Hem ljuva hem
”Då är vi lite försenade, men vår utmärkte tekniker arbetar på problemet och vi hoppas snart kunna lämna Köpenhamn”. Mmmmm, är så kul med sådana små upplysningar, de får det att låta som om skärpan på interntv:n behövde fixas till, medan man i själva verket vet att samtliga sladdar till landningshjulen med största säkerhet är avbrända och någon stackars nyutexaminerad gymnasieelev från el och tele i detta nu håller på att binda ihop tåtarna med en försvarlig mängd isoleringstejp.
Datumet är den 19 september och för exakt en månad sedan äntrade hela familjen flygplanet får början på vårt nya liv i Tampa, idag har jag äntrat det själv efter snabb återresa till hemlandet där jag tillbringat två veckor i köld, blåst och ensamhet. Lögn, kallt var det väl jämfört med Floridamått och blåst, det har det gjort hela andra veckan, men ensam har jag dock inte varit. Dagarna har varit fyllda med allehanda jobb och många chanser har jag haft till middagar och umgänge på kvällarna, men för det mesta varit för trött för att tacka ja. Känns härligt att ha så många vänner och släktingar som bryr sig och vill ens bästa!
Nu sitter jag alltså inklämd mellan två danska ynglingar, nuförtiden är allt under 35 ungt, medan jätten framför mig har fällt bak sätet och använder sin avsevärda kroppshydda till att tänja ut gränserna å det grövsta. Datorskärmen är vikt i 45 grader och själv får jag hålla andan för att få plats i stolen. Inte var det mycket bättre på vägen hit, mannen bredvid mig var en direkt kopia av Rudolf Petterssons Lilla Fridolf, inklusive spetsig näsa, mustasch, flint och de där strecken på sidorna som väl ska föreställa hår. Därmed upphörde likheten, för visserligen är Fridolf rund men min bänkgranne var mer åt det, vad ska jag säga, smällfeta hållet. Det måste gått åt en burk konsistentfett för att få in honom i stolen….Låret var av den dimensionen att de inte kunde hållas ihop så knäna spretade ut och det fanns ingen chans att fälla ner armstödet mellan oss. Dessutom hade han en hel del tics för sig, hoppade på plats, fladdrade med fingrarna och såg allmänt olustig ut. När vi påbörjade landningen och han knäppte händerna och bad på spanska insåg jag att den stackaren måste varit rejält flygrädd.
Själv är jag inte flygrädd. Men jag kände mig direkt tacksam som anlände i god tid med tåget och checkade in på fem minuter och klarade av säkerhetskontrollen på lika lång tid, vilket gav mig gott om tid att hitta troliga självbombare. Vanligtvis brukar jag komma upp i ett halvt dussin, idag intog jag dock en lyxig lunch med tapas och ett glas vin mitt inne på Kastrup, kan å det bestämdaste rekommendera de chilimarinerade räkorna stekta med svarta sesamfrön samt toasten med seranoskinka toppad med en bit mögelost som till och med skulle få mina bortskämda bröder att drägla, varför jag något sen anlände till gaten och endast hittade tre stycken. Samtliga med stora ryggsäckar, jag vet nog vad de har i dem jag. Bönan mitt emot mig såg dock rätt ofarlig ut, hon hade uppenbart rödfärgat hår och strumpbyxor så fulla av hål, också de uppenbart självgjorda, att mitt tappra försök häromdagen att laga mitt sista par svarta strumpbyxor med nagellack kändes rätt patetiskt. Hennes skor var också i sådant skick att Antonias välanvända och något trasiga sketchers framstår som ett under av pedanteri.
Vad vill jag då säga med denna något ologiska monolog om absolut ingenting? Jo, att jag är på väg hem igen, i fin gammal form, och kan då snarast börja plåga er med min blogg om den amerikanska livsstilen igen. Hem, säger jag då jag någon gång har hört en definition med att ”Hem” är där ditt hjärta är, och mitt hjärta är så ovillkorligen där min man och mina barn är, just nu hemmet i Tampa.
