patricianyberg

Vilken totalt crazy day, men idag har vi lärt oss ytterligare om det amerikanska systemet, om vi så ville eller inte. Jag hade bestämt mig för att ta det riktigt lugnt idag, den där envisa förkylningen vill inte släppa, huvudvärken håller på och jag känner mig allmänt kass, så vila är väl bra då. Halv elva sms:ar vår granne Yain, en jätterar ensamstående tjej bördig från Venezuela, med en fyraårig son och frågar om hon får låna några kvadratmeter av vårt garage. Eftersom vi bara varit här i fyra månader har vi inte lyckats fylla det med dessa oumbärliga grejor som man bara inte kastar för att man kommer att behöva dem dagen efter så visst, inga problem. Tommy gick över för att höra om hon behövde bärhjälp men kom snabbt tillbaka efter tio minuter.

Yain skilde sig för två år sedan, jobbar som lärare för 10 dollar i timmen och har sedan dess inte betalt vare sig ränta eller amortering på huset. Likt en struts har hon ihärdigt stoppat huvudet i sanden vid varje brev som kommit från banken, det sista lusläste Tommy för att se om det fanns några kryphål, men det förklarade att hon skulle flytta snarast, gjorde hon det inom en månad och lämnade huset städat och i ordning skulle hon få 3000 dollar, inom två 2000 och inom tre 1000. Märkligt system tyckte vi men det skulle få sin förklaring. Mannen i mitt liv besitter som en av sina tillgångar förmågan att läsa ett avtal och hitta alla kryphål som finns, men detta gick han bet på och kunde bara råda henna att låtsas som om hon varit bortrest, eftersom svarsdatum gått ut, ta anbudet och därmed inkassera 3000 pix. Tyvärr lyssnade hon inte på det rådet och igår kväll kom hon hem och hittade en lapp på dörrens som upplyste henne om att hon skulle lämna huset senast klockan sju på morgonen den 5 januari, annars blev hon utvräkt med sitt pick och pack på gatan.

Grannen mittemot, Kathleen, som vi vinkat på i fyra månader, fick vi nu tillfälle att träffa på nära håll, eftersom hon åtagit sig rollen som säljare av pinaler, ALLT las ut på blocket, kyl, frys, köksinredning, lampor, fläktar, dörrar….och telefonen och mejlen gick varm, hela dagen. Vi har varit inne i detta välskötta hus förut och imponerades av dess fantastiska planering, färgsättning och välbehållenhet och blev smått chockerade av hur allt försvann, likt en gräshoppsinvaderande parasit, gardinstänger plockades ner, dörrar och beslag försvann, köksskåp demolerades och t o m inredningen på toaletten monterades ner och då den inte såldes, placerades den i grannens garage för senare försäljning. Därav bankens generösa anbud, bättre att ha ett komplett hus till försäljning och lägga ut 3000 dollar än ett totalt demolerat hus.

Själva steg vi in som hjälpande medmänniskor och packade ner i lådor, som det inte fanns så många av, sedan blev det plastpåsar, förpackade, märkte och bar över till vårt garage och grannens hus där de tillfälligtvis ska inhysas. När jag fyllde 30 hade jag flyttat över tio gånger i mitt liv och bestämde sedermera att flytten till Mellby skulle bli den sista. Vi har ju inte heller direkt flyttat, men packningsjobb har vi ju haft, först hit till Florida, sedan tömma morsans hus och så nu detta, nu skulle det inte bli mer packning på ett tag. Slogs dock av en lätt dejavu känsla när jag befann mig i Yains garderob och blickade ut över de oändliga hyllmeter med kläder som denna inhyste. I september hade jag kunnat svära på att mammas samlardille var det värsta jag någonsin sett, men här och nu liksom där och då var allt i perfekt ordning, alla kläder strukna till perfektion, hängda och sorterade i färger och sorter, men lilla mor kom trots sina 61 år ändå på andra plats när det gällde massornas mångfald. Kunde inte motstå att räkna skorna och kom upp till inte mindre än 101 par, och då fick jag inte med de som stod i hallen. Det fanns 57 handväskor, nej jag skojar inte, och tröjorna var travade i 40 cm högar i minst sex hyllmeter. Tommy trodde knappt sina ögon och jag fick honom att inse att jag är högst begränsad i mina inköp och att 10 handväskor i garaget hemma i Sverige är nothing.

Efter åtta timmars bärande och packande känner vi oss rätt slut fysiskt men jag vet inte om den psykiska tröttheten är värre, se hur Yain kämpar för att vara glad inför sin son, trots att de nu är hemlösa och hon inte tjänar tillräckligt för att hyra någon hyfsad bostad i närheten eller efter att se hur människor kommer dit och lägger skambud på handtag, dörrar, fastklistrade speglar på toaletten och hur snikenheten lyser ur ögonen för att komma över något till direkta skampriser, helt vidrigt.

Sen rimmar det ju illa med att ha hyllmeter med väskor och skor men inte betala sina amorteringar, men så typiskt med det amerikanska sättet att se saker och ting. Visa upp en fin fasad, ha en fin bil, fixa dina naglar, det är ju saker som syns, men om du inte betalar ränta och amortering kommer inte att synas förrän sheriffen står där med ett anslag på dörren, lev i nuet…..