patricianyberg

Tog bilen och hämtade Antonia vid bussen idag, det är ju ändå 200 meter, men surt ändå på morgonen att hennes busstopp blivit flyttat till nästa gata och dessutom  två minuter tidigare, 7.16 ska hon vara där, och två, eller med extra gångtid fem minuter, är väldigt mycket på våra morgnar i alla fall. Meningen var att dra i väg direkt för att klippa hennes hår, en kort frisyr kräver ju som alla vet en lätt trimning med 5-6 veckors intervall och den styling hon just nu innehar införskaffades i början på juni, börjar alltså kännas rätt akut och faktiskt var vi på frisörsalongen (den som serverar vin) redan igår, men  då var det stängt. Väl där visade det sig att de inte hade några tider idag heller, men de slog upp hennes namn i datorn och kunde därmed lokalisera vem hon blivit klippt av och bokade in en ny tid med denna frissa imorgon.

Men när den lilla dockan väl klev av bussen deklarerade hon snabbt att här hanns det inte med någon hårklippning inte, hon hade tre läxor till imorgon, så det var bara att vända bilen hemåt igen och där hade jag suttit och svettats i onödan, för visst kan jag ta bilen till bussen men banne mig om jag sitter och har den på bara för att njuta av airconditionens fröjder, nej då svettas jag hellre i 32 grader med 78% luftfuktighet.  De har en daglig läxa att läsa 15 minuter (var 25 till att börja med men skars tack och lov ner) och sen en sida med frågor att svara på till det genomlästa. Dagens roligast läxa var att hitta tre-fyra bilder och klistra in på framsidan av boken social studies, gällande amerikansk historia. Åhhh, vad kul , sådant gillar jag och föreslog därmed Antonia att hon skulle göra sin läsläxa så skulle jag hjälpa henne leta bilder. Efter en timme försökte hon försynt få välja bilder själv och dessutom skriva ut dem, men jag hänvisade henne till  läxa nr tre, att bygga ett pappersplan och dessutom göra en bruksanvisning och la detta tunga ansvar på Tommys axlar. Själv hade jag himla kul när jag klippte och klistrade och plastade in hennes spiralblock som jag förargligt nog köpt dyrt bara för att det hade en så fin utsida. .
Ja, men det ser man ju tydligt att en tioåring har gjort den här!

Alicia var lätt hängig igår med halsont och huvudvärk, men kan man tvinga iväg ungen med en inflammerad blindtarm så är ju lite huvudvärk ingenting så självklart fick hon gå iväg till skolan även nu, vilket var tur, för hon hade läxor som tog hela  fem timmar, visserligen utförda framför tv:n så koncentrationen var väl så där, men riktigt mysigt att vara församlade hela familjen i tv-rummet/köket och kolla på läxor och fika och prata och bara ha det bra. Alicia och jag slogs med algebra och är det någon som kommer ihåg hur man löser sådana med upphöjt tal så får ni gärna höra av er. ÄR det paranteserna man räknar först, eller…?

Härlig avslutning på dagen med middag på Ruby Tuesday, helt otroligt att man kan kränga i sig salladsbar till förrätt, surf and turf (härlig köttbit med hummerstjärt och en helt fantastisk potatismos och grillade grönsaker till), tjejerna tog pasta med kyckling (delade på en portion, kom in på två tallrikar som ingen av dem orkade äta upp), samt en flaska rödvin och  ett aldrig sinande flöde av läsk till det fullt humana  priset 500 spänn. Kronor alltså, inte dollar.  

Dagens zumba-pass  var det fjärde i ordningen och jag behövde inte längre pausa för att varken kräkas eller svimma, men upptäckte ett par, tre nya muskler i låren som nog aldrig tidigare använts i detta livet samt att ett liv i lättja under tio veckor inte bygger upp armmusklerna ett dugg över huvud taget och jag kan redan nu känna den stundande träningsvärken i form av sondmatning och hjälp med hårkamningen för jag kommer då inte att kunna lyfta nämna kroppsdelar en millimeter över höfthöjd inom de närmsta dagarna, snacka om I-lands problem…..


