patricianyberg

Visst låter det som ett radarpar från Falcon Crest eller möjligtvis som ett par kufiska figurer i en serietidning? Men rubricerande är faktiskt vi, i alla fall på våra betalkort och checkar som vi nu erhållit från banken. Här heter man nämligen sina första namn och har då dina föräldrar haft fantasi nog att ge dig ett par mellannamn och placerat dem först är det detta du heter och inget annat och det är det du ska skriva under med. Väldigt avigt att lära sig en ny namnteckning och vad händer om de begär leg, denna namnteckning är ju helt annorlunda? Kreditkort kan vi inte få, här måste man nämligen bygga upp sin kreditvärdighet i många år, brukar funka bra att börja handla möbler på avbetalning har vi fått lära oss, men vad fasen, vi ska ju skicka efter Nelo-möbler och har inget behov av någon  kredit där. 

Annars är det tunnsått på möbelsidan, vi är ägare till tre madrasser, en tv och ett köksbord. Därtill har vi varit och hämtat fyra stolar från Carinas och Fredriks förråd som vi ska köpa av dem och de har förbarmat sig och skänkt oss ett par tavlor i rosa som Antonia bara älskade och ett gäng med lampor, vi hade det väldigt mörkt de första nätterna här. Annars är huset nu rent, Mia och hennes fantastiska städfirma såg till att inte ett dammkorn klarade sig undan och därutöver har vi haft en firma här som ångtvättat alla mattor och djuprengjort alla stengolv, blev som nya. Jag har ägnat morgontimmarna de tre sista dagarna till att rengöra uteköket, går bara att vara ute tidiga mornar och sena kvällar, annars är det över 30 grader och en luftfuktighet som kan få den mest otränade att svettas. Uteköket är fantastiskt men har säkerligen inte rengjorts de senaste tre åren. Började med att gå igenom alla lätta rostfläckar med ett vitt pulver som antagligen är dubbelt så farligt som det Tommy Körberg drog upp i näsan för ett antal år sedan och lika beroendeframkallande, undrar vad det består av, eller med tanke på att det lyckades fräta hål på plasthandskarna är det nog bäst att inte veta. Sen var det vanligt rengöringsmedel och så till slut putsning med något annat onyttigt medel, men nu är det som nytt. Öltunnan är full med gammal öl, men med vår något låga konsumtion av öl väntar vi med att fylla på med en ny tills Andy eller Chrille kommer hit. 

Som vanligt är det fullt upp med djurlivet här, idag satt vi på bryggan och käkade frukost när vi hörde ett ljudligt plask. Fisk, meddelade jag Tommy. Stor rackare då tyckte han och sen fick vi syn på en ryggsköld som definitivt inte tillhörde en fisk utan en alligator. Har blivit rådd att inte mata dem vilket jag upplyste uppgiftslämnaren om det är högst otroligt att jag skulle göra, skulle nämligen ha fullt upp med att springa. Spring i zickzack då, säger hon, de rör sig snabbt men har svårt för att vända. Tack för det, är sådana små råd från lokalbefolkningen som får en att känna sig som hemma. Finns bara en stor alligator på området, dvs över 2,5 meter och den har lyckligtvis, för oss, tagit sin tillflykt till Barbados Isle drive i allmänhet och Åkermarks tomt i synnerhet. En ny bekantskap för oss är pantern, som faktiskt är Floridas ”landskapsdjur”. Det var Antonia som kom nerrusande efter att ha utforskat balkongen och skrek ”panter” för fulla muggar. Detta smidiga djur var över en meter lång och dök vid hennes skrik in i grannens buskage. Hade inte Carina berättat att de haft en på bakgården till sitt förra hus och dessutom visat bilder på den hade jag nog inte trott på Antonias berättelse, men de är tydligen inte helt ovanliga här. 

