Jal och båda supportade med telefon nummer till hantverkare och kom också hem för att kolla så allting var ok, vem säger att amerikanare inte bryr sig?
Vad kan jag säga? I gårdagens gudstjänst (som jag kommer tillbaka till, ett välförtjänt kapitel för sig) betonades betydelsen av tacksägelsedagen som i Sverige inte firas i den tillnärmelsevis samma grad so m i USA, och JA, jag är verkligen tacksam för de fantastiska vänner och grannar som vi på så kort tid har fått här! Men med en morgon som innehade en takläcka i garaget,fel på Ac:n, en bil som inte startar och en båt som sjunker, så är det rätt skönt att mot kvällningen kunna säga att livet är fantastiskt!
BOTOX
Är ett, som alla vet, gift som sprutas in under huden för att förlama nervtrådarna och därmed få huden att dra ihop sig och utjämna de små rynkor man nu kan ha åsamkat sig i levande livet och som i bästa fall kan få dess ägare att känna ett livsbejakande intryck i form av små söta skrattrynkor eller i sämsta fall att känna sig gammal i form av rynkor helt rätt och slätt.
I Sverige är det ännu ett visst hysch hysch om botox men jag är starkt övertygad om att även detta fenomen kommer att sprida sig som en lika naturlig händelse som att intaga hamburgare till lunch eller att sockersöta sina popcorn eller att färga slingor i håret eller vaxa benen eller…. Ja, den listan med later och olater vi härmar från vår västerländska granne kan väl egentligen göras hur lång som helst och den delen som består av psykiska uppvärderingar i form av föryngring av kroppen medelst fysiska ingrepp kommer säkert att bli längre ju mer åren framskrider.
I fredags var jag alltså inviterad till ett tvättäkta botoxparty och relativt nybliven amerikansk provapåare som man är, var jag ju bara tvungen att gå dit. Som de flockdjur vi är anlände vi fyra stycken blonda svenskor (mer eller mindre äkta, helst jag) till ett hus i St Pete som låg med ett underskönt läge precis vid en kanal och därmed direkt tillträde till havet. Dessutom hade de en helsvart katt, vilket gav mig ett stygn av hemlängtan efter Sara och dessutom ovanligt, svarta katter ses som otursbringande i USA, på tal om det moderna samhället.
Kvinnan som öppnade dörren var förstås värdinnan men vid första anblicken var jag helt säker på att vi beträtt fel tröskel, något som var mer rynkigt hade jag faktiskt svårt för att tänka mig, inte ens Madame Grus i Knäred som ägde byns solariumsverkstad hade skrynkligare hud och då pratar vi i nivå ogarvat läder med sharpei tillägg som bonus. Så småningom dryftade jag mig till att fråga vad hon hade gjort, helt säker på att jag var helt oförskämd, men hon pekade glatt på rynkorna mellan ögonen och även de därunder och om hon tycker att en halv procents reducering av ansiktsmuskulatet är ok så lyckliga henne, hoppas hon blir nöjd.
Annars var där en del andra personligheter också på partyt, t ex Jennie och hennes bästa vän Laura som hade gjort ALLT ihop i livet, inklusive bröstförstoring. Utseendemässigt var de väldigt olika, båda var 46 år unga men medan Laura faktiskt såg hudmässigt ut att höra hemma i denna sfär såg Jennie ut att hamna någonstans i Alicias ålder, med den skillnaden att hennes ögonbryn hamnade rätt mycket högre upp än vad min dotters gör. Doktorn som höll i sprutan var själv 51 år och den absolut blekaste människa jag träffat här i Florida och innehavare av den absolut slätaste pannan också för den delen. Huden påminde vagt om ett A4 papper för kopieringsbruk, den enda färgklicken utgjordes av ett ännu ej försvunnet blåmärke sedan den sista ögonoperationen samt en rosa överläpp med ett något ankliknande uttryck, som jag fortfarande klassificerar som en missbildning trots att jag borde fatta att det är snyggt.
Ja, jag vet att ni alla väntar på att få höra om jag gjorde något eller inte, men faktiskt så var jag vid detta tillfälle endast en stackars betraktare, för att inte känna mig helt utanför dessa världsvana damer bad jag däremot om en ”konsultation” och efter dagens halvtimmes tennislektion, plus simning , plus promenad i tre kilometer innan dagens solskydd kom på hade hon bara en kommentar: ”Använd solskyddsfaktor 50”. Dessutom kunde hon tänka sig att jag kunde ta rynkan i mitten på pannan och möjligtvis någon under ögonen men med tanke på den ärevördiga ålder jag uppnått kunde jag på de andra tjejernas frågor om vad jag gjort bara svara: ”Ingenting, jag är redan perfekt”.