Antonia på den nyansade vägen ner till bryggan, fasen vad det kan växa ogräs under tio veckor med värme och regn.

Helt slut efter en hård arbetsdag, MCU vann med 8-2.

Alicia i sitt rätta elemänt, framför datorn....

Helgen har gått åt till att komma ikapp tiden, känns som om det svårare för varje gång, fast det har funkat fint för barnen och det är ju det viktigaste. Alicia var fullt nöjd med sin helg, Olle hade ishockeyturnering i Miami så Carina och Fredrik var där fredag till söndag varmed vi fick låna Ida på heltid. Vet inte om det var helgens begivenheter eller bara trötthet, men nu är äldsta dottern helt utslagen och ligger halvslumrande på soffan efter en rejäl kopp med theraflu, det amerikanska undermedlet som tar död på alla baciller och bakterier, förutom möjligtvis de som orsakar böldpest och spetälska. Antonia var rätt nöjd hon också, Mia hämtade henne direkt efter skolan i fredags och så hade hon och Alva en härlig eftermiddag/kväll vid Grand Hamptons pool, lyckostar!

Igår var vi på supermallen i Brandon, ett otroligt stort köpcenter som får till och med Ullared att blekna i antal kvadratmeter mätt i alla fall. Tommy skulle köpa en ny iphone istället för den som blev stulen i Paris och lyckades också med detta förvärv, tyvärr lyckades han inte lika bra med att få igång den, sim-kortet passar ju inte, varför, jag bara frågar varför, gör man en sådan ändring på en bra, fungerade produkt? Jag var med Ida och Alicia och försökte hitta några tjusiga klänningar till dem, de ska nämligen på en Bar Mitzva på lördag. För den outbildade är detta en slags judisk konfirmation som judiska pojkar genomgår när de fyller tretton och Evan som inbjudan berör är en av deras bästa vänner. Inbjudningskortet var förstås tryckt, med ett bifogat tryckt svarskort där man skulle fylla i alternativen om man kom eller inte och sedan skicka in. Kuvertet är värt att sparas bara det, föräldrarna har hyrt in en person med en fantastisk handstil för att även de skulle bli perfekta. Det är tydligen en jättefest på en fin klubblokal, ska bli spännande att höra flickornas rapportering därifrån om denna tilldragelse. De klänningar vi hittade var allihop i 150-dollars klassen vilket kändes rätt onödigt att slänga ut eftersom de med all sannolikhet endast kommer att användas vid detta speciella tillfälle. Släpade med dem till Ross istället, ett verkligt Ullared, fast i miniformat och med märkeskläder, där de hittade inte mindre än 16 klänningar att prova, varav underligt nog, just de två sista var perfekta. Bra val tyckte jag, fina färger, svart/vita och kostade 26 dollar plus moms. Ännu ett underligt fenomen i USA, alla priser är exkl moms, den läggs på i kassan och varierar från stat till stat, här i Florida är den 7%.

Måste bara berätta om lunchen också, den intogs på ett ställe som heter Cheesecake factory och med hänsyn till namnet har jag tidigare placerat den i facket café eller möjligtvis någon leverantör till traktens lokala bagerier. Detta visade sig vara helt fel, stället är en fantastisk restaurang med en meny som i storlek vida överglänser något jag annars sett. Menyns storlek överträffas enbart av portionsstorlekarna och jag överdriver inte om jag säger att en familj ledigt kan bli mätt på en portion, i alla fall om den följs av någon av de otroliga efterrätterna, en del av tårtorna/cheesecakesen har en höjd av imponerande 22 centimeter och bitarna som skärs upp är inte snåla de heller. Tjejerna delade på en sallad, den lilla lunchvarianten vilket fick mig att undra över hur den normala ser ut, måste serveras på en långpanna, till efterrätt tog de en bit chokladcheesecake med mycket vispgrädde på. Kyparen smög förtänksamt in fyra dessertgafflar men trots gemensamt arbete med dessa lyckades vi inte tömma tallriken.  Känns som en bra början på det nya superslimmade livet med mycket gymnastik och nyttig mat!

