patricianyberg

Nästa vecka är det FCAT, dvs en slags nationella prov som ligger till grund för om barnen ska flyttas upp till nästa årskurs. Dessutom ligger de tydligen också till grund för hur skolan ratas, vi är ju en A-rated skol och har en del att kämpa för, vilket tydligt märks. Har förstått att även lärarnas löner sätts efter detta, eller i alla fall efter ratingen på skolan, vilket gör att allt hänger ihop.

Detta har inneburit hårddrillning de senaste veckorna, läsning, skrivning, stavning, matte, science, ALLT.  Science är verkligen en pest, beskriva kretsloppet för jordens stenar, två sidor, fast matten ligger inte långt efter med tvåsiffriga divisionstal  och om täljaren är så här är nämnaren så här och det blir en rest på tre vad är då kvoten? Naturligtvis görs inte saken bättre av att matte inte är det ämne Antonia är bäst på och tålamod är inte det ämne jag är bäst på. Det är ju HELT UPPENBART vad svaret ska bli men hon ser inte det direkt, konstigt, ska prata med Anna om detta, vill minnas att hon var i samma kategori och hon lyckades minsann bli mäklare utan att kunna räkna ut restprodukten av 13/229 i huvudet.

Det är också övning inför uppsatsskrivningen i nämnda prov, ”ge ditt barn 5 minuter till planering att skriva om ”något jag är stolt över”  (en fyrdelad sida som ska fyllas med olika faser), sedan ytterligare 40 minuters skrivtid, ge en varning 10 minuter innan tiden går ut”. Den ska vara på två sidor, litet radavstånd och med prydlig text. Måste nu, kära läsare, påminna er om att hon är tio år och går i fyran! Har ett svagt minne av uppsatsskrivningarna på gymnasiet när vi sammanföstes i matsalen för att under tre timmar skriva om ett ämne som vi fick välja från fem alternativ och jag minns fortfarande att radavståndet var väldigt stort, jag brukade lyckas fylla en sisådär sexton sidor. Vilket väl inte förvånar någon som läser den här bloggen…..