patricianyberg

Nu är det tomt i huset igen, Bengtsson/Lagerblad har dragit vidare ner mot Fort Meyers, men det blev inget tungt avsked, de bjöd nämligen in oss att fira Andys fyrtioårsdag som går av stapeln på lördag och det kunde vi inte motstå utan är nu inbokade över helgen på samma hotell som de bor på. Var några intensiva dagar men vi hann med en hel del, bland annat en tripp till Busch gardens, förstår verkligen det där med att Jessica har tre barn, för Andy var nog det största, lyckligaste barn jag har sett när det gäller karusellåkande. Jessica, Kerstin och jag fick vårt lyckorus i form av lite shopping och jag fick visa favoritställena Marshall och TjMaxx där det fyndades rejält.


Herregud vilken dålig fotograf, men med på bilden är Jessica, Kerstin, Tommy och Andy.

Fler lyckliga barn, Alva och Antonia hann med två intensiva timmar, inga köer gör att man hinner med en hel del på den tiden.

såhär blöt kan man bli när man åker Congo river.....

Vi har haft vida bekymmer med vår ölpump, först skulle vi förstås köpa en ny keg lagom tills att Osbyborna kom, det har vi ju gjort förut så det var relativt lätt, tom installeringen gick smärtfritt. Sedan kom ju partygatan hit och tog slut på gasen, så i måndags åkte Tommy iväg och bytte den tuben, olyckligtvis till en som det var fel på och gasen hade läckt ut lagom tills att den första ölen skulle hällas upp i tisdags. Lyckligtvis nog har vi som verkligt pessimistiska svenskar både livrem och hängslen och kunde stilla den värsta törsten med rätt brygd fast i flaska. På onsdagen gav Tommy och jag oss ut för att byta flaska igen, långt nere i Tampa var det och inte i de bästa kvarteren precis. Vi hade ett snabbt stopp på McDonalds och i den lokalen var vi rätt ensamma om att inneha en ljus hudfärg, den enda jag såg i samma hudton var en man på närmare två meter med en fantastisk hårman. Han var vältrimmad som en simmare, iklädd minimalt korta jeansshorts, rosa, tajt tröja, snygga solbrillor och ett par bröst som Dolly Parton hade varit stolt över. Väl hemma igen gick inte gasflaskan att koppla in så vi fick kalla in grannen Bryan pilot som med glädje hjälpte till både med montering och avsmakning och männen lämnade inte närområdet kring pumpen förrän tre timmar senare.

Körde Alicia till bussen idag, den officiella anledningen var att hon var sen för att hon varit trevlig mot våra gäster under frukosten, den mer sanningshaltiga anledningen var att hon tillbringar ungefär 42 av de 45 minuter hon är uppe med att välja kläder, sminka sig och fixa håret. Backade nästan rakt ut på en polisbil och blev lätt skärrade när jag fick syn på två till precis bakom den första. Brian snickare hade haft inbrott i sin bil och de hade stulit alla verktyg, poliserna gick runt till grannarna och hörde om någon hade sett eller hört något. För ett antal år sedan hade vi ett motsvarande inbrott i bilen i Mellbystrand och jag tror inte ens att polisen skrev någon rapport om det och än mindre var de ute på plats, viss skillnad här. Fast å andra sidan är de väl vana vid att besöka vår gata, Norms granne var ju droghandlare så där har de gjort två razzior och Brians grannhus beboddes av en kvinnlig advokat vars man satte sig i bilen varje dag och körde iväg till sitt jobb, trodde hon alltså, han var också droghandlare så en dag tittade polisen in och snöt honom också. Hon, grannladyn, tyckte det var så pinsamt så hon sålde huset och flyttade. Det inte Norm vet om våra grannar är inte värt att veta.

Vi har förstås varit ute med båten också, men vädret har inte varit helt på vår sida men bilder kommer så småningom. Jag har fått den stora äran att lägga till vid bryggan varenda gång men både brygga och båt är förhållandevis hela ännu. Tog även en ensam premiärtur och hämtade Alicia hos Åkermarks, det gick fint och jag fick bara ett motorstopp. Det ska nog bli sjöman av mig också, snart fattas bara skepparmössa och ankar tatuering på armen.

Stolt kapen

I helgen väntade vi på fint väder, och väntade, och väntade…. Och till slut kom det några timmar varpå vi kastade oss ut i båten för att äntligen inviga den. For bort till Åkermarks för att lära oss några knep som t ex att om båtrumpan ligger djupt i vatten  kan det vara idé att pumpa ut lite vatten och det funkade fint, därefter låg vi i nivå med sjöhorisonten igen.  Vi tog några korta varv på seelaken, den delen av sjön där man får höja upp hästkrafterna något, och sedan tornade molnen upp sig igen varför vi begav oss till våra respektive hem.

