patricianyberg

 

Idag dundrade det in en man med en stor, gul gräsklippare som for rundor över gräsmattan som en galen irländare med rabies. Kikade som hastigast ut genom mitt nerdragna fönster, har alltid persiennerna nere så det inte ska bli så varmt inne, idag behövdes det faktiskt inte för det har varit mulet efter gårdagens regn och åskväder. Kunde konstatera att vår engelske trädgårdsmästare skickat någon ny kille, har aldrig sett honom förut och efter bara en kvart eller så upphörde oväsenet, vilket i mina öron lät misstänkt lite tidsmässigt, varför jag smög mig ut för att inspektera arbetet.

 

Var det inte det jag trodde, helt ojämnt klippt, långa tussar av gräs och frövippor som stod upp överallt! Inte hade han kantskurit heller och ogräset verkade ha fått ny näring av regnvädret, det spred glatt ut sig i rabatterna. Tänkte surt på de 85 dollar vi betalt alla vintermånaderna medan han bara behövt komma hit och titta på gräsmattan varannan vecka, och NU, när det verkligen behövs gör han ett skitjobb. Stod med telefonen redo i handen, hormonerna på topp och svalde ner fradgan när jag bestämde mig för att kolla framsidan också, vill ju ha så mycket underlag att klaga på som möjligt, nu när jag skulle ringa och gnälla. Öppnade dörren och ner damp ett kuvert från Massey. Massey är företaget vi precis lejt för att hålla koll på ohyra i trädgården, det är lag på att man måste ha en sådan ”pest control”, kan tänka mig att det är nödvändigt då tomtgränserna går vägg i vägg och grannens obesprutade trädgård skulle omedelbart rendera i att löss, baggar, flugor och ormar med stor hastighet även spred sig till din trädgård vilket ju inte är så kul. För övrigt är det tydligen högsäsong på orm nu, Tobbe hade slagit ihjäl fyra stycken för någon vecka sedan, med golfklubban, ja, ja all träning är väl bra antar jag. Brevet innehöll i alla fall information om att de just varit här och besiktigat/besprutat gräsmattan och direktiv om att vi måste vattna på morgonen…. Tur man är en lugn och sansad person som upptäckte detta innan jag ringde trädgårdskillen.

 

Mitt stackars ”Land” fick rejält stryk av regnet igår, alla krukor översvämmade och basilikan och gräslöken är dränkt och kommer nog aldrig att få uppleva uppståndelsen, hmmm, vet att Publix säljer utmärkta kryddor, vad trodde jag, att jag för en gångs skull skulle lyckas få något grönt att växa mer än 4 centimeter?

 

Växer gör dock räkningshögen från Alicias operation, nu är vi uppe i ca 25 000. Dollar! Det kommer räkningar från labbet, från provtagningen, från röntgen, från akutvårdsavdelningen och från övernattningsrummet, var inget billigt hotell det kan jag tala om. Fast hon mår helt bra nu och det är ju huvudsaken. Helt bra mår däremot inte Åsa och Tobbes 18-åriga Mackan, han fick ont i magen i fredags och opererade bort blindtarmen i lördags…. Jag bara undrar hur stora oddsen är, att på ett område med 800 hus bor tre svenska familjer och inom en månad får två av barnen i dessa bekräftat och bortopererat en inflammerad blindtarm? Bra för Carina och Fredrik i alla fall, när ett av barnen klagar över magont är det bara att köra in det till sjukhuset, slänga upp det på operationsbordet och ta blindtarmen direkt, måste ju vara skyhöga odds, eller…?

En helt ljuvlig dag när familjen Åkermark plockade upp oss med båten och vi bara hade trevligt, tusen tack!!!



En hastig start som Olle nog inte hade räknat med...


Alicia och Ida i full fart

Japp, det var härligt i vattnet också!




Liten men naggande god kapten.

.
Båtsman Molly


Systrarna Sweden

Grabbarna boys, Phillip. Olle och Oscar.

Fadern, dottern och den ohelige anden (från höger till vänster och mitten)

Den observante iaktagaren saknar säkert två feminina personer som borde vara med på båten, tyvärr lyckas de ej fastna på film endast iförda bikinis, vi återkommer  med bilder.... senare.....