Den här första veckan har varit otroligt hektiskt och fullproppad med händelser och jag borde väl ha skrivit varje dag, men vi har varit helt slutkörda och stupat i säng på kvällarna och dessutom inte haft något Internet. Ändå har det gått otroligt smidigt och mycket kan vi tacka Carina och Mia med familjer för, utan deras hjälp och info hade vi stått oss slätt. 

Jo, vi har fått telefon också, så ni kan nå oss på: +1 813 438 5458 och vår adress är:
18010 Malakai Isle Dr
FL 33647 Tampa, Florida

Läget kl 23 i torsdags var följande: Vi har lämnat vårt hemland för obestämd tid med fyra väskor i bagaget, men just då bara med tre då en försvann mellan Washington och Tampa, vi undgick med en hårsmån att bli hemskickade med vändande flyg, vi har fyra nätter inbokade på hotell, sen vet vi inte var vi ska ta vägen och barnen får inte gå i skolan här. 

Kändes ärligt talat rätt så svart men ibland måste man ju våga hoppa. Som tur var utlöstes fallskärmen och idag (onsdag morgon) är läget detta: Vi har just lämnat av båda barnen vid deras respektive buss stop, går inte att lämna dem vid skolan då det är km-långa köer, och vi håller på att packa ihop våra prylar för att checka ut från hotellet om en timme. Vi ska köra direkt härifrån till VÅRT hus där kylskåp och madrasser kommer att levereras klockan tre i em. Ner som en pannkaka upp som en sol, läget kan ändra sig snabbt…. 

När vi befann oss över Atlanten fick Beth, vår ständigt aktive mäklare, besked om att alla parter undertecknat alla papper. Hennes frustration att inte kunna ringa oss mitt i natten och skrika ”We got it” motsvarade antagligen Carl Bernsteins om han inte fått skrika ”stoppa pressarna” vid Watergate skandalen. Däremot for hon genast ut till hotellet och bifogade en lapp till den enorma ”Welcome home” korg fylld med snacks, godis och dricka, som hon lämnat där tidigare. När Beth väl en gång tagit beslutet att ta hand om en gör hon det med besked och givetvis kunde hon inte stå ut med tanken att vi skulle landa trötta och hungriga utan någon att stoppa i oss. Olyckligtvis bytte vi rum vid framkomsten så vi fick korgen först nästa dag. 

Eftersom jag är lika pessimistisk när det gäller amerikanska banker och besked om hus som jag är optimistisk när det gäller att klämma ner prylar i resväskor, förväntade jag mig inga under förrän vi hade nyckeln i vår hand. Men på fredagen hade vi besiktningsman där och det framkom bara smågrejor som lätt kan fixas. Helgen ägnades åt att beställa kylskåp, TV, tvättmaskin, madrasser och en rejäl inköpsrunda på Ikea. Allting tar en otrolig tid här, det tog oss fyra timmar att fixa ovanstående exkl Ikea som tog lika lång tid.

Flickorna skulle läkarundersökas annars kommer de inte in i skolan och vaccinationsintyg ska fram. Hade som tur var förberett allt hemma men till helgen ska vi åka och ta ett par sprutor till, Antonia mot vattenkoppor och Alicia något annat dos fem som vi inte tar i Sverige. Behövde också ett bevis på att vi bor någonstans så på måndagen när vi varit och undertecknat papperna på huset och YEEESSS fått nyckeln, for jag och flickorna direkt till skolorna. Som vanligt supertrevliga människor, trots att man kommer i sista minuten, dagen innan skolan börjar. Skolorna är en berättelse för sig som kommer att följa inom den närmsta tiden, men så mycket kan jag säga, vi har det bra i Sverige! 

Nu är det dags för utcheckning och tack alla ni som skriver och undrar hur det går, så fort läget lugnat ner sig lite ska jag svara på alla mejl. To be continued……

Jo, så är det, men det är då Fahrenheit vi talar om, men det blir ju ändå sina modiga 37 grader så det räcker till. Har ett svagt minne av att jag kollade vädret innan vi åkte och att fredagen var en värmetopp, man kan ju alltid hoppas. Trodde aldrig att jag som svensk bara kunde säga att den kan bli för varmt, men det ÄR varmt här. Vi landade igår kl 22 till endast 90 grader (31) att komma ut från flygplanet och in i denna hetta var som att äntra en bastu. Det var ju nu den lägsta temperatur som uppmäts under vår hitintills resa så varför klaga?

