patricianyberg

Det har varit en händelserik helg kan jag lova, men nu är det söndag kväll och vi är tillbaka i hemmets lugna vrå. Igår körde vi, efter att Tommy spelat sin heligförklarade tennis på förmiddagen, ner till Fort Meyers, två och en halv timme härifrån. Vi har börjat få en del amerikanska vanor, pratar med folk man möter under promenader, utan att känna dem, går frivilligt i skuggan, sitter inomhus och äter lunch för det är för varmt ute och mäter avstånd i tid i stället för i kilometer.

En blivande mästerfotograf, lilla söta Alice.


Jessica och Andy och Vincent sitter och gräver. 

Vi hittade familjen Bengtsson/Lagerblad tryggt förankrade vid poolen och vi hann inte sätta oss ner förrän Andy placerade ett glas rosé i handen på oss. Hotellet med det Floridaklingande namnet Pink Shell försåg oss med en tvårumssvit med kök, balkong och stort panoramafönster med utsikt över havet och därtill ett bröllopspar som vigdes nere på stranden. Vi hade några mysiga timmar vid poolen innan vi for iväg till en noga utvald restaurang liggandes nere vid vattenbrynet, som innehade en diger och omsorgsfull meny. Nästan samtliga fastnade för surf and turf, där oxfilén var av en flintasteks storlek och entrérättens fiskdel bestod av en hummerstjärt vars ägare i levande livet inte kan ha vägt ett gram under kilot. Blev en supertrevlig kväll med champagne och goda viner och när alla dragit sig tillbaka på sina respektive rum smet Tommy och jag ner till baren för en sista sängfösare och kollade på när de amerikanska bröllopsgästerna roade sig.

Pågående vigsel, kortet tagit från långt håll på vår balkong som givetvis hade nät omkring sig.


Antonia på väg ner för att bada i havet


Veckans badpojke.

Dagen har bjudit på två premiärer, Tommy har länge velat prova på att åka vattenscouter och mycket lägligt fanns det en uthyrare precis utanför hotellets grindar. Den andra premiären var ett besök på ett av otaliga Waffelhouse som förutom våfflor även innehöll en gammal jukebox med 200 tillhörande gamla låtar. Vi stoppade in vår quarter och begärde nr 167 vilket råkade vara Roy Orbinsons Pretty woman men musiken lyste med sin frånvaro, trots att servitrisen på klassiska maner var framme och både sparkade och skakade apparaten.

Tommy och tjejerna drar iväg, måste det sägas högt att kepsen blåste iväg?

Annars avlöpte bilresan hem utan äventyr vilket inte var fallet på nervägen. Med bara en kvart kvar till målet dämpades farten kraftigt och fordonet tre bilar framför oss vinglade kraftigt över hela vägen, stannade till, fortsatte köra och vingla för att slutligen stanna mitt på vägen och även från vårt håll kunde vi se hur huvudet på föraren långsamt la sig till rätta mot rutan för att där upphöra med alla vidare rörelser. Ur bilen närmast efter klev en inte direkt purung man ut, gick fram till rutan och kikade försiktigt in, varpå han började banka på dörren och jag tyckte mig kunna avläsa en och annan amerikansk svordom på läpparna. Sedan stack han helt resolut ner armen genom en smal öppning överst på rutan, öppnade dörren och slet ut föraren, en medelålders svart man som var så redlöst berusad att han överhuvudtaget inte kunde stå upp. Han blev ovarsamt placerad mot en palm i vägkanten medan den handlingskraftiga mannen klev i fordonet och körde in den på nästa avtagsväg samtidigt som kvinnan i bilen framför oss ringde polisen. När vi passerade vingelpellen rullade ögonen runt i huvudet på honom med samma hastighet som körsbären far förbi i en enarmad bandit och sen föll huvudet åt sidan igen.

Men helgen innehöll ju även en fredagskväll, och då mina vänner, var jag på det mest av det mest amerikanska, ett BOTOX-party, Tupperware släng dig i väggen, men mer om det i nästa blogg.