patricianyberg

I förrgår satt jag och skulle skriva blogg och kom inte på någonting, totalt stiltje var det, rätt normalt tillstånd i huvudet alltså, men idag känns det som om det har hänt en massa saker.

Antonia kom hem med en inbjudan till frukost på skolan på onsdag, hon har nämligen, som en av två elever, av sin lärare blivit utsedd till ”rising star award”. Tommy skulle flyga till New York på morgonen men fick boka ett senare flyg, en sådan tillställning kan man ju inte missa!

 

Vi har också skaffat oss en ”tutor” , finns gott om dem för alla möjliga ändamål, men Tommy och jag ville ha en extralärare för att förkovra oss i det amerikanska språket. Rafia är 21 år och kommer ursprungligen från Afganistan där hon utvandrade vid den späda åldern av fem år. Hon är klädd i heltäckande kläder, vilket inkluderar ett huckle som gör att hon endast visar ansiktet från ögonbrynen ner till hakspetsen och de dubbla lagrena med mörka kläder ser jäkligt varma ut när det är 34 grader ute. Hon är utrustad med sämre lokalsinne än vad jag har, sände henne en vägbeskrivning som hönan Agda hade klarat av, men hon körde varvet runt sjön två gånger och ringde dessutom två gånger innan hon kom rätt. Den andra gången hon körde hit hittade hon inte heller.  Men vi sitter och konverserar och hon rättar oss och vi letar upp ord som vi inte kan och hon förklarar. Roligast är dock att prata om vardagslivet, eller kanske inte speciellt roligt, för några år sedan blev hon skickad till hemlandet och bortgift, hennes man är kvar där för att studera, hon bor med sina föräldrar här, tur för henne, men vilket liv! Efter gårdagens lektion kunde vi konstatera att varken jag eller Tommy kom ihåg ett enda ord av vad vi skulle lärt oss första gången, tror inte man kan lära gamla hundar att sitta, vi får nog acceptera att den engelska vi kan, den får vi klara oss med.

 

Vi kör fortfarande zumba fyra gånger i veckan, men den dag det är vila går Carina och jag sjön runt, vilket vi gjorde igår och rätt som det var kom jag att tänka på fastighetsskatten.

–Men den ska ju vara betald nu, utbrister Carina, vi har inte fått brev eller mejl eller någonting om detta. Hem och slog upp e-mail sidan och ringde dit, mycket riktigt, sista dagen var igår, senast klockan fem. Detta innebar att ingen överföring per mejl var möjlig, vi fick åka till banken för att fixa en speciell check, måste vara garanterade pengar, de tar inga vanliga checkar eller kreditkort, kontanter går däremot bra. Efter detta åkte vi till skattekontoret där det bara satt ungefär 100 pers, jag snabbräknade. Dock olika behandlingstider beroende på vilket område (det fanns 108 olika designer på bilplåtsskyltar att välja mellan) så efter femton minuter var allt klart och vi hade ett kvitto i vårt hand på vår betalda fastighetsskatt till den facila summan av 8685 och 85 cent. JA, det är kostnaden för ett år…..

 

Sen har det varit några trevliga luncher, Carina, Åsa och jag har haft två shoppingdagar, mycket som ska fixas innan hemresan och idag blev det en halvdag med de stora tjejerna inför deras fest nästa lördag, Ida fyller 14 och Alicia 13 så vi har slagit ihop kalasen och hyrt clublokalen på Cory lake. Sent omsider lyckades vi även få tag på en DJ, skrämmande vilka summor de ska ha i gage, men med en stundomsinnad smålänning vid förhandlingsbordet sjönk det i takt med att dagen närmade sig och att förmedlingen hade obokade discjockeys spelade förmodligen också in.

 

Tommy och Fredrik däremot har fått svettats blod idag, Mia och Olof har nämligen lämnat sitt boende i Grand Hamton och flyttat till Cory Lake, hurrrrrrraaaaaa!!!! Familjen Nordberg bor nu bara två minuter härifrån, vilket underlättar all kommunikation mellan Alva och Antonia och gör att vi har fyra svenska familjer på området av totalt 800 hushåll, vi börjar bli en stor grupp, en halv procent minsann! Hörde för övrigt att det finns 25000 svenskar boende i Florida, inte dåligt! Men först var det genuint bärande av solida sängar, tvättmaskiner och ett biljardbord med granitskivor, männen var rätt utslitna ikväll kan jag säga.

