patricianyberg

Jo jag skulle ju skriva om helgens vedermödor med Carina, mig själv , Alicia och Ida i Miami för svensk konfirmation, men den kommer i de närmaste dagarna, nu bara bubblar dagens berättelse fram. Tommy blev alltså tvungen att åka till Sverige i söndags och de tidigare nämnda tjejerna åkte till Miami i fredags och kom hem rätt sent i söndags kväll. Vaknade upp med uppackning av regnvåta kläder (jaja, det kommer i nästa blogg), Alicia försov sig och allmänt kaos uppstod, vilket ju inte är så ovanligt i det Nybergska hemmet och med sedvanlig tur fungerade inte bilen, död som en sill. Stod just  och ringde till bilverkstaden när det ringde på dörren och vår närmsta granne, Laura, som vi knappt pratat med klev in och undrade om jag visste att vår båt höll på att sjunka. Vaaaaa?!? Jodå, mycket riktigt, när man gick ut på bryggkanten, hela utsikten döljs ju av det japanska gräset, så var det endast den västliga sidan (Karin, vad heter det nu babord?) som låg ovan vattenytan, allt annat försvann i den bruna gyttja som utgörs av vår sjö.  Hon hade sin bebis i bilen och försvann snabbt, men jag var tvungen att gå ut på bryggan tre gånger för att ta åt mig detta men nej, det var inte en dröm, båtj-k-ln låg under vatten nivån!

Med lagen om alltings jävlighet var bilen död också men efter några telefonsamtal var bärgningen på gång och jag höll på att bli vansinnig av allt detta ringande i telefonen, ”nu är vi snart hos er” och sen är det ” har vi varit hos er tryck ett eller om vi kommer snart tryck två” och sen är det givetvis en kundundersökning, de kan sitt jobb, amerikanarna. Bil nummer ett kom med en harmynt kille vars bil påminde om en pizza-utkörare, men han hade en fyrkantig låda med sig istället för en platt kartong och bilen var död trots upprepade försök. Två timmar senare gled en bärgningsbil upp och en texas man i höjd av 195 centimeter med detsamma kaggmåttet, vithårig med tillhörande skägg och tuggandes på en plastwire, undrade hur han kunde hjälpa till. Han fnyste nedsättande när han hörde om bil nr ett och förkunnade självsäkert att de där lådorna är i två fall av tre urladdade och när han plockade fram sina extralånga startkablar så förstod jag vad han menade, bilen startade som en klocka.

Under tiden hade jag ringt både Mia och Carina och vräkt ur mig mina morgonproblem, och det kan jag säga att tårarna var inte långt borta när jag såg min nya ögonsten, min pärla, ligga nästintill dränkt i brunt vatten,  men båda mina underbara svenska väninnor, nej alla TRE, Åsa supportade mig på Skype, hon är ju i Spanien, kallade in sin a resurser och Fredrik och Tobbe var helt klara över hur de kunde lösa det och Mia lovade in sin styrka i form av Olofs just anlända vänner från Stockholm, sju ingenjörer, kan det bli mer rätt, så ensam behövde jag ju inte känna mig.  Det är ganska otroligt, på ett år har vi fallit in i ett gäng med vänner som benhårt ställer upp för varandra, vad det än gäller, vad vi är lyckligt lottade! Innan alla hann skrida till verket dök dock vår granne Brian Pilot upp, iförd batteriladdare och två hinkar. Tätt därpå följde Norm och Francine samt George, av alla kallad spanjoren, och så vår nyaste granne Indiern som jag aldrig kommer ihåg vad han heter. Brian hade med sig en wire och lyfte upp båten med denna och sedan klev alla män i och öste med spannar och efter en timme eller så var båten uppe och tom på vatten.

Norm i fören, Brian leder arbetet och George ger goda instruktioner med hjälp av Johnny Cash.
 

Laura dök också upp med en stor bukett rosor och en flaska rödvin, betonandes att jag behövde en kram och lite positiv anda. Brian hämtade även senare instruktionsboken och imorgon ska han komma över och försöka fixa till allt, han kunde ju inte med att vi skulle betala 600 dollar för en felsökning…… Detta kommer att kosta oss en STOR grannfest och det är det värt! Flera gånger om! Ringde även till både Kim och Jal och båda supportade med telefon nummer till hantverkare och kom också hem för att kolla så allting var ok, vem säger att amerikanare inte bryr sig?

Vad kan jag säga? I gårdagens gudstjänst (som jag kommer tillbaka till, ett välförtjänt kapitel för sig) betonades betydelsen av tacksägelsedagen som i Sverige inte firas i den tillnärmelsevis samma grad so m i USA, och JA, jag är verkligen tacksam för de fantastiska vänner och grannar som vi på så kort tid har fått här! Men med en morgon som innehade en takläcka i garaget,fel på Ac:n, en bil som inte startar och en båt som sjunker, så är det rätt skönt att mot kvällningen kunna säga att  livet är fantastiskt!