Nordbergs ville ha hem sin dotter så de for förbi med sin båt innehållandes en del a invånarna på sin partygata som passagerare och allesammans strandade vid Nybergs ölpump, tur att den var nymatad. Det var däremot inte gasflaskan som fyller på trycket, eller hur det nu funkar, så efter att John fyllt på sitt glas  (halvliters….) sjätte gången la den helt enkelt av, vilket inte hindrade nämnda John då han helt enkelt plockade fram en ny öl från sin medhavda kylbag. Klockan var då fyra på eftermiddagen.  Mia och Olof har hyrt sitt hus på samma gata som Åkermarks, men konstigt nog är denna gata delad på två och Nordbergs har alltså hamnat på partygatan. Nästan samtliga invånare på denna gatustump är väl betrodda med varandra och varandras kylskåp och barskåp och inleder helgen med en intensiv samvaro att tillbedja alkoholens store Gudfader.  De fortsätter att helga detta ändamål hela helgen igenom och jag måste erkänna att jag är lätt imponerad, trots att John nästan föll av bryggan när han skulle kliva i båten såg han inte märkbart påverkad ut. Detsamma gällde hans hustru Michelle, som efter fem öl och en från tappen, såg ut att vara helt opåverkad av maltens och humlens verkningar. Hon gillade inte vår öl, Yuingling från vårt lokala bryggeri, eftersom den inte var ligth. Har själv i största möjliga mål försökt undvika lightöl eftersom jag starkt förknippad den med blå pripps backar i läskavdelningen, men här betyder light verkligen lätt, dvs innehåller samma alkohol men mindre kalorier, hur nu det går till.

Nå, båtägare som vi är behövde vi komplettera med diverse linor och tubar så igår for vi iväg till Brandon för detta shopping nöje, notan slutade på nästan jämt 300 dollar men då låg det också en helt lagenligt brandsläckare i vagnen. Börjar inse det här med mannens dyrare leksaker som ökar i takt med åldern….. Vägg i vägg låg en möbelaffär och i rent konkurrensmässigt intresse tog vi en tur därinom och Tommy kom på att vi faktiskt saknade en sänggavel. Detta beror på att Ikea inte i vårt tycke har producerat något sänghuvud som vi befinner design mässigt tilltalande, men efter en rundvandring på detta ställe kan jag bara konstatera en lät hjärntvättning, plötsligt tyckte vi att en enorm pjäs i mörkbetsad trä så rätt tilltalande ut. Jag vill inte sträcka mig så långt som till att den skulle vara snygg, och design ska inte ens nämnas i samma mening, men med tanke på hemmablindheten och att vårt 50 kvm stora sovrum endast innehåller två på ben monterade madrasser, så känns det som hög tid att köpa något som piffar upp.  I varje anständigt amerikanskt sovrumsmöblemang ingår det minst sju delar, sängen delas upp i tre, huvudgavel, fotgavel och sidor (konstigt att de inte räknar detta som fyra) sängborden är två och en tillhörande byrå med spegel ytterligare två. Priset som uppges på väggen innehåller oftas typ en sidogavel och en spegel men uppges som ett paket och sen tillkommer då diverse tillägg.  Vi tog hela paketet för att inreda vårt miserabla sovkapell och nej, inga bilder kommer att publiceras på denna odesignade yta, och jag vet inte ens vad jag ska stoppa i byrån, har ju en hel walk in closet som bara är fylld till en sjättedel än. Ilandsproblem!

Skolkade från jobbet idag och tillbringade en mycket trevlig eftermiddag med Carina och Åsa i Hyde Park, ett ställe i södra Tampa som bestod av idel små butiker och mysiga restauranger, tyvärr var ungefär varannan lokal tom, pekar inte gott för den amerikanska uppgången precis. Imorgon kommer familjen Bengtsson/Lagerblad, ska bli så kul, vi längtar efter att träffa dem och ja, jag ska försöka var lite flitigare med att använda kameran!

Dagen D var kommen, nu skall båten betalas, papperna ska skrivas under och  båten ska släpas till sjön och anläggas vid  Cory lakes insjö. En vecka sedan vi för första gången såg båten och bestämde oss för ett köp och massor med strul i form av försvunna nycklar, bortresta båtägare mm, har gjort att vi fortfarande inte sett röken av vårt nyförvärv, mer och mer irriterade i takt med att solen stod högt över himlen och den enda svalka som utlovades var just ut över sjön i form av snabb racerframkomst i en båt.

Det började väl sisådär, båten startade förvisso, men dog efter ca 15 sekunder, lovade ju inte gott. Ägaren, iklädd röd t-shirt som nödtorftigt täckte de mer framstickande delarna av hans lekamen och hade texten ”I love Tennesse” hade av rösten att döma viss förkärlek för maltrika drycker, ävenså uppblandat med vissa nikotinpreparat i form av decimeters tobaksstinna cigarrer , bad Eric, mäklaren, att plocka fram skruvmejseln och tillsammans justerade de tomgången tills den lät melodisk. I deras öron alltså, själva fattade vi ju ingenting, precis som vanligt, när det gäller motorer.  Men hastigheten som vi önskade uppföljdes utan svårigheter och allt var frid och fröjd tills båten skulle köras upp på båtsläpet, ett av underläggen hade nämligen rostat sönder och tackandes våra Gudar för att vi inte dessutom köpt nämnda släp med medhavande problem lämnade vi till mäklare och säljare att lösa detta, båten skulle ju transporteras till vår brygga.

Har jag nämnt att vi har haft ett fantastiskt väder den sista veckan? Idel blå himmel, solen har strålat och temperaturen har som sagt fört tankarna till en stilla båtfärd. Så var även fallet idag under vår provtur  på det undersköna havet utan för Madeira beach och dessutom hela vår väg hem, där vi bara körde fel en enda gång, vilket medförde en oönskad tur och returtripp TILL på bron, varvid vi tvingades ta en något sen lunch på ett ställe vid namnet Bahama Breeze. Två gånger tidigare har våra öden mötts i form av gourmetiska luncher så inte var vi direkt ledsna för det, förutom jag kanske som med tidigare erfarenheter i färskt minne ratade allt vad färska skaldjur hette men inte kunde motstå dagens soppa i form av skaldjur, grönsaker och till hörande grönsallad för den ringa summan av 7.49.  Och ja, jag mår fortfarande bra, inga magproblem att tala om. 