”Ska du med på zumban imorgon?” var ingen fråga när vi anlände i onsdags kväll utan Carina förklarade käckt att kvart i nio imorgon blir jag hämtad av Åsa och då ska vi svettas! Jo, det kan du tro, här sitter jag som ett kolli, blev ett pass i morse också och några hjärntrådar måste tydligen fungera, för trots att jag inte kan känna mina armar i allmänhet och mina biceps i särskildhet, fungerar faktiskt fingrarna, annars hade det ju varit svårt att trycka på tangenterna. Efter 10 veckor i Sverige med regelbunden träning, zumba en gång, simning varje månad en halvtimme  i juni och en i juli och raska promenader  till brevlådan och bildörren befinner jag mig i kondition och form som en konservburk, inklusive de där vecken på sidorna som så tjusigt döljs under pappersetiketten på burken men som inte är lika lätta att dölja på den mänskliga kroppen.

Möjligtvis kan det också vara skrivkramp, tjejerna har fått hem tjogtals med papper som ska läsas genom och undertecknas och så många nya regler att vilken lärare som helst i Sverige hade bleknat. I Antonias klass finns ett nytt system med ”Pride-pengar” som utdelas om man gjort särskilt bra ifrån sig, eller uppfört sig med beröm godkänt  eller om läxan är gjord och plannern undertecknad som ger dem belöning i form av pengar som kan användas till lärar-shoppen eller till en terminsavslutande auktion. I motsvarande mån kan eleven även få böta om han eller hon uppfört sig illa, hårda pix. Tommy påstår att det är mina Gestapo-gener (finare ord för mitt  tyska  arvsanlag?) som gör sig gällande när jag gillar de här systemen, själv tror jag mest att ungarna nog faktiskt kan lära sig något av det. 

Alicia kom hem med en inköps lista lång som en sämre novell av någon indiskt Nobell-pristagare så efter middagen tillbringade vi en och en halv timme på Walmart, länge leve dygnet runt öppet tider. Det var allt från pennor och papper och pärmar och saxar till näsdukar, häftklamrar, handtvätt och skyddsglasögon, tyckte vi kom rätt billigt undan med 122 dollar.

Som vanligt tråkigt att lämna släkt och vänner hemma men när vi väl klev in genom dörren på Malakai Isle kände vi oss som hemma och av våra nyfunna vänner här, zumba-kompisar och grannar blev vi mottagna som den sedan länge sedan försvunna sonen. Kort sagt, skönt att vara tillbaka och inte ens det faktum att det är 28 grader varmt klockan tio på kvällen kan förstöra det, även om jag får sitta med fötterna uppe på en stol nu när jag sitter här ute på pation och skriver, har fortfarande inte hittat de där ormarna…..

 

Ja, ni väntar väl med spänning på fortsättningen på vårt pass och visum-problem? Känner ju ett visst ansvar att hålla bloggen uppdaterad, framförallt med tanke på att farmor och farfar numera är välutbildade data-hackers och slipper invänta Tommys veckosamtal utan numera kan följa våra äventyr på nätet. I måndags kom faktiskt passen direktutkörda av posten, redan klockan nio på morgonen, bara 45 timmar för sent och bara 24 timmar för sent för att vi skulle hinna med vårt flyg. Tommy S lyckades genomföra någon slags mirakelombokning och fick med oss på onsdagens plan och miraklerna bara fortsatte, vi landade i tid, efter intensivt spanande på personalen bakom luckorna i migrationen utsåg jag en kandidat som inte såg för ambitiös eller morgonsur ut och minsann om vi inte slapp igenom på bara 10 minuter och han tom skojade med barnen. Undrens tid är inte förbi, vi fastnade inte i tullen och hamnade inte ens i livsmedelskontrollen vilket var en jäkla tur eftersom jag hade en av väskorna fulla med ost, godis, makrill och några sorters torkad svamp som jag efter en viss rannsakning av mitt eget samvete inte kunde hänföra till någon kategori av förbjudna livsmedel, det är ju varken frukt, grönsak eller kött  och inte kan det väl räknas in under "andra ej av USA godkända livsmedelsimporter"?

