patricianyberg

Dagen idag började kanon, vaknade klockan sex och kände mig helt utsövd, vilket i mitt fall är lika ovanligt som serviceminded postpersonal, Tommy brukar i vanliga fall få upp mig ur sängen med hjälp av en eldglödgad gaffel. Låg ett tag och njöt av solens strålar som föll in genom fönstret tills misstänksamheten slog mig, vid den här tiden borde det inte vara någon sol alls, vid den här tiden brukar det vara beckmörkt och vi befinner oss knappast vid någon norrskensvänlig norrlandskust, här är något fel. Hoppade upp och tog en koll på klockan i badrummet, mycket riktigt, den visade på sju. Andra gången på en vecka så vi hade ju rutinen klar, Tommy fick upp Antonia och jag fixade lunch, tandborstning på två röda efter en snabb frukost på energirika frostflakes, (jag VET, men bättre att de äter det än inget) och sen fick Tommy köra henne till bussen. Där satt han tillsammans med gatans övriga föräldrar och de, grannarna,  kunde känna hur friden återvände, de där svenskarna, de är nog inte så konstiga i alla fall, nu har de slutat promenera gatan ner och kör som alla andra. 

I min iver att öppna ett korvpaket använde jag min vassaste kniv, slant och körde spetsen rakt i pekfingerblomman. Aj, aj och blodet sprutade. För att göra lyckan total hade gårdagens skoskav börjat vätska sig rejält och att promenera 55 minuter i de nya gympaskorna var bara att utesluta. Fick istället bli fyra timmars jobb framför datorn, det gick ganska smärtfritt. Klockan elva ringer Carina; Du glömmer väl inte Zumba-passet? Nja, försökte jag, min häl…men inga som helst ursäkter godtogs så det var bara att placera mina ömmande fötter i skorna och traska ner till clubhuset. Fösta gången jag var där, fin anläggning med en konstgjort vit sandstrand precis utanför fönstret. Zumba var riktig kul, de första tio minuterna. Det är ett mellanting av salza, rumba, workout och antagligen någon afrikansk fruktbarhetsdans att döma av allt höftvickande och bystskakande. Lyckades inte få till varken det ena eller det andra, upptäckte att jag hade muskler jag inte visste om, minst tre ryggkotor för mycket som hela tiden vred sig ur led, samt att jag antagligen saknade ett dussintal ligament, för det fanns rörelser som jag med min kropp omöjligen kunde utföra.  Trots en stadig E-cupa låg jag långt efter de amerikanska damerna när det gällde att skaka loss bysten, antingen har de blåkorn i frukostgröten under hela uppväxten eller så är det här verkligen silikonens förlovade land. Efter en kvart tittade jag beundrande på Åsa och Carina och bestämde mig för att orkar de, så orkar jag. Ger mig katten på att de tänkte likadant. Vid samma tidpunkt bestämde vi oss även för att gå den korta vägen hem, inte det långa varv vi bestämt från början. Efter en halvtimme började träningsvärken komma, vältränad som man är och när sista låten var en spansk version av ”I will survive” var jag inte säker på att detta var fallet. Tittade ut och fick se ett dussintal svarta asgamar landa ute på plajan, svär att de kände lukten av svett, blod och annalkande död. Åsa var den smartaste av oss, hon betalade åtta dollar för en gång, medan det småländska blodet visade framfötterna hos Carina och mig som vardera tecknade oss för ett 10-kort à sextio dollar. 

För att ytterligen kröna denna smärtsamma dag bestämde jag mig för att vaxa benen. Det som den floridianska solen gör med ditt huvudhår, torkar ut det så man ser ut som ett skogstokigt troll, har motsatt verkan på övrig kroppsbehåring, D-vitamin är inte en myt. Jag började känna mig som en anabolstinn kulstöterska från det forna DDR och riktigt SÅG hur asiaten i walk-in-naglar-fötter, -vaxningssalongen sken upp i ett dollarstinnt leende när hon fick syn på mig. Efter en snabb titt på mina händer och fötter konstaterade hon: manjikul an pedikul mam? No, wax on, svarade jag. Hon var framme och fibblade lite på mina ben varpå hon eftertänksamt nickade: Oh ja mam. Därpå förkunnade hon att jag kunde komma tillbaka om en halvtimme, halv sju, ”mejk såm shåpping fölst”. Kul shopping på Publix, där jag redan tillbringat en timme idag men jag behövde faktiskt uppsöka posten som skulle ligga i närheten. Följde bara pilarna dit. Och kom till ett bostadsområde med enkelriktade gator, höll aldrig på att hitta ut. Frågade till slut om vägen och blev hänvisad till nästa avtagsväg till vänster, det där med att placera ut skyltar och pilar är inte heller amerikanarnas starka sida. När damen i luckan (postofficet var beläget inne på en mack, gissa det ni) såg att jag klev in genom dörren drog hon snabbt ner skylten med stängt på. Vid uppsökning av min mobil visade den två minuter i innan stängningsdags, men här såg man klart att posten är en offentlig förvaltning, har aldrig tidigare råkat ut för någon dålig service av privat karaktär i det här landet. Med näsan nästan smärtsamt i kläm åkte jag tillbaka till walk-in grejen och fick där vänta i tio minuter, sedan blev jag invisad i ett rum av något kufisk karaktär. Madamen försvann och kom tillbaka efter fem minuter; will jusst wass maj händs”. Visst, visst, tvätta på du bara, men det behövde ju inte ta den sju minuterna det tog innan hon dök upp igen, kände på vaxen och förkunnade: ”only tooo minits”. Efter fem minuter till var klockan fem i sju och om det var något Gud glömde vid sitt överlämnande av gåvor till mig så var det tålamod. Arg som ett bi, med blodsockernivå nere vid fotknölarna tågade jag ut från salongen, medan asiatdamen, som flög upp från en stol där hon börjat göra manikyr på en tjej som kom in 10 minuter senare än mig, högtidligt förkunnande: ”Nåuw I will do it”. To late madame, nu blir det vaxremsor på Publix och en smärtsam afton hemma istället. Aj på er!