patricianyberg

Jag blir lätt stressad när jag inte är färdigpackad tre-fyra dagar innan avresan och idag har jag inte börjat packa någonting inför den förestående kryssningen, så den humörmätande barometern är i botten eftersom min stresströskel står i direkt nivå mot mitt goda lynne. Gick in på nätet för att checka in oss idag men det hade jag inget för, senast 40 dagar innan avresa eller möjligtvis precis efter man gjort bokningen, varför, varför, kan jag inte läsa igenom papperna, eller mejlen, när man får dem? Nej spara dem till en tolv timmar innan avresan, är säkert inget viktigt i alla fall. Jag blir så trött på mig själv!

Helgen har mest gått åt till inköp inför kryssningen, skor, klänningar, skjortor, slipsar och jag skulle absolut ha haft en svart någonting att slänga över axlarna för det brukar vara så kallt med air-conditionen, men jag hittade aldrig något så jag får väl frysa då. Antonia kan vara tyst i timmar hemma, men när vi väl kommer ut i en affär är hon som en liten kardborre vid min sida och munnen går oupphörligen med den mest fantastiska svada som kräver minst två svar i minuten. Trots att jag är kvinna blir det svårt att koncentrera sig på inköpen och det brukar sluta med att vi sätter oss i bilen utan kassar. Ger mig fasen på att det är Tommys gener som är direktprogrammerade direkt till henne för att förhindra uttorkning av den Nybergska hushållskassan, däremot har  Alicia bara Schönska dna-celler i sin kropp, skulle hon INTE hitta något i en affär börjar grisarna flyga.

Vi har börjat få fason på matsalsdelen nu också, Familjen Nilsson bidrog med ytterligare Salvador Dali mästerverk så nu behövs bara en matta och lite pynt för att det ska se bra ut. Hade visserligen föredragit två stolar till också, men det verkar som om amerikanarna har max sex stolar till sina möblemang, är nog inte mycket sittandes middagar här utan mest impulsiva grejor där man kan stå, hänga, eller sitta i soffan och äta den mat man blir tilldelad. Skönt på sitt sätt.

Alicia meddelade igår att hon och Ida skulle ”hänga” med någon Kegan eller Kevin eller Evan eller vad han nu hette igår och trots att de bor nästgårds, två kvarter bort, var det bara att slopa lördagsvinet, allt här kräver körning. I allra högsta grad Hunters green visade det sig, det jag hade beräknat som fyra minuters körning tog en kvart, området tog längre tid att passera än att köra genom Hishult, nääää, MYCKET längre tid, ungefär att dra genom Markaryd, eller nej, som från Mellby till Laholm, nu börjar vi närma oss sanningen.  Ödslig landsväg och så en halvsenil vakt vid porten, namn, ärende, adress till besöket osv. Samma raddänga tre timmar senare när jag skulle hämta tjejerna men jag tyckte allt han tittade lite konstigt på mig när jag förklarade att jag hade lämnat av mina tjejer för ett par timmar sedan och nu skulle hämta den för de var klara. Insåg senare att jag måste låtit som värsta bordell mamman, inte undra på att jag fick bokstavera efternamnet två gånger, kan ju också bero på att jag aldrig kommer ihåg vad Y heter utan brukar säga V istället och Nvberg låter ju rätt i stil med något ryskt maffianamn.

Men vad jag skulle komma till, så trevliga de amerikanska ungdomarna är, inte första gången jag hämtar upp, men värd ungdomen följer med ut till bilen och  säger ”thank you for letting them/her be here”.  Första gången blev jag helt ställd men nu har jag väl vant mig, men trevligt är det ändå till skillnad mot när ungdomarna hemma bara försvinner utan att säga hejdå eller hoppar ur bilen utan ett tack för skjutsen, tror inte det överhuvudtaget förekommer här. Tror faktiskt att man har skolan att tacka för mycket just här men eftersom skolan kräver en hel bok hoppar jag detta nu och  kan bara säga, hör ni inte från mig på en vecka beror det på dåliga internetförbindelser, i gengäld lovar jag en massa fina foton därefter, önskar alla en trevlig Thanks giving!