patricianyberg

Det är bäcksvart ute, syrsorna spelar, det plaskar i vattnet, säkert inte Bush, bara fåglarna, och jag har slagit mig ner i däckstolen i väntan på middagen. Coleslawen är gjord, broccolin kokt, potatisen blir varma i ugnen och detsamma gäller tyvärr revbenen, Tommy har blivit en mästare på att slingra sig ur grilluppdrag: ”Det är för kallt, det är för lite, inte lönt, det är för varmt”. Ikväll är det verkligen rätt varmt, termometern visade på 29 grader under dagen och man kände hur svetten rann mellan tårna, men nu är det nog nere i 25. Ska passa på att njuta, i veckan kommer det in en kallfront så det ska sjunka till 21 grader, huvaligen!

Dagen har gått i givandets tecken, nu framemot jul dyker det upp uppmaningar om donationer och dylikt i varje hörn, eller förresten, det är sådant jämnt, men vid högtider är det särskilt mycket. Eftersom jag känner att vi snikar på det amerikanska systemet, boendes som vi är utan att betala skatt och med barnen i skolan, känner jag mig anmodad att bidra till dylika upptåg. Fast å andra sidan, om man betänker vad jag betalar i bara momspengar (7%) på alla mina inköp, bidrar vi antagligen till stadskassan lika mycket som den amerikanske medborgaren i snitt. Eller mer. Alicias ISOL-klass ska i alla fall lämna ett bidrag till ”våra” trupper som är i Afganistan och man skulle köpa en tomteluva på Dollar Tree och fylla den med listangivna grejor, som antiseptisk kräm och havregryn men hallå, hur kul kan det vara att få havregryn i en tomtemössa på julafton?!?  Bara vägrade detta men följde resten av anmaningarna med sudoku-böcker, solkräm, godis, nötter, kaffe, beef-jerkey (torkat kött, låter jätteäckligt, men Antonia och jag älskar det och brukar ha det i stället för, eller som godis), rakhyvlar och tuggummi.

Nästa uppdrag var inköp av leksaker till barn som har det dåligt ställt i Tampa stad, detta projekt går genom vår zumba-grupp och känns riktigt bra att bidra till. Amerikanen i gemen är väldigt generös, det är alltid oavlönade människor som arbetar som volontärer och det är korta avstånd, vi samlar in till barn i Tampa, punkt, man känner att det verkligen kommer fram. Som bevis på detta sänds det naturligtvis en massa på de lokala tv-kanalerna. Att det är långt till trupperna är en annan sak, de är dagens moderna hjältar och all hjälp går oavkortat till dem.

Sedan är det killen utanför Publix som står och låter med en bjällra hela dagen, tror det är motsvarigheten till Frälsningsarmen och det är en av de få teser jag kommer ihåg att mamma tutade i mig ”de hjälper folk som kommit bort utomlands, hjälp dem”, den andra var ”låt alltid gamla människor gå före i kön”. Precis som om man behövde hjälpa dem med det, idag krossar de nästan knäskålarna på en i sina försök att knixa in den överbelastade kundvagnen före sig själv där man står med en korg med fem varor, ingen respekterar ”Snabb-kassa, max 10 varor” längre. Nej, det där gällde nog mest Sverige förstås, här står alla gamla bakom kassan och packar ens påsar åt en men förresten, radera allt detta, de äldsta människor jag i nuläget känner är mina fantastiska svärföräldrar och Stig skulle nog gladerligen lägga fällben med käppen på den som försökte tränga sig före någon annan på K-marknad i Osby. Slutligen nytt kakinköp i Antnonias skola, den här gången ska jag skicka med henne pengar, var ju lätt pinsamt att inte vara de enda som bidrog förra gången.

Känner att jag aldrig nämner Alicia och inte blir det mycket foton av henne heller, men hon är, som tidigare nämnts, aldrig hemma och skulle hon vara hemma är hon ändå frånvarande. Detta så även på kryssningen där hon snabbt upptäckte en tonårsklubb (här räknas du som tonåring från 12 år) och tillbringade de flesta av dygnets vakna timmar där samt några av de timmar man borde sovit på dygnet också där. Var jag sådan som tolv-åring? Jo, jag tror nog det.

Avslutningsvis kan jag nämna att vi rigorösa människor givetvis övar inför årets lucia-tåg, håller på att övertala Tommy om att vi givetvis måste köpa en ny videokamera till detta evenemang (den gamla har faktiskt gått sönder, dock inte genom idog användning precis) och Antonia avslutade ”Nu tändas tusen juleljus” med inte de vanliga ”en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid” utan ”en stråle av Guds kärleks ljus, och ingen julefrid”.  Från barn och fyllehundar kommer sanningen…..:-)


Interiörbild från matrummet, åhhh vad jag önskar att vi haft åtta stolar, men man kan inte få allt när man handlar från Craigs list (blocket).