Eric skulle anlända med båten klockan tre, så vi hade god marginal att hinna hem, vilket var tur eftersom Mia tittade in med en gigantisk bit morotskaka som vi förstås var tvungna att avnjuta och jag kände genast lättnad över att ha en orsak till att inte behöva stämma av Nelos skattekonto. Under tiden fick vi ett meddelande från Eric som meddelade att han var försenad, kommer klockan fyra. Great, Mia ville också följa med och kolla på båtöverlämnandet så vi installerade oss i soffan i djup väntan när det plötsligt sa PANG, himlen öppnade sig och Tor tävlade i konsten att utfärda flest blixtar under en minut. Eller ett par timmar, så länge varade ovädret och under tiden stod trafiken still, barnen hukade och vi plockade fram svtplay ochkollade på Dobbidoo, på högsta nivå för att i bästa mån kunna överrösta åskvädret. Klockan sex kunde man utan risk för livet och blöta lämna huset så då tog Mia med sig ungarna till Beef and Bradys för att käka kycklingvingar medan vi fick signal från gaten att vår båt kommit. Väl beväpnade med två paraplyer anlände vi till clubhuset för att möta en gammal cabriolet, nu med taket på, som drog ett tungt släp och ut kom Eric iklädd endast kalsonger, någonstans när han blev ståendes i två timmar behövde han fälla upp suffletten, och dessutom en av de mest genuint fula hundar jag någonsin sett.  Påminde vagt om den där hunden i ”men in black” men väldigt charmig trots att den var så pittögd att den kunde tävla med en uggla i att kolla runt 360 grader.

Otur, men ingen chans i världen att vi kunde sjösätta båten  och få den till vår brygga i detta väder, eller överhuvudtaget sjösätta den, så i väntan på bättre väder inviterade vi Eric till middag vilket avnjöts  i form av spagetti och köttfärssås kryddad med Karl-Johan svamp, en värdefull gåva från Christina som jag noga smugglat in, och avnjöts i den andakt det förtjänade. Trots upprepade försök att få båteländet i sjön slutade det med att den bands fast i bryggan vid clubhuset, fortsättning följer imorgon. Och mina i fantasin producerade foton av en lycklig båtsättning med idel leenden får ni vänta på, vädret lovar regn i en vecka framöver……

Jaha, så blev vi faktiskt med båt till slut, hittade en fin 2005 i Madeira beach, (nej följ inte GPS:en, vi vet ju att man ska köra till Clearwater, det tog bara en halv timme extra) hos en mäklare faktiskt som inte gjorde annat än tradade  båtar. Jag undrade över deras namn, de hette nämligen NIO och det härstammar från grundaren, hon kom från Oklahoma och avskydde det, så NIO stod helt enkelt för ”Not In Oklahoma”.  Det är en liten söt båt på 18 fot och problemet med inom- eller utom -bordare löste vi genom att ta en kombinerad inom och utom, ren tur förstås och har inget med kunskap att göra, motorn, som för övrigt är en röd Volvo,  är inbyggd, men bara under sätet och inte under båten så den går relativt lätt att komma åt. Alternativet att plocka loss en utombordsmotor för att ta den till reparation kändes ändå inte aktuellt, vem skulle hållit i den skruvmejseln? Olyckligtvis var ägaren bortrest och ännu mer olyckligtvis hade han stoppat nyckeln på sig, pucko, så i bästa fall får vi den hitlevererad imorgon eller kanske på onsdag.

Ta nu en bild bakifrån sa Tommy så man ser den fina uppddragbara propellern, jo, det är ju en intressant vy. 

Men båttur blev det i alla fallunder lördagen, Fredrik och Carina plockade upp oss och vi hade en fantastisk kväll till sjöss när vi roade oss med att kolla in hur familjen Nordberg tillsammans med Hagas och faktiskt även Antonia, for rundor med sin båt med en tube efter. Detta är, för alla landkrabbor mig själv inberäknat, en stor ring som man ska klamra sig fast i och som dras  efter båten, helst i mycket vågor och allas förhoppning är förstås att föremålet som klamrar sig fast ska åka av så fort som möjligt. Antonia åkte också och lyckades hålla sig fast rätt så bra faktiskt, oturligt nog hade jag ingen bikini med mig så jag kunde ju inte prova, suck. He-he.

Här är det Alva som ligger beredd för en åktur i tuben.
 

Vi var väl inte i land förrän vid åtta-tiden och tanken på att duscha och klä på sig för att åka ut och äta var inte speciellt lockande  så  jag letade djupt i kylskåpet och hittade en förpackning lövbiff som tillsammans med en handfull torkade murklor blev en delikat pastasås, finns det något som inte svamp kan höja upp till skyarna likt ett rosafärgat moln med guldkant? Åhhhh vad jag saknar de svenska höstskogarna med lördagsträffarna med svampgänget, den enda svamp som växer här är påfallande lik vit flugsvamp och med gödningen den suger åt sig från dessa gräsmattor skulle jag nog kunna sätta en tia på att den även i förvällt tillstånd är bra mycket giftigare än råa murklor.