Annars gick resan bra, två timmar från att lämna dörren i Mellby till att vara incheckade och genom säkerhetskontrollen är nog nytt rekord. Typiskt amerikaresor kallar de till boarding två timmar innan och så stressar man dit och hoppar över alla duty-free affärer, som i själva verket är betydligt dyrare än vilken vanlig butik som helst, för att sätta sig och svettas och lyssna till obegripliga och ohörbara utrop i minst en timme.

 Vi har numera lärt oss kommersen på Washington flygplats så vi maskade och kom sent i kön till busstransfern mellan terminalen och hamnade därmed först i uttåget och kom snabbt in i kön till emigrationen. Tur det, tog bara en timme, för det efterföljande besöket för att få ett års visum tog 1,5 timme. Där satt vi tillsammans med huckle-försedda muslimer, ryska ungdomar, en överförfriskad holländare och ett par från Afrika där kvinna var iförd full afriakmundering minus vattenkruka på huvudet och kände oss som asylsökande svenskar. Vi var ETT hårsmån från att skickas hem igen! Två tjänstemän, kön växte medan de arbetade med vårt fall, var fullt inbegripna med att se om vi överhuvudtaget kunde få komma in, vi har nämligen ansökt om B1/2 visa eftersom vårt ärende gäller affärer och i min enfald trodde jag givetvis att hela familjen skulle gå på samma. MEN barnen ska ju inte, SJÄLVFALLET, syssla med affärer så då borde de förstås ha ett studievisa. Självklart! Till slut kläckte jag ur mig att vi vid föregående tillfällen haft home-schooling med barnen så med denna bakgrund och med löfte om att vi skulle fortsätta med detta fick vi komma in i landet. Hmmm, visst hade jag korsade fingrar och på måndag åker vi till skolan…..

Stor dag idag och då tänker jag närmast inte på att vi har nio-årig bröllopsdag vilket vi i princip inte hinner fira och nästan hade glömt, utan att det är sista dagen i Sverige på ett tag och allt som ska fixas innan vi åker. Datumet har vi ju vetat länge men varför göra idag vad du kan skjuta upp till morgondagen? En väska har dock varit färdigpackad i två veckor, nu har jag alltså ingen som helst aning om vad som är i den. Tror där är en badrock till Alicia men sen är det tomt. Har ingen ångest för det eftersom min lista är i det närmsta färdigstruken. Min packlista, uppdaterad under många år och många resor gör att jag är helt lugn och säker på att inte missa något, dessutom kompletterad med min ”Att göra innan resan” lista som innehåller allt från att måla tånaglarna till att låsa postlådan, vilket gör att jag verkligen kan coola ner, eller kunde om allt då varit struket alltså.

 

Dessutom tillkommer det grejor, ditskrivna av Tommy, IDAG. Typ Laga jeans, städa gästhuset, posta rekommenderat brev, osv. Saker som då kunde varit fixade för ett par veckor sedan. Lite har jag själv också tillfogat idag, t ex få Antonia att ringa runt till sina kompisar för att leta upp sin dator som varit borta i tre veckor och som hon borde ha med sig. Unge, hon är så slarvig och kommer aldrig ihåg var hon gör av saker. Har dock strukit just den posten igen, hittade nyss datorn i min garderob, ren tur när jag skulle stuva in spikmattan och något tog emot, och kom då ihåg att datorn, den tog ju jag för några veckor sen när hon fått datorförbud pga dåligt uppförande. Finns fler i familjen som inte vet var de gör av sakerna….

