patricianyberg

Måste ju berätta lite om resmålen också och inte bara att vi krängde i oss god mat. Förresten låg vi verkligen i lä, där fanns personer som nästan lyckades tillbringa 24 timmar om dygnet i någon av matsalarna, ständigt proppandes i sig mat. Vad jag inte begriper är att dessa, vanligtvis rätt stora personer, envisas med att trycka i sig pizza, varmkorv, potatismos och sås, gärna blandat på samma tallrik, sådan billig skitmat kan de väl äta hemma? Vi gourmetade på sniglar, hummer och oxfilé så ofta vi bara kunde, har för skojs skull mätt upp pizzadisken på Publix, den är två meter hög och inte mindre än 9,5 meter lång, helt fylld med olika sorters fryst pizza, så dylik mat kan jag få ett överflöd av på hemmaplan.

Man kan göra mycket kul med ett par handdukar, vi hittade både fladdermöss, hundar, apor och elefanter i kabinerna.



Det här var nog det mest äkta vi såg av Mexico


Vår första anhalt var Costa Maya i Mexico, kändes ju väldigt exotiskt att få gå iland där. Det första vi möttes av var en av skeppets ständiga fotografer, de dök upp jämt och samt och tog bilder, nu utklädd i en Sombrero och plastig filt, så kunde man rada upp sig och ta en bild tillsammans med en genuin Mexicanare, jo men visst. Vi blev väldigt glada för kartan vi fick när vi klev av båten, tills vi öppnade den, innehöll de närmsta 100 meterna och 25 juvelerarbutiker som alla antagligen ägdes av rederierna. På hamnen väntade en stor skara med folk som alla ville ha med oss på utflykter, ta en taxi till downtown, strandparty ”all you can drink for 15 dollar” eller hyra en golfbil. Vi valde det senare alternativet och puttrade iväg på de eländiga vägarna mot cityt, alltså downtown. Detta bestod av en remsa strand som de nödtorftigt röjt undan och på andra sidan massagebord, ”she is very good with amigos, sir” samt ett antal souvenirbutiker där alla stod utanför och skrek, lockade och försökte lura in dig i just deras fantastiska affär. Väntade mig bara att hitta stämpeln made in china på grejorna, men så illa var det inte. Dagens stora utgift blev de 8 dollar vi betalade för två nyhuggna kokosnötter samt två coronas, vi kunde fått en hink med sex öl för 10 dollar, men allt som kunde få en att undvika några sanitära ärenden beslutade jag mig snabbt för att undvika, alltså bara två öl.

Mysigt husdjur


Man kunde bada med delfiner också, de hade fyra stycken i en liten bassäng och det kostade bara 99 dollar per barn.


Det andra stoppet var Cozumel och vi hade redan bestämt oss för att ta en snorkeltur, givetvis inte med båtens utflyktspaket, de körde med ockerpriser, utan hamnade slutligen på en glasbåt där ickesnorklande familjemedlemmar kunde beskåda det fantastiska vattenlivet med en glasbit mellan sig och det stora blå. Vår guide hade gälar bakom öronen och simmade som en fisk. Blev lite nervös när han gick igenom enkla tecken, speciellt gillade jag inte det där ”och om jag gör så här ser jag en haj”. Han berättade aldrig vad vi skulle göra då, men jag antar att han hade någon plan. Jag och tjejerna hoppade i, vi flöt som korkar och vattnet var otroligt klart och fint och fisklivet helt särdeles tjusigt. Olyckligtvis fanns där även maneter som fick våra svenska brännmaneter att verka ynkliga, vi blev brända alla tre, men Antonia bestämde sig för att ge upp dykning där och då. Ångrade just att jag inte investerat i en undervattenskamera, när det dök upp en fotograf från ingenstans och erbjöd sig att ta bilder för 20 dollar. När vi 1,5 timmar senare gick iland stod han där med en bränd cd, snacka om snabbservice.

På glasbåten


Alicia och jag





Men nu är det vardag igen, eftersom rederiet debiterade fem kronor i minuten för internet blev det inte mycket jobbat under veckan, ren principsak, man betalar inte ockerpriser i onödan. Sedan blev det att snabbt övergå till att hjälpa Antonia, en timmes matteläxa, och då var det någon uppgift som jag inte fattade alls, algebra i fyran, vad ger ni mig för det? Gårdagen och resten av eftermiddagen ägnades åt hennes Tropicana speech, alla fjärdeklassare ska hålla ett tal, 2-3 minuter långt och de får inte läsa innantill. Dessutom ska de lämna in en plan på inledning, tal och slut, samt hela talet också i skriftlig form. Eftersom hon bara gått i skolan i tre månader tyckte samtliga lärare att hon inte behövde, men hon ville absolut, så imorgon ska Antonia stå framför en stor mängd människor och berätta om skillnaden mellan amerikansk och svensk skola, spännande!

Oj, att fem dagar kan gå så fort! Vi hade en medlem av familjen som helst inte ville följa med alls, ”Ni förstör mitt sociala liv” men som inte ville kliva av båten när det var dags, förresten ville inte någon av de underåriga kliva av något skepp, båda var helnöjda, liksom även den vuxna publiken.  Var ska jag börja med uttalandena? Själva båten var helt ok, hytten fin, de publika ställena fina, servicen ombord 100% och maten var ju bara ett kapitel för sig själv. Känns som amerika i ett nötskal, mycket mat, mycket aktiviteter, gå in för att roa folk, klä upp dem som önskar, skicka in resten i en buffé restaurang och framför allt, underhåll dem.

 
Det var inte igår vi dansade kan jag lova.


Antonia var rena disco drottningen på dansgolvet

Vi tillbringade nog en 30-40% av tiden med att äta, planera ätandet eller längta till matbordet och jag vågar inte ens tänka på vad en pound inriktad våg skulle våga visa i dagläget. Mest intressant var att se Alicias tallrikar, det var inte några tallriksmodeller som gällde där inte. Frukosten inleddes med en dounat, tätt följd av våfflor med jordgubbsylt och grädde. Lunchen var gigantisk, med hur många val som helst, men en snabb titt på omgivningen brukade ge en hamburgare, en pizza slice eller en lätt tacos grej, varpå dessertbordet snabbt äntrades och tömdes på minst två tårtbitar med godsaker. Som dessert på desserten, en mjukglass, välj själv fyllning, smak och storlek. Tre timmar senare måste man ju ha mellan mål, vi hade nämligen sen middagstid vid halvnio, och då slank det ju lätt när ett par crepes med chokladsås och vita chokladflakes, i combination med chokladscones och strössel. Middagen var ju däremot proper och fin, både förrätt och varmrätt blev halvrörd medan efterrätten, konstig nog, slank ner helrörd. Våra barn är vid dagens kväll så sockerhöga så jag har bara inte ord för det. Ett nyktert seende på situationen hade givetvis gett gällande att strikta kostregler skulle trätt in, men hallå, vi har semester, den vuxna avdelningen drack drinkar varje dag och till och med Tommy ”karaktär” Nyberg käkade vetebröd till frukost så låt dem hållas, det är inte så ofta! Jaaaaaa, Peter, jag kan redan se din kommentar ”Bra jobbat Alicia, men jag skulle nog haft lite chokladsås på pizzan också”.