Ej att förglömma av veckans händelser är kräftskivan som gick av stapeln i girls club i torsdags, anordnad av Carina, Mia, Åsa och mig själv och nu börjar det snart bli en tradition, andra året i rad minsann. Även den mest inbitna nykterist provade på snapsen, men det berodde nog mest på att det var örter i den och sånghäftena från Ikea gick varma, allt från nu tar vi den på svenska till Broder Jacob sjungen i kanon på engelska.  Kim, som förra året blev skjutsad hem och  även fick bilen hemkörd, lovade dyrt och heligt att hon detta år inte skulle viga sitt liv till de ohejdade nordiska vanorna men efter ungefär fem minuter grep hon begärligt efter en miniatyrsnapsflaska och det dröjde inte länge innan vi fick plocka fram min hemmagjorda citronsnaps och den absoluta reserven, Åsas Absolut, gömd långt inne i frysen. Alla körde förstås hem, föga förvånande, Kerri hade sin golfbil, det verkar vara den svenska motsvarigheten till att cykla eller möjligtvis att köra båt, så hon var inte ett dugg oroad över den eventuella promillehalt hon kunde ha i blodet.

Några av tjejerna i Åsas kök

Och här har vi de tjusiga, blonda värdinnorna; jag, Mia, Åsa och Carina.

Själv var jag inte heller oroad eftersom jag åkte med Mia, inte ens under fredagen när vi gjorde vårt båtinköp, fast sedan firade vi detta med lunch nere i hamnen och jag bara inte kunde motstå de pinfärska musslorna i vinsås. Sex timmar senare visade det sig att de nog inte varit så färska i alla fall, men jag gick tillfälligt ner en två kilo, vilket ju inte gjorde ont. MEN vad hopplös jag är som aldrig kan motså skaldjur, när ska jag lära mig?!?

Min man har förstås för flera år lärt sig att med en öl och en macka kan man aldrig bli sjuk.

Tommy vill bli med båt, gärna så fort som möjligt, gärna igår, vilket har resulterat i åtskilligt knappande på craigslist (blocket) och därpå efterföljande besök runt hela Tampa. Som vanligt kastar vi oss huvudstupa rakt in i dårskaperna, utan någon som helst koll på vad vi vill ha eller varför. Eller jo, varför, visst är det härligt att glida ut på sjön en solig dag, och sådana har vi ju rätt många, eller lära ungarna wakeboarda (där sprack drömmen om en pontoon båt) eller ta båten hem efter en blöt kväll hos grannarna, undrar om båtfylla är lika illa som bilfylla?

Vad vet vi ju också, den ska kunna flyta och inte vara större än 18 foot, för sådana är bestämmelserna i Cory Lake, fråga Olof, han har bråkat med communityn  i tre månader om sin 19 foots båt. Alltså ställde vi in sökmotorn på boat och 18, logiskt tyckte vi, men vad mycket det finns som innehåller dessa två ord! Utan att vet vad en Larson båt är för något slängde vi oss i bilen och körde bara 20 minuter bort längs med Fowler, gatorna blev mindre och mindre och likaså husen men innan vi kom in i misären dök vår adress upp. Ok båt, men lite sjabbig, hade använts som fiskebåt, men killen som skulle sälja var så genuint trevlig så vi höll på att köpa den där och då. Han prutade självmant ner den 500 dollar, skickade med en tube och flytvästar och rep och extra stolar och Gud vet vad, men sätena var fortfarande lite mögliga och instrumentbrädan såg ut att höra hemma hos en andra världskrigets u-båt med navigeringsproblem.

Båt nummer två befann sig i södra Tampa och än en gång drogs vi mot små mobilehome på tvivelaktiga tomter men rätt som det var öppnades det upp och två tjusiga hus senare hittade vi vår adress. Denna båt ägdes av två partyglada pojkar, de hade ingen vidare koll på hur många man fick ta ombord, däremot visst det att det gick bra med sju 25-åringar och en 25 gallons öltunna, utan att lagarna överträddes. Åhhh, den här båten var snygg, den hade en motor som inte syntes, sk inombordare, jag anmärkte på att motorn var hemskt liten, men det visade sig vara propellern, snygg soffa där bak och plats att ligga och sola och givetvis 2000 dollar dyrare än de andra. Dessutom fanns det så mycket mygg på tomten att efter fem minuter såg mina kortbyxeklädda ben  (33 grader varmt kl sex på kvällen) något vattenkoppslika ut.  På tal om blåsor fick jag ett bett av en  fireant häromdagen som höll mig vaken halva natten och igår uppträdde en stor vattenblåsa på min bitna, långa pektå. Såg ut som vårtan hos en Bamse-häxa så jag stack kvickt hål på den och satte på ett prinsessplåster, det enda som fanns att uppbåda i detta hus. Två timmar senare var blåsan tillbaka igen och där sitter den än, vad är det för lömska kräk vi har i detta land?

Den tredje båten låg, givetvis, i helt motsatt riktning, men eftersom vi lämnat in Antonia hos Alva och Alicia hos Ida, och dessutom hoppades att de skulle undfägnas med mat där, vilket också givetvis införträffade, hade vi tid på oss. Alla är ju inte sådan drönare som oss, som kan fara iväg på dagtid och sedan jobba igen på kvällarna (eller skriva blogg) så det är oftast det som gäller. Här slungades vi direkt in i ett slumområde, men jag lugnade Tommy med att det skulle nog ändra sig. Det gjorde det också, till det sämre. Började leta efter pepparspray och pistol i väskan men hade inget farligare än läppglans så jag fick förlita mig på att Tommys rostiga kunskaper efter ettårsperioden som militärpolis för 40 år sedan fortfarande skulle ha något vaket över sig. Klev mycket tveksam ur bilen och möttes av en kille som såg ut att vara som hamrad ur granit, ungefär lika lång som jag men också ungefär dubbelt så tung och det kan jag bedyra, inte ett gram var fett. Frisyren förde tankarna till militären eller möjligtvis ett novisliv i kloster, men när han berättade att han skulle sälja bilen för att hans fru var gravid, i annonsen stod att han kunde tänka sig att byta mot en T-ford, fast nu, berättade han, hade han precis bytt sin motorcykel mot forden, uteslöt jag klosterlivet från vidare spekuleringar. Jaaa, att vi killar aldrig kan tänka oss för först var Tommys kommentar, undrar vad han menade med det? Båten var i alla fall i fint skick för att vara 10 år gammal och efter konsultation med vår PTT (personal technical trainer och Olof igen) befanns det att en utombordare är smidigare än en inombordare, vid fel, alltid fel på båtar, måste man ju släpa upp hela båten, alternativt bara motorn.