 

Nu är sista väskan också packad och stängd, i två dagar har jag väntat på mannens necessär och det tog honom nu två minuter att packa den. Han hade oförskämdheten att skaka på huvudet och kalla mig för optimist när han såg berget och den ostängda väskan, men jag behövde bara plocka ut fyra böcker och ett badlakan så gick den igen, visserligen ett halvt kilo för tung, men det få de ta, de andra tre väger exakt 23 kg + 150 gram för Swansons bandet jag snor om dem och alltid glömmer att väga in. Men den stackare som göre sig besvär att bära mitt handbagage har mycket att ångra, 15 kg kräver sina modiga, framförallt om man ska få dem som att verka som fem kg i invägningen. Fast det löser sig kanske, klockan 22 kom Tommy med ett berg av papper som bara ”måste med”. Hallåååå, all planering, vart tog den vägen? Det är bara att infoga ett femte handbagage och hoppas att ryggsäcken ses som en oskyldig handväska. Förresten, väg in allt på en gång, barn, vuxna och bagage, är säker på att vi inte lider av någon övervikt på något håll när man jämför med vissa, amerikanska, medborgare, som får stoppas ner i dubbla stolar med hjälp av vaselin och skohorn, men slipper betala övervikt.

 

Annars har det varit relativt lugnt idag och alla ni som varit här och ringt och varit jättegulliga för att säga hej då och uppfört er trevligt, glöm den där bitchen som var jag där håret stod på ända och ögonen stirrade som runt som bästa Martin Feldman parodin och som i de bästa fall var hyfsat trevlig och i sämsta fall rejält otrevlig, allt jag skrivit i mina tidigare jobbansökningar har varit ren och skär lögn, jag är inte ett dugg stresstålig. Ja, det vill säga, jag kan ju jobba under stress och fixar det bra, men jag blir en otrevlig jäkel. På tal om otrevlig var det himla trevligt i lördags under vår avskedslunch som då varade 10 timmar och vilket härligt gäng vi lärt känna under våra år här och vad tårögt det kändes att försvinna härifrån, även om det bara är för fyra månader.

 

Men tillbaka till dagens händelser, det är väl de man ska skriva om i en blogg, så blev det en snabbresa in till Laholm, köpa gardiner till gästhuset eftersom vi idag undertecknat ett kontrakt och hyrt ut det och slängt de gamla, gardinerna alltså, till tandläkaren för att fixa ett underlag att barnen faktiskt har bra tänder, annars kan det ju inverka menligt på deras skolarbete, eller vad vet jag, skolan ville i alla fall ha ett sådant. Tommy fick i uppdrag att skaffa fram intyg om hur långt ungarna kommit i skolan, tyvärr missade han då att vi har två barn så halv tre for jag upp och Jill var snäll och kopierade Antonias underlag. Missade min tid hos naprapaten kvart i tre men han var också snäll och lät mig komma in klockan tre och jag slapp både elektriska stötar och de värsta knäcken, bara lättare smärtor och vridningar alltså. Känns i alla fall bättre i ryggen nu och med tur hopp och kärlek kan jag nog stå ut med 12 timmars flyg.

 

En annan trevlig sista minuten grej blev vattenläckan (som vi vetat om i tre månader) i badrummet som nu ska renoveras medan vi inte är hemma och ja, givetvis måste alla badrumsskåp tömmas. Halv sex kom jag på att jag lovat att vi skulle valt kakel och klinkers och lagt en lapp så det bara var fritt fram för gänget att beställa och jobba på. In på kakelfirman tjugo i sex och tre minuter i hade vi valt ut och lämnade stället. Noggranna designfolk, jo jag tackar….

 

Klockan sju kom jag på att Antonia fortfarande var hos Elina, det spöregnade men bilen är fullpackad med väskor och ingen chans att få i cykeln. Elinas snälla pappa packade dock in cykel och barn i sin bil och körde hem henne, tack Martin, och jag behövde bara ge mig ut på en kort tur för att lämna en gammal present till en väninna till morsan som fyllt år för en månad sen och som legat i bagageutrymmet i min bil, presenten alltså, sedan dess. SEN kunde vi ha vår bröllopsmiddag, klockan var framemot halvnio, men det blev gott i alla fall, eller kanske trots det, alla var hungriga som djur.

