patricianyberg

Vår kyl och frys sticker ut ca 40 cm utanför köksskåpen och 20 cm utanför en stödvägg som går ut från hallen. Fruktansvärt fult är det och man skulle inte ens komma på tanken att ha det så hemma i Sverige. Men så är det här, alla har det likadant och helt ok om det saknas 20 cm mellan kylskåp och överskåp, låt det vara ett tomrum då. Kommer fortfarande ihåg hur vi slet för att med millimetersprecision mäta upp tomrummet hemma i Sverige vid renovering och hur vinhyllan precis passade in, fick väl sänka de vridbara fötterna på frysen två millimeter, det var allt. Vet inte om jag ska avsky det, eller gilla det. Avsky=fult förstås och klumpigt. Gilla=Allt behöver inte vara så 100% och det är ju praktiskt, får plats en massa grejor på djupet i dessa skåp. Grejor som man aldrig hittar förrän det är för sent, möglet står som en hinna likt en halloweendimma i smaragd skimrande grönt över glashyllorna.

Letade efter adress för recycling på nätet men lyckades bara komma fram till att det finns, och det vet jag ju redan, har sett de där blå och gröna plastkärlen som står utanför husen på lördagarna men begriper inte hur man ska komma åt dem. Ärligt talat så skär det i hjärtat varenda gång jag slänger en hel drös med pappersreklam, för att inte tala om Tampa News söndagstidning som är fem cm tjock, eller glasflaskor direkt i hushållssoporna. Det är bara att ösa på, de hämtar allt, stuvade ihop kartongerna i en stor Nelo låda och likadant med allt plastemballage och jajamänsan, direkt upp på bilen och ner bland soporna. De hämtar soporna två gånger i veckan och man får då ha max tre tunnor, inget säger hur stora de får vara. Viss skillnad mot vår hämtning av vår enda stackars tunna hemma varannan vecka.

Saknar bara en matta i ”tv-rummet” sen är det hyfsat färdig men här kommer en bild i alla fall. Imorgon ska jag försöka färdigställa hallen, ett stoooort rum som jag vet vi med nästan all säkerhet aldrig kommer att använda. Men det är ju första intrycket som räknas….


Sur som en iller, klängandes på en stege, som inte syns, och Alicia var snabbt framme med kameran.


Fick upp den "lilla" tavlan till slut. Mina färger? Njaaaa....:-)

Antonia sprang av bussen idag med armarna öppna för att krama mig. Hon var så lycklig, hade fått pris som månadens bästa elev. Fast det är nog terminens tror jag, de har inte haft något sådant innan vad hon visste och idag är sista dagen på första 9-veckors terminen. Det är tre stycken från varje klass som får priset och då samlas de i cafeterian och får äta frukost ihop. Uuuuhhh, sa Antonia, sådana mackor med äcklig (amerikansk, tjock, gul) ost och så juice, tur att det var gratis. Har jag uppfostrat en smålänning eller? Sen kallades de fram en och en och fick diplom samt en check till måltid på Subway. Och så godis förstås, detta ständiga mutmedel i amerikansk skola! Men kul var det och jag vet inte vem som är mest stolt, hon eller jag! Kul att de inte bara uppmuntrar bästa resultat utan även prestation, vilja och faktiskt uppförande. "Nu har du äntligen något att skriva om i din blogg" replikerade dotterna, så sant, så sant.