Ja ja, vilka I-landsproblem, annars säger de att den lyckligaste dagen i en mans liv är när han köper båt, tätt följt av den dag när han säljer den, ligger säkert någon sanning i det, vi får väl se om vi kommer så långt så vi kan bevisa även denna tes.

Nu är det många järn i elden igen, håller på att kolla lite olika sportsalternativ för tjejerna, med fokus på fotboll, vilket inte är helt enkelt. Det mest lockande alternativet är fusion, träning och matcher  är på Alicias skola alldeles runt hörnet, men säsongen är bara tre månader och många nybörjare verkar det som. Alicia vill helst spela i Rachels lag, men det ligger en timmes bilfärd härifrån, enkel resa, och matcherna går av stapeln ända ner till Miami. Skulle väl funka för Alicia men inte för Antonia och vi vill ju absolut ha dem på samma ställe. Något billigt nöje är det inte heller, ungefär 1000 dollar per säsong och barn, fast då ingår förstås tröja och byxor…. Haskos familjemedlemskap med 800 kronor per år framstår som rent löjligt billigt i jämförelse.

Sen ska Alicia börja läsa och gå i kyrkan också, Svenska kyrkan i Florida ska ha en konfirmation i maj 2012. Det är första gången det anordnas här så det kan ju vara spännande att vara med på, olyckligtvis ligger kyrkan precis norr om Miami så vi har 4  timmars  bilväg till den, enkel resa. Blir väl inte av att man åker dit varje söndag precis….

Vi var och förnyade våra körkort i veckan, amerikanarna är ju för roliga, att ta nytt körkort med tester och uppkörning och allt gick på 45 spänn, men att förnya det, dvs fylla i lite papper och ta ett nytt foto, kostar 63 dollar. Släpade med pass och visum och ett par olika sorters ifyllda papper men väl framme skulle vi förstås ha haft med oss två olika bevis på var vi bodde också. Typ elräkning…… Hela första halvåret här gick jag omkring med en kopia på elräkningen i väskan, men när vi väl fått vårt körkort med adress på kändes det lite onödigt så jag la ut den igen. Som tur var hade jag en check i väskan som skulle lösas in och där vår adress stod samt försäkringspapperna i bilen där också vår adress framgick så allt löste sig och nu väntar vi bara på att de ska dimpa ner på posten.

Tennisintresset har blommat upp för fullt igen och Antonia är tillbaka på sina träningar, Tommy har utökat sina lektioner till två i veckan och spelar dessutom varje lördag och söndagsmorgon, det  är ett gäng från området som träffas då. Jag ska börja med mina lektioner på tisdag, vi har lyckats få ett tidigt pass klockan elva och i bästa fall är det bara en 28 grader ute då. Tommy kollar tennisen på tv också, i veckan satt han och kämpade för att hålla sig vaken rätt sent på kvällen, när matchen var färdigspelad visade det sig att den verkliga matchen var inställd pga allt regnande i NY och det här var en repris från 2009.

Ida försöker lära Alicia att wakeboarda, det är som att åka vattenskidor fast det är som en snowboard istället, med ”kängor” att stoppa ner  fötterna i, jag fick en hastig flashback av Gudfadern och fötter som gjöts ner i betong, men tjejerna verkar inte lida av någon klaustrofobi direkt. Ida har tränat hela sommaren och var jätteduktig, Alicia kämpade tappert på men lyckades inte komma upp. Nästa gång kanske, men det lär dröja ett tag nu, hon navelpiercade sig idag, efter mycket tjat och något som mer eller mindre liknade hjärntvättsförsök och det skitiga vattnet som vi har i sjön vill man inte ha in i något nytaget hål.

Vi hade en mycket trevlig fredagskväll när Carina och Fredrik oförhappandes dök upp med båten och vi satt ute i värmen och drack vin och för säkerhets skull min hemmagjorda citronsnaps också, till halv ett på natten. Lika sent blev det i går när familjerna plus Nordbergs och Rainers for iväg till Macaroni Grill för gemensam middag och sedan blev vi inbjudna till Mia och Olofs grannar, som vi aldrig träffat, för mer vindrickning, ugh, nu får det nog bli en vit vecka. Eftersom vi ska ha traditionell kräftskiva i tjejklubben på torsdag får jag väl hålla mig till vitt vin då.

Ida var superduktig, det SÅG lätt ut...

Aliciade kollade in tekniken

och här försöker hon komma upp...

Bästa försöket, 0,75 sekunder ovan ytan

Alicia på piersingbänken, hon är inte alls spänd....

Jätteäckligt, och JAG höll på att tuppa av och nålen var bara SÅ tjock.