 

Sist men inte minst fick vi idag en väldigt rolig inbjudan tills på tisdag, den kommer jag att berätta mer om nästa gång…………...:)

Nu var det en fullmatad helg igen, det började i fredags med Shiraz crazy-hat party, hon har indiska rötter men är född i England varför temat var rött, blått och vitt, inte precis mina favoritfärger, därtill skulle man bära en kul hatt, jag tillbringade timmar med att tillverka min möbelhatt. Och hade roligt varenda minut, bara älskar sådant pyssel. Givetvis blev hatten för liten men jag hade med den i alla fall men kom helt klart i skymundan inför de amerikanska damerna, här vet man hur en slipsten ska dras. Klar vinnare blev Michelle med sin te-hatt, hon hade byggt upp en hel servis med kolsyreis och allt som rök ur koppar och fat när hon gjorde sin entré, snacka om kreativitet.

 

Michells mästerverk

och här är mitt

och här är hela hattligan


På kvällen var det svensk fest hos Åkermarks med mycket bubbel, grillat och annat gott, karlarna försvann med båten och ryktet gör gällande att de havererade vid vår ölpump och gjorde sitt bästa för att tömma densamma, dock utan att lyckas.  Mycket trevligt och gott var det och rätt sent blev det också, tur vi inte hade så långt att köra hem.

 

I söndags hade grannarna party för sonen som fyllde 30 och mycket god mat där också. Mestadels var det Erics föräldrars vänner som fyllde platserna vid bordet och det är intressant att se hur detta lite äldre klientel faktiskt i de flesta fall har föräldrar som är födda i Europa och kommit hit. Fick höra om en hel del intressanta livsöden med föräldrar från Polen och Ryssland och fick dessutom en helt ny inblick i den amerikanska kyrkan. En av de första frågorna som kom upp var om vi hittat en kyrka att tillhöra ännu, men de verkar lite lugnade av att vi inte är katoliker, då är vi väl lite knäppa ändå och kan inte räknas som fullvärdiga medlemmar av det kristna livet. Kyrkorna är uppbyggda som små företag, en gång om året avger du löfte om hur mycket av din lön du avser att donera till nämnda företag och de bygger sedan upp sin budget kring detta löfte. De får inte gå med vinst, alltså måste det vara bra mycket roligare att jobba som präst i en rik församling än i en fattig. Jobbet omfattar 24 timmar om dygnet, prästerna förväntas vara där inte bara vid dop, konfirmation och vigsel utan också när någon medlem ska gå igenom en operation eller det uppstår någon kris i familjen., dvs full jour alltid.

 

Annars har det faktiskt varit för varmt för att vara ute, termometern har toppat 97 och det är varmt, även om man som svenskt har ständigt dåligt samvete för att sitta inne. På tal om att sitta inne såg jag på tv igår att en tonårs-kille hade våldtagit två tjejer, varav en också var tonåring, han fick 65 år i fängelse och blir alltså utsläppt någon gång innan han fyller 80, det kan man verkligen kalla ”hinter Schwedishe Gardinen” som vi säger i Tyskland.

Lite sen bild, Antonia tvåa från vänster.

Tommy hade sitt veckosamtal med Erling idag och fick då höra att snart skulle tv´s ”Grannfejden” sändas från Knislinge (viktiga saker de diskuterar på veckomötena…J) och kom då osökt att tänka på våra grannar här. De är en salig blandning och eftersom denna blogg handlar om vårt liv och leverne här är det ju inte mer än rätt att ni undfägnas med beskrivning av våra neighbors  också.