Svåra beslut att fatta


Eftermiddagsglass, ett måste 

Själv har jag sabbat tre månaders zumba övningar genom bara fem dagars kryssnig, trots idoga försök att besöka gymmet på båten. Lika mycket som jag älskar zumban, lika mycket hatar jag gymmet, arrggghhh, vad tråkigt, gjorde ett tafatt försök med vikterna men bara kände att åhhhh vad jag fuskar och åhhhhh vad tråkigt det är, lika bra att ge upp. Fanns faktiskt två seriösa gympa pass, klockan sju och halv åtta på morgonen, vilka jäkla sadister, du är på semester och förväntas göra dina gympaövningar mitt i natten!?! Nej tack, då tog vi hellre en powerwalk på joggingslingan, i hela….femton…ok…tolv,,,,ja,ja….sju….okej då tre minuter, och sedan kände vi oss väldigt hurtiga.  Blir väldigt långt inlägg om jag ska skriv a om allt så jag fortsätter kryss-berättelsen imorgon.

Fika



Guds öga?

Idag är det första advent och det firade vi genom att ringa hem och höra om snökaos och diverse andra vädersituationer, Andys ordval om vad det svenska vintervädret innebär kan jag inte ens citera utan att hamna i IT-cencuren så det får vara, men vi har fortsatt blå himmel och 25 grader idag. Familjen Åkermark har åkt till NY och Åsa är och roar sig i Spanien så vi grillade tillsammans med Tobbe och alla hans pojkar ikväll, Amerikansk standard, hamburgare. Inledde dock med pepparkakor och mögelost samt Ikea-inköpt och spetsad glögg, är det advent så är det. Blev också vederbörligen imponerade av Tobbes julskyltning, här köper man inte en liten slinga och virar runt palmen, här köper man metervis med lampor på sladdvinda och virar in hela huset i. Känner att vi ligger klart efter, har bara lyckats få fram en ljusstake med fyra ljus i, inte ett dugg amerikanskt, men den riktiga julkänslan vill inte riktigt instämma sig, kan bero på att det är några grader för varmt ute….

Glögg, pepparkakor, tänt ljus, vad kan man mer begära?

Jag blir lätt stressad när jag inte är färdigpackad tre-fyra dagar innan avresan och idag har jag inte börjat packa någonting inför den förestående kryssningen, så den humörmätande barometern är i botten eftersom min stresströskel står i direkt nivå mot mitt goda lynne. Gick in på nätet för att checka in oss idag men det hade jag inget för, senast 40 dagar innan avresa eller möjligtvis precis efter man gjort bokningen, varför, varför, kan jag inte läsa igenom papperna, eller mejlen, när man får dem? Nej spara dem till en tolv timmar innan avresan, är säkert inget viktigt i alla fall. Jag blir så trött på mig själv!

Helgen har mest gått åt till inköp inför kryssningen, skor, klänningar, skjortor, slipsar och jag skulle absolut ha haft en svart någonting att slänga över axlarna för det brukar vara så kallt med air-conditionen, men jag hittade aldrig något så jag får väl frysa då. Antonia kan vara tyst i timmar hemma, men när vi väl kommer ut i en affär är hon som en liten kardborre vid min sida och munnen går oupphörligen med den mest fantastiska svada som kräver minst två svar i minuten. Trots att jag är kvinna blir det svårt att koncentrera sig på inköpen och det brukar sluta med att vi sätter oss i bilen utan kassar. Ger mig fasen på att det är Tommys gener som är direktprogrammerade direkt till henne för att förhindra uttorkning av den Nybergska hushållskassan, däremot har  Alicia bara Schönska dna-celler i sin kropp, skulle hon INTE hitta något i en affär börjar grisarna flyga.

Vi har börjat få fason på matsalsdelen nu också, Familjen Nilsson bidrog med ytterligare Salvador Dali mästerverk så nu behövs bara en matta och lite pynt för att det ska se bra ut. Hade visserligen föredragit två stolar till också, men det verkar som om amerikanarna har max sex stolar till sina möblemang, är nog inte mycket sittandes middagar här utan mest impulsiva grejor där man kan stå, hänga, eller sitta i soffan och äta den mat man blir tilldelad. Skönt på sitt sätt.

Alicia meddelade igår att hon och Ida skulle ”hänga” med någon Kegan eller Kevin eller Evan eller vad han nu hette igår och trots att de bor nästgårds, två kvarter bort, var det bara att slopa lördagsvinet, allt här kräver körning. I allra högsta grad Hunters green visade det sig, det jag hade beräknat som fyra minuters körning tog en kvart, området tog längre tid att passera än att köra genom Hishult, nääää, MYCKET längre tid, ungefär att dra genom Markaryd, eller nej, som från Mellby till Laholm, nu börjar vi närma oss sanningen.  Ödslig landsväg och så en halvsenil vakt vid porten, namn, ärende, adress till besöket osv. Samma raddänga tre timmar senare när jag skulle hämta tjejerna men jag tyckte allt han tittade lite konstigt på mig när jag förklarade att jag hade lämnat av mina tjejer för ett par timmar sedan och nu skulle hämta den för de var klara. Insåg senare att jag måste låtit som värsta bordell mamman, inte undra på att jag fick bokstavera efternamnet två gånger, kan ju också bero på att jag aldrig kommer ihåg vad Y heter utan brukar säga V istället och Nvberg låter ju rätt i stil med något ryskt maffianamn.

Men vad jag skulle komma till, så trevliga de amerikanska ungdomarna är, inte första gången jag hämtar upp, men värd ungdomen följer med ut till bilen och  säger ”thank you for letting them/her be here”.  Första gången blev jag helt ställd men nu har jag väl vant mig, men trevligt är det ändå till skillnad mot när ungdomarna hemma bara försvinner utan att säga hejdå eller hoppar ur bilen utan ett tack för skjutsen, tror inte det överhuvudtaget förekommer här. Tror faktiskt att man har skolan att tacka för mycket just här men eftersom skolan kräver en hel bok hoppar jag detta nu och  kan bara säga, hör ni inte från mig på en vecka beror det på dåliga internetförbindelser, i gengäld lovar jag en massa fina foton därefter, önskar alla en trevlig Thanks giving!