Igår var det Labors day, det är väl typ första maj, de flesta affärer har öppet fast skolorna har stängt så det kändes ju rätt stort. På Nelo Ltd tvistar vi om huruvida vi ska hålla oss till svenska helgdagar eller till amerikanska, 50% av oss tycker att man ska jobba på samtliga helgdagar medan de övriga 50% tycker att man ska vara lediga på samtliga röda dagar. Alltså blev det så att Tommy var hemma och jobbade och jag följde med Carina till Adventure Island, ett enormt badland, med oss hade vi sex barn, med bara fem var ”våra” Alex är visserligen halvsvensk men bor på Seven Oaks så han räknas inte in i den vanliga skaran.

Hade ju varit kul att här kunna presentera en hel hög med vackra och livfulla foton på barn som åker rutchkanna och badar i vågmaskinen  eller hoppar från klipporna, men det är ju bara att glömma. Räcker att en kamera blänker till i ögonvråna på dem så vänds samtliga ansikten bort, blickarna riktas mot marken och det enda man fångar på bilden är en hårbotten eller möjligtvis en ryggtavla. De är ungefär lika frånvarande och lomhörda som när man ska hitta någon av dem för att få  bordet dukat eller om de till nöds ska plocka undan på sina rum, inklusive den där gamla skålen innehållandes förra veckans morgonflingor med mjölk. Fast jag har kommit på ett knep nu, jag låser in mig på toa och mycket riktigt, det går inte mer än 30 sekunder innan någon av dem kommer ropandes: ”Mamma, var är….?”, ”Mamma, kan du….?” eller ”Mamma, jag hittar inte….”. Funkar perfekt, t o m om de inte är hemma, då ringer de på telefonen.

Men vi hade en fantastisk dag på Adventure Island, det utlovade regnet kom först på kvällen, så vi njöt under en blå himmel och 30 graders värme hela dagen. Alva kunde inte följa med så Antonia led först högljutt utan någon kompis att vara med, men sedan försvann alla sex barnen tillsammans och hade jätteroligt, kul när de kan vara tillsammans över ålders och köns-gränser. Särskilt för Carina och mig som kunde flyta omkring i strömmen och åka ett par grejor också. Den roligaste är en rosa attraktion, (de där som man åker i en snurra genom ett rör med en diameter på 40 cm och varken vet hur, var eller varför när man kommer ut aktar jag mig numera för), där man sitter i en stor badring och far neråt i flera etapper, jag lyckads trilla ur vid första stoppet, men det var bara kul. Man fick hela tiden lyfta på rumpan, utmärkt magträning, annars kasade den, rumpan alltså,  i hela vägen ner, hade en svart madam i 200 kilos klassen framför mig, hennes baddräktsbak såg rätt uppsliten ur när vi var nere.  Helt otroligt att hon överhuvudtaget kom både i och ur den där ringen förresten. Framför oss i kön hade vi en ung mamma med en tre-årig flicka vilka bar sig rätt underligt åt. Mamman bar upp först sin badring en trappsektion, gick sedan ner och hämtades flickan och trugade henne samtidigt att gå en sektion. Båda höll sig krampaktigt i räcket med ena handen. När vi föreslog att hon skulle ta båda ringarna, en under var arm, svarade hon att det gick inte, både hon och flickan var förskräckligt höjdrädda. Hmmm, inte helt rätt ställe att befinna sig på då, trappan ledde säkert 30 meter upp i luften. Hela tiden pratade hon med lill-tjejen: ”Var inte rädd, mamma är tillräckligt rädd, det är inte farligt, oj, oj, vad högt det är”, måste känts härligt med ett sådant pep-talk.

Idag var det minsann ingen blå himmel, regnet öste ner och blixtarna lös upp himlen. Körde först Antonia till bussen och sedan kom Alicia med samma begäran.  Tycker inte att jag är någon curling-förälder när det regnar så att en kraftig massagedusch kunde bli avundsjuk och enbart de tre meterna till bilen fick en att bli lika blöt som efter genomförd morgondusch, men Alicia var tydligen av annan uppfattning, hon tyckte jag kunde gå och hämta paraplyet som låg i bilen och komma tillbaka till ytterdörren och hålla upp för henne, så hon inte förstörde sitt hår. Ungar! Ge dem lillfingret och de tar hela handen och biter dig i armbågen som bonus.

Klänningarna var inköpta, håruppsättningen planerad och stackars Åsa hade flängt runt i flera dagar för att hitta en kavaj till Oscar, hans inbjudan hade nämligen hamnat på kontoret och upptäcktes först i veckan.  Ävenså var skor införskaffade, Ida var smart och lånade av Carina, men de skor jag försökte truga på Alicia passade inte, fast när jag ska använda dem tycker hon att de är för tonårsaktiga. Följaktligen hade hon på sig ett par skor med 12 cm klack som bara hölls på plats med några tunnar remmar över tårna, förklarade fler gånger än jag kan räkna till att hon kommer att få otroligt ont i fötterna inom fem minuter men dessa argument gick inte hem. 

Alva och Antonia var fullt nöjda med att få eget rum och de hade minsann badkar i sitt badrum, vi hade bara dusch.


Alva och Antonia i badet.



Som vanligt hade våra barn, ”våra barn” innefattar nu för tiden samtliga svenskavlade barn på området vilket inte gör mindre än nio stycket, ett elände att hålla reda på alla, inte någon som helst koll på hur, var och knappast när heller, vad gällde övernattning och sovande. Där stod vi alltså nu med ansvaret för fem av våra barn och Tommy och jag intog snabbt den bokade tvårumssviten tillsammans med Antonia och Alva. Alicia, Ida och Oscar fick en enrumssvit vilket innefattade ett sovrum med två queensize bäddar och ett vardagsrum med en dubbel bäddsoffa. Olyckligtvis var man tvungen att ha minst en person som var över 21 i rummet varvid Alicia pekade på Oscar och sa: ”Hans bror ska också bo där och han är 22”. Receptionisten såg klart tvivlande ut, men kan man säga emot en gäst? Svar Nej. De hade också kök men ingen privat patio som hörde till vårt rum, den gränsade mot en mindre pond och alligatorerna fanns både här och där så jag vet inte vem som hade det bästa läget.

