patricianyberg

Väskorna stod packade, invägda på grammet med militärisk noggrannhet till prick 23,5 kilo stycket (eller lite mer), huset var städat (nåja), adjö var sagt till de flesta av vännerna, köttfärslimpan var käkad hos farmor, gräsmattan klippt, brödet skuret i skivor, ostskalken led mot sitt slut och vi låg med gympaskorna på i startgroparna för färden västerut, bara sista listan kvar, de kända fyra P:na.

P-piller, check, är ju kört för länge sedan i vilket fall som helst, Pengar, yes, visakortet är laddat och väntar på att tömmas, Piljett, ja-ja, Swansons gör ju alltid sitt jobb med berömmelse godkännt och så Pass…. PASS!?! Just det, inväntade torsdagens post innan vi ringde ambassaden och givetvis var det en knapp som skulle tryckas på och första tidpunkt för denna avtryckning var fredag morgon, tack för det. MEN vi kunde ju skicka ett ombud att hämta ut passen och som av en ren lyckoträff och ödets ingripande var Peter och Birgitta på väg till Stockholm och infann sig punktligt klockan tio på den amerikanska ambassaden där de utan problem kvitterade ut våra pass, inte som ombud utan som oss, vakten vid gaten var nämligen helt övertygad om att Peter var Tommy och Birgitta var jag, kan mycket väl förstå att en arab i burnus kan se likadan ut som vilken annan muslim som helst i deras passkontroll, vilket som vanligt får mig att misstänksamt snegla på alla män med huvudhåret i knut och med byxgrenen hängande vid knäna. Inte rasistiskt, bara misstänksamt begrundande vad de egentligen gömmer i den där grenen och då tänker jag på explosiva varor, men jag dömer ju ingen. Fast om jag nu får välja sitter jag ju hellre bredvid en snygg skotte klädd i kilt, inte mycket som går att gömma där inte.

Birgitta mer eller mindre avkrävde en ed utav fantomenmässiga mått av tjänstemannen på närmsta postkontor för att de skulle garantera att brevet verkligen skulle vara framme med direktutkörning på lördag, senast klockan 12, och blev vederbörligen lovad att så var fallet. Lördag klockan ett hade vi inte fått något kuvert och var lätt svettiga men postens kundtjänst hade klara direktiv: Brevet befinner sig någonstans mellan Stockholm och Laholm på en bil, ett plan eller möjligtvis en lastbil, något mer precist svar kunde de inte avge och inte heller en tidpunkt när vi kunde förvänta oss att få det. Men hallåååå, vad ska man ha en kundtjänst till…?!? Lyckligtvis så stängde de klockan två så vi slapp reta oss mer och när vi försökt verkligen allt, från att Anne-Lie ringde sin chef på posten för att få en direktkanal till någon som kunde hjälpa oss till att Tommy åkte till postterminalen i Halmstad och iklädd keps och solglasögon i det närmaste försökte göra inbrott, klättrande över staketet och filmad av deras videoövervakning, så insåg vi att loppet var kört och avbokade söndagens biljetter.   

Men inte någon stor förlust utan att det medför en liten vinst, eftersom tom toapappret var uträknat att räcka till söndag morgon blev jag tvungen att göra ett sista besök på Maxi, man vill ju inte riskera att stå utan denna livsnödiga ingrediens, men livsmedel slapp jag minsann köpa in eftersom jag på nämnda ställe träffade Caroline som på stående fot bjöd hem oss på middag och vi tillbringade en supertrevlig lördagskväll hos dem. Dessutom gick jag ut i skogen på söndag förmiddag och plockade tre liter kantareller och två liter blandsvamp vilket resulterade i en väldigt god förrätt med smördegsbotten, gula kantareller, havskräftor och en liten skvätt löjrom vars smaker verkligen gifte sig och endast överträffades av den grädd- och dill-stuvade sillkremla jag nödbromsade för i dikeskanten på eftermiddagen.

Fick mig en trevlig pratstund med Carina också, över skype, inte mitt förstås, det har jag ju aldrig på, men genom Alicias. Fredrik hade problem med att starta upp vår kyl och frys, typiskt manlig mackapär, fanns ingen knapp för att sätta på, utan man får helt sonika trycka in sladden. Däremot hade han, Fredrik alltså, glada nyheter att komma med, vi har inte längre en orm instängd på pation, numera har vi TVÅ, en stor och en liten, undrar var de andra ormungarna gömmer sig? Förmodligen bakom grillen vilket jag hela tiden misstänkt vara ett riktigt ormbo.

Nej, nu återstår bara väntan på morgondagens post och Guuud, jag vill inte läsa rubrikerna i Hallandsposten, ”59-årig egen företagare filmad under åverkan på statlig egendom” och ”trots vissa maskeringsförsök finns ingen som helst tvekan om mannens identitet då han är en känd profil i Mellbystrand”, stoppa pressarna! Fast jag hade ju gärna sett videon när Tommy klänger över staketet, he-he, men ännu hellre hade jag sett kuvertet med våra pass, håll tummarna för oss och fortsättning följer!