Jaha, veckans störst språktabbe stod jag för, vilket i och för sig inte är ovanligt. Shiraz, som ska ha den där stora julfesten påpekade för femte gången betydelsen av att det var snygga kläder som gällde, ”very high dress” och jag frågade om det var smoking som gällde. Nej, hon ville inte ha någon smoking, no smoking in her home. Nej, nej, men jag tvingade ju Tommy att köpa en ”custome” igår för partyt. ”Costume” utropar hon chockat, nej det ska du ha till halloweenparty, inte annars”. Carina stod ett par meter därifrån i zumba-hallen och småflinade, ”nej, hon menar suit”. Ja just det, kostym heter suit, costym är en maskeraddräkt  och jag tror inte Tommy skulle känna för att dyka upp på cory lakes mest highraited  julfest iklädd hönsfjädrar med tuppkamm, blir nog lugnare med en vanlig kostym. Som en del i detta problem och för att täcka in kvällarna inför den förestående kryssningen, for vi till outleten i Ellenton och minsann om vi inte lyckades göra av med en massa dollar där.

Aj,aj........

Känns ju högst orättvist att Tommy bara kan knalla in i en affär, plocka ut en kostym i rätt storlek, prova den och den sitter helt perfekt på. Kul för honom. Själv tvingas jag prova minst 20 klänningar, men i gengäld hittade jag två som satt som en smäck, så det går väl på ett ut. I gengäld köpte jag tre handväskor, behöver ju inte passa in någonstans.

Ing-Marie tvingade in mig i fördärvet, trots att jag dyrt och heligt lovat att jag inte skulle falla så långt i den amerikanska skalan, har jag idag förlängt mina naglar. Bar fyra centimeter men ändå. Nej, nej, inga fyra centimeter,  men jag har lagt på tippar och allt som följde med och är säkert helt fast i beroende-nagel-träsket nu. Men jag är rätt säker på att naglarna passar bra ihop med de små svarta samt de högklackade, svart skorna jag införskaffade häromdagen, visserligen kan jag knappt gå i dem, men jag lär mig väl så småningom. Vilket lidande!

Sista natten med gänget, dvs Ing-Marie och Nisse far till kallare bredd gradar imorgon, så vi avslutade deras vistelse med ett besök på Wasabi, japansk restaurang där kockarna lagar maten kring en het platta, vore ju svårt om den vore kall, jättegott och en kul show.

Drink innan maten, kolla specillt in ljusslingan.


Angående föregånde blogg kan jag bara till min mest trogne läsare, Mange, säga, snygg limerick, men jooo vissa likheter med bloggerskan föreligger säkert…

Vår granne har skaffat hund, en underbart söt liten hundvalp på åtta veckor, med stora tassar och hundlika (vad annars) bedjande ögon. Blandras, förklarade han, med labrador och något annat som jag inte förstod, men visade men händer och fötter att de ville ha en stor hund för barnen var något vilda och skulle nog inte hantera en liten hund så bra. Nej, tror jag det, har sett illbattingen på busstopet och han är mer vild än tam, barnet alltså, hunden vet jag ännu inte hur han är, fast han heter Sam.

När det nu gäller hund skulle man ju kunna tänka sig ett helt normal scenario att mannen i familjen följde sonen till busshållsplatsen samtidigt som han motionerade hunden, men sanningen är att de kör till slutet av gatan, fortfarande de hundra meter som vi går, plockar ut hunden, går ett varv runt bilen i väntan på att bussen ska dyka upp och sedan stoppar in hunden i bilen igen och kör de hundra meterna hem. VI tycker de är konstiga, DE tycker antagligen vi är lika konstiga som går (oftast halvspringer vi eftersom vi jämt är sena) till bussen. Kulturer tar tid att lära sig….

Däremot är vi fortfarande djupt imponerade av den amerikanska servicekulturen, vilket vi fick ett nytt bevis för idag. Idoga läsare av bloggen kan säkert erinra sig gårdagens dilemma med vår amerikanska bil som mot all förmodan fortfarande stod kvar på Ruby Tuesdays parkering idag på morgonen. Som ett rent hugskott åkte Tommy och Nisse ut med den andra nyckeln vi har, men det funkade inte heller, varpå Tommy ringde till Dodge service. Vi såg framför oss två veckor utan bil, med hyrbil, ty utan bil är du blott och bart inget och det blir dyyyyrt, men vad göra?!? Tio minuters diskussion, varav fem gick åt till att hitta vårt chassinr, visserligen har vi numera en nummerplåt, men den hör inte till bilen utan till ägaren och flyttas med vid varje bilköp, varför man inte kan spåra en bils identitet med hjälp av detta redskap. ”Jaha, då plockar vi upp er bil inom en timme, kan ni vara där med nyckeln?” Ehhh jo, visst, vår ständiga källa till säkerhet, familjen Åkermark, trädde som vanligt in och vi fick låna deras Volvo, så svenskt och gediget och säkert det kändes att sätta sig i den bilen då! Efter en stund ringde telefonen upp igen och en automatisk röst gick in och förklarade att inom 45 minuter är vi där. Efter en halvtimme ringde återigen upp och nu sa rösten att inom 15 minuter….  När vi kom fram till vår bil dök bärgningsbilen upp  och då ringde det igen ”Nu ska bärgaren vara här, om det är riktigt, tryck på ett”. Efter ett par timmar var bilen åtgärdad (nytt batteri) och vi kunde åka och hämta den och kvittera ut den utan att det kostade oss ett öre. Ja, vår skuld till Åkermarks byggdes förstås på, nytt billån igen och dessutom tog de hand om båda barnen,  men skulden är redan så stor att vi tappat räkningen för länge sedan. Hoppas att vi någon gång kan återgälda eller om inte annat hjälpa en annan svensk familj som kommer hit, för patrioter är vi ju alltid. I vilket fall som helst, TUSEN TACK Carina och Fredrik, ni är alltid en klippa! För att inte tala om hur imponerande det är att Phillip hjälpte Antonia med läxorna, och att Ida igår läste för Antonia när hon skulle lägga sig, vad kör ni med, hot eller mutor?

Eftersom vi var i närheten, och hade två bilar, körde vi inom och kollade på möbler efter en annons på craigs list vi sett häromdagen. Söker bara på Scan Design, en fantastiskt fin butik med mycket skandinaviska möbler och den här gången hade vi napp på ett dining bord med stolar i röd alcantara. De var i princip som i nyskick, glasbord är ju alltid kul att torka av och färgen var rätt ok, lite ljus med det går, så vi slog till. Oturligt nog hade vi inte en tanke på kontanter, som vanligt, så medan Tommy skulle lasta in möblemanget i bilen, skulle jag åka till närmsta bankomat och ta ut pengar ”Sweetbay, bara två svängar till vänster, så är du där”. Måste tilläggas att vi nu var mitt ute i ödemarken, Land o Lakes, vilket i mina ögon bara är viltreservat och någon enstaka klunga av husområde här och där.  Att bara överhuvudtaget släppa ut mig i ödemarken, utan GPS och med två svängar att göra, var ett stort misstag. Körde visserligen bara fel två gånger när jag skulle hitta till Sweetbay, hemvägen blev desto värre. Memorerade noggrant inkörselporten när jag svängde ut och den hette något med oak, vilket allt gör i norra Tampa, helt obegripligt eftersom det inte finns en ek så långt ögat når. Svängde alltså glatt höger när jag såg Grand Oak, det kände jag igen, otur bara att jag kände igen det från när vi körde till bilservicefirman. Likt en sagans Greta hade jag räknat bumpsen (farthinderna) när jag körde ut från huset, men efter att ha kört ett par hundra meter in i Grand Oak och dessutom hamnat i en rondell som jag var hundra procent säker på att vi inte korsat när vi körde in, uppenbarade sig Tommys röst i telefonen och jag kunde konstatera att jag var helt fel, helt vilsen och dessutom att allt måste vara hans fel. Kvinnlig logik!