Alicia, Oscar och Ida, tjejerna försökte lura av Oscar slipsen för att den inte passade in med deras klänningar, men jag lurade på honom den igen. Observera Alicias skor..... flipflop...... de andra ligger vidsidanom:)

Eftersom vi inte var där förrän halv tre och tillställningen började redan halv sex hann förstås inte tonåringarna gå ner till poolen, det var ju hår som skulle lockas, ansikten som skulle sminkas och dessutom stoppade jag dem fulla med läsk och svenska kanelbullar (Ikea) så de skulle bli riktigt sockerhöga inför kvällen. Två minuter i halv sex fick jag släpa dem från rummet så att jag i alla fall hann ta två snabba foton innan tillställningen. De kom precis i tid medan många av deras kompisar drällde in betydligt senare, högst ofint för oss svenskar, men tydligen var det allmänt kännt att en Bar Mitsvah är oändligt tråkigt med alla tal på hebreiska som upprepas i det oändliga, eller i alla fall i en och en halv timme. Det var närmare 200 personer närvarande och samtliga, manliga individer bar en kippa. Otroligt kul att vara med om, tycker jag som inte var med.

Alicia blev sååå himla glad när vi kom dit för att kolla om de skötte sig senare på kvällen....

En annan tradition är att det ska drickas enorma mängder sprit och rökas ett oändligt antal cigarrer, vilket vi gott kunde skönja när vi smög oss dit vid elva-tiden för att kolla läget. Ett band spelade för fullt och en fotograf var inhyrd som tog oräkneliga antal kort, som de sedan fick med sig hem i fina ramar. Maten hade varit delikat och det bad i poolen som vidtog vid ett-tiden, med samtliga deltagare fortfarande med kläderna på, började tydligen med att min dotter puttade i Evan, föremålet för hela eventet. Begriper inte var hon fått de generna ifrån!

 

Mmmm, vad fina vi är!

Antonia, Alva, Tommy och jag avnjöt en middag på restaurangen som faktiskt var en av de bästa vi besökt  här i Tampa, själv tog jag en seabass som var lika mjäll som en soltyngd smörbytta, med en burre-blanc sås som fick mig att vilja ha resterna av såsen i en box, inga mer tillbehör men salladsbaren innehöll allt från marinerade, färska kronärtskockshjärtan till riktigt smakstark ost så jag klagade inte. Tommys kalvkött såg inte heller direkt fel ut och tjejerna njöt av sina pizzor (kids meny).  Ypperlig service och självklart gillade jag färgvalet, svart duk och svarta servetter…
.

 Min man uppskattade förstås soffan och tennisen på tv:n mest:)


Jobbiga val, pannkakor, våfflor eller omelett till frukost?

Härlig frukost också, men efter avlyssnade vid tonåringarnas dörr väckte vi dem först vid halv tolv, en halv timme innan utcheckning och det var nog tur, fick senare idag höra att det gått och lagt sig vid en tidpunkt som jag själv tidigare bara vid ett tillfälle nyttjat och då bodde jag i Berlin och var 20 år och hade dessutom hunnit vara på en bar och äta frukost först. Det var MYCKET hålögda barn vi körde hem idag…J

En av anledningarna med Ikea-besöket var att köpa kräftor och räkor, eftersom vi varit borta i 10 veckor, Åsa likaså och Mia bara jobbat medan Carina kört sitt eget race, hade vi ett visst behov av uppdatering och bestämde detta till igår och menyn var skaldjur. Första festen jag är på som inbegrep personlig bartender, Mackan (Tobbes son) har nämligen gått på en bartenderkurs i sommar och hade bland annat lärt sig blanda till en Cosmopolitan som var helt  gudomlig och fick oss att känna oss som värsta sex and the city brudarna. Därtill var det ett tjusigt tapasupplägg, Åsa är ju halvt spanjor, adressmässigt alltså, och sen frossade vi i räkor och kräftor tills faten var tomma och då handlade det om 3 kilo kräftor och minst ett kilo räkor, det slafsades och sögs och bets i klor och pillades ut kräftsmör och inte ett huvud lämnades tomt. Mia lyckades bita ifrån sig rejält och trimmade upp tänderna så att när hon idag skulle bita av en tejprulle lossade en stor flisa av ena framtanden, hon ser lite lätt Alfred E Neuman aktig ut just nu. Men mycket trevligt hade vi och det Petersson/Bengtssonska hemmet hade helt tydligt ett outtömligt förråd av vitt vin eftersom flaskorna bara dök upp från tomma intet med jämna intervaller.

Mackan i full action. Observera att det är bara lime och tranbärsjuice framme....


Vi har fullt upp med att tugga på läckerheterna och hinner inte ens le mot kameran.

Jajamän, det är Carina man skymtar bakom den lilla högen av skal.