Redan innan klockan nio igår kväll var vi framme i huset och kunde konstatera att vår granne Norman som sett till det dessutom hade sett till att Janes (vår fd granne) tillfälligt lagrade saker lämnat vårt garage. Hon har lastat in dem i garaget till en granne två hus bort men det är en helt annan story. Tio och en halv timme senare var vi i skolan och levererade Antonia, eftersom hon inte var där första dagen fick hon inte den lärare hon blivit lovad, men hamnade i parallellklassen vilket inte var fel det heller. Alicia har redan sin första dag lyckats byta bort ett par klasser, bl a så att hon fick lunchen ihop med Ida.

Jag skulle skriva lite till men är jetlagad som en kamel efter en 40-dagars ökenvandring i sandstorm och ungefär lika rödögd så nu ska jag uppsöka sängen istället. Härlig kväll ute förresten, men jag sitter ändå inne och trycker, har inte lust att dela pation med mina ormar, även om Norm tyckte vi hade en förfärlig tur som med dem på plats slipper både baggar och råttor. Ja, ja, kan ju råda delade meningar om detta.....

Väskorna stod packade, invägda på grammet med militärisk noggrannhet till prick 23,5 kilo stycket (eller lite mer), huset var städat (nåja), adjö var sagt till de flesta av vännerna, köttfärslimpan var käkad hos farmor, gräsmattan klippt, brödet skuret i skivor, ostskalken led mot sitt slut och vi låg med gympaskorna på i startgroparna för färden västerut, bara sista listan kvar, de kända fyra P:na.

P-piller, check, är ju kört för länge sedan i vilket fall som helst, Pengar, yes, visakortet är laddat och väntar på att tömmas, Piljett, ja-ja, Swansons gör ju alltid sitt jobb med berömmelse godkännt och så Pass…. PASS!?! Just det, inväntade torsdagens post innan vi ringde ambassaden och givetvis var det en knapp som skulle tryckas på och första tidpunkt för denna avtryckning var fredag morgon, tack för det. MEN vi kunde ju skicka ett ombud att hämta ut passen och som av en ren lyckoträff och ödets ingripande var Peter och Birgitta på väg till Stockholm och infann sig punktligt klockan tio på den amerikanska ambassaden där de utan problem kvitterade ut våra pass, inte som ombud utan som oss, vakten vid gaten var nämligen helt övertygad om att Peter var Tommy och Birgitta var jag, kan mycket väl förstå att en arab i burnus kan se likadan ut som vilken annan muslim som helst i deras passkontroll, vilket som vanligt får mig att misstänksamt snegla på alla män med huvudhåret i knut och med byxgrenen hängande vid knäna. Inte rasistiskt, bara misstänksamt begrundande vad de egentligen gömmer i den där grenen och då tänker jag på explosiva varor, men jag dömer ju ingen. Fast om jag nu får välja sitter jag ju hellre bredvid en snygg skotte klädd i kilt, inte mycket som går att gömma där inte.

Birgitta mer eller mindre avkrävde en ed utav fantomenmässiga mått av tjänstemannen på närmsta postkontor för att de skulle garantera att brevet verkligen skulle vara framme med direktutkörning på lördag, senast klockan 12, och blev vederbörligen lovad att så var fallet. Lördag klockan ett hade vi inte fått något kuvert och var lätt svettiga men postens kundtjänst hade klara direktiv: Brevet befinner sig någonstans mellan Stockholm och Laholm på en bil, ett plan eller möjligtvis en lastbil, något mer precist svar kunde de inte avge och inte heller en tidpunkt när vi kunde förvänta oss att få det. Men hallåååå, vad ska man ha en kundtjänst till…?!? Lyckligtvis så stängde de klockan två så vi slapp reta oss mer och när vi försökt verkligen allt, från att Anne-Lie ringde sin chef på posten för att få en direktkanal till någon som kunde hjälpa oss till att Tommy åkte till postterminalen i Halmstad och iklädd keps och solglasögon i det närmaste försökte göra inbrott, klättrande över staketet och filmad av deras videoövervakning, så insåg vi att loppet var kört och avbokade söndagens biljetter.   