Aj, aj, aj, nej vet ni vad, detta är inget för någon som faktiskt nästan svimmar vid åsynen av sprutor!
Fort Meyers
Det har varit en händelserik helg kan jag lova, men nu är det söndag kväll och vi är tillbaka i hemmets lugna vrå. Igår körde vi, efter att Tommy spelat sin heligförklarade tennis på förmiddagen, ner till Fort Meyers, två och en halv timme härifrån. Vi har börjat få en del amerikanska vanor, pratar med folk man möter under promenader, utan att känna dem, går frivilligt i skuggan, sitter inomhus och äter lunch för det är för varmt ute och mäter avstånd i tid i stället för i kilometer.
En blivande mästerfotograf, lilla söta Alice.
Jessica och Andy och Vincent sitter och gräver.
Vi hittade familjen Bengtsson/Lagerblad tryggt förankrade vid poolen och vi hann inte sätta oss ner förrän Andy placerade ett glas rosé i handen på oss. Hotellet med det Floridaklingande namnet Pink Shell försåg oss med en tvårumssvit med kök, balkong och stort panoramafönster med utsikt över havet och därtill ett bröllopspar som vigdes nere på stranden. Vi hade några mysiga timmar vid poolen innan vi for iväg till en noga utvald restaurang liggandes nere vid vattenbrynet, som innehade en diger och omsorgsfull meny. Nästan samtliga fastnade för surf and turf, där oxfilén var av en flintasteks storlek och entrérättens fiskdel bestod av en hummerstjärt vars ägare i levande livet inte kan ha vägt ett gram under kilot. Blev en supertrevlig kväll med champagne och goda viner och när alla dragit sig tillbaka på sina respektive rum smet Tommy och jag ner till baren för en sista sängfösare och kollade på när de amerikanska bröllopsgästerna roade sig.
Pågående vigsel, kortet tagit från långt håll på vår balkong som givetvis hade nät omkring sig.
Antonia på väg ner för att bada i havet
Veckans badpojke.
Dagen har bjudit på två premiärer, Tommy har länge velat prova på att åka vattenscouter och mycket lägligt fanns det en uthyrare precis utanför hotellets grindar. Den andra premiären var ett besök på ett av otaliga Waffelhouse som förutom våfflor även innehöll en gammal jukebox med 200 tillhörande gamla låtar. Vi stoppade in vår quarter och begärde nr 167 vilket råkade vara Roy Orbinsons Pretty woman men musiken lyste med sin frånvaro, trots att servitrisen på klassiska maner var framme och både sparkade och skakade apparaten.
Tommy och tjejerna drar iväg, måste det sägas högt att kepsen blåste iväg?
Annars avlöpte bilresan hem utan äventyr vilket inte var fallet på nervägen. Med bara en kvart kvar till målet dämpades farten kraftigt och fordonet tre bilar framför oss vinglade kraftigt över hela vägen, stannade till, fortsatte köra och vingla för att slutligen stanna mitt på vägen och även från vårt håll kunde vi se hur huvudet på föraren långsamt la sig till rätta mot rutan för att där upphöra med alla vidare rörelser. Ur bilen närmast efter klev en inte direkt purung man ut, gick fram till rutan och kikade försiktigt in, varpå han började banka på dörren och jag tyckte mig kunna avläsa en och annan amerikansk svordom på läpparna. Sedan stack han helt resolut ner armen genom en smal öppning överst på rutan, öppnade dörren och slet ut föraren, en medelålders svart man som var så redlöst berusad att han överhuvudtaget inte kunde stå upp. Han blev ovarsamt placerad mot en palm i vägkanten medan den handlingskraftiga mannen klev i fordonet och körde in den på nästa avtagsväg samtidigt som kvinnan i bilen framför oss ringde polisen. När vi passerade vingelpellen rullade ögonen runt i huvudet på honom med samma hastighet som körsbären far förbi i en enarmad bandit och sen föll huvudet åt sidan igen.
Men helgen innehöll ju även en fredagskväll, och då mina vänner, var jag på det mest av det mest amerikanska, ett BOTOX-party, Tupperware släng dig i väggen, men mer om det i nästa blogg.