Jag har ett trädgårdsland, eller i alla fall så har jag krukor som jag odlar lite örter i. Svärmor skrattade gott när jag berättade om detta och genmälde, ”och vem ska ta hand om det då?”. Jag vet, jag är helt oduglig när det gäller grönska, men det är så kul att så och förvänta sig att något ska komma upp, eller i alla fall så är det kul att köpa lite fina krukor på Ikea att slänga ner fröna i. Givetvis har hon helt rätt och efter 15 års vana av mina odlingsvanor där landen läggs i träda efter sisådär åtta veckor, vet hon vad hon pratar om. Efter en vecka hänger allt, fröna ser allmänt intorkade ut och tomatplantan rasade ihop i morse. Mange, vad ska man göra? Måste finnas något universalknep när man åminner sig det Rosdahlska tomatmenageriet som frodigt bredde ut sig över halva Hässleholm. Har något svagt minne av att man ska nypa av tjyvskott, vad är det? Borde kanske läst på lite innan jag köpte plantorna.

Kolla, det växer faktiskt.... 

Vi hade över våra grannar Francine och Norman på middag igår kväll, vilkas historieberättande alltid ger ett frö till eftertanke. Visade sig att deras 35-åriga äktenskap började med en blind date som slutade med ett skenäktenskap eftersom hon behövde medborgarskap. Detta visste ingen om så när de kom underfund med att det verkligen skulle bli de två fick de förlova om sig och gifta om sig som om det var första gången, med hela släkten i kyrkan, helt ovetandes om bedrägeriet. Kom osökt att tänka på den där filmen med ungefär samma tema men med olyckligt slut, där han kom från Frankrike, och har stor näsa, och hon från USA, jamen det kändes ju som en naturlig konklusion, men filmen, och verkligheten också för den delen, var rätt bra.

 

Imorgon åker Tommy till Sverige så vi ”firade” detta genom att åka ut och äta lunch ute, igen. Provade Olive Garden den här gången, en italiensk restaurang som serverade en underbar sallad med tillhörande garlicsticks som förrätt och sedan dummade jag mig ju genom att välja ett fettsnålt alternativ till pasta varmed jag lika gärna kunde käkat spagetti med tomatsås hemma. Tommys lasagne var däremot helt ok, men den hade långt till att uppnå Brios kvalitet. Ja, det var ju sista kvällen hemma på ett tag så Tommy fick bestämma middagen, tack för den du, kalkon! Hittade en minikalkon på Walmart, gillar inte att handla där annars, man kan inte ha med sina egna påsar, ingen bär ut varorna till bilen och kvaliteten på maten är sådär. MEN de har färsk kalkon…. Hittade en liten en på bara tre kilo så ikväll blev det amerikansk thanksgiving med fågel, mos och stuffing, samt lite svensk lingonsylt, vilket är oundvikligt, än är man ju inte helt amerikaniserad.

Åhhh, måste ta tillvar sista timmarna av sol på en vecka.

Det måste ge pluspoäng i himlen att som god hustru tillaga kalkon i ugnen när det är 28 grader varmt ute.

Oj, bilder som Gud glömde, Birgitta testar Oscars kajak.

Den här skulle också varit glömt, jag försöker ta mig i en kajak, tog inte mer än 30 minuter.

Igår hade vi tacos till middag, igen! Fruktansvärt tråkigt och brist på fantasi men tacksamt att för en gångs skull laga mat utan att ungarna skriker ”Ska vi ha DET nu igen, jag HATAR det, det vet du ju!” När vi ska ha tacos är det bara Tommy som skriker och det kan jag stå ut med. För fösta gången sedan vi kom hit hade jag lyckats köpa en avacado som faktiskt var övermogen, trodde knappt det kunde inträffa, de har alltid varit perfekt mogna, till skillnad från hemma där man måste planera en eventuell användning och inköp av sagda frukt minst en vecka innan för att den ska vara i ätbart skick. Om man nu inte ska köpa Icas ätklara avacado och betala ungefär 20 spänn stycket för dem, ocker! Hittade dock långt in i kylen en burk med färdig avacado, inhandlat för ett eller annat ändamål så det löste sig ju. Fast vid närmare avsmakning smakade den absolut ingenting. Kollade innehållsförteckningen och det började med skummjölk och om reglerna är likadana här som hemma ska denna förteckning börja med den produkt som återfinns mest av i varan. Sen fortsatte det med diverse konstiga ämnen och någonstans i mitten återfann man texten ”mindre än 2% avacado”. Den hemlige kocken skulle få ett styvt jobb i detta land.

