patricianyberg

Sista halvan av Sverigebesöket fortlöpte i samma takt som den första om den nu inte eskalerade lite på slutet. Kul att komma hem, men tråkigt att inte hinna träffa alla som man vill, även om man ligger i. Fick ju ett litet bakslag i en rejäl förkylninng med efterföljande bihåleinflammation också, annars hade vi kanske kunnat klämma in lite till. En välkommen bonus var långväga besök från Dalarna, Uffe och Rebecca tittade ner för en snabbvisit och hann med oss ute på västkusten också, kul, inte så ofta man får träffa svåger och svägerska annars.


Rebecca och Farmor på stranden, 15 minusgrader, men Dalabon tyckte förstås bara att det var lite "friskt" ute.


Kylan och vattnet skapade fantastiska formationer i vattenbrynet.


Is, is, is....


Svensk vinteridyll?
 
Andy förärade oss också med ett besök till, huvudanledningen var att vi skulle få träffa hans flickvän Lena, tänkte skriva nya, men det är inte så nytt längre, så är det ju när man har "barnen" på avstånd. Blev ännu en jättekul kväll, även om Tommy och Lena säkert fuskade när vi spelade spel, hur  skulle jag och Andy kunna förlora när ämnet är mat?  De förmodade känslorna att man ska avsky sin svärdotter stämde definitivt inte in och när hon berättade att hon skulle ha en svart klänning med vita prickar på begrep jag ju en av anledningarna till att jag gillade henne. 


En grann, småländs grebba, beskrev Andy henne första gången, stämde ju bra. 


Nyfriserad och slätrakad, snyggt!

Fredagens Nyårsafton var givetvis en riktig höjdpunkt, är ju alltid kul att duka fint, fixa god mat och klä upp sig lite. Smart nog har vi de senaste åren börjat dela upp tillagningen så vi hade bara varmrätten att bekymra oss om. Tommy hade som vanligt sitt ovärderliga uppdrag i köket, ta hand om disken, medan jag stod för de mer kulinariska inläggen. Det blev lyckat, hur skulle man kunna misslyckas med hjortfilé, rödvinssmör, selleripuré och en, självbedömd, fantastisk murkelsås i rödvinsfond? Har alltid funderat över de där knepiga japanerna som gladeligen riskerar livet genom att käka sin blåsfisk, men med tanke på hur giftiga murklor är och med vilket begär man slukar dem börjar jag få lite mer förståelse för våra sneögda vänner.

Som vanligt går sådana kvällar alltför fort och innan vi visste ordet av var det dags att smälla av rakterna. Lättare sagt än gjort, äntligen hade temperaturen lämnat minus-kallt-så-in-i-norden temperaturen, för att istället ersättas av blåsigt-så-in-i-----väder. Vi kunde med nöd och näppe stå käpprakt upp och champagnen nästan lyfte på vägen från flaskan till glasen. Vår gaständar kämpade förgäves när stubinerna skulle tändas men till slut kom Magnus på den intelligenta ideén att använda gasolbrännaren som paret Swansons omtänksamt nog tagit med för att bränna sockret på creme brülen. Låter som ett livsfarligt upptåg, vilket det antagligen också var, men äntligen kom grannlåten upp i luften med tillhörande smällande och gnistrande, en mycket lyckad nyårsafton, precis som vanligt!



Birgitta snittar med hummer och blomkålspure gick inte av för hackor. På bilden Ylva, Mange, Birgitta, Peter, jag och Tommy.


En riktig man klär i allt, även förkläde, smoking och hatt, men nej...

priset för kvällens huvudbonad gick faktiskt till Monica.

Ylva och Tommy i väntan på varmrätten


Efterrätten gick inte av för hackor den heller, men Ylvas estetiska upplägg minskade något när hon släppte loss Alicia och Emma (och Peter) med sockerglasyrtuberna.

Förståndiga flickor klär sig varmt när man ska smälla rakteter

Nejdå, det är lugnt, bara Pommac i Emmas glas

Alicia var kvällens hovfotograf och som vanligt kommer denna aldrig med på bild. Mitt hopp står till Mange som är lika flitig fotograf som kommentatör.....


Gott Nytt År alla, eller god fortsättning heter det kanske.