patricianyberg

Är ett, som alla vet, gift som sprutas in under huden för att förlama nervtrådarna och därmed få huden att dra ihop sig och utjämna de små rynkor man nu kan ha åsamkat sig i levande livet och som i bästa fall kan få dess ägare att känna ett livsbejakande intryck i form av små söta skrattrynkor eller i sämsta fall att känna sig gammal i form av rynkor helt rätt och slätt.

I Sverige är det ännu ett visst hysch hysch om botox men jag är starkt övertygad om att även detta fenomen kommer att sprida sig som en lika naturlig händelse som att intaga hamburgare till lunch eller att sockersöta sina popcorn eller att färga slingor i håret eller vaxa benen eller…. Ja, den listan med later och olater vi härmar från vår västerländska granne kan väl egentligen göras hur lång som helst och den delen som består av psykiska uppvärderingar i form av föryngring av kroppen  medelst fysiska ingrepp kommer säkert att bli längre ju mer åren framskrider.

I fredags var jag alltså inviterad till ett tvättäkta botoxparty och relativt nybliven amerikansk provapåare som man är, var jag ju bara tvungen att gå dit. Som de flockdjur vi är anlände vi fyra stycken blonda svenskor (mer eller mindre äkta, helst jag) till ett hus i St Pete som låg med ett underskönt läge precis vid en kanal och därmed direkt tillträde till havet. Dessutom hade de en helsvart katt, vilket gav mig ett stygn av hemlängtan efter Sara och dessutom ovanligt, svarta katter ses som otursbringande i USA, på tal om det moderna samhället.

Kvinnan som öppnade dörren var förstås värdinnan men vid första anblicken var jag helt säker på att vi beträtt fel tröskel, något som var mer rynkigt hade jag faktiskt svårt för att tänka mig, inte ens Madame Grus i Knäred som ägde byns solariumsverkstad hade skrynkligare hud och då pratar vi i nivå ogarvat läder med sharpei tillägg som bonus. Så småningom dryftade jag mig till att fråga vad hon hade gjort, helt säker på att jag var helt oförskämd, men hon pekade glatt på rynkorna mellan ögonen och även de därunder och om hon tycker att en halv procents reducering av ansiktsmuskulatet är ok så lyckliga henne, hoppas hon blir nöjd.

Annars var där en del andra personligheter också på partyt, t ex Jennie och hennes bästa vän Laura som hade gjort ALLT ihop i livet, inklusive bröstförstoring. Utseendemässigt var de väldigt olika, båda var 46 år unga men medan Laura faktiskt såg hudmässigt ut att höra hemma i denna sfär såg Jennie ut att hamna någonstans i Alicias ålder, med den skillnaden att hennes ögonbryn hamnade rätt mycket högre upp än vad min dotters gör. Doktorn som höll i sprutan var själv 51 år och den absolut blekaste människa jag träffat här i Florida och innehavare av den absolut slätaste pannan också för den delen. Huden påminde vagt om ett A4 papper för kopieringsbruk, den enda färgklicken utgjordes av ett ännu ej försvunnet blåmärke sedan den sista ögonoperationen samt en rosa överläpp med ett något ankliknande uttryck, som jag fortfarande klassificerar som en missbildning trots att jag borde fatta att det är snyggt.

Ja, jag vet att ni alla väntar på att få höra om jag gjorde något eller inte, men faktiskt så var jag vid detta tillfälle endast en stackars betraktare, för att inte känna mig helt utanför dessa världsvana damer bad jag däremot om en ”konsultation” och efter dagens  halvtimmes tennislektion, plus simning , plus promenad i tre kilometer innan dagens solskydd kom på hade hon bara en kommentar: ”Använd solskyddsfaktor 50”. Dessutom kunde hon tänka sig att jag kunde ta rynkan i mitten på pannan och möjligtvis någon under ögonen men med tanke på den ärevördiga ålder jag uppnått kunde jag på de andra tjejernas frågor om vad jag gjort bara svara: ”Ingenting, jag är redan perfekt”.


Aj, aj, aj, nej vet ni vad, detta är inget för någon som faktiskt nästan svimmar vid åsynen av sprutor!