Men inte någon stor förlust utan att det medför en liten vinst, eftersom tom toapappret var uträknat att räcka till söndag morgon blev jag tvungen att göra ett sista besök på Maxi, man vill ju inte riskera att stå utan denna livsnödiga ingrediens, men livsmedel slapp jag minsann köpa in eftersom jag på nämnda ställe träffade Caroline som på stående fot bjöd hem oss på middag och vi tillbringade en supertrevlig lördagskväll hos dem. Dessutom gick jag ut i skogen på söndag förmiddag och plockade tre liter kantareller och två liter blandsvamp vilket resulterade i en väldigt god förrätt med smördegsbotten, gula kantareller, havskräftor och en liten skvätt löjrom vars smaker verkligen gifte sig och endast överträffades av den grädd- och dill-stuvade sillkremla jag nödbromsade för i dikeskanten på eftermiddagen.

Fick mig en trevlig pratstund med Carina också, över skype, inte mitt förstås, det har jag ju aldrig på, men genom Alicias. Fredrik hade problem med att starta upp vår kyl och frys, typiskt manlig mackapär, fanns ingen knapp för att sätta på, utan man får helt sonika trycka in sladden. Däremot hade han, Fredrik alltså, glada nyheter att komma med, vi har inte längre en orm instängd på pation, numera har vi TVÅ, en stor och en liten, undrar var de andra ormungarna gömmer sig? Förmodligen bakom grillen vilket jag hela tiden misstänkt vara ett riktigt ormbo.

Nej, nu återstår bara väntan på morgondagens post och Guuud, jag vill inte läsa rubrikerna i Hallandsposten, ”59-årig egen företagare filmad under åverkan på statlig egendom” och ”trots vissa maskeringsförsök finns ingen som helst tvekan om mannens identitet då han är en känd profil i Mellbystrand”, stoppa pressarna! Fast jag hade ju gärna sett videon när Tommy klänger över staketet, he-he, men ännu hellre hade jag sett kuvertet med våra pass, håll tummarna för oss och fortsättning följer!

 Jorden har inte slutat snurra men väl harvat sig en runda kring solen, vi är tillbaka i Stockholm och därmed är cirkeln sluten och vi har fått en symbolisk OK-stämpel i rumpan, eller i bästa fall ett nytt visum i passet. Det första steget är taget på resans andra etapp, nämligen ett nytt år i USA. Som de skolpliktiga människor vi är har vi likt kineserna en helt annan tideräkning, åtminstone vad gäller årets början som för oss inleds med skolstarten den 23:e augusti. Det här året var vi ute i god tid och påbörjade arbetet med visum ansökan redan i mars via en amerikansk advokat som godmodigt tagit sig an vårt fall lika noggrant som en specialutbildad hund vid knarkroteln och till ungefär samma kostnad som uppstår vid utbildningen av dito.

 

Den nionde juni fick vi vårt efterlängtade bevis på att vi är accepterade som visumbesökare ytterligare ett år och samma dag genomförde familjen den obligatoriska omröstningen om var vi skulle tillbringa nästkommande 12 månader. Florida vann enväldigt, även om barnen efter en vecka i Sverige med sommarlov, inga läxor, sovmorgnar, lagom varmt väder, dagliga poolbad och en jämn ström av vänner och kompisar deklarerade att de tog tillbaka sin röst, NU vill de istället stanna i Sverige. Tämligen säker på att vi efter en vecka i Tampa kommer att få höra ”nu vill vi stanna här” fortsatte vi ändå arbetet med visumet, inte räcker det att vi fått bekräftelse från USA, vi måste dessutom upp till Stockholm för att visa upp våra trevliga anleten personligen. Givetvis var vi tvungna att först fylla i hela radängan på internet först, inklusive betygande att vi inte ska syssla med prostitution, knarkhandel eller pengatvätt. Fotona jag använde i fjor gick inte att ladda upp, tonern i skrivaren tog slut och är beställningsvara och halv tre upptäckte jag att 4200,- måste betalas in på bank, internetkvitto godkänns ej. Annars gick det relativt smärtfritt och tog bara sju timmar sammantaget.