 

Jag har kommit på en annan sak på de amerikanska innehållsförteckningarna som är lite märklig, det är definitionen av fettinnehållet. Allt skrivs med stora bokstäver, t ex på yoggi: ”99% fettlös” och allt utan fett innehåller istället enorma mängder socker, logiskt nog. Dessutom anges procentmängden per portion samt i sammanhang med dagsbehov osv, inte i procent av hela förpackningen, så den grädde jag har i maten innehåller bara 2,5% fett, men eftersom detta är räknat som att man bara ska använda 1 tesked i kaffet innehåller den i verkligheten typ 30% efter diverse omräkningar.

 

Maken och jag var ute och käkade lunch idag och eftersom bikinisäsongen närmar sig med stormsteg i Sverige och den redan är här, jag är seeeent ute, bestämde jag mig för ett light alternativ. Jag lovar, det stod under light menyn, spenatpaj i filodeg med grekisk sallad. Filodegen var verkligen spröd och fin och spenat fanns det rikligt av, men för att hotta upp den lite hade man lagt till rejält med ost, som ju är lätt och fin mat. Ett berg av sallad som kröntes av rinnande olivolja och fårost, därunder tronade en rejäl skopa potatissallad, en någon mysko kombination kan tyckas. Naturligtvis en stor läsk därtill, fast man kan ju faktiskt välja light eller vatten. Inte underligt att detta är mjukisbrallornas paradis.

Så har alltså Peter och Birgitta också lämnat oss och i deras spår försvann även allt storfamiljsinköp varför jag efter dagens besök på Publix insåg att jag hade inte mindre än fyra liter yoggi i kylen. Tråkigt och tomt blev det men barnens slut på termin tre med efterföljande ledighet renderade att vi idag tog en sväng ut till Adventure Island. Detta badparadis har jag säkert beskrivit tidigare, en riktig amerikansk dröm med rutchbanor i rosa, lila och blått och en anordning med ett stup där man ska fara nerför i närmast nittiogradig vinkel vilket fick Antonia och mig att ofelbart traska tillbaka alla 108 trappstegen ner, under det att alla köande självbelåtet log. Jo, jo, vänta ni bara tills ni är på toppen……

 

Eftersom min man är arbetsnarkoman och Carinas Fredrik lider av samma åkomma tog vi två barnen, plus  Åsas Oscar med oss, såg ut som en tvivelaktig familjen Taikon när vi vällde ut från Dodgen, fullpackade som engelska turister på Disneyworld. Medan barn och ungdomar sprang omkring och provade diverse åktyg, låg den vuxna versionen och solade och diskuterade väldena i livet och kom fram till att vi har det ganska bra. Det är 28 grader varmt i mars månad, solbrännan börjar likna något som tillkommer en svensk vid normalt väder redan i augusti och avkomman är stor nog att springa omkring utan ständig passning, gott liv, med andra ord.

 

I lördags var det fest igen, St Patricks day måste ju givetvis firas, även om vi inte vet vad det är för något. En av mina nyfunna amerikanska väninnor är dock gift med en Irländare, Les, så de hade ordnat partaj med irländsk frågesport, namnlappar med 0’ och någon giftig sprit som de försökte lura i så många som möjligt. Mycket trevligt i alla fall, och mycket amerikanskt med en början efter klockan åtta på kvällen och en hemkomst likt Askungen vid tolvsnåret.

 

Söndagen var fantastisk även den, trots gröna drinkar, Carina och Fredrik plockade upp oss med båten och vi for omkring på Cory Lake och försökte i bästa fall få upp farten på skilaken för att få oss lite svalka, tror termometern toppade 31 grader den dagen. Efter gemensam röstning av våra barn, blev det middag på Ruby Tuesday, så slapp man handla mat den dagen också. Hade inte toapappret varit slut hade jag nog struntat i inköpen idag också….