 

Hela området, Cory Lake, är alltså uppbyggt kring en konstgjord sjö, vägen runt om är precis 5 km vilket är en utmärkt måttstock om man joggar, vilket man ju inte gör. Från denna cirkel är det utbyggt 10 halvöar, varav vi bor på en, samtliga avslutas med en cirkel och vi bor precis i början på en sådan, så pass mycket att vi backar ut från tomten och ständigt gör en motsols körning, säkert inte tillåtet. Nåja, våra närmsta grannar har i alla fall blivit just de som bor i denna cirkel och här kommer några få ord om dem:

 

Jane, bodde i huset till vänster om oss och vi inhyser fortfarande ungefär hälften av hennes värdesaker i vårt garage. Jag har pratat med henne om att flytta dessa saker innan vi åker hem eftersom vi behöver få in bilen i garaget, men hon är väldigt snygg och trevlig och Tommy tycker inte att vi behöver skynda på henne. Hon och hennes ex investerade 325 tusen i huset för sju år sedan, de betalade av 150 tusen och sen fick hon nog av att han misshandlade henne varje dag, något hände, han försvann och hon stod med ett hus som hon inte amorterade på under två års tid. Hon fick lämna huset och bor nu tillfälligt hos grannarna mitt över, Brian och Kathleen, som själva har två pojkar, så nu är de med Janets pojke rena storfamiljen. Brian har en byggfirma och hade ett stort antal anställda då ljuset gick högt här, nu har han en anställd kvar, men de kämpar på, de fixade vårt kontorsgolv på no time och det blev väldigt bra. Huset till höger om Janes gamla är tomt, där bodde förut ett par där han var svart och Janes ex var en riktig rednek som hotade honom och skrek att han skulle döda honom så en natt stack de bara och lämnade huset.

 

Till höger om dem bor Debbie, hon är rätt ny här, ensamstående gympalärare med pontoonbåt och hund och ser man henne bakifrån kan man svära på att hon är 20, framifrån kan man faktiskt se att hon är de 53 som står på födelsebeviset.

 

Sen kommer Brian, piloten, han är fanatiskt intresserad av bilar och innehar inte mindre än fem stycken, fattar inte var han gör av dem, ibland står de rund rondellen och ibland hos de tomma grannhusen men för det mesta ser man bara benen av honom när han ligger och skruvar under någon av dem. Vår trädgårdsmästare sa utan någon förvarning upp sig så nu sköter Brians son om vår trädgård till den facila summan av 10 dollar i timmen och fint blir det. Brians fru, som jag aldrig kommer ihåg vad hon heter, är advokat och ser väldigt trevlig ut, har bara sett henne två gånger på åtta månader.

 

Därefter kommer ett hus som bebos av svarta, vi bjöd in dem på vårt housewarmingparty men de svarade inte och kom inte och dessutom så hälsar de inte. Hrrrmmmppffff. Huset har bebotts av två andra par och båda sitter i fängelse, båda för langning och trafiken var tydligen hög på Malakai Isle nattetid vid dessa tillfällen, allt från tillförlitliga grannkällor. En snabb nattlig flykt förelåg de fd invånarna på denna adress vilket efterföljdes av en snabb razzia från polisens sida som slog in dörrar och hade hjälmar och allt som hör till.

 

Sen kommer då Norman och Francine, våra underbara fransk/amerikanska grannar som verkligen har tagit oss under sina vingars skugga. På söndag är vi inbjudna till deras sons (som vi aldrig har träffat) trettioårsfest, de tycker verkligen att vi behöver lära känna lite nytt folk och framförallt träffa deras släktingar.

 

Efter deras hus bor Steve, han var lite avig i början men efter två månader började han hälsa och bara några månader senare kom han in med ett par liter jordgubbar som han köpt på jordgubbsmässan. Han har en son, Pischop, vars mamma dog vid hans födelse och dessutom har den stackars grabben någon bokstavskombination att släpa på. Nåja, Steve gifte om sig och fick en dotter, för ett halvår sedan drog mamman iväg med dottern och samtliga möbler varpå Steve skaffade sig en hund, Sam, som av ohejdad vana sliter sig lös och av någon konstig anledning rymmer till oss. Vi ser ofta Steve gå omkring på granntomterna tittandes i marken, fick sent omsider reda på att han letar efter bop, efter den förrymda Sam.

