patricianyberg

Jaha, här festas det minsann tänker ni nu förstås men så väl är det inte, vi sliter som vanligt i vårt anletes svett, framförallt är det rejält svettigt nu när det är 28 grader varmt ute så vi blev faktiskt nödgade att sätta på air conditionen igen. De här 11 shotsen med förde ingen större glädje, däremot en hel del ont i armarna, aha, tänker ni då igen, träningsvärk av att dricka shots, amatörer! Fel, fel, fel som Brasse brukade säga för shots här är nämligen sprutor och det var ett ytterst gammalt, dåligt samvete som idag tillfredsställdes, i inte mindre än ett år har det dagligen blinkat till på min dataskärm så fort jag öppnat den, ”ta sprutor på barnen”.

I fjor, i kaoset när vi landade , köpte hus, skrev in ungarna i skolan, gjorde läkarbesök, möblerade och fixade ALLT som behövdes fixas myglade jag bort det där med sprutor. Visserligen kräver skolan ett intyg på vaccinationer men som den fullfjädrade förfalskare man är fixade jag till ungarnas gamla kort med några lätta tilläggsdatum, enligt svenska normer har de tagit allt, bör väl gälla här också, dessutom skulle vi ju bara vara här ett år och sedan tillbaka till de trygga svenska normerna, så då så. Men Alicia missade ju sin röda hund spruta som man tar i sexan och dessutom är det dags att ta Gardasil, mot livmodercancer mm, så med detta som lockbete fick jag även med Carina och Ida på sejour till vaccinationskliniken.

Vi bestämde oss för att åka tidigt på morgonen, de öppnar klockan åtta och i vanliga fall har vi 15 minuter dit men med morgonens rusningstrafik beräknade vi att 30 minuter skulle vara mer lämpligt, varför vi lämnade Cory Lakes grindar vid halvåtta tiden.  Eftersom vi visste precis var vi skulle tog vi inte med oss några instruktioner, adresser eller telefon nummer. Två timmar senare hade vi varit inne på tre olika ställen och kört en sådär 10 mil och inte kommit en millimeter närmare några sprutor, förutom dem som antagligen fluerade med otäcka substanser i röret,  i de slumområden som vi med jämna tillfällen lyckades förirra oss till. Tjejerna i baksätet var hela tiden övertygade om att vi när som helst skulle bli skjutna, men kunde ändå inte låta bli att fotografera objekten som de ansåg skulle bli våra banemän. 

Till slut fick Carina snilleblixten att ringa skolan och efter att vi fått adressen tog vi oss dit på 10 minuter och hamnade i ett rätt mörkt väntrum, och då syftar jag inte på ljusnivån, och började så smått fundera på om det ändå inte varit rätt billigt att betala de där 70 dollarna för sprutorna som det kostar på en walk in clinic, men nu var vi ju här.  Jag visade fram min nu, med sanningshalt till 100%, vaccinations lista från Sverige och beställde dessutom Gardasil för Alicia. Hade på förhand räknat ut att hon skulle ha tre sprutor och Antonia två, Ida behövde bara ta en eftersom hon kompletterat när de ansökt om grönt kort. Damen bakom disken tittade på Antonia och tyckte att även hon skulle ta Gardasil, det kan man göra från tio års ålder här och med tanke på att den är rätt dyr i Sverige och inte kostar en spänn här tyckte jag det var en ypperlig idé. Det tyckte dock inte Antonia som i bästa fall inte ville ha några sprutor alls och i sämsta fall var psykologiskt inställd på två. Till slut slog Carina till igen, vad gjorde jag utan henne, och lockade med ett McDonalds besök om hon tog den och då gick det bra, välsignat vare hot och mutor.

Sen vet jag inte vad som hände, Ida fick sin shot på två minuter och vi hade numret efter och blev invisade och fick vänta en och en halv timme, men till slut blev Antonia placerad på en stol och en storvuxen dam visade mig protokollet där det stod att de flesta av de svenska vaccinationerna inte gällde längre så nu skulle hon ha sex shots. Just där och då rusade Antonia skrikande upp från stolen, rundade smidigt den storvuxna, det var väl en tre-meters båge och tog sikte på utgången, utskjuten som en kanonkula och endast 13 års moderskap kunde förklara den reflex varmed jag i det närmaste lyckades tackla henne och återbörda henne till ursprunglig plats. Med gemensamma krafter fick vi henne lugn och sen var det en piece of cake, de har en helt annan teknik här, istället för att långsamt spruta in vätskan är det mer som ett blodprov i fingret, fast i armen, plupp, plupp, plupp, på en minut var tre tagna, byta arm och så en minut till och det var klart. Alicia kom undan med fem sprutor på en sammanlagd tid av 90 sekunder, måste vara nytt rekord, inklusive att det hanns sättas på fem små runda plåster på armarna.

Efter lång planering, smussel in i det sista, slagkraftigt meddelande idag på morgonen, upprätthållande av gott humör under väntetiden, tackling och psykologisk dämpning i slutsekunderna var det nog jag som var mest lättad när det hela var över. Eller över och över, i slutminuten tog damen fram papperna som förtäljde att vi måste göra vissa kompletteringar, tre sprutor var till. Om en månad….