 

Nej, som sagt, lugnt idag, då var det nästan värre igår när frysrensningen tog ut sin rätt och jag bara inte  förmådde att slänga de tre påsarna med jordgubbar utan for iväg till Mellby In, fd Perssons livs, och köpte syltsocker och ställde mig att koka jordgubbssylt. Alltså, här har jag gett bort fruset kött i långa banor, fint ekologiskt oxkött, närodlat och finslaktat och paketerat enligt konstens alla regler, men jag har bara inte mage att slänga bort handplockade jordgubbar, (hur skulle de annars plockas?), och egentligen skulle jag helt vilja gjort saft på dem men det lät väl jobbigt med silning och annat. Mina infrusna gula kantareller la jag dock i en påse märkt ”Nybergs, rör ej” och stoppade i Birgittas frys, det är i sådan HÄR lägen som vänskap testas….

 

Arrgghhh, måste tillbringa lite tid med att stryka på mina listor, nästa gång ni hör från oss befinner vi oss på en annan kontinent, haaa deeee!

Sista natten med gänget, en film jag aldrig sett men som ändå satt ett oförklarligt begrepp i mitt minne. Igårkväll var en sådan kväll, sista kvällen med tjejgänget inför avresan. Vi, som för några år sedan var en käck grupp med tjejer som träffats på öppna förskolan, har nu avancerat till att bli en käck grupp med vackra kvinnor som har de mest skiftande åsikter i de mest skiftande ämnen. Eftersom jag var sen i starten med att skaffa barn är jag givetvis den som innehar mest erfarenhet. Och ålder. Å andra sidan har jag en väldigt ung hud, vilket bevisades vid ett av våra spabesök för några år sedan där vi genomgick en hudrengöring och vår unga, vackra norska medlem fick betyget ”slapp hud” medan jag, åldringen i sällskapen, fick veta att det var rätt hyfsat jobbat för min väl framstigna ålder. Allting är ju relativt men efter regeln om alltings jävleskap får hon, norskan, givetvis för all framtid leva med vetskapen om detta, om inte annat blir hon ju påmind vid varje möte.

 

Men trots att den glada föresatsen var att ”vi ses snart igen” så kändes det lite sorgligt. Varje eller varannan månad har vi nu träffats i sju-åtta år så visst kommer det att lämna ett tomrum efter sig. Inte ens Ullis försök att kalla mig Christel en hel kväll efter två års träffar kommer att få mig att känna mig oumbärlig, jag förstår fortfarande inte hur de ska klar sig utan mig. Ha-ha! MEN jag tror fortfarande på en återträff i Florida med våra införskaffade trisslottepengar, tänka sig att sex lotter a la sju år och sex träffar per år faktiskt har införskaffat 725 kronor. De du, svensk lotteriföretagsamhet, ger inga bra odds och vi hade inte platsat i någon reklamfilm alls. Lär väl bli en restresa till Flen på öppet köp biljett med SJ istället. För en person…..

 

Nehej, det har jag svurti på att jag aldrig skulle börja med och så sitter jag här nu. Bakgrunden är givetvis vår förestående USA-resa och att jag därmed vill hålla alla vänner, släktingar och bekanta uppdaterade om händelseförloppen utan att tillbringa varje ledig sekund med att sitta framför datorn och mejla.

Visserligen har vi inte kommit iväg än, men i förra veckan inleddes ett stort steg med resan till Stockholm för grillning på amerikanska ambassaden inför sökt visum. Det hela gick ungefär så här:

"- Vi kommer från landet..." "-Ja, ja tjodde nestan deee..." Denna första mening från mig, den andra uttalande på klingande söderkisstockholmska från en busschaufför som betraktade mig som om jag vore iklädd lantmanna-keps, skitig lagårdsoverall och dyngtyngda gummistövlar, när jag i själva verket till och med var uppsnofsat i skor med klack, en annars sällsynt företeelse. Anledningen till frasen var min begäran om två biljetter till centralen och plånboken i handen redo att betala. "Kontanter, det slutade vi med för fyra år sen, biljetter får du köpa i förväg på Seveneleven". Jaha, så var man en erfarenhet rikare men schysst var han och lät oss följa med gratis "Se det som en lärotur".