 

Jaha och så är vi då vid våra närmsta grannar som heter Lauri och någonting som jag inte kommer ihåg. Såg redan när vi flyttade in att hon var gravid och för några veckor sedan fick jag reda på att de fått barnet för några månader sedan, vi har fortfarande inte sett det. De har en trädgård som är om möjligt i sämre skick än vår men å andra sidan har de en grön pool så det kanske jämnar ut sig.

 

Det var lite vardagsrapportering från Nybergs residens, annars går livet sin vanliga lilla gång. Idag var vi hos Åkermarks och planerade Ida och Alicias födelsedagsfest som ska gå av stapeln om två veckor. De fyller år med en veckas mellanrum så vi har hyrt clublokalen på området. Det tog oss bar ett glas vitt vin att komma fram till huvudpunkterna, inbjudan, pizza och svenska flaggor, så lätt livet är over here!

Det är bara att erkänna, jag är fullständigt kulturellt obildbar! I helgen var det kulmen på Antonias balett-säsong, jaaaa Jenny, det var precis lika tråkigt som när vi för fyra år sedan körde in till Halmstad varenda jäkla tisdag och bara ungarna avskydde det mer än vi gjorde. 

 

Men här ville Antonia absolut gå på balett igen så vi skrev in henne i skolan, betalade första och sista månadsavgiften, smart drag, mycket svårare att hoppa av då och någon billig historia är det inte heller. Sen var det förstås balett-dräkt, skor, hårnät, hårpåse och Gud vet vad och just där och då när allt var inköpt och betalt, kom hon på att det inte var kul.

 

Varenda måndag har varit ett tjat, ett tanna-gnisslande och ett elände innan vi äntligen kommit iväg men på slutet gick det lite lättare, de skulle ju träna inför uppvisningen. I USA görs ingenting halvdant, här var det stor scen, generalrepetitioner till halv tio på kvällarna och hyrda dräkter. Biljetterna såldes för 22 dollar stycket och den stora salen var utsåld, både fredag och lördag kväll. Tryckta program med namn på alla deltagarna och paus i mitten på föreställningen.

 

Vilken tur, för då smet vi nämligen iväg, efter att Antonia medverkat i sitt nummer som varade exakt 2,30 minuter. Och ursäkta mig, men balett är skittråkigt! Hopplala, steg hit, steg dit, gå på tå, vifta med benen, le och för att inte tala om vilket helsike det var att sätta upp ett hår som är klippt i kort page i en knut där inga hårstrån får falla utanför. Det gick en burk gele, 25 hårklämmor och minst en burk med spray för att fixa till detta fenomen.

 

Men jag kan förstå att vilken liten tjej som helst vill dansa balett, det måste ligga närmst efter att vara prinsessa, superkvinnligt med håruppsättning, tyll och graciöst, tror jag drömde om det själv en gång i tiden. Och se var det slutade, mina gymnastiska förbehåll tilldrar sig i ett clubhus, där jag iklädd svart linne och pösiga byxor, osminkad och med håret i en rufsig tofs, utövar kickboxning medelst salsa, ständigt flåsande, ansiktsfärg som skulle få en mogen tomat att bli avundsjuk och svettades från tånaglarna och uppåt. Superkvinnligt, not!

 

Idag toppade termometern 95 grader fahrenheit vilket är ungefär 34-35 grader i svenska termer och då var klockan ändå passerad noon och framemot femtiden på eftermiddagen. Just då inträffade Antonias tennislektion men hon spelade en timme i gassande solsken utan att klaga och vann dessutom i sin grupp. Vi har en fighter här!

 

En av våra favoriträtter är grillade revben, inte de där färdigmarinerade, vacumförpackade, tunna slanorna man kan köpa, det ska vara feta revben direkt utskurna från grisen med massor av kött som man låter koka ett par timmar för att sedan marinera och grilla dem. Idag insåg jag dock värdet av en ugn, det var faktiskt för varmt för att grilla, även när det var middagsdags var det över 30 grader och jag insåg snabbt att min man inte hade en tanke på att ställa sig framför en varm gasbädd för att griljera revbenen så det fick bli ugnen, nästan så man skäms när man tänker på alla de 15-gradiga kvällar man skickat ut honom att grilla i Sverige, då var det ju FINT väder.