Tvärtemot all kvinnlig logik har vi nu i alla fall ett matrumsmöblemang hemma, känns så skönt att vara helt möblerade och med lite tur kommer det bilder inom kort. Men först en ny tur till Ikea, matta, nya ramar, prydnadsgrejor osv.....

Bilar! Speciellt amerikanska bilar och varför köpte vi inte en Volvo? Men det var ju till att börja baklänges, idag var vi som goda föräldrar på Alicias skola på föräldramöte. Stort var det, men anmälan och välja fyra olika föredrag varav man fick plats på två och så en timmes diskussion efteråt. Allt detta var dock bara på papperet, i själva verket var vi 20-25 personer där, skolorkestern stod uppställd och spelade när vi kom, hoppas de bara hade en övningstid just då och inte skulle spela för alla annalkandes föräldrar. Vi hade kryssat i gympa eftersom jag gärna ville ta tillfälle att skälla lite till för att Alicia inte kom med på tracken, samt matten, eftersom jag inte fattar ett skit av den. På sportgenomgången var det bara Tommy och jag närvarande så vi kunde verkligen ställa hur mycket frågor som helst och på matten var det ett par till men matteläraren, Mrs Loomis, var den absolut mest snabbtalande människa jag någonsin haft förmånen att uppleva och efter tjugo minuter kändes det som om vi via sexhundrasjuttiofem ord i minuten fått oss hela mattematikens historia till godo.

Sen var det slut! Ouupps, en och en halv timme tidigare än beräknat, vad göra nu? Barnen är preparerade med mat från det stora M-stället, Ing-Marie och Nisse befinner sig i Orlando och vi är hungriga och solo, Ruby Thuesday nästa. Tisdag är det ju också så det blir kvällens special, köttbit och hummerstjärt med deras fantastiska mos och grillad sparris. En flaska rött vin därtill, vi tog bara varsitt glas och fick alltså med oss resten av flaskan hem i en påse som jag gömde i handväskan. Kvickt ut till bilen för att smyga oss hem till barnen som fortfarande trodde att vi var kvar på föräldramöte, yes vi är inom tidsramarna. Och vi hade varit hemma i tid, om bilen startat alltså. Den var stendöd! Fast det är klart, den är ju hela två månader gammal. Jaha, kan det bli värre? Då börjar det regna, sunshine state Florida, jo, jag tackar jag, himlen fullständigt öppnade sig och kvävde nästan rösten när vi ringde Fredrik för att höra om han kunde komma över med startkablar. Han har ju två volvo-bilar och behöver alltså inga sådana verktyg så vi knallade över till macken och tillika Seveneleven affären för detta inköp. De hade givetvis inga, de är ju bara en mack och sålde allt från nybakade munkar till Beerpong-spel men inga bilattiraljer. Som tur är ligger Tommys älskade Homedepot 100 meter därifrån så vi knallade dit, fortfarande i regn, under överinseende av två polisbilar som tittade mysko på oss. Kanon, pricken över i, att bli gripen med en halv flaska vin i handväskan, dyngsura som råttor och med humöret någonstans nere vid liktornarna. Som tur är dök det upp någon annan misstänkt individ så de koncentrerade sig på honom och gled så småningom upp under mackens tak, vräkte den misstänkte ur bilen, med handklovar bakom ryggen och sen såg vi inte mer.

Homedepot hade jumpcables och Fredrik var snäll, fattar inte att han kan vara så godlynt när någon haffar honom precis när han kommit innanför dörren hem efter 12 timmars jobb och ber honom dra ut i ösregn, och hämtade oss under taket och sedan ägnade vi oss åt bilarna. Det tog bara fyra minuter innan vi kom på hur dodgens motorhuv öppnades och nu började det åska också. Volvon verkade bara innehålla en pluspol på batteriet, vi tror i alla fall att det var batteriet och efter diverse macklande med kablar var samtliga på plats men startade bilh-v-tet? Inte då, det var bara att låsa eländet, manuellt förstås och åka Volvo hem. Nu sitter vi och överväger om vi ska ta Fredriks förslag på allvar, nämligen att parkera bilen bredvid deras, fortfarande inte fungerande båt. Just nu känns det som en bra ide, särskilt som båten ligger i väldigt djupt vatten.


Regn, mörker, kablar och ett och annat svart ord

Vi fick lite reaktioner på vår kräftskiva i bl a att Michelle tyckte vi skulle lära känna de amerikanska traditionerna så hon bjöd in på traditionell Thanksgiving lunch idag. Värdinnan själv hade kokat ihop en gigantisk kalkon och som vanligt slöt resten av gänget upp med att bidra med andra matvaror, Kerri hade fixat potatismos, Kim sötpotatis (bakade i ugn, övertäckta med brunt socker och marshmallows) Alecia ”the stuffing” – man kan antingen fylla kalkonen med det eller servera det bredvid, i det här fallet blev det alltså bredvid, det var brödsmulor, korv, russin, kryddor, nötter, svamp och ja, det låter väldigt mysko men det var väldigt gott. Alecia är dessutom en riktig pessimist, i alla fall när det gäller att räkna portioner, annars är hon en glad skit, så hon kom med en jättegryta och hade mer därhemma. (Vi fick med oss hem också) Sen var det sås, det heter gravy har jag lärt mig nu också och så tranbärssylt, vår motsvarighet till lingonsylt men alla tyckte det var väldigt konstigt att ha det till moset. Shiraz hade gjort efterrätten, en traditionell pumpkinpaj, smakade ungefär som mjuk pepparkaka.

Helt okonstlat, men väldigt onaturligt för oss svenskar, tog alla varandras händer och bad en bordsbön, mer som ett tack för maten och för att vi har det så bra i goda vänners lag, innan vi började äta. Kändes väldigt amerikanskt, men det är ju lite grann därför vi kom hit, för att lära känna en annan kultur.

Michelle har bott i området sedan det startades för femton år sedan och har en fantastisk tomt, till skillnad från de flesta andra här har hon faktiskt en tomt, gräs och lekplats och pool och baksidan är bara skog, väldigt mysigt. Huset är gigantiskt och på övervåningen har de en biosalong, med fällbara stolar, i nivåer med en gigantisk skärm, men de hade faktiskt fuskat och satt in en mikrovågsugn som gjorde popcornenJ.

Värdinnan skär upp kalkonen.


Dags att sätta sig till bords


Jaaa, vid sidan om pajen då.....

