patricianyberg

Bilar! Speciellt amerikanska bilar och varför köpte vi inte en Volvo? Men det var ju till att börja baklänges, idag var vi som goda föräldrar på Alicias skola på föräldramöte. Stort var det, men anmälan och välja fyra olika föredrag varav man fick plats på två och så en timmes diskussion efteråt. Allt detta var dock bara på papperet, i själva verket var vi 20-25 personer där, skolorkestern stod uppställd och spelade när vi kom, hoppas de bara hade en övningstid just då och inte skulle spela för alla annalkandes föräldrar. Vi hade kryssat i gympa eftersom jag gärna ville ta tillfälle att skälla lite till för att Alicia inte kom med på tracken, samt matten, eftersom jag inte fattar ett skit av den. På sportgenomgången var det bara Tommy och jag närvarande så vi kunde verkligen ställa hur mycket frågor som helst och på matten var det ett par till men matteläraren, Mrs Loomis, var den absolut mest snabbtalande människa jag någonsin haft förmånen att uppleva och efter tjugo minuter kändes det som om vi via sexhundrasjuttiofem ord i minuten fått oss hela mattematikens historia till godo.

Sen var det slut! Ouupps, en och en halv timme tidigare än beräknat, vad göra nu? Barnen är preparerade med mat från det stora M-stället, Ing-Marie och Nisse befinner sig i Orlando och vi är hungriga och solo, Ruby Thuesday nästa. Tisdag är det ju också så det blir kvällens special, köttbit och hummerstjärt med deras fantastiska mos och grillad sparris. En flaska rött vin därtill, vi tog bara varsitt glas och fick alltså med oss resten av flaskan hem i en påse som jag gömde i handväskan. Kvickt ut till bilen för att smyga oss hem till barnen som fortfarande trodde att vi var kvar på föräldramöte, yes vi är inom tidsramarna. Och vi hade varit hemma i tid, om bilen startat alltså. Den var stendöd! Fast det är klart, den är ju hela två månader gammal. Jaha, kan det bli värre? Då börjar det regna, sunshine state Florida, jo, jag tackar jag, himlen fullständigt öppnade sig och kvävde nästan rösten när vi ringde Fredrik för att höra om han kunde komma över med startkablar. Han har ju två volvo-bilar och behöver alltså inga sådana verktyg så vi knallade över till macken och tillika Seveneleven affären för detta inköp. De hade givetvis inga, de är ju bara en mack och sålde allt från nybakade munkar till Beerpong-spel men inga bilattiraljer. Som tur är ligger Tommys älskade Homedepot 100 meter därifrån så vi knallade dit, fortfarande i regn, under överinseende av två polisbilar som tittade mysko på oss. Kanon, pricken över i, att bli gripen med en halv flaska vin i handväskan, dyngsura som råttor och med humöret någonstans nere vid liktornarna. Som tur är dök det upp någon annan misstänkt individ så de koncentrerade sig på honom och gled så småningom upp under mackens tak, vräkte den misstänkte ur bilen, med handklovar bakom ryggen och sen såg vi inte mer.

Homedepot hade jumpcables och Fredrik var snäll, fattar inte att han kan vara så godlynt när någon haffar honom precis när han kommit innanför dörren hem efter 12 timmars jobb och ber honom dra ut i ösregn, och hämtade oss under taket och sedan ägnade vi oss åt bilarna. Det tog bara fyra minuter innan vi kom på hur dodgens motorhuv öppnades och nu började det åska också. Volvon verkade bara innehålla en pluspol på batteriet, vi tror i alla fall att det var batteriet och efter diverse macklande med kablar var samtliga på plats men startade bilh-v-tet? Inte då, det var bara att låsa eländet, manuellt förstås och åka Volvo hem. Nu sitter vi och överväger om vi ska ta Fredriks förslag på allvar, nämligen att parkera bilen bredvid deras, fortfarande inte fungerande båt. Just nu känns det som en bra ide, särskilt som båten ligger i väldigt djupt vatten.


Regn, mörker, kablar och ett och annat svart ord