Bloggare - jag?
Nehej, det har jag svurti på att jag aldrig skulle börja med och så sitter jag här nu. Bakgrunden är givetvis vår förestående USA-resa och att jag därmed vill hålla alla vänner, släktingar och bekanta uppdaterade om händelseförloppen utan att tillbringa varje ledig sekund med att sitta framför datorn och mejla.
Visserligen har vi inte kommit iväg än, men i förra veckan inleddes ett stort steg med resan till Stockholm för grillning på amerikanska ambassaden inför sökt visum. Det hela gick ungefär så här:
"- Vi kommer från landet..." "-Ja, ja tjodde nestan deee..." Denna första mening från mig, den andra uttalande på klingande söderkisstockholmska från en busschaufför som betraktade mig som om jag vore iklädd lantmanna-keps, skitig lagårdsoverall och dyngtyngda gummistövlar, när jag i själva verket till och med var uppsnofsat i skor med klack, en annars sällsynt företeelse. Anledningen till frasen var min begäran om två biljetter till centralen och plånboken i handen redo att betala. "Kontanter, det slutade vi med för fyra år sen, biljetter får du köpa i förväg på Seveneleven". Jaha, så var man en erfarenhet rikare men schysst var han och lät oss följa med gratis "Se det som en lärotur".
Anledningen till mitt uppsnofsade yttre berodde på att vi just lämnat den amerikanska ambassaden där vi inställt oss för intervju. Själva intervjun föregicks av en skriftlig ansökan som fylldes i på nätet en månad före. Ca 15 sidor ska skrivas, det är föräldrars ogifta namn, "Sweden" uppges 10-15 gånger och mängder av intelligenta frågor besvaras, typ: "Tänker du bedriva spionage?" "Tänker du ha någon bordellverksamhet inom 10 år?" "Är du terrorist?" och liknande. Gör man ett uppehåll på mer än två minuter kastas man helt sonika ut från sidan och får börja om.
Ett foto 5x5 cm ska laddas upp och sedan bifogas ansökningen. Måtten mellan ögonen måste vara exakt och likaså placeringen. Kom ihåg detta väldigt sent innan Stockholmsbesöket och jagade direktutskrifter av foton från Laholm till Båstad och fick engagera en väldig massa människor. Det första de sedan gjorde på ambassaden var att lossa fotona som jag prydligt satt fast med gem på ansökningen och lämna tillbaka dem. Utan förklaring.
När hela denna procedur var klar kunde man äntligen boka en tid, vi fick vår en månad fram kl 9.00. De med erfarenhet rådde oss att vara på plats mycket tidigare varför vi anlände redan kvart i åtta för att mötas av en lång kö. Ambassaden öppnade klockan åtta så redan kvart över började de släppa in folk. Det viktigaste kontrollerades först, kvitto på att man verkligen betalt de 1120,-/per person som det kostar för att de ska titta på ansökan. Sedan var det värsta flygplatskontrollen och all elektronik togs ifrån oss innan vi fick gå till nästa instans. Klockan var nu halv 10 men bakom oss hade vi människor som fått tid kl åtta så det kändes inte direkt stressande. Damen i luckan gav oss tillbaka alla papper de begärt de skulle ha, utom passet och bekräftelse på att vi fyllt i visumansökan och så fick vi sätta oss att vänta. Det gick ytterligare en timme och alla som stått före oss i kön kom fram till lucka A till E. Snart hade även alla de som stått bakom oss haft sitt minutlånga samtal och samtliga såg lättade ut när de lämnade ambassaden, kvar var vi.... och slutligen ropades Bert Nyberg upp. Jag trippade efter som en nervös mus men mitt pass låg också framme så det var väl rätt.
Tommy fick utstå stort förhör och svara på alla frågor om allt från skolgång till företagets omsättning och tidigare anställningar. Den amerikanske tjänstemannan bakom luckan suckade och pustade och såg titt som tätt ut som om han sneglade efter sin refuse-stämpel med rött bläck. Till sist fick även jag lägga fingrarna på avläsningsapparaten och därmed under ed intyga att jag talade sanning, vilket jag aldrig behövde göra eftersom jag inte fick en enda fråga. Väldigt smidigt, jag hävdade absolut inget om jämställdhet eller annat trams för att få göra min röst hörd. Efter en kvart for han med armarna över skrivbordet som den VM-tippande bläckfisken och jag kunde riktigt se hur han önskade att han fått ha ett lätt minutensamtal med någon snygg 18-åring som skulle lära sig allt om nagelmanikyr i LA istället för den jobbiga familjen Nyberg som gett honom en beslutsångest utan dess like. MEN vi fick sex månaders visum, men chans till sex månader till när vi väl kommit in i landet. så i dagsläget vet vi alltså inte hur länge vi får stanna men vi åker i alla fall så får vi väl se tiden an. Se upp Amerika, here we come, steg ett är gjort!