Medan vi var och roade oss med lunch inventerade Tommy och Nisse kylskåpet och kom fram till att där var inget som verkade något vidare så det drog iväg och hamnade slutligen på Walmart. Inte för att äta men för att inhandla diverse saker. Nisse föll i extas över den markanta prisskillnaden mot Sverige men övervann frestelsen att faktiskt köpa en toalettring fastän den bara kostade hundra spänn.

Antonia kom hem med värsta läxprojektet, science, tio olika uppgifter om el som skall skrivas ner till fredag, veckans vanliga tjugo ord, matte som vanligt och så veckans höjdpunkt, en presentation om ett ämne som ska lämnas in skriftligt samt muntlig redovisning på två till tre minuter och tio regler som ska följas för detta projekt. Arrrggghhhhh. Alicia satt med en tidningsartikel plus tjugo minuters läsning, verkar ha kommit lindrigt undan idag. Ser fram emot nästa veckas lov……

Igår skulle vi haft en riktig familjekväll, gå ut och äta och ha det mysigt. Det gick som det brukar gå när vi planerar något, första avhoppet blev Antoni som på vägen till Alva heligt bedyrade att skulle vi ut och äta ville hon minsann följa med. Restaurangbesöket verkade dock halka ner på skolan ju roligare tjejerna hade och när vi kom för att hämta ville hon hellre sova över.

Alltså var vi bara tre till middagen men det blev mysigt på Macaroni Grill och vi vuxna började med en liten drink i baren, en dry martini som var verkligt dry, måste varit 98% gin i den, fast jag fattar inte att man kan servera Martini utan den obligatoriska oliven. Ilandsproblem. De har ett fantastiskt gott, varmt bröd man får in innan maten och så en assiett olja till med färsk svartpeppar i. Eftersom vi var rejält hungriga underskattade vi givetvis den där brödbiten och beställde in både oliver och bruschetta så vi var halvt mätta när våra varmrätter kom, tre olika sorters pasta, varav alla var goda. Bäst var Alicias svamppasta, åhhhh, vad jag saknar den svenska svampskogen och alla roliga svamputflykter.

Clubhuset hade anordnat en ”fine art and winetasting” mellan klockan fem och nio och då klockan bara var tio i nio åkte vi inom där, men både vinprovningen och utställningen led mot sitt slut, vilket var synd för det var verkligt fina grejor som var där. Vi bjöd in några av de närvarande att hänga med hem och kolla vårt hus och ta ett glas vin och jag vet inte om husvisningen tog sådan tid eller om vinet var ovanligt gott men de sista gick hem halv ett. Fattar inte heller hur ett glas vin kan resultera i så många tomflaskor.

Då hade Alicia för länge sedan avvikit, Mackan körde henne och Ida till en fest, som oturligt, eller tursamt nog kanske, hade tagit slut när de kom dit, polisen hade varit där och stoppad den eftersom de var för högljudda. Här är det ordning och reda som gäller.

Som vanligt är det ordning och reda i skolan också, i Antonias klass har de infört ett ticket-system, där det gäller att få ihop 30 tickets så fort som möjligt. Man får tickets för att plannern är underskriven, när läxan är gjord samt om du uppför dig ordentligt eller gör något speciellt bra. Vår unga fröken duktig var den första i klassen att få ihop 30 stycken så hon fick välja först i boxen, som innehåller små leksaker, godis samt två biljetter till att äta lunch med sin fröken och en kompis. Hon valde förstås lunchen och kom stolt hem i fredags och berättade hur mysigt det hade varit. Nästa vecka är hon veckans elev, vet inte riktigt vad det innebär, men det får vi väl lära oss.

 
Nu när det är kallt kryper de upp på stränderna för att sola sig, mysigt.

Det är så skönt att ha en egen toalett, ett helt privat utrymme som är bara ens eget. Man vet precis alltid var ens saker är, behöver jag t ex min hårborste går jag bara till Antonias toalett, den ligger alltid där. Min nagelklippare och pincett hittar jag på Tommys avdelning och plattången hos Alicia, hon har visserligen en egen, men min verkar lättare att använda, trots att hon faktiskt får gå och hämta den först. Mitt nyinköpta hårspray hann bara till trappan innan den försvann in till äldsta dottern och mina parfymer och nagellack har jag inte sett röken av. Nagellackborttagningen hittade jag förstås på Alicias toa. Antonias hårschampo och handduk är dock i mitt badrum då hon inte gillar sin egen dusch och alltid använder vår. Funkar bra med att alla ska städa sin egen toalett också. Tommy kör undantagslöst med ”jag dammsugar så kan du väl ta toaletterna”, Alicia lägger sina läppglans i ordning på vasken och Antonia brukar hänga upp sin handduk så är allt klart.

Idag är det alltså the Veterans day, en del är lediga och en del inte, men jag bestämde att familjen Nyberg skulle ta ledigt och åka till stranden, ett ställe vi inte uppsökt sedan vi kom hit. Tommy hade ett telefonmöte att klara av men senast halv tio, tio skulle vi vara iväg, det tar faktiskt en hel timme till stranden och hemma i Sverige har vi två minuter, kontraster. Med vår vanliga planering kom vi iväg kvart över elva, ett rent under bara det, mycket planering med resor, hamnar man i rusningstrafiken kan en resa ta två och en halv timme istället för en. Tjugosju grader i luften men vinden var lite kall för oss bortklemade svenskar, men det blev ändå en skön dag. Alva och Ida var också med vilket förhindrade en hel del kiv och gjorde stämningen mycket bättre bland Nyberg juniors.

Jaha, tagit med telefonen och inte så bra....

Själv var jag duktig och packade ner stora kameran, tänkte för en gångs skull ta lite bilder, lär väl bli sista gången på stranden innan mars-april någon gång. Kollade till och med att batterierna var bra och skulle räcka, intelligent. Hade ju också varit intelligent att kontrollera att minneskortet var med, det var det inte, satt fortfarande hemma sedan jag sist laddat över bilder till datorn. Men om ni blundar och föreställer er en blå himmel med strålande sol, ljummen saltbestänkt luft som smeker näsborrarna, sand två nyanser vitare än Mellbys och mjuk som potatismjöl, snäckor i vattenbrynet och fem blondiner som omgärdar Tommy så har ni scenariot framför er.

Barnen har thanksgiving lov den 22 i en hel vecka så faktiskt har vi bokat en kryssning på fem nätter. Bara två stopp i Karibien men det ska bli så skönt att komma iväg och bara vara ledig och vara lyxig på en båt. Var ju så säker på den amerikanska klädkoden så jag har överhuvudtaget inte packat ner ett hyfsat propert plagg, måste olyckligtvis bli shopping igen och även Tommy måste införskaffa en kostym och några skjortor. Fast imorgon blir det Ikea, ska bli så skönt att få ett matsalsbord och lite stolar, sen känns huset rätt färdigt och så kan vi börja bjuda hem folk, har inte varit så lätt innan med ett bord för fyra inomhus, man blir lätt beroende av bra väder. Det är ju ”vinter” nu och trots att barnen har täckjackor, mössor och vantar (inte våra) går jag fortfarande omkring i sandaler och kortbyxor, men kvällarna är ibland lite kalla så en matplats inomhus är ju inte fel. När jag tänker på de svenska väderrapporter jag får hemifrån känner jag mig väldigt bortklemad…..