 

Har fortfarande lite svårt att smälta det där med oglamorös, för bara några år sedan arbetade jag som ett företags ansikte utåt och var jämt och ständigt fräsch, iklädd snygga klänningar och läppstift och var befinner jag mig nu? I kortbyxornas paradis och det är ett rent under om jag uppträder i något annat än dito underkroppstyg och något av mina tre favoritlinnen som överklädstyg. Fick mig en ny påminnelse om detta idag när vi var på IP (International Plaza, ett groteskt stort köpcenter med alla märken man bara kan tänka sig till salu) för att inhandla en Ipad ver 2 till Bengtsson/Alltorp. Dessa var givetvis slut, ”Men ring ikväll så kanske ni kan komma hit imorgon och köpa en”, dessa senare ord från en försäljare som inte verkade vara helt vid sina vätskors fulla bruk, eller möjligtvis var han bara full av något annat preparat. Hade dessutom oförskämdheten att påpeka min hudton ”You look like a lobster”, vilket jag efter gårdagens soltripp på bryggan var mycket väl medveten om men inte hade lust att bli påmind om.

 

Efter denna misslyckade inköpsrunda tillbringade vi närmare två timmar på en lunchrestaurang vid namn BRIO, väldigt Svenskt nostalgiskt, med att inmundiga en i närmast perfekt lunch, tänker inte ens försöka beskriva innehållet för jag känner att snålvattnet börjar rinna vid bara tanken men bruschettan till förrätt var så perfekt komponerad med marinerade räkor, tomat, rostad paprika och peparoni att den kunde fått en italienare att gråta. Tommy lyckades nästan få den så uppenbart italienskfödda managern att gråta när han ihärdigt fasthöll att han inte fått ens tillnärmelsevis så god lasagne i Italien någon gång, den stackars mannen försökte ihärdigt påpeka att det här var amerikansk italiensk mat, men min man var helt okänslig för det europeiska köket och lovorden haglade över det mästerverk han just då hade framför sig på tallriken.

 

Jamen nu slant ju pennan igen, oglamoröst var ju ordet och det blev jag raskt påmind om när vi traskade ut från gallerian, genom Dillards och inte mindre än två butiksbiträden överföll mig men vädjan om att ”Vi har gratis sminkning just nu”. Samtidigt lät de blicken vandra från mina oblekta hårrötter ner till mina med cerat försedda och ofärgade läppar, men en min som om jag överträtt deras tröskel med hundens bajspåse i högsta hugg. Överkänslig som man är blir jag jäkligt irriterad på sådant, tittade ner på dem (inte lätt när man är bara en och sextiosex lång) längs näsan och snäste ett engelskt ”No thankyou” för att riktigt visa mitt missnöje, såg inte människan att jag faktiskt hade mascara på ögonfransarna och borde inte solbrännan gått som rouge? Vissa människor har ju bara ingen stil!

 

Min glamorösa faktor befann sig alltså någonstans mellan minus tre och minus ett på en skala från ett till tolv när jag senare under eftermiddagen skulle åka iväg till ett möte angående FCAT på Antonias skola. Med tio minuters stylingtid bedömde jag att en hårtvätt inte var att tänka på samt att den enda frisyr förutom hästsvans som är acceptabel med otäckt, otvättat hår är en svinrygg, en genväg som jag lärt mig sätta upp med endast två hårklämmor, bra känsla och någorlunda tålamod som verktyg. Blev sådärbra idag också men tillsammans med min sjuttondollarsklänning från Marshall, ett diskret stänk av Victorias Secrets magnoliadoft och några fusksmycket från Tiffanys såg jag rätt glamorös ut. Visserligen hade jag platta sandaler, men några gränser måste man ju ha, visst, de är stämplade DKNY i botten men innehar inga som helst klackar, skulle jag tvingas gå runt i tolvcentimeters klackar hade sedlighetsroteln antagligen spärrat in mig på ett hem för avvänjning för länge sedan.

 

Som vanligt var vi sena men jag gleeed in i skolan, snofsig som bara den och platsade direkt in…. som en j-k-a diva…. eller något annat…. eftersom alla andra var klädda i jeans och t-shirt… och jag försökte låtsas som att jag är en helt normal svensk uppklädd i klänning och svinrygg och HUR kunde jag bara komma på den tanken….?

Igår var vi ute och paddlade kanot ute i träsket, gick på grund, for in i träd, fastnade i träd och såg en väldig massa djurliv. Det var fantastiska fåglar, massor av sköldpaddor och så förstås alligatorer. Det var en ”kall” dag, bara 23 grader så uthyraren varnade oss från början att vi nog inte skulle få se mer än 10-20 stycken, en varm dag brukar det bli upp mot ett femtiotal. Vi var dock helt nöjda med att se dessa 20 eller vad det nu blev, man är jäkligt snabb på paddeln när man kommer för nära kanten och det ligger ett par alligatorer och solar ryggen i solen, trots att de flesta bara var dryga metern inger de en hel del respekt.