 

Tror jag berättat det innan men barnen får betyg fyra gånger om året här och mellan dessa nio veckor får de en students report som ger en fingervink om vilket betyg de har så här långt och vad de kan göra för att bättra på/ligga i som fanken för att behålla betygen. Igår kom Alicia hem mitt sin rapport och hon hade raka A, dvs motsvarigheten till gamla, hederliga svenska femmor, i alla ämnen. STOLT mor, det ska ni veta, dessutom läser hon den svåra kursen i vissa ämnen, motsvarighet till särskild mot allmän i gamla termer igen, det är verkligen strongt gjort med ett nytt språk och allt.

 

Idag skaffade vi ett bibliotekskort på vårt närliggande bibliotek, som verkligen är nytt och fräscht. Det funkar ungefär som i Sverige, man får låna böcker i tre veckor och filmer i en vecka och får dessutom tillgång till ett enormt e-bibliotek där man kostnadsfritt kan ladda ner e-böcker och tom bränna ner dem på cd-skivor. Där finns en stor låda där man kan donera böcker, en del av dem hamnar i lånehyllorna och en del i ett speciellt rum där de säljs ut (billigt, 1-2 dollar, stycket) till förmån för en fond som gör ett eller annat gott. Börjar känna oss riktigt amerikanska!

 

För övrigt har vi det väldigt trevligt hemma nu med inte mindre än fyra tjejer som ska slåss om toaletterna mot ensamma Tommy. Carina och Fredrik har åkt på en weekend till Rom och Ida är till båda tjejernas stora glädje inkvarterad hos oss. De uppför sig exemplariskt, hörde något om att ”blir det här bra får vi nog sova över hos varandra under skoldagar i fortsättningen också”, beräknande små typerJ. Tommy däremot var på väg att flytta över till Tobbes Casa, där är nämligen grabbarna Åkermark inkvarterade och Åsa är i Spanien så huset på Cachet Isle är för tillfället ett helt genuint maskulint tillhåll.

 

Måste bara berätta om vår granne George också, han kommer från Spanien och har en engelska som påminner om Manuels i Pang i bygget eller möjligtvis Julio Iglesias på sitt bästa. Han arbetar som läkare och föreläser för nuvarande på universitetet om hur man reparerar ansiktsskador efter olyckor och hans stora hund lyssnar till det klingande namnet Jonny Cash. Han är dessutom en hängiven fiskare och har ingått kompanjonskap med en annan av grannarna som innehar en båt som han harvar runt i på sjön. Häromdagen var de ute på en tur igen, kvällsfiske, ska visst vara väldigt mysigt, när spöet drogs mot botten och George började veva för allt han var värd. Så småningom kom fångsten upp till ytan, det var en alligator, bara 3-4 foot lång, men tillräckligt stor för att han skulle kapa linan illa kvickt och se sitt dyra drag fara all världens väg med en väldig fart. Själv skulle jag nog kollat först om den hade några sådana där snygga alligatorskor på sig……

Igår var vi för första gången hembjudna till ett genuint amerikanskt hem, med middag och allt, innan har det bara varit party och fest och gående bord, men nu var det stil med vinglas och hela köret. Ja, halvvägs i alla fall, för värdparet visade sig vara nykterister och tillika vegetarianer, dessutom var tre av familjemedlemmarna glutenallergiker och rätt kännbara för mjölk….Men vi fick mycket god mat och en stor box med oss hem.

 

Mary har jag lärt känna genom zumban, familjen bor i Arbor Greene, vilket är ungefär fem minuter härifrån. Första gången jag såg henne blev jag imponerad av hennes ständiga leende, även när zumban var som jobbigast och hon tog ut sig till max och HOPPADE alla steg där vi andra bara klev, och hon är fortfarande likadan. Ständigt leende, hur jobbigt det än är och dessutom ett leende som inte bara visar sig på läpparna utan dessutom sprider sig till ögonen som bara strålar, måste vara genuint amerikanskt.