På torsdag är det veterans dag och alla är lediga från skolan, tror dessutom det är stor röd dag. Vet inte riktigt vad vi ska fira men det har ju med militären att göra och alla hjältar som försvarar landet. Vet inte om vi har hunnit bli helt hjärntvättade på de månader vi varit här, men här är Antonias bidrag till den insamling vi gör för att lämna vidare till ett ”Veterans hospital”, plus att vi donerade godis, men tidningar hade vi inga roliga de ville há, Pndus finns ju inte på engelska.

Igår kom Antonia hem med sitt betyg, det vi fått innan var bara någon slags muntlig förvarning. Förutom rena betygssättning, det här är då det första nioveckorsbetyget, ska bli totalt fyra under läsåret, innehåller det närvaro, frånvaro, giltig och ogiltig och en ruta (i vårt fall inte ikryssad) med att ditt barn kan bli hjälpt genom att ”attending school regulary” och ”getting to school on time”.  Det innehåller även 17 olika rader med allt från ”Follows School and Classroom rules” till Respects Authority”, är glad att vi inte hade några bockar där heller. Hon fick betyg i åtta ämnen varav hälften ”A”, 3 ”B” och ett ”C”, vi var mer än nöjda, men själv var hon lite missbelåten och förväntar sig åtta ”A” till nästa betyg, begriper inte var hon fått sina ambitioner ifrån.

Nisse och Ing-Marie for igår iväg till Naples och gottar sig nu några dagar på stranden, rapporterna vi får därifrån låter bra. Från att ha varit iskallt ”ehhh 17 grader” är vi nu uppe i normala temperaturer om 25 igen, skönt, började ju ta lett på varmvattnet när man duschade.

Robyn är ute på Amerikaturné och kom faktiskt till Tampa och när en svensk artist kommer till Tampa måste man givetvis gå dit även om det kanske inte är ens favoritmusik. Försökte tappert lyssna in mig på spotify först men njaaa, inte riktigt min musikstil. Detta uppenbarade sig ännu mer när vi väl kom dit men först var det en lång väg dit. Koncerten var på Ritz och jag såg framför mig ett flådigt hotell med mycket speglar men det var en nattclub som säkert har varit flådig för några år sedan men inga röda mattor här inte. Först var det dock fördrink hos Malin som bor precis i närheten, med amerikanska mått alltså bara fem minuter med bil därifrån. Kul, och fick träffa en massa nya svenskor som jag aldrig mött tidigare, vi är ett stort gäng här. Sen invaderar vi alltså Ritz, som vid uppgiven speltid om åtta på kvällen är märkligt tom. Det visar sig att speltiden för stjärnan, alltså Robyn, är vid tio-halvelva. Retirerade snabbt för att hitta en bar att lugna ner oss på innan vi äntrade detta ställe, tonerna som strömmade ut genom dörrhålet associerade inte direkt till en musikalisk drömverksamhet.  Fick mig för första gången serverad en margaritas i plastmugg med grönt salt till, men den gick minsann ner ändå och var rätt god.

 



Vi stannade till vid en grekisk restaurang först, målet var sushi men så lätt det kan bli fel, och tog oss en margaritas i väntetiden, god och dessutom happy hour. Maten var också helt superb. På bilden, Carina, jag, Ing-Marie och Åsa.


The star herself




Minst halva svensk-gänget, vi blev liksom en liten klunga för oss själva....

Till slut äntrade då vi portarna till Ritz och dörrvakterna var verkligen trevliga om väl än kanske lite  väl rörliga med lillfingret. Innanför portarna bestod publiken av 650-700 människor, varav vi var 15 svenska damer i åldern 40 plus, ca 20-tal till av samma kön men med annan syn på det sexuella livet och resten då, 98%  bestod av mycket snygga, rätt unga och väldigt homosexuella pojkar.  Jag vet att jag kan vara överdrifternas mästare ibland, men jag svär vid mina barns huvud att i stort sett var fördelningen enligt detta i mitt upplägg givet. Var väldigt speciellt att se en så stor artist i detta sammanhang och jag stod bara fem meter från scenen, detta märkte man på att inte bara byxorna utan även ytterhuden fladdrade i takt med musiken, men tacka vet jag Per Gessle, där hade man kunnat rocka loss lite och låta halsmandlarna flörta med musiken. Till och med nittiotalets stora idol Magnus Uggla hade fått mig i extas i söndags men det är bara att konstatera, man börjar bli gammal….

Jaaaaa, det var längesedan, men tiden går fort när man har roligt och dessutom har vi ju faktiskt svenskt besök här. Veckans stora happening var i alla fall torsdagens kräftskiva, elva glada kvinns blev vi till slut som möttes upp hemma hos Carina. Vi kämpade tappert för att introducera våra amerikanska väninnor i de svenska traditionernas spår och rätt väl lyckades vi, de smakade både på gubbröran och den gravade laxen, men när vi kom till översättningen av ”västerbottenostpaj” nöjde de sig med att säga ”cheesecake”. Jag som har saknat mitt gamla partajgäng hemma blev glatt överraskad av det nya gängets kaliber, här sjöngs det kräftvisor för glatta livet, både på svenska och amerikanska och vårt lilla lager av snapsflaskor krympte snabbt. Det gjorde lagret av vinflaskor också för den delen och det var desto större från början. Kan dessutom tips om en ny, god drink, lingonsaft med bubbel, is och blåbär, väldigt svenskt, närmare Vargtass än så här kommer man inte om man inte har en hembränningsapparat ståendes i förrådet.

När man varit utomlands några månader är det SÅ GOTT med räkor och kräftor, inköpte på IKEA i augusti månad.


Kim och Carina


Kim och Åsa och JAAAA, Kim var verkligen i form och hon körde inte heller bil hem....


Kräfthattar hade vi också, hade Ing-Marie släpat med sig från Sverige och de satte då pricken över i:et.


Men så prydliga vi ser ut!!!

Efter den väl konsumerande mängden av alkohol tog givetvis alla damerna bilen hem, visserligen bor alla på området men det är ändå fem kilometer runt sjön och inga räcken så långt ögat kan se. Förvånande nog dök även nästan samtliga upp på fredagens zumba klockan nio, måste erkänna att det hade känts rätt skönt att krypa tillbaka till sängen när väl Antonia avlevererats till bussen tjugo över sju, men grupptryck gör mycket. Vill för övrigt tillägga att JAG inte körde någon bil hem, jag övertygade både Åsa och Ing-Marie om att Tommy skulle tycka att det var ett rent nöje att hämta oss mitt i natten och skjutsa rundor på oss sjungande dårar och det tyckte han ju. Inte. Men han gjorde det i alla fall.