 

Vis av erfarenheten stressade vi detta år inte ut till ambassaden för att där köa i timtal innan de ens öppnat, men klockan åtta var vi på plats på Djurgården tillsammans med ett 50-tal andra visumssugna och redan halv elva var vi därifrån, av dessa 2,5 timmar åtgick 2 timmar och 25 minuter till väntan. Vi satt där och lyssnade på, och irriterade oss över, en otroligt dålig högtalare som ropade upp namnen: Ändräjas Hjånsån, desk B, Danjäll Kråkvest desk A och Bört Najbög, det var ju vi det! Väl framme vid luckan insåg vi att det inte var ett dugg fel på högtalaren, damen bakom luckan hade däremot gott och väl passerat bäst-före-datum och av rösten och de nålfina rynkorna över läppen att döma kunde man ana sig till ett visst bruk av cigaretter, ungefär en 120 om dagen gissar jag på. Dessa nästan osynliga streck var för övrigt de enda som syntes i det vid första anblicken unga ansiktet, resten var skickligt dolda med hjälp av puder och fundation och ett icke föraktligt ingrepp av både kniv och botox (författarens gissning). Kinderna var äppelrunda och hade vissa likheter med min brasilianska zumba-kompis dito och en stor sjal var listigt virad runt halsen. Det axellånga, platinablonda håret kunde lätt fått vilken svensk, 18-årig modell som helst att bli avundsjuk och bakifrån i skymning skulle denna hårt arbetande ambassadörskvinna lätt  kunna tas för nämnda modell. Det som dock avslöjade hennes verkliga ålder var händerna, det är väl allom bekant att dessa kroppsdelar inte är påverkbara för kirurgiska ingrepp i kosmetisk mening och därför alltid är den grymma ålderns ärliga sanningsspegel, i detta fall pekade spegeln på en sisådär 70 plus. Minst!

 

Trots att vi hade svårt att höra frågorna från denna sagan-om-ringen-röst och ett flertal gånger fick fråga om, tog det som sagt bara fem minuter vilket senare på dagen gav oss gott om tid att avnjuta en lunch med härliga Kim som ju bor i Stockholm. På söndag är det enligt barnmorskans beräkning dags för Doran (arbetsnamn på bebisen) att se världens ljus men inte utan en viss avundsjuka kunde jag konstatera att Kimans mage var obetydligt mindre än min egen efter att jag i normala fall intagit dagens första mål i form av en minimal tallrik yoggi med linfrö. Eftersom jag idag dessutom intagit frukosten på ett särdeles lyxigt hotell med därtill hörande frukostpolicy, var jag just idag en rätt trolig kandidat till titeln ”snart-dags-att-föda” med den skillnaden att min mage var varken söt eller charmig och dessutom inte innehåller varken något levande eller något som för väsen om man nu inte kan räkna med att snarkningarna kommer från detta håll och enligt Tommy är dessa mer högljudda än vilken kolikskrikande bebis som helst.

 

Hemresan back to Halland inleddes med ett dundrande åskväder med tillhörande blixtar vilket ledde till en viss försening, tankningen gick nämligen inte att utföra, kände dock att detta var en helt godtagbar försening, positivt tänkande, att få bränslestopp någonstans mellan Örebro och Jönköping känns inte lockande, framförallt inte när man befinner sig några tusen meter upp i luften.

 

Nu återstår lite mer än en hektisk vecka till vår långa flygtur men väl där hoppas jag få tid och skrivlust att fortsätta bloggen och därmed ge er en chans att följa ett svenskt Nybyggar/Nybergar liv i modern tappning och låter inte detta lockande kan ni ju alltid plocka fram era gamla Lucky Luke serie album för att se hur western erövrades eller sätta på de gamla video-banden med Invandrarna, väl mött!