patricianyberg

Efter ett antal timmar anlände vi då till hemmets lugna vrå, resan gick över all förväntan, barnen sov i flera timmar på natten, flyget var i tid, väskorna droppade in direkt, dvs tre stycken kom bland de första tio  och den sista fick vi vänta på i 17 svettiga minuter, den innehöll bara julklappar. Palle hämtade oss vid tåget och trots ivriga försök att klämma in vårt bagage i hans stora Audi fick vi inse vår begränsning och Tommy fick kapitulera och hämta vårt hyrda ök vid Shell så vi fick frakta hem våra 23 kg gång fyra. Den utlovade Saab 95 fanns inte inne så vi fick ta en gammal Volvo istället, trodde Tommy skulle lägga sig ner och självdö, han är allergisk mot Volvo om det nu inte skulle råka vara en XC90 i USA.

Hemma hoppade fyra stycken tjejer, Antonias kompisar, upp bakom muren, där hade de legat i 10 minus grader och tryckt i väntan på vår hemkomst, uppladdade med ballonger och en massa glädje. Fem minuter senare fick vi syn på en bil som tvärstannade två meter framför vårt hus, det var Jenny som fått syn på att det var liv i det Nybergska huset och skulle deklarera att skolan hade pjäs klockan sju, varpå Alicia slängde på sig Mascara och jacka (i den ordningen) och följde med till skolan. Dessförinnan hann Helen med pojkar trilla in – vilken sorts blåkorn ger hon dem, växa 10 cm på fyra månader, hur är det bara möjligt?- med en flaska saffrans glögg och  pepparkakor. Fam Palmgren hade lämnat av en försvarlig låda med charkuterier innehållande bl a en jätteskinka och kalkon, som de också lämnade fram och till och med Alicia, som kan var lite okänslig ibland, släppte fram en tår och deklarerade ”tänk vad alla är snälla som tänker på oss”.   

Som vanligt var jag vederbörligt stressad, klockan sju skulle kvällens middag hos Katrine äga rum. Vi är nu ett gäng som träffats i snart 10 år, på kyrkistimmarna  till att börja med, sen blev det fika, lunch och så slutligen middagar, vilket kändes som ett optimalt val, alla nöjda. Den här gången kände jag mig extra elak som skrev till Katrine, som stod på tur, att vi är hemma mellan 20 december och 1 januari, och de skulle fara till Norge den tjugoförsta… Ingenting hindrar dock en käck norska, inte ens att barnen har en teaterföreställning kl 18.00 samma dag som det är tjejmiddag…75% av alla tjejer jag känner skulle backat undan, men jag tror inte den vokabulären ens finns som en minnesanteckning i min norska väninnas inre hjärnbalk, här kör vi på som om vi var hemarbetande med all tid i världen till förfogande. Fantastiskt rolig att träffa tjejgänget igen, det har varit så mycket att göra i Florida så man har inte riktigt haft tid att sakna alla, men nu kom allt fram på en gång.

Karin, Charlotte, Katrine, Jenny och Ullis

Idag har det varit full kaos på Kerstins väg 7, fyra stora väskor som väntade på att bli uppackade, tror Tommy besitter någon gen som gör honom  fysiskt oförmögen att packa upp, i alla fall hade han inte rört dem under gårdagen. Slugt nog har jag köpt färdiga kartonger och julpåsar, men det tog ändå tid att förpacka alla julklapparna. Medan vi varit iväg har här varit hantverkare och fixat till badrummet, det blev jättebra, men jag har två jättelådor med toalettsaker som väntar  på att packas upp, de med, samt tre stora lådor till som kommer från mamma, det börjar likna ett flyttlager härinne.

Min lilla röda bil vägrade givetvis att starta, konstigt efter tre månaders stillastående i ett garage borde den väl vara pigg och utvilad? Välsignade i tankarna Jonas som tidigare övertalat mig att köpa en batteriladdare och jag visste till och med var den var och det verkar som om jag kopplat in den rätt för inga gnistror syntes, fast jag undvek att röra vid bilen, ena änden av klämmorna skulle sättas fast i chassit, borde inte hela bilen bli strömförande då?  Ena garageporten har lagt av och när jag var klar med bileländet öppnade sig den andra porten 10 cm och sen var det stopp. Kul, inlåst i garaget, kallt som i häcken på en isbjörn och ett hus i kaos som väntar sig ordning. Efter några varma svordomar och flera tryckningar på fjärrkontrollen ändrade den sig och gled upp, tur det. Välsignade även Jenny och hennes skinka, fanns inte mycket annat i kylskåpet och att gå till Maxi för att storhandla och i den kylan var inte att tänka på. Sa jag att Tommy for iväg till Knislinge idag på morgonen och kommer hem imorgon? Han är smart han, fast han tyckte lite synd om sig själv som var tvunget att jobba, medan jag bara kunde vara hemma, tack för den.

Det var vansinnigt kallt imorse, minus 17 grader, dvs en omställning på 30-40 grader sådär för vår del. Barnen skulle tvunget iväg och upp till skolan, sista dagen idag så de gick bara till kvart i tio, inga amerikanska maner här inte, så det var full kallibalik när vi skulle leta upp jackor och mössor och tjocka skor och kunde konstatera att i alla fall Antonia hade precis ingenting i den vägen som passade. Har nu hittat Alicias gamla jackor och så fick hon snällt nog låna ett par termobyxor av Carolins Ella. Jag fick för mig att jag skulle gå ner till havet och ta lite foton, gnistrande blå himmel och all snö på det blev vansinnigt vackert. Pulsade iväg, väl påbyltad, men det var så kallt att luften bildade inte rök när man andades, den iskristalliserades i små droppar som dansade ner framför fötterna på en. Nästan. Stannade för att fylla lungorna med den friska luften, det gjorde nästan ont, men vilken härlig vy jag hade framför mig, alldeles stilla och orörd snö, den blå himlen och överallt gnistrade det som av diamanter. Slet fram kameran för att snabbt ta några kort innan mina ben skulle bli stela som diamanter, bara för att upptäcka att minneskortet låg därhemma, igen! Att man aldrig kan lära sig!

Smög ut med kameran klockan åtta i morse, var så fint ljuse ute.