 

Deras hem var typiskt anti-amerikanskt, inga svulstiga möbler, utan en röd, snygg soffa i läder från Scandesign mitt i rummet och en hel de stilrena asiatiska inslag. Dessa härstammar säkert från de fem år de tillbringade i Japan, men inget imponerade mer än deras trädgård. Där odlas alla möjliga kryddor, många används som medicin, pumpor, rotfrukter, gurkor, bär och apelsinträd, helt otroligt. När vi pratade om skolmaten kunde jag riktigt se hur håren ställde sig på Marys armar och hon deklarerade att i princip var det bättre att ge ungarna kattmat på burk, innehåller säkert mer näring. Jag rodnade och improviserade, inte alltid jag orkar fixa och planera lunch till barnen, faktiskt får de äta skräpmaten i skolan minst en gång i veckan, men kloka som de är (ärftligt?) brukar de ta salladen som finns som alternativ till pizza och chicken nuggets.

 

Nåja, kul erfarenhet och familjen MacKley kommer till Sverige i slutet av Augusti och ska bo hos oss tre dagar så vill ni träffa en tvättäkta superpositiv amerikanska har ni chansen då. De gillar dessutom vandring och naturstudier så hallå, vi behöver all hjälp vi kan få, syrran, ta på crocsen och vandra dem runt på Bjärehalvön….

 

Idag var det Mothers day här i Amerikat och mina rara töser uppvaktade mig med hemmagjorda kort och presenter, gulle dem! Min rara man spädde på med att bjuda på middag på min nyss utnämnda favoritrestaurang Stonewood, där man kan få en tonfisk så perfekt stekt att den smälter på tungan likt ett gravat vildsvin försmäktande på en bautasten i Galliska vildmarkerna.

 

Helgen kunde bara bli mer perfekt genom den båttur som Fam Åkermark lurade med oss på igår, (jättesvårflörtade är vi) och att Antonia blev utlånad till Fam Nordberg i Fredags samtidigt som Alicia bebodde sitt ständiga läger på Barbados Isle och vi hade en mysig fredagskväll för oss själva, ja vad kan jag mer säga, Livet är Underbart!

Vi har invaderats av lovebugs, eller invasion förresten, det är tydligen bara försäsong och jag har ett svagt, svart minne av i höstas när det var högsäsong. De svarta baggarna har fått sitt namn, antar jag, från att de tillbringar dagarna med att roa sig, de flyger ihoplimmade två och två och är jäkligt irreterande och långsamma och tar sig fram överallt. De far in i bilar och lämnar märken som är omöjliga att få bort, det senaste jag hörde är dock att cocacola ska lyckas få bort de mest infaliska fläckar, undrar vad den gör i vår magsäck?

Här en bild på ett annat par som är hoplimmade, inte ens min närgågna framkomst med kameran kunde avskräcka dem, däremot pep honan iväg när jag öppnade patiodörren för att ta kort från andra hållet, hannen stannade kvar och såg uppblåst och förorättat på mig.

Verkar bli mer och mer ormar också, vi körde nästa över en häromdagen och Alicia fick lämna trottoaren häromkvällen för en stor svart orm som ringlade över vägen, mysigt. Kerri, som bor på området ca en kilometer bort, hittade en rattle snake i sitt garage för en månad sedan och igår hade hon lagt ut den här på facebook, slog ihjäl den i sitt badrum och gick sedan och la sig. Jag hade nog stannat vaken med en sko i handen, särskilt sedan Åsa berättat att de för det mesta lever i par.

Till slut något kul, Antonia fick tillbaka sin FCAT i skrivning igår och hon fick en FEMMA av sex möjliga. Inte dåligt när du varit i landet ett halvår och läraren tom erbjöd henna att slippa skriva den, samma lärare grät när hon såg Antonias betyg, känslosamma typer....

I tisdags åkte familjen Bjarnesson hem, de hade sen avfärd så vi lurade iväg dem på en paddeltur

 
Terence tyckte de borde fått samma ersättning som blodgivarna får, en hel del moskitos var det visst i luften.

Alexandra kunde meddela att hon aldrig i livet tänkte paddla fler gånger, detta efter att en illgrön spindel landat på hennes axel, varmed hon flög upp och med en hårsmån undgick att välta kanonen.

Nej, ingen risk....

Speciellt inte som den här lilla sötnosen låg bredvid.

