patricianyberg

Vår granne har skaffat hund, en underbart söt liten hundvalp på åtta veckor, med stora tassar och hundlika (vad annars) bedjande ögon. Blandras, förklarade han, med labrador och något annat som jag inte förstod, men visade men händer och fötter att de ville ha en stor hund för barnen var något vilda och skulle nog inte hantera en liten hund så bra. Nej, tror jag det, har sett illbattingen på busstopet och han är mer vild än tam, barnet alltså, hunden vet jag ännu inte hur han är, fast han heter Sam.

När det nu gäller hund skulle man ju kunna tänka sig ett helt normal scenario att mannen i familjen följde sonen till busshållsplatsen samtidigt som han motionerade hunden, men sanningen är att de kör till slutet av gatan, fortfarande de hundra meter som vi går, plockar ut hunden, går ett varv runt bilen i väntan på att bussen ska dyka upp och sedan stoppar in hunden i bilen igen och kör de hundra meterna hem. VI tycker de är konstiga, DE tycker antagligen vi är lika konstiga som går (oftast halvspringer vi eftersom vi jämt är sena) till bussen. Kulturer tar tid att lära sig….

Däremot är vi fortfarande djupt imponerade av den amerikanska servicekulturen, vilket vi fick ett nytt bevis för idag. Idoga läsare av bloggen kan säkert erinra sig gårdagens dilemma med vår amerikanska bil som mot all förmodan fortfarande stod kvar på Ruby Tuesdays parkering idag på morgonen. Som ett rent hugskott åkte Tommy och Nisse ut med den andra nyckeln vi har, men det funkade inte heller, varpå Tommy ringde till Dodge service. Vi såg framför oss två veckor utan bil, med hyrbil, ty utan bil är du blott och bart inget och det blir dyyyyrt, men vad göra?!? Tio minuters diskussion, varav fem gick åt till att hitta vårt chassinr, visserligen har vi numera en nummerplåt, men den hör inte till bilen utan till ägaren och flyttas med vid varje bilköp, varför man inte kan spåra en bils identitet med hjälp av detta redskap. ”Jaha, då plockar vi upp er bil inom en timme, kan ni vara där med nyckeln?” Ehhh jo, visst, vår ständiga källa till säkerhet, familjen Åkermark, trädde som vanligt in och vi fick låna deras Volvo, så svenskt och gediget och säkert det kändes att sätta sig i den bilen då! Efter en stund ringde telefonen upp igen och en automatisk röst gick in och förklarade att inom 45 minuter är vi där. Efter en halvtimme ringde återigen upp och nu sa rösten att inom 15 minuter….  När vi kom fram till vår bil dök bärgningsbilen upp  och då ringde det igen ”Nu ska bärgaren vara här, om det är riktigt, tryck på ett”. Efter ett par timmar var bilen åtgärdad (nytt batteri) och vi kunde åka och hämta den och kvittera ut den utan att det kostade oss ett öre. Ja, vår skuld till Åkermarks byggdes förstås på, nytt billån igen och dessutom tog de hand om båda barnen,  men skulden är redan så stor att vi tappat räkningen för länge sedan. Hoppas att vi någon gång kan återgälda eller om inte annat hjälpa en annan svensk familj som kommer hit, för patrioter är vi ju alltid. I vilket fall som helst, TUSEN TACK Carina och Fredrik, ni är alltid en klippa! För att inte tala om hur imponerande det är att Phillip hjälpte Antonia med läxorna, och att Ida igår läste för Antonia när hon skulle lägga sig, vad kör ni med, hot eller mutor?

Eftersom vi var i närheten, och hade två bilar, körde vi inom och kollade på möbler efter en annons på craigs list vi sett häromdagen. Söker bara på Scan Design, en fantastiskt fin butik med mycket skandinaviska möbler och den här gången hade vi napp på ett dining bord med stolar i röd alcantara. De var i princip som i nyskick, glasbord är ju alltid kul att torka av och färgen var rätt ok, lite ljus med det går, så vi slog till. Oturligt nog hade vi inte en tanke på kontanter, som vanligt, så medan Tommy skulle lasta in möblemanget i bilen, skulle jag åka till närmsta bankomat och ta ut pengar ”Sweetbay, bara två svängar till vänster, så är du där”. Måste tilläggas att vi nu var mitt ute i ödemarken, Land o Lakes, vilket i mina ögon bara är viltreservat och någon enstaka klunga av husområde här och där.  Att bara överhuvudtaget släppa ut mig i ödemarken, utan GPS och med två svängar att göra, var ett stort misstag. Körde visserligen bara fel två gånger när jag skulle hitta till Sweetbay, hemvägen blev desto värre. Memorerade noggrant inkörselporten när jag svängde ut och den hette något med oak, vilket allt gör i norra Tampa, helt obegripligt eftersom det inte finns en ek så långt ögat når. Svängde alltså glatt höger när jag såg Grand Oak, det kände jag igen, otur bara att jag kände igen det från när vi körde till bilservicefirman. Likt en sagans Greta hade jag räknat bumpsen (farthinderna) när jag körde ut från huset, men efter att ha kört ett par hundra meter in i Grand Oak och dessutom hamnat i en rondell som jag var hundra procent säker på att vi inte korsat när vi körde in, uppenbarade sig Tommys röst i telefonen och jag kunde konstatera att jag var helt fel, helt vilsen och dessutom att allt måste vara hans fel. Kvinnlig logik!

Tvärtemot all kvinnlig logik har vi nu i alla fall ett matrumsmöblemang hemma, känns så skönt att vara helt möblerade och med lite tur kommer det bilder inom kort. Men först en ny tur till Ikea, matta, nya ramar, prydnadsgrejor osv.....