Idag tog vi bilen till St Pete och deras mysiga marknad, fick sådana flashbacks från när familjen Bengtsson/Alltorp var här, skynda er tillbaka, har köpt både italiensk kryddblandning och olivröra. En av höjdpunkterna är kettlecornen, de söta popkornen som görs i en stor järngryta, mannen som rör runt i den har ett stort svetsskydd framför ansiktet och det kan man förstå med stänkande socker och olja som hotar att studsa upp i fejset och för all framtid göra honom beroende av mineral ID-pulver. Vi blev dessutom inbjudna att medverka i ett konstverk, en knasig konstnär ska sätta ihop något med 1111 ögon och vi fem är då en del i detta mästerverk. Alicia var inte med, hon var hemma hos Ida för ovanlighetens skull, ibland är hon till och med hemma för att sova.

Antonia har precis inhandlat en smothie gjord på färska jordgubbar och banan.


Utställning av gamla amerikanska bilar, observera att Antonia har luva på och Tommy jacka, sååå kallt var det idag. Nisse kör alltid med T-shirt, oavsett väder.



Faktiskt sover hon hemma hela vardagsveckorna även om varje morgon börjar med att telefonen ringer och vi hör en yrvaken röst skrika ”jag tar det, det är till mig”. Sen hör vi hör tjejerna fnittrar och fnissar tills de inser vad klockan är och båda, antar jag, faller in i någon slags rushhour, som ofelbart slutar med ”kan du köra mig till Alicia/Ida, jag har min väska/mina saker/mina skor där och jag är jättesen/du väckte mig inte i tid/hunden har käkat upp telefonsladden och mobilen väckte mig inte och jag kommer att missa bussen”. Sen kliver de alltså på bussen ihop och åker till skolan där de endast har några få ämnen ihop. När skoldagen är slut åker de hem tillsammans och jag kan ställa klockan efter sms:et som kommer 16.24; ”Jag hänger med Ida idag”. Får snart börja betala underhållsbidrag till familjen Åkermark eftersom hon är mer där än hemma. Men de är duktiga tjejerna, fixar mellanmål själva och middag också om det behövs och läser faktiskt läxorna ihop, stort plus. Vad de gör sedan begriper jag inte men så fort min dotter kommer hem, sent oftast, sätter hon på datorn för att skypa med Carinas dotter och det håller på tills man plockar ut proppen i garaget. Var man sådan i den åldern? Antagligen, har ett svagt minne av någons förälders nervsammanbrott i början av åttiotalet, kan ha varit någon av mina.


Gjorde ett snabbstopp på Salvador Dali museumet, Ing-Marie och jag var nog redo för en runda men övriga verkade mest intresserade av lunch och jag tänker inte slösa runt en tur till på med att gå där och lyssna på "när ska vi åka hem". Fick i alla fall tag på en reproduktion av min favoritbild, kommer snarast att pryda vår matsal, som än så länge saknar möbler..... MEN älskar bilden, hur många ansikten kan ni se? Originalet är flera meter högt och brett och djupet ska vi bara inte prata om och jag skulle kunna tillbringa timmar framför det.

Här har vi suttit och skrutit för våra svenska vänner att vi har så fint väder och så dyker Ing-Marie och Nisse upp och det gör inget annat än regnar. Det enda jag varit med om hitintills är att det kommit en skur på en timme och sen har det varit fint igen men igår var det grått hela dagen och regnet bara trillade ner med jämna intervaller hela dagen. Såg nog att de sneglade misstänksamt på oss när vi bedyrade de 30 grader vi haft varje dag sedan vår ankomst. Som goda svenskar tog de det dock med jämnmod och började istället planera in alla butiker de skulle besöka under de regniga dagarna.

Inte nog med att de anlände på årets regnigaste dag, dessutom lyckades de pricka in den dagen vi skulle få vår nya säng. Tack och lov var den uppdelad i två bitar men jag kan svära på att varje del vägde minst 60 kg och trappan upp till övervåningen kändes som om den innehöll 300 trappsteg, minst. Nisse såg ut som om han önskades sig hem till hängmattan i Sätila igen, oberoende av väder, men upp kom eländet. Blev spännande premiär med darr i sängen och lyft både här och där. Kändes dock lite sjukhuslikt med fjärrkontroll och säng på stativ men blir fint att kunna höja huvudgaveln och få lite massage, kommer säkert att använda det hela första veckan.

Otrevligt värdpar som vi är har vi jobbat som vanligt och dessutom kräver jag absolut tystnad i en timme på kvällen när jag ska skriva i bloggen, igår la den dock av om ni undrar över tystnaden, och så ett par timmars läxläsning med barnen, så tro inte att ni kommer att tröttna på oss när ni kommer hit, ni har semester men det är vår vardag så the show must go on.

Håller på att förebereda för kräftskiva, Åsa, Carina och jag ska fixa till en på torsdag och har bjudit in några svenska tjejer till plus några amerikanskor som vi umgås med. Dessutom har amerikanskorna bjudit in några fler amerikanskor, thats the way here, så nu är vi plötsligt uppe i 15 pers (bara damer…..) och vi innehar fem kilo kräftor som vi hamstrat på Ikea under augusti månad samt två kilo räkor som vi ska kalasa på. Carina påstår med säkerhet att våra amerikanska vänner nog kommer att både spotta i glaset när det gäller snapsen samt med stor skeptism äta kräftorna så det blir säkert mer än nog över till oss svenskar. Ing-Marie har dessutom fyllt på mitt förråd av ostbågar och svenskt lösgodis så det blir några sådana delikatesser också, plus kräfthattar och lysande månar, ingenting skall besparas oss! Bilder och foton? Öhhh, nej tror inte det nej….

Idag blev det bio med Antonia, ett dåligt löfte/muta sen helgen, och ännu en amerikansk drömbio med lyckligt slut. Hon skrattade gott hela bion igenom men mest på slutet när hon såg att jag grät, vadå, det är faktiskt sorgligt när en tecknad varg dör. Jag gråter när jag läser Bamse också och möjligtvis på bröllop, annars är det rätt långt mellan skvalfallen.

Nej minsann om det inte bara trillade över mig både lite idétorka och oinspiration, kan det vara regnet? Hörde att det var lite av den varan hemma också så då jämnar det väl ut sig.