Härligt med vårlov, vi firade familjen Bjarnessons avfärd med att ta oss några dagar ledigt, planen var att åka till Amerikas äldsta stad, St Augustine, tre timmars bilväg härifrån och sedan stanna till och kolla på uppskjutningen av rymdraketen. Första delen av planen gick bra, satt och läste i guideboken samtidigt som vi tog oss framåt och tvingade av bilen halvvägs för att köra inom en nationalpark och se på en källa. Fantastiskt vatten med stora svärdsfiskar som simmade omkring, vattnet höll konstant 20 grader, vilket dock inte hindrade ett stort antal från att bada. Vi gjorde ett stopp till för att bada med delfiner, men där var fullbokat så det får väl bli någon annan gång.

Källvatten

Det var inga små fiskar i vattnet precis.

Om man inte ville bo på motell eller Holiday Inn fanns bara Casa Monica kvar att välja på, ett fantastiskt bygge och man kände sig verkligen bortskämd när man inte ens behövde öppna dörrarna själv. Poolen var rätt liten men solsängarna var med riktiga madrasser och fina färger också, svart och vitt…J. På torsdagen blev det sightseeing, fina gamla hus och byggnader, men som europé är man ju rätt luttrad, alla amerikanare däremot tycker ju att allt över 100 år är supergammalt och imponerande. Kvällen avslutade vi ute på en restaurang på piren där man kunde mata fiskarna genom små luckor under fönsterna. Jag blev glatt överraskad över att hitta ostron på menyn och beställde genast denna delikatess, Tommy skakade på huvudet, fast jag har faktiskt bara blivit dålig en gång av denna föda, ja och så plus den här gången då.

 

Vi vann ett presentkort på förra årets luciabasar, som var en tur på piratskepp i just St Augustine.

Rätt häftiga gamla hus

Seightseeing

är inte så kul tyckte vissa

medan Alicia härdar ut det mesta bara hon får ha sin kamera med sig.

Kul stad, det fanns något för alla smaker:-)

Antonia solar

Alicia föredrog bubbelpoolen

Fredagens tur på piratskepp fick hastigt ställas in, men då jag inte ville lura familjen på uppskjutningen satte vi oss i bilen och for söderut. Efter en timmes bildfärd hade jag lyckats befria mig från samtliga ostron och allt annat jag också stoppat i mig under ett antal dagar, kändes det som och att snuva familjen på en rakettitt kändes som något fullt naturligt, faktiskt helt nödvändigt. Vi ringde Mia, de hade startat klockan fem på morgonen för att få bra platser, tyvärr kunde hon meddela att uppskjutet blivit just uppskjutit. Någon tekniskt detalj, fattar inte att de inte kan se sådant innan, det fattade nog inte någon av den halva miljon människor som befann sig på plats heller. Nu pratar de om måndag, vi får väl se.

 

Vi tog i alla fall in på första bästa motell för den fasionabla summan av 85 dollar fick vi ett fyrbäddsrum inklusive frukost, det var nästan på öret en tredjedel av vad rummet på Casa Monica kostade och poolen här var faktiskt tre gånger så stor. På kvällen körde vi ut för att leta upp något matställe, hittade inget sådant men däremot inte mindre än sju kyrkor, antar att Deltonaborna hellre intar andlig spis än lekamlig. Styrde kosan mot motellet igen och den restaurang som fanns i byggnaden, vilken visade sig kunna servera en fantastisk husets lasagne och även hade livemusik som underhållning. Baren var tätt frekventerad, kvällens inneplagg var storblommig hawaii-skjorta, med eller utan tillhörande solglasögon.

 

Och så har vi förstås firat Valborg, eldningsförbud så någon brasa blev det inte och inte den traditionella nässelsoppan heller, även om jag försökte mig på en tam variant med spenat i alla fall. Mia och Olof kom över och vi lyssnade på ”Sköna Maj” och käkade ostbågar och kände oss väldigt blå-gula. Fast jag måste erkänna att jag saknade bålet på stranden i Mellby, de svenska ränderna går aldrig ur….

Ostbågar, fläderblomsdrink, gravad lax, gubbröra och spenatsoppa, helsvenskt.