 

Annars är det förstås, precis som hemma antar jag, en stor del skriverier och prat om tsunamin. Läste på aftonbladet om katastrof på katastrof i tsunamins spår och direkt under om hur en karusell på Globen fastnat och de åkande tvingats krypa ur på en provisorisk bro, gör att man får lite perspektiv på livet.

 

Har lurat med Birgitta på zumban, fast hon skolkade i fredags, skyllde på ont i ryggen, det var säkert bara lite träningsvärkJ. Är helt fascinerande att gå dit, det har börjat en ny kvinna där, brasilianska någonstans i sextioårsåldern, gissar jag. Gissar, då hennes verkliga ålder i det närmsta är omöjlig att bedöma, hur många operationer hon gått igenom kan jag också bara gissa. Hon är totalt slät i ansiktet, med äppelkinder, något sneda ögon och ögonbryn som är halvvägs upp i hårfästet, formade som svalvingar. Läpparna är i profil putande ut från ansiktet likt en tecknad karikatyr och hennes minspel är obetalbart, det finns bara inte, hon kan inte ens le och knappt prata tror jag, botoxen har förlamat varje nerv. Måtte man inte bli sådan, men det är nog ingen större risk, Alicia kom hem efter att ha träffat sin pojkväns mamma för första gången och på min fråga om hur hon var, svarade hon: ”Precis som du mamma, helt oglamorös”.

Fantastisk natur hela vägen var det.

Fantastiskt fågelliv

Sköldpaddorna är så söta.

Alicia är den födda friluftsmänniskan.

Efter fem minuters paddlande hittade vi ett vinnande koncept, Tommy styrde OCH paddlade. Jag fotograferade.

Kramas i naturen

Oj, nu har det visst gått ett tag igen men det är tyyyyp väldigt fullt upp här. Vi fick lite mer tid tillsammans med Andy och Lena, men kunde tyvärr inte följa med på den paddeltur de gjorde i träsket, vilket de deklarerade vara resans hitinstilla höjdpunkt. Ska dock försöka göra denna tur till helgen om allt går som det ska. Ungdomarna lämnade oss på onsdagen, efter att jag släpat med Lena på ett zumba-pass och återlämnat henne i bäftande tillstånd, skönt att se att en vältränad 25-åring även hon kan bli trött efter en timmes hårdkörning.

Tror att Andy är genuint lycklig, fast vid ölpumpen vid lunchdags. Lena ser inte så ledsen ut heller...
 

Väldigt bra foto, men för första gången fick vi (Andy) syn på en alligator precis vid bryggan, han lyckades dessutom pricka in en sköldpadda och en pelikan som just svalde en fisk också, rena naturupplevelsen här ute.

Vi behövde dock inte känna oss ensamma särskild länge, framåt eftermiddagstimmarna anlände skaran Bengtsson/Alltorp med avkomma och respektive, vi blev fullt hus men hade det väldigt mysigt, lite som att bo i kollektiv. De levde sitt liv på dagarna och vi vårt och så hade vi trevligt ihop på kvällarna, superbra. ”Barnen” for under tårar hem i lördags så nu är det bara gamlingarna kvar. Lägligt nog bjöd Carina och Fredrik ut oss på båttur precis när de kom tillbaka från flygplatsen så alla sorger glömdes snabbt under inflytande av sol, vatten, glimrande reflexer och lite guldgula, bubblande droppar. En jättemysig lördagseftermiddag som vi följde upp med ett dopp hos Norman och Francin som frikostigt bjöd in oss att utnyttja deras pool. Lördagskvällen avslutades på Stonewood, en supert restaurang där jag konsumerade en av de bästa tonfiskbitar jag någonsin haft lyckan att låta smälta på tungan. Familjen Åkermark fortsate sin båttur efter att de droppat oss med påföljd att Fredrik fick ett lätt solsting och tog det väldigt lugnt på kvällen, som trots det blev väldigt trevlig på nämnda restaurang.  

Torsdag morgon, det första Sanna gjorde var att slita upp paketen med barnvagnarna som kommit och börja montera.

Ha-ha avslöjad, VEM slet åt sig skvallertidningen som låg på bordet...? Hint, jag fotade....

Innan middagen, Toni på stolen, sen Kimman, Peter, Syrran, Victor, Tomas och Sanna.