Vitt vin har ju en viss jämförbarelsehet med vit vecka och vita veckor har vi ju inga, Inga hette en gammelfaster till mig som kom från Kornhult och Hult är ju som alla vet det gamla namnet för skog. Skogen här är ju mest palmer och träsk, vilket osökt för oss in på Mora träsk och ett annat lite udda band är ju Joddla med Siv med sin låt ”Grodor är äckliga”, de små gröna grodorna hör ju hemma i den svenska faunan, liksom hästen och för att besitta detta djur behöver man ju en sadel. Imorgon ska vi alltså åka till Saddlebrook resort, främsta anledningen var att det är där Bar Mitzvan ska ta plats och igår fick vi plötsligt höra att barnen skulle sova över där, fem tjejer + stackars Oscar i ett rum, hmmm. Stället ligger en halvtimme från oss och utlovade typ 4 500 000 gallons med vatten i poolerna och juni-september är det lågsäsong (LITE omvänt mot Mellbystrand då) så priserna är helt humana. I det barnvänliga USA’s land får man förstås ta med sig ett barn per vuxen utan extra kostnad så vi lurade med oss Alva så kan hon och Antonia roa sig medan vi ligger vid poolen och päser.

Vi träffade våra nya grannar idag, första gången för mig, de är indier och jag såg att Malakia 18024 är sålt, det var det där stället där vi mer eller mindre satte en fot i dörren och tryckte oss in utan mäklare för några år sedan och det bebodes ju av indier så nu är kvoten upprättad igen. Våra nya grannar verkar vara väldigt trevliga och yngsta sonen är jämngammal med Antonia men ungefär huvudet kortare och väger han hälften så mycket skulle jag bli förvånad. Storebrorsan däremot är 18 och har körkort (tre bilar i familjen förstås), jag hade kunnat gå i ed på att den där knubbiga killen med glasögon var den som var jämnårig med Antonia men så var inte fallet. Mamman i familjen heter Mita och jag var så koncentrerad på att upprepa namnet inom mig att jag presenterade mig som "Mita" för hennes man som heter någon på B som jag redan har glömt. Eftersom det var fredagskväll hade Tommy tänkt bjuda in dem på ett glas vin innan middagen, men sen kom han att tänka på de 25 par skor som hindrar själva uppfarten efter dörren, inomhus och röran i köket och skolböcker som ligger överallt och det allmäna kaoset hos familjen Nyberg så han lät bli. Själv hade jag ju inte haft några som helst sådana skrupler, kanske delvis beroende på att jag inte ser röran, så kallat sellektivt seende?

För er som undrar om de blonda svenskorna lyckades ta sig upp och dansa zumba klockan nio imorse så kan jag meddela att det gjorde hela gänget (utom Mia som jobbade, argh) och vi genomförde hela passet med bravur och insisterade samtliga på att vi skulle arbeta med vikter istället för hopp och flås. Dessutom var vi rörandes överens om att skulle vi tagit oss själva till passet hade samtliga gärna stått över, Carina kunde sträcka sig till att hon hade gått runt sjön istället, själv hade jag nog hellre legat kvar i sängen, Tommy tog morgonpasset och fick iväg ungarna till skolan men åtta kändes ändå väldigt tidigt. Grupptryck äger!!!

Åsa skulle iväg till IKEA och eftersom IKEA för en utlandssvensk är som gödsel i bingen för en smäktande sugga och ärtsoppa på torsdagar för en äkta ursvensk a la Hedenhös, så propsade jag givetvis på för att få följa med. Skulle ju Gudbevars, köpa en ram, packade nämligen ner ett av våra bröllpsfoton, men hur jag än försökte gick det inte ner i väskan med glas och ram (vägde säkert ett par hundra gram också) så jag behövde ju verkligen något att sätta runt den där pappersbilden jag rullat ihop och gömt undan i ett fack av den största resväskan.

Saknaden av Kalles kaviar i kylskåpet var också överväldigande, liksom knäckebröd och kräftor. De sistnämna köper man ju i Sverige bara om en kräftskiva är nära förestående, men bor man 700 mil från fäderneslandet känns tvånget att ha ett kilo kinesiska turbokräfor i frysen obeskrivligt. Med min i princip obeskrivligt korta inköpslista i minnet föreslog jag att vi skulle dela inköpsvagn, min lilla ram skulle ju ta så liten plats, inte lönt att släpa runt på en hel vagn för min del inte. 179 dollar senare hade vi passerat kassorna på det blå-gula, svenska palatset, bara för att trilla rakt in imatdisken och förbruka 88 dollar till, jäkligt dyr kalles. Hittade som tur var en vagn till vid utgångskassorna, annars hade vi aldrig fått med oss matvarorna, himmel vad en ram kan ta mycket plats!

Avslutade dagen med att baka bröd, (mix från blågula) man är ju en riktig bullmamma. NOT. Önskar verkligen att jag kunde baka, blir framförallt, samma fenomen som med kräftorna, oftast oerhört sugen på vaniljhjärtan, men var ska men hitta sådan här? Hemma i Sverige sitter farmor på ett fantastiskt recept som ger i det närmsta identiska kakor, fast man bakar dem i små aluminiumformar och enligt henne kan bara en idiot misslyckas med dessa små kulinariska underverk. Tack för den, jag har faktiskt försökt och inte tänker jag tala om hur det gick, Alicia däremot, lyckades med konststycket att baka de  små mumsbitarna till klassens timme redan när hon gick i trean vid den späda åldern av nio år. Känns återigen bevisat att gener kan hoppa över några generationer.

Men åter till brödet, tom jag ska ju klara av att öppna ett tetrapack, hälla i sex dl varmt vatten, skaka och hälla i brödform. In your dreams baby! Det jag lyckades knacka ur formarna liknade väl mest något som vilket murare med självaktning i behåll hade kasserat som icke godkänt material vid uppförande av 70-tals villa i obestämbar brun nyans, grovhugget tegel med svårbevisade brännskador. Blir bagels till frukosten imorgon.