patricianyberg

 Jorden har inte slutat snurra men väl harvat sig en runda kring solen, vi är tillbaka i Stockholm och därmed är cirkeln sluten och vi har fått en symbolisk OK-stämpel i rumpan, eller i bästa fall ett nytt visum i passet. Det första steget är taget på resans andra etapp, nämligen ett nytt år i USA. Som de skolpliktiga människor vi är har vi likt kineserna en helt annan tideräkning, åtminstone vad gäller årets början som för oss inleds med skolstarten den 23:e augusti. Det här året var vi ute i god tid och påbörjade arbetet med visum ansökan redan i mars via en amerikansk advokat som godmodigt tagit sig an vårt fall lika noggrant som en specialutbildad hund vid knarkroteln och till ungefär samma kostnad som uppstår vid utbildningen av dito.

Den nionde juni fick vi vårt efterlängtade bevis på att vi är accepterade som visumbesökare ytterligare ett år och samma dag genomförde familjen den obligatoriska omröstningen om var vi skulle tillbringa nästkommande 12 månader. Florida vann enväldigt, även om barnen efter en vecka i Sverige med sommarlov, inga läxor, sovmorgnar, lagom varmt väder, dagliga poolbad och en jämn ström av vänner och kompisar deklarerade att de tog tillbaka sin röst, NU vill de istället stanna i Sverige. Tämligen säker på att vi efter en vecka i Tampa kommer att få höra ”nu vill vi stanna här” fortsatte vi ändå arbetet med visumet, inte räcker det att vi fått bekräftelse från USA, vi måste dessutom upp till Stockholm för att visa upp våra trevliga anleten personligen. Givetvis var vi tvungna att först fylla i hela radängan på internet först, inklusive betygande att vi inte ska syssla med prostitution, knarkhandel eller pengatvätt. Fotona jag använde i fjor gick inte att ladda upp, tonern i skrivaren tog slut och är beställningsvara och halv tre upptäckte jag att 4200,- måste betalas in på bank, internetkvitto godkänns ej. Annars gick det relativt smärtfritt och tog bara sju timmar sammantaget.

Vis av erfarenheten stressade vi detta år inte ut till ambassaden för att där köa i timtal innan de ens öppnat, men klockan åtta var vi på plats på Djurgården tillsammans med ett 50-tal andra visumssugna och redan halv elva var vi därifrån, av dessa 2,5 timmar åtgick 2 timmar och 25 minuter till väntan. Vi satt där och lyssnade på, och irriterade oss över, en otroligt dålig högtalare som ropade upp namnen: Ändräjas Hjånsån, desk B, Danjäll Kråkvest desk A och Bört Najbög, det var ju vi det! Väl framme vid luckan insåg vi att det inte var ett dugg fel på högtalaren, damen bakom luckan hade däremot gott och väl passerat bäst-före-datum och av rösten och de nålfina rynkorna över läppen att döma kunde man ana sig till ett visst bruk av cigaretter, ungefär en 120 om dagen gissar jag på. Dessa nästan osynliga streck var för övrigt de enda som syntes i det vid första anblicken unga ansiktet, resten var skickligt dolda med hjälp av puder och fundation och ett icke föraktligt ingrepp av både kniv och botox (författarens gissning). Kinderna var äppelrunda och hade vissa likheter med min brasilianska zumba-kompis dito och en stor sjal var listigt virad runt halsen. Det axellånga, platinablonda håret kunde lätt fått vilken svensk, 18-årig modell som helst att bli avundsjuk och bakifrån i skymning skulle denna hårt arbetande ambassadörskvinna lätt  kunna tas för nämnda modell. Det som dock avslöjade hennes verkliga ålder var händerna, det är väl allom bekant att dessa kroppsdelar inte är påverkbara för kirurgiska ingrepp i kosmetisk mening och därför alltid är den grymma ålderns ärliga sanningsspegel, i detta fall pekade spegeln på en sisådär 70 plus. Minst!

Trots att vi hade svårt att höra frågorna från denna sagan-om-ringen-röst och ett flertal gånger fick fråga om, tog det som sagt bara fem minuter vilket senare på dagen gav oss gott om tid att avnjuta en lunch med härliga Kim som ju bor i Stockholm. På söndag är det enligt barnmorskans beräkning dags för Doran (arbetsnamn på bebisen) att se världens ljus men inte utan en viss avundsjuka kunde jag konstatera att Kimans mage var obetydligt mindre än min egen efter att jag i normala fall intagit dagens första mål i form av en minimal tallrik yoggi med linfrö. Eftersom jag idag dessutom intagit frukosten på ett särdeles lyxigt hotell med därtill hörande frukostpolicy, var jag just idag en rätt trolig kandidat till titeln ”snart-dags-att-föda” med den skillnaden att min mage var varken söt eller charmig och dessutom inte innehåller varken något levande eller något som för väsen om man nu inte kan räkna med att snarkningarna kommer från detta håll och enligt Tommy är dessa mer högljudda än vilken kolikskrikande bebis som helst.

Hemresan back to Halland inleddes med ett dundrande åskväder med tillhörande blixtar vilket ledde till en viss försening, tankningen gick nämligen inte att utföra, kände dock att detta var en helt godtagbar försening, positivt tänkande, att få bränslestopp någonstans mellan Örebro och Jönköping känns inte lockande, framförallt inte när man befinner sig några tusen meter upp i luften.

Nu återstår lite mer än en hektisk vecka till vår långa flygtur men väl där hoppas jag få tid och skrivlust att fortsätta bloggen och därmed ge er en chans att följa ett svenskt Nybyggar/Nybergar liv i modern tappning och låter inte detta lockande kan ni ju alltid plocka fram era gamla Lucky Luke serie album för att se hur western erövrades eller sätta på de gamla video-banden med Invandrarna, väl mött!