Av någon märklig anledning var pojkarna jämt församlade i uteköket.

Jaha, det där met att ta kort från telefonen..... Mysig båttur i alla fall.

Jo, man blir lätt törstig till sjöss, Carina är alltid klok nog att ladda upp kylväskan med lite bubbel.

Tommy och Peter i bubblet, Toni på väg i "kalla" poolen, bara 25 grader.

Vi är visserligen hemma nu, men jag känner att jag i mitt upplösta tillstånd nog inte fick med allt om sjukhusvistelsen, så det måste nog bearbetas lite mer. För det första var det lite intressant när man anlände till akutmottagningen, i Sverige är vi vana vid en stor skylt på dörren där det står ”All användning av mobiltelefoner förbjudet”, här stod det ”All införsel av alla slags vapen strängeligen förbjudet”, samt en liten skylt under ”Alla slags droger förbjudna”.  Fast när man tog en titt i väntrummet såg det faktiskt ut som om det var lite si och så med överträdelserna av just dessa två skyltar och vi kände oss väldigt blonda i just detta väntrum.

 

För övrigt kan jag bara säga att den amerikanska sjukvården är över all förväntan, fick någon slags de ja vu och kunde höra hur läkarna i Sverige sagt ”ja men ta två alvedon och är det inte bättre imorgon så kom igen på måndag”. Säkerligen högt orättvist, men drabbades av ungefär samma känsla när jag undrade hur länge vi skulle vara kvar och svaret blev ”så länge hon behöver det”. Kändes definitivt inte som om vi blev utslängde p g a platsbrist när 97% av sängarna var tomma och inte som om de behövde bli av med oss utav kostnadsskäl heller då vi faktiskt betalade a la minut på detta ställe. Har för övrigt inte fått sluträkningen ännu, de blev lugnade då de hörde att vi ägde ett hus och inte tänkte sjappa till Sverige vid första bästa ögonblick, medbringandes både sjukhussäng och droppställning.

 

En annan tankeställning jag fick mig, var när en av tjejerna i receptionen visade mig ner till cafeterian, det visade sig att hon var volontär och frivilligt och gratis jobbade på sjukhuset varje söndag. ”Det ger mig perspektiv på min tillvaro och jag kan se hur bra jag har det” var hennes kommentar när jag frågade varför hon gjorde det. ”Jag kan ju inte göra så mycket, bara svara i telefon och så, men då kan ju i alla fall sköterskorna ägna sig åt sitt jobb och patienterna”.  Beundransvärt tycker jag, i Sverige gör vi ju också mycket frivilligt och oavlönat arbete, men oftast är det förknippat med barnens aktiviteter, administratör i fotbollslaget eller medlem i lokala skolstyrelsen, något så osjälviskt som att jobba en söndag på ett sjukhus skulle aldrig falla mig, eller många andra svenskar heller tror jag, in.

 

Nog om amerikansk byråkrati, Alicia mår mycket bättre nu, är uppe och går utan alltför stora besvär och inatt sov vi två som små klubbade sälar i 12 timmar, väldigt välbehövligt efter flera halvdana nätter. Tråkigt nog försvann ju helgen som vi minutiöst planerat för tillvaron tillsammans med Lena och Andy, men de var ju modiga nog att ta tillfället i akt och besöka Busch garden, inte själva, utan i sällskap med två 10-åringar, Antonia och Alva, på söndagen. Tommy ringde mig under nämnda dag för att utröna var årskort, regnkappor (till vattenattraktionerna) och allergitabletter befann sig under dessa timmar då jag ej var tillstädes. Med tanke på att han inte kan hitta mjölkpaketet i kylskåpet under noggranna anvisningar blev jag inte särskilt förvånad över att han varken kunde frambringa vare sig årskort eller regndon, men däremot lyckades han hitta den ask från svenska apoteket som innehöll Antonias allergitabletter. Vid kvällens något sena middag framkom det att allergitabletterna inte hade hjälpt ett dugg ”de rosa som jag får av dig mamma är mycket bättre än den vita jag fick av pappa”. Vita!?! Vi har inga vita allergitabletter. Vi har också bara två förpackningar från ett svensk apotek, det ena är märkt ”För Antonia Nyberg, en styck mot allergi”, det andra är märkt ”För Patricia Nyberg, en styck vid högt blodtryck"....