patricianyberg

Idag har vi ägnat dagen åt ett bilköp, eller avsikten var den, något köp blev det inte. Liksom när vi skulle köpa hus, vi började med en tvårumslägenhet i St Pete och slutade med en villa i norra Tampa, finns det risk att det absoluta valet av en Volvo XC90 någonstans på vägen kommer att modifieras. Fast vi hittade en Volvo som vi gillade, den är vit, med tyvärr svarta säten. Jag vet, svart och vitt borde passa mig perfekt, men prova och sätt er i ett svart lädersäte när bilen stått i 33 graders värme några timmar, inget att rekommendera. Värmen kan ta kål på en, idag hade Antonia ett lekpass efter lunchen, de provade gungorna och alla säkerhetskoder till trots hade de här missat något, av de brännheta metallkedjorna fick hon fyra brännblåsor i händerna. Årsmodellen, på bilen alltså, är 2008, den har gått 33000 miles, något som jag aldrig kommer ihåg hur man räknar ut men jag tror det är ca 5000 mil och det facila priset är 23500 dollar, vilket gentemot en snabb jämförelse mot blocket kan berätta att man sparar ca 100’ kronor på att köpa bil här gentemot i  Sverige. Säljaren undrade om vi ville se under motorhuven, ha-ha, vilken skämtare, vi vet ju inte skillnad på motorhuv och baklucka, när jag köpte peugeoten klarade jag inte ens av att öppna motorhuven när jag ett år senare skulle besiktiga den. Om det så växte ett ormbo under huven, samtliga kablar var kortslutna och batteriet igenärgat skulle jag tycka att den var i perfekt kondition.

Vi passade även på att byta vår hyrbil, en VIU, vad nu det är, mot en Ford Edge, när vi ändå var i city och det är faktiskt en ganska fin bil, håller vi på så här lite till kommer vi att tillbringa resten av året i en minicooper. Vi hade en sådan när jag var liten, har en del förfärliga minnen av denna bil, när morsan under sommarens hemskaste åskväder tvingade in oss två ungar tillsammans med fyra sommarbarn som bodde hos oss, sig själv och en katt i bilen. Samtliga insvepta i täcken och med kuddar i fall vi skulle behöva övernatta och iförda gummistövlar, dubbelt gummiunderlag borde klara av alla blixtnerslag resonerade morsan. Säkert rätt tänkt, för vi överlevde allihop fast jag kommer nog aldrig att vilja sätta mig i en hundkoja igen, särskilt inte i en röd.

Vi har börjat betala räkningar också, elverket hotade med att stänga av strömmen för oss, trots att vi ringde in första dagen och ville anmäla oss som nya ägare av kåken, de kunde då inte hitta någon bostad på denna adress. Efter idogt letande hittade Tommy en mätare med ett nr gömt under några buskar som han meddelade dem. De krävde oss genast på 600 dollars deposit och det kan jag förstå, en elräkning är att betrakta som guld här och det närmsta du kan komma ett livstids visum och bankkredit. Nästan samtliga instanser inklusive skolan, kräver någon form av identifikation om var du bor ”gärna en elräkning”. Köpekontrakt på hus är blaha blaha och ingenting värt mot en äkta gammeldags elräkning. Vattenverket krävde också deposit och dessutom damp det ner en lapp i lådan att vi skulle ringa dem då de inte lyckats få tag på oss. Under rädslan att även få vattnet avstängt ringde vi snabbt idag, visade sig då inte alls vara vattenverket utan ett företag som sålde watersoftner, en maskin som innehåller en massa salt och ska göra vattnet mjukare. De kan alla trix, amerikanarna! Har ikväll betalt elräkningen, det tog exakt 9,56 minuter. Man ringer ett nr och börjar knappa alla uppgifter, jag räknade till 9 koder, samt ett antal ”bekräfta genom att trycka på ett”. Givetvis kunde man bara betala 500 dollar per gång, avgift 4,95 men när jag gjort första inbetalningen frågade hon om jag ville göra en till (maskinröst). Smidigt tyckte jag, dock inte lika smidigt när jag en gång till fick knappa in alla nio uppgifterna (postnumret för säkerhets skull två gånger) och med darrig hand slutligen tryckte 1 för att bekräfta betalning och inte två för att avbryta allt. Äkta amerikansk effektivitet!

Som ni ser har jag lyckats få in bilder nu, finns några till i de tidigare bloggarna.