Visserligen har vi inte kommit iväg än, men i förra veckan inleddes ett stort steg med resan till Stockholm för grillning på amerikanska ambassaden inför sökt visum. Det hela gick ungefär så här:
"- Vi kommer från landet..." "-Ja, ja tjodde nestan deee..." Denna första mening från mig, den andra uttalande på klingande söderkisstockholmska från en busschaufför som betraktade mig som om jag vore iklädd lantmanna-keps, skitig lagårdsoverall och dyngtyngda gummistövlar, när jag i själva verket till och med var uppsnofsat i skor med klack, en annars sällsynt företeelse. Anledningen till frasen var min begäran om två biljetter till centralen och plånboken i handen redo att betala. "Kontanter, det slutade vi med för fyra år sen, biljetter får du köpa i förväg på Seveneleven". Jaha, så var man en erfarenhet rikare men schysst var han och lät oss följa med gratis "Se det som en lärotur".
Anledningen till mitt uppsnofsade yttre berodde på att vi just lämnat den amerikanska ambassaden där vi inställt oss för intervju. Själva intervjun föregicks av en skriftlig ansökan som fylldes i på nätet en månad före. Ca 15 sidor ska skrivas, det är föräldrars ogifta namn, "Sweden" uppges 10-15 gånger och mängder av intelligenta frågor besvaras, typ: "Tänker du bedriva spionage?" "Tänker du ha någon bordellverksamhet inom 10 år?" "Är du terrorist?" och liknande. Gör man ett uppehåll på mer än två minuter kastas man helt sonika ut från sidan och får börja om.
Ett foto 5x5 cm ska laddas upp och sedan bifogas ansökningen. Måtten mellan ögonen måste vara exakt och likaså placeringen. Kom ihåg detta väldigt sent innan Stockholmsbesöket och jagade direktutskrifter av foton från Laholm till Båstad och fick engagera en väldig massa människor. Det första de sedan gjorde på ambassaden var att lossa fotona som jag prydligt satt fast med gem på ansökningen och lämna tillbaka dem. Utan förklaring.
När hela denna procedur var klar kunde man äntligen boka en tid, vi fick vår en månad fram kl 9.00. De med erfarenhet rådde oss att vara på plats mycket tidigare varför vi anlände redan kvart i åtta för att mötas av en lång kö. Ambassaden öppnade klockan åtta så redan kvart över började de släppa in folk. Det viktigaste kontrollerades först, kvitto på att man verkligen betalt de 1120,-/per person som det kostar för att de ska titta på ansökan. Sedan var det värsta flygplatskontrollen och all elektronik togs ifrån oss innan vi fick gå till nästa instans. Klockan var nu halv 10 men bakom oss hade vi människor som fått tid kl åtta så det kändes inte direkt stressande. Damen i luckan gav oss tillbaka alla papper de begärt de skulle ha, utom passet och bekräftelse på att vi fyllt i visumansökan och så fick vi sätta oss att vänta. Det gick ytterligare en timme och alla som stått före oss i kön kom fram till lucka A till E. Snart hade även alla de som stått bakom oss haft sitt minutlånga samtal och samtliga såg lättade ut när de lämnade ambassaden, kvar var vi.... och slutligen ropades Bert Nyberg upp. Jag trippade efter som en nervös mus men mitt pass låg också framme så det var väl rätt.
Tommy fick utstå stort förhör och svara på alla frågor om allt från skolgång till företagets omsättning och tidigare anställningar. Den amerikanske tjänstemannan bakom luckan suckade och pustade och såg titt som tätt ut som om han sneglade efter sin refuse-stämpel med rött bläck. Till sist fick även jag lägga fingrarna på avläsningsapparaten och därmed under ed intyga att jag talade sanning, vilket jag aldrig behövde göra eftersom jag inte fick en enda fråga. Väldigt smidigt, jag hävdade absolut inget om jämställdhet eller annat trams för att få göra min röst hörd. Efter en kvart for han med armarna över skrivbordet som den VM-tippande bläckfisken och jag kunde riktigt se hur han önskade att han fått ha ett lätt minutensamtal med någon snygg 18-åring som skulle lära sig allt om nagelmanikyr i LA istället för den jobbiga familjen Nyberg som gett honom en beslutsångest utan dess like. MEN vi fick sex månaders visum, men chans till sex månader till när vi väl kommit in i landet. så i dagsläget vet vi alltså inte hur länge vi får stanna men vi åker i alla fall så får vi väl se tiden an. Se upp Amerika, here we come, steg ett är gjort!
Kommentarer
Postat av: Mia Nordberg
Det var roligt att läsa om ambassadbesöket. Jag kände igen mig även om vi hade det lite mer förspänt genom att Olof är medborgare. Man känner sig så himla skyldig trots att man inte har gjort något kriminellt och verkligen inte kommer att starta varken bordell eller terroristverksamhet.
Syns snart. Mia
Postat av: Carina
Vårt senaste besök på ambassaden höll på att sluta illa, när de påstod att vi inte hade tid bokad.....vi fick snällt lämna stället för att sedan åka tillbaka och TJATA oss in...;)
Ska bli kul o se er igen!
Kram
Postat av: Andy
Ambassadbesök suger gräsand! "Berts" utlägg om skolgång msåte väl gått ganska så fort? Coolt att de tror att mellannamnen är de förnamnet. jga blev ofta titulerad Ingwar....INGWAR, stenhårt!
Ha så trevligt!
Postat av: Miriam Haga
Bra skrivet och jattekul att lasa, vi ses snart! /Miriam
Trackback
