patricianyberg

Vi är visserligen hemma nu, men jag känner att jag i mitt upplösta tillstånd nog inte fick med allt om sjukhusvistelsen, så det måste nog bearbetas lite mer. För det första var det lite intressant när man anlände till akutmottagningen, i Sverige är vi vana vid en stor skylt på dörren där det står ”All användning av mobiltelefoner förbjudet”, här stod det ”All införsel av alla slags vapen strängeligen förbjudet”, samt en liten skylt under ”Alla slags droger förbjudna”.  Fast när man tog en titt i väntrummet såg det faktiskt ut som om det var lite si och så med överträdelserna av just dessa två skyltar och vi kände oss väldigt blonda i just detta väntrum.

För övrigt kan jag bara säga att den amerikanska sjukvården är över all förväntan, fick någon slags de ja vu och kunde höra hur läkarna i Sverige sagt ”ja men ta två alvedon och är det inte bättre imorgon så kom igen på måndag”. Säkerligen högt orättvist, men drabbades av ungefär samma känsla när jag undrade hur länge vi skulle vara kvar och svaret blev ”så länge hon behöver det”. Kändes definitivt inte som om vi blev utslängde p g a platsbrist när 97% av sängarna var tomma och inte som om de behövde bli av med oss utav kostnadsskäl heller då vi faktiskt betalade a la minut på detta ställe. Har för övrigt inte fått sluträkningen ännu, de blev lugnade då de hörde att vi ägde ett hus och inte tänkte sjappa till Sverige vid första bästa ögonblick, medbringandes både sjukhussäng och droppställning.

En annan tankeställning jag fick mig, var när en av tjejerna i receptionen visade mig ner till cafeterian, det visade sig att hon var volontär och frivilligt och gratis jobbade på sjukhuset varje söndag. ”Det ger mig perspektiv på min tillvaro och jag kan se hur bra jag har det” var hennes kommentar när jag frågade varför hon gjorde det. ”Jag kan ju inte göra så mycket, bara svara i telefon och så, men då kan ju i alla fall sköterskorna ägna sig åt sitt jobb och patienterna”.  Beundransvärt tycker jag, i Sverige gör vi ju också mycket frivilligt och oavlönat arbete, men oftast är det förknippat med barnens aktiviteter, administratör i fotbollslaget eller medlem i lokala skolstyrelsen, något så osjälviskt som att jobba en söndag på ett sjukhus skulle aldrig falla mig, eller många andra svenskar heller tror jag, in.

Nog om amerikansk byråkrati, Alicia mår mycket bättre nu, är uppe och går utan alltför stora besvär och inatt sov vi två som små klubbade sälar i 12 timmar, väldigt välbehövligt efter flera halvdana nätter. Tråkigt nog försvann ju helgen som vi minutiöst planerat för tillvaron tillsammans med Lena och Andy, men de var ju modiga nog att ta tillfället i akt och besöka Busch garden, inte själva, utan i sällskap med två 10-åringar, Antonia och Alva, på söndagen. Tommy ringde mig under nämnda dag för att utröna var årskort, regnkappor (till vattenattraktionerna) och allergitabletter befann sig under dessa timmar då jag ej var tillstädes. Med tanke på att han inte kan hitta mjölkpaketet i kylskåpet under noggranna anvisningar blev jag inte särskilt förvånad över att han varken kunde frambringa vare sig årskort eller regndon, men däremot lyckades han hitta den ask från svenska apoteket som innehöll Antonias allergitabletter. Vid kvällens något sena middag framkom det att allergitabletterna inte hade hjälpt ett dugg ”de rosa som jag får av dig mamma är mycket bättre än den vita jag fick av pappa”. Vita!?! Vi har inga vita allergitabletter. Vi har också bara två förpackningar från ett svensk apotek, det ena är märkt ”För Antonia Nyberg, en styck mot allergi”, det andra är märkt ”För Patricia Nyberg, en styck vid högt blodtryck"....