patricianyberg

Helgen blev precis så full av aktiviteter som jag tidigare beskrev men Åsa följde med till en intressant information på King highschool där jag blev helt övertygad om att detta måste vara det enda alternativet till vidare skolgång för Alicia om vi nu stannar kvar. Det är ett IB program som genomförs med exakt samma undervisning på alla de 3000 skolor som finns runt om i världen, bl a i Halmstad och efter slutförd utbildning är de godkända eleverna nästan garanterade en collegeplats med stipendium. Vi åkte ståndsmässigt dit i Åsas porsche, vilket fick mig för första gången att träffa vår svarta granne några hus bort, han knackade på bilrutan och undrade om hon var nöjd med sin bil och såg väldigt intresserad och trevlig ut. Min dodge ägnar han inte minsta blick åt och hälsar inte ens när vi möts.

Tommy fick ta Alicias fotbollsmatch som slutade 1-1 och dessutom med att motståndarlagets tränare klappade om Alicia och sa "du gjorde det minsann jobbigt för oss", på engelska förstås. Jag var med och tittade på Antonias match som slutade 2-3, de låg under 2-1 men vände det i slutminuterna och sedan fick vi stressa hem till vår gatufest. Blev en kul eftermiddag/kväll med mat från all världens hörn, vet inte hur många länder som är representerade på gatan, men många är det. Den enda genuint äkta amerikanskan hade lagat macaroni and cheese, säger allt om vårt nya lands kulinariska förmåga. Själv hade jag gjort en potatissallad på de minsta potatisar jag hittade, morötter, färgat couscos och en massa andra grönsaker, blev poppis och jag tradade allt överblivit mot Georges paella, det räckte och blev över till middag ikväll.


Francine och George, kolla hennes naglar, hon gör dem efter året runt händelser, nu var de orange för Halloween.

Några fler glada medlemmar av Malakai-gatan

och några till.

Barn och ungdomar stannade kvar och spelade fotboll halva natten, Tommy och jag drog oss ner mot clubhuset där de hade fine art and wine kväll, smart kombination, när vi gick därifrån hade vi provat en massa vin och dessutom köpt två tavlor. En av dem med motivet en stor sköldpadda, inte alls Floridianskt och en målning i svart och vitt, vem valde den tro? Konstnären själv levererade dem hemma hos oss och fick i gengäld en check, hon trodde knappt sina öron när vi kom med frågan, vad är det för fånar som GÅR till en utställning, det var ju säkert en kilometer! Det faktum att vi konsumerat en hel del vin under kvällen spelade ingen som helst roll, finns ingen som undgår att ta bilen pga av det lilla faktumen med en någon hög promillehalt i blodet.

Idag var det ju som sagt flyguppvisning och åtta timmar gick åt till detta event. Tror man måste vara man för att gilla något sådant, Francine och Norm åkte med oss och den senare och Tommy var väl i extas, medan vi andra hellre kunde tillbringat nämnda tid på stranden. Alltså, flygplan får jag mer än nog av vid våra resor över atlanten, att de sedan flyger upp och ner eller snurrar runt får mig bara lätt illamående. Dessutom tog det oss en timme och en kvart bara att komma ut från parkeringsplatsen, totalt slöseri med tid. Men väldigt amerikanskt med nationalsång och stånd med hamburgare och hög musik och en allmän stolthet över sitt land som jag finner väldigt tilltalande.

Alicia med någon pilot

Alva och Antonia med två piloter, oerhört pinsamma föräldrar tyckte alla barnen.

Det här ser man väl att det är fallskärmshoppare som släpper ut röd rök. Tog en massa andra bilder på plan också, ser ut som bilder på himlen med en flugskit på.

Dagens längsta kö gick till hoppställningen, här Alicia och Antonia, Alva hoppar till höger, det tog två timmar att kommar fram för fyra minuters hoppande.