Skrivkramp
”Ska du med på zumban imorgon?” var ingen fråga när vi anlände i onsdags kväll utan Carina förklarade käckt att kvart i nio imorgon blir jag hämtad av Åsa och då ska vi svettas! Jo, det kan du tro, här sitter jag som ett kolli, blev ett pass i morse också och några hjärntrådar måste tydligen fungera, för trots att jag inte kan känna mina armar i allmänhet och mina biceps i särskildhet, fungerar faktiskt fingrarna, annars hade det ju varit svårt att trycka på tangenterna. Efter 10 veckor i Sverige med regelbunden träning, zumba en gång, simning varje månad en halvtimme i juni och en i juli och raska promenader till brevlådan och bildörren befinner jag mig i kondition och form som en konservburk, inklusive de där vecken på sidorna som så tjusigt döljs under pappersetiketten på burken men som inte är lika lätta att dölja på den mänskliga kroppen.
Möjligtvis kan det också vara skrivkramp, tjejerna har fått hem tjogtals med papper som ska läsas genom och undertecknas och så många nya regler att vilken lärare som helst i Sverige hade bleknat. I Antonias klass finns ett nytt system med ”Pride-pengar” som utdelas om man gjort särskilt bra ifrån sig, eller uppfört sig med beröm godkänt eller om läxan är gjord och plannern undertecknad som ger dem belöning i form av pengar som kan användas till lärar-shoppen eller till en terminsavslutande auktion. I motsvarande mån kan eleven även få böta om han eller hon uppfört sig illa, hårda pix. Tommy påstår att det är mina Gestapo-gener (finare ord för mitt tyska arvsanlag?) som gör sig gällande när jag gillar de här systemen, själv tror jag mest att ungarna nog faktiskt kan lära sig något av det.
Alicia kom hem med en inköps lista lång som en sämre novell av någon indiskt Nobell-pristagare så efter middagen tillbringade vi en och en halv timme på Walmart, länge leve dygnet runt öppet tider. Det var allt från pennor och papper och pärmar och saxar till näsdukar, häftklamrar, handtvätt och skyddsglasögon, tyckte vi kom rätt billigt undan med 122 dollar.
Som vanligt tråkigt att lämna släkt och vänner hemma men när vi väl klev in genom dörren på Malakai Isle kände vi oss som hemma och av våra nyfunna vänner här, zumba-kompisar och grannar blev vi mottagna som den sedan länge sedan försvunna sonen. Kort sagt, skönt att vara tillbaka och inte ens det faktum att det är 28 grader varmt klockan tio på kvällen kan förstöra det, även om jag får sitta med fötterna uppe på en stol nu när jag sitter här ute på pation och skriver, har fortfarande inte hittat de där ormarna…..