Anledningen till mitt uppsnofsade yttre berodde på att vi just lämnat den amerikanska ambassaden där vi inställt oss för intervju. Själva intervjun föregicks av en skriftlig ansökan som fylldes i på nätet en månad före. Ca 15 sidor ska skrivas, det är föräldrars ogifta namn, "Sweden" uppges 10-15 gånger och mängder av intelligenta frågor besvaras, typ: "Tänker du bedriva spionage?" "Tänker du ha någon bordellverksamhet inom 10 år?" "Är du terrorist?" och liknande.  Gör man ett uppehåll på mer än två minuter kastas man helt sonika ut från sidan och får börja om.

Ett foto 5x5 cm ska laddas upp och sedan bifogas ansökningen. Måtten mellan ögonen måste vara exakt och likaså placeringen. Kom ihåg detta väldigt sent innan Stockholmsbesöket och jagade direktutskrifter av foton från Laholm till Båstad och fick engagera en väldig massa människor. Det första de sedan gjorde på ambassaden var att lossa fotona som jag prydligt satt fast med gem på ansökningen och lämna tillbaka dem. Utan förklaring.

När hela denna procedur var klar kunde man äntligen boka en tid, vi fick vår en månad fram kl 9.00. De med erfarenhet rådde oss att vara på plats mycket tidigare varför vi anlände redan kvart i åtta för att mötas av en lång kö. Ambassaden öppnade klockan åtta så redan kvart över började de släppa in folk. Det viktigaste kontrollerades först, kvitto på att man verkligen betalt de 1120,-/per person som det kostar för att de ska titta på ansökan. Sedan var det värsta flygplatskontrollen och all elektronik togs ifrån oss innan vi fick gå till nästa instans. Klockan var nu halv 10 men bakom oss hade vi människor som fått tid kl åtta så det kändes inte direkt stressande. Damen i luckan gav oss tillbaka alla papper de begärt de skulle ha, utom passet och bekräftelse på att vi fyllt i visumansökan och så fick vi sätta oss att vänta. Det gick ytterligare en timme och alla som stått före oss i kön kom fram till lucka A till E. Snart hade även alla de som stått bakom oss haft sitt minutlånga samtal och samtliga såg lättade ut när de lämnade ambassaden, kvar var vi.... och slutligen ropades Bert Nyberg upp. Jag trippade efter som en nervös mus men mitt pass låg också framme så det var väl rätt.

Tommy fick utstå stort förhör och svara på alla frågor om allt från skolgång till företagets omsättning och tidigare anställningar. Den amerikanske tjänstemannan bakom luckan suckade och pustade och såg titt som tätt ut som om han sneglade efter sin refuse-stämpel med rött bläck. Till sist fick även jag lägga fingrarna på avläsningsapparaten och därmed under ed intyga att jag talade sanning, vilket jag aldrig behövde göra eftersom jag inte fick en enda fråga. Väldigt smidigt, jag hävdade absolut inget om jämställdhet eller annat trams för att få göra min röst hörd. Efter en kvart for han med armarna över skrivbordet som den VM-tippande bläckfisken och jag kunde riktigt se hur han önskade att han fått ha ett lätt minutensamtal med någon snygg 18-åring som skulle lära sig allt om nagelmanikyr i LA istället för den jobbiga familjen Nyberg som gett honom en beslutsångest utan dess like. MEN vi fick sex månaders visum, men chans till sex månader till när vi väl kommit in i landet. så i dagsläget vet vi alltså inte hur länge vi får stanna men vi åker i alla fall så får vi väl se tiden an. Se upp Amerika, here we come, steg ett är gjort!