patricianyberg

Har fortfarande lite svårt att smälta det där med oglamorös, för bara några år sedan arbetade jag som ett företags ansikte utåt och var jämt och ständigt fräsch, iklädd snygga klänningar och läppstift och var befinner jag mig nu? I kortbyxornas paradis och det är ett rent under om jag uppträder i något annat än dito underkroppstyg och något av mina tre favoritlinnen som överklädstyg. Fick mig en ny påminnelse om detta idag när vi var på IP (International Plaza, ett groteskt stort köpcenter med alla märken man bara kan tänka sig till salu) för att inhandla en Ipad ver 2 till Bengtsson/Alltorp. Dessa var givetvis slut, ”Men ring ikväll så kanske ni kan komma hit imorgon och köpa en”, dessa senare ord från en försäljare som inte verkade vara helt vid sina vätskors fulla bruk, eller möjligtvis var han bara full av något annat preparat. Hade dessutom oförskämdheten att påpeka min hudton ”You look like a lobster”, vilket jag efter gårdagens soltripp på bryggan var mycket väl medveten om men inte hade lust att bli påmind om.

Efter denna misslyckade inköpsrunda tillbringade vi närmare två timmar på en lunchrestaurang vid namn BRIO, väldigt Svenskt nostalgiskt, med att inmundiga en i närmast perfekt lunch, tänker inte ens försöka beskriva innehållet för jag känner att snålvattnet börjar rinna vid bara tanken men bruschettan till förrätt var så perfekt komponerad med marinerade räkor, tomat, rostad paprika och peparoni att den kunde fått en italienare att gråta. Tommy lyckades nästan få den så uppenbart italienskfödda managern att gråta när han ihärdigt fasthöll att han inte fått ens tillnärmelsevis så god lasagne i Italien någon gång, den stackars mannen försökte ihärdigt påpeka att det här var amerikansk italiensk mat, men min man var helt okänslig för det europeiska köket och lovorden haglade över det mästerverk han just då hade framför sig på tallriken.

Jamen nu slant ju pennan igen, oglamoröst var ju ordet och det blev jag raskt påmind om när vi traskade ut från gallerian, genom Dillards och inte mindre än två butiksbiträden överföll mig men vädjan om att ”Vi har gratis sminkning just nu”. Samtidigt lät de blicken vandra från mina oblekta hårrötter ner till mina med cerat försedda och ofärgade läppar, men en min som om jag överträtt deras tröskel med hundens bajspåse i högsta hugg. Överkänslig som man är blir jag jäkligt irriterad på sådant, tittade ner på dem (inte lätt när man är bara en och sextiosex lång) längs näsan och snäste ett engelskt ”No thankyou” för att riktigt visa mitt missnöje, såg inte människan att jag faktiskt hade mascara på ögonfransarna och borde inte solbrännan gått som rouge? Vissa människor har ju bara ingen stil!

Min glamorösa faktor befann sig alltså någonstans mellan minus tre och minus ett på en skala från ett till tolv när jag senare under eftermiddagen skulle åka iväg till ett möte angående FCAT på Antonias skola. Med tio minuters stylingtid bedömde jag att en hårtvätt inte var att tänka på samt att den enda frisyr förutom hästsvans som är acceptabel med otäckt, otvättat hår är en svinrygg, en genväg som jag lärt mig sätta upp med endast två hårklämmor, bra känsla och någorlunda tålamod som verktyg. Blev sådärbra idag också men tillsammans med min sjuttondollarsklänning från Marshall, ett diskret stänk av Victorias Secrets magnoliadoft och några fusksmycket från Tiffanys såg jag rätt glamorös ut. Visserligen hade jag platta sandaler, men några gränser måste man ju ha, visst, de är stämplade DKNY i botten men innehar inga som helst klackar, skulle jag tvingas gå runt i tolvcentimeters klackar hade sedlighetsroteln antagligen spärrat in mig på ett hem för avvänjning för länge sedan.

Som vanligt var vi sena men jag gleeed in i skolan, snofsig som bara den och platsade direkt in…. som en j-k-a diva…. eller något annat…. eftersom alla andra var klädda i jeans och t-shirt… och jag försökte låtsas som att jag är en helt normal svensk uppklädd i klänning och svinrygg och HUR kunde jag bara komma på den tanken….?