patricianyberg

I helgen gick strömmen i huset igen, jag sneglade mot kylskåpet som om jag förväntade mig att vattnet skulle börja sippra ut men i samma sekund tändes ljuset igen. Tommy tyckte han hörde något utanför så han gick ut och mycket riktigt, där stod en Teco-gubbe och såg lika förvånad ut han, det skulle inte bo någon på den här adressen enligt hans uppgifter. Min man är ju en snäll och vänlig människa och förklarade våra tidigare mellanhavanden med el-bolaget, men jag kände mig inte ett dugg vänlig när elmannen ville ha en kopia på fakturan, som jag tom betalt 14 dagar innan förfallodatum, allt för att vara på den säkra sidan. Funderade på att rulla ihop den hårt och tala om för honom var han kunde göra av sin faktura och vad jag ansåg om bolaget han arbetade på, men nöjde mig med att ge honom min pms-blick och minsann om han inte bleknade lite under den floridianska solbrännan. Varnade honom också för att inte ens tänka tanken att röra några som helst knappar som hade med strömavstängning att göra, men på måndag när vi ringde visade det sig att det inte var några problem, vi fanns med i registret enligt hennes uppgifter och de sköter avstängningarna därifrån. Hrmpf, tror jag på så mycket jag vill.

Viktigt på agendan idag var att fixa mobilabonnemang till hela familjen. Fram tills nu har vi klarat oss på en Walmart telefon inköpt för 20 dollar och då ingår tre timmars ringtid inom landet, men som en säkerhetsgrej måste barnen också få mobiler och det kunde vara rätt skönt att slippa dela telefon med Tommy. Han tycker jag är jobbig som aldrig tar den med mig, vilket beror på att jag tar min handväska när jag ska någonstans och han har till 90% mobilen i fickan, varpå jag med 95% säkerhet glömmer den. Nåväl, for iväg till at&t som är störst här och hann som vanligt knappt sätta alla fyra par benen innanför dörren förrän en säljare dök upp. Man behöver aldrig vara orolig för att behöva stå i kö här, även om man kommer efter arbetstid, finns alltid massor av personal, det jobbiga är trafiken, efter sjutton och två timmar framåt är det ingen höjdare att befinna sig på vägarna.  

När Antonia kommer hem brukar vi ta en fika på bryggan, min favoritplats, det brukar fläkta lite där. 

Tommy skulle ha en iphone och ungarna började tjata om tidiga julklappar, vilt knappandes på olika modeller. Vi valde abonnemang, 100 dollar för två telefoner + 10 dollar var för de två övriga + 15 + 25 för iphone surfing. Plus skatt När jag tänker på att jag betalar 149 kronor i månaden hemma för fri surfing och sms på iphonen kändes det rätt dyrt, men vi verkade inte ha så mycket att välja på. Det visade sig att vi hade inget alls att välja på, eftersom vi inte har någon kredithistoria kan vi inte få abonnemang på mobiltelefoner. Möjligtvis om vi betalade 500 dollar i deposit. Var! Dvs 15 000 svenska kronor skulle de ligga och sukta på medan vi betalar oförskämda summor i varje månad till de blodsugarna, aldrig, är emot våra principer. Den trevlige mannen bakom disken skämdes tydligt och helt uppenbart och rekommenderade oss att prova deras konkurrent T-mobile och gav mig även telfonnr och namn på ett företag som kunde låsa upp min iphone till ett rimligt pris.

Vi lovade återkomma till honom när vi byggt upp vår kredit, så nu är det bara att börja handla utav bara katten och begära ett halvårs avbetalning. Jag förslog genast att vi skulle köpa båt på avbetalning, men den lätte gick inte Tommy på. Man börjar ju förstå hur amerikanarna har hamnat i den sits de är i, belånade upp över öronen. Bara tanken på shopping fick det dock att suga i tarmen och eftersom vi var 100 meter från Wiregrass, ett fantastiskt köpcenter, en hel liten stad uppbyggd med bara affärer, slank vi inom där. Fastnade på Aeropostale och kom aldrig vidare, så mycket fint och roligt men storlekarna var allt annat än roliga. Antonia provade XS och den satt för tajt och Alicia fick gå upp till M. Själv provade jag några tröjor i XL, känns ju rätt kul att vara extra big i USA, de måste utgår från idel sneögon när de sätter storlekarna, inte kul när XL sitter som ett aulaskinn. Jag som har börjat med zumba och allt.

 
Solnedgång från pation, Alicia är fotograf.

Igår fick vi vårt första Sverigebesök, hemkomna från biluppkörning råkade jag av en händelse sätta på telefonsvararen, det brukar annars vara något som glöms i långa tider, lämna aldrig besked på den om det är något brådskande, skriv ett mejl. Som en kompis berättade om en av sina företagande kompisar ”Jo, du kan ju skriva ett mejl, men är det bråttom så skicka ett fax och är det riktigt viktigt är det bäst du skickar ett brev på posten.” Ingen stress där inte. Meddelandet som dök upp var i alla fall från en Mikael J….r, som var på blixtvisit i Tampa och där bor ju JAG. Tyckte jag vagt kunde placera rösten, lyssnade två gånger till men blev inte klokare. Tommy lyssnade ytterligare ett par gånger och undrade vad jag sysslat med när jag var i Sverige själv i två veckor. Rösten hade även lämnat ett svenskt mobilnr så jag kollade på eniro och visst, Mikael Jouper var det, en gammal arbetskamrat sedan Frigadon-tiden. Hans fru tillbringade två månader med att åka runt i hela USA och hålla något föredrag och nu hade han kommit dit för en vecka. De fick adressen och kom över och vi hade en trevligt kväll med grillning och tänk vad lite avstånd kan göra, i Sverige hade han aldrig fått för sig att ringa mig när jag bor hela 2 mil bort.

Micke, Barbro, Antonias hand, Tommy och Alicia