Etthundrasjuttioen dollar och femtio cent fattigare idag och inget fick jag för pengarna, blev bara av med något. Eller jag och jag, Alicia var det ju. Hon ringde på förmiddagen, då hade hennes lärare skickat henne till skolsköterskan, hon har nämligen en tand, nr 17 av mjölktänderna, som håller på att tappas och den nya växer och trycker på hela tiden. Den gamla tanden satt nu fast till hälften och efter gårdagens frosseri i godis hade den fått sig ytterligare en knäck och glappade nu för fullt varenda gång hon öppnade munnen, vilket är rätt ofta när det gäller henne. Vi uppsökte alltså den närmsta barntandläkare kliniken vi hittade, vilken lyckligtvis låg precis om hörnet, dvs bara 10 minuters körning. Stor glad skylt med children dentist men dörren var grå och trist och låst och alla persienner fördragna men när vi knackade på uppenbarade det sig faktiskt en sköterska som förklarade att de hade lunchstängt. Från klockan halv tolv till två, de gottegrisarna, är vi i Spanien eller?

Uppenbarade oss där vid två igen och när man klev in genom den grå dörren fanns det en jätteklinik därbakom som byggde in på djupet i byggnaden. No privacy här inte, det var inte egna små rum som vi är vana vid utan en stor sal med uppbyggda 1,5 meters höga  äggar mellan tandläkarstolarna. Dock supertrevlig personal och efter att tandläkaren konstaterat (efter röntgenbild också…) att det var den nya tanden som tryckte på, nejmenojdå kunde jag aldrig ha listat ut, kylde han ner området runt om och föreslog att hon skulle försöka dra ut den själv, det blev mycket billigare för oss då. Jag såg dollarsedlarna flyga iväg likt Ikaros vingar brännande sig i solen och föreslog att jag skulle ta ett tag också men hon bet mig nästan i fingrarna och uttryckte en önskan om att jag skulle befinna mig ganska långt därifrån, helst så fort som möjligt.

 Tanden satt dock som berget så nästa steg var att de bedövade henne med lustgas, han frågade om hon tålde det vilket jag kunde svara ett ärligt vet ej på, sista gången hon fick lustgas var hon nätt och jämt nio månader efter tillverkningsdatum och jag var nära att strypa någon med slangen när jag inte kunde få med mig lustgasen när de skulle forsla mig och säng, men inte lustgas som satt fast i väggen, genom hela Ljungby BB för att ta en röntgenbild på mina något för smala höfter. Fattar inte det, de är inte ett dugg smala från utsidan. Idag blev hon i alla fall behagligt lullig och missade nästan när tandläkaren satte bedövningssprutan i gommen och sen enkelt avlägsnade tanden. Blev inget klistermärke men hon fick en badboll och en söt rosa ask att ha tanden i. Typiskt, vi har aldrig någonsin gjort ett extrabesök hos tandvården i Sverige, där det är gratis, men hit hinner vi knappt packa upp tandborsten innan det är dags här. Nåväl, 1200 spänn, kunde varit värre, hade faktiskt förväntat mig något mycket värre, med tanke på att en undersökning av de egna tänderna brakar loss på 800 spänn bara man öppnar käften och tandläkaren visar en bit tandtråd i Sverige.

I skrivande stund sitter vi och väntar på att Ing-Marie och Nisse ska dyka upp, deras plan landade för en stund sedan och nu är frågan hur lång tid det tar för dem att leta sig hit. Utan gps men med en utförlig, av mig nedtecknad, vägbeskrivning. Stackarna….kan nog dröja ett tag…..

Ät det någonstans man ska vara på Halloween så är det förstås i USA, när man går in för något så gör man det rejält! Det firas egentligen idag, alltid 31/10 oberoende av vilken dag det är, lite synd om barnen, hade det varit en måndag hade de varit lediga men nu brände det alltså inne. Inte alls som i hemlandet där man kompenseras med en extra ledig dag någon annan gång om nationaldagen är på en lördag eller söndag. Fast det kanske bara gäller arbetslivet när jag tänker efter. Här skulle folk skratta ihjäl sig om man bara nämnde en alternativ ledig dag, här får man nöja sig med sin årliga semestervecka, eller om man jobbat ett antal år i företaget, sina två veckor.

Vendela, Alicia och Ida bakar cupcakes "de blev asgoda mamma", Familjen Åkermarks kök blir sig väl aldrig likt igen. 

Idag firade vi alltså med ett knytis hos Mia och Olaf, börjar kännas som tradition, vi var där i fjor också. Det var då jag tog med mig pumpsoppa som jag först kört i en exploderande mixer varvid hälften av jättegrytan med soppa satt på väggarna, taket, i brödrosten för att inte tala om över hela mig. I år kom jag lindrigt undan med att ta med glass, inget hemmagjort där inte. Fantastiskt trevligt och roligt som vanligt och det var nog en 200 barn som ringde på dörren för bus eller godis. Våra egna var förstås också ute och gjorde grannskapet osäkert och kom hem med mångfaldens godis, garanterad sockerhöghet i minst två veckor om de ska sätta i sig allt det där. Själva hade vi satt ut en stor skål bredvid vår utkarvade pumpa, när vi kom hem var det fyra bitar kvar.

Många svenska barn och ungdomar



Jo, det är en Nybergaunge, kan man knappt se utan gluggen mellan framtänderna.


Alicia, Ida, Vendela och Alba. Snyggaste brudarna i stan? Ja förmodligen!


Arg pumpa
 

Själva behövde vi inte klä ut oss och det var rätt skönt för det gjorde vi desto mer igår, då var det stor fest hos Kerri, henne har jag säkert träffat tre gånger, varav två på zumban, men som sagt, de är generösa amerikanarna. Skulle kunnat tagit upp hela rullen på kameran bara på deras dekorationer så det var bästa att inte börja plåta överhuvudtaget. Redan uppfarten är smyckad med tremeterhöga monster som hänger i palmerna, utanför entrén står en jättedocka som inne i huset har sällskap av flera till, rörliga med rullande ögon osv. I ett av rummen var precis allting klätt i spindelväv, man kände sig förflyttad till en gammal övergiven borg i femtonhundratalets Transylvanien. På pation var det uppdukat med mat och en stor bar men festligast var nog efterrättsbordet med allt från kakor i form av pumpor till en kattlåda med bajslortar i choklad i. Kreativiteten hos gästerna var hög och konstigt nog var det inte två stycken som kom i samma kostym. Fredrik höll på att gå åt i sin kostym, den var gjord i 100% nylon, ungefär som att gå naken i ett regnställ i 30 graders värme, mysigt.

Jag, Tommy, champagneflaskan Carina, Gangstern Fredrik, hippie-Tobbe och Åsa Adamms.


Lite champagne före festen, vilken dryck skulle hon annars bjuda på?


Åsa och Tobbe


Fredrik och Carina


Ja och så då vi förstås


Mysig betjänt när vi anlände

Partybild, Lady Gaga med ryggen hit var superlik


Som sagt, kreativitet på hög nivå


Husets värdinna Kerri till höger, damen till vänster kommer jag aldrig att känna igen om jag träffar henne.

Åsa, Carina och Kim


Faktiskt en efterrätt


Kvällens värdpar Kerri och Adam


Nej, nu blir det inte mer för den här tjugofemöringen, när man uppnått den ärevördiga åldern av….tjugoåtta…… så pallar man inte med två fester på rad, Happy Halloween på er alla!