patricianyberg

Jaha, så blev vi faktiskt med båt till slut, hittade en fin 2005 i Madeira beach, (nej följ inte GPS:en, vi vet ju att man ska köra till Clearwater, det tog bara en halv timme extra) hos en mäklare faktiskt som inte gjorde annat än tradade  båtar. Jag undrade över deras namn, de hette nämligen NIO och det härstammar från grundaren, hon kom från Oklahoma och avskydde det, så NIO stod helt enkelt för ”Not In Oklahoma”.  Det är en liten söt båt på 18 fot och problemet med inom- eller utom -bordare löste vi genom att ta en kombinerad inom och utom, ren tur förstås och har inget med kunskap att göra, motorn, som för övrigt är en röd Volvo,  är inbyggd, men bara under sätet och inte under båten så den går relativt lätt att komma åt. Alternativet att plocka loss en utombordsmotor för att ta den till reparation kändes ändå inte aktuellt, vem skulle hållit i den skruvmejseln? Olyckligtvis var ägaren bortrest och ännu mer olyckligtvis hade han stoppat nyckeln på sig, pucko, så i bästa fall får vi den hitlevererad imorgon eller kanske på onsdag.

Ta nu en bild bakifrån sa Tommy så man ser den fina uppddragbara propellern, jo, det är ju en intressant vy. 

Men båttur blev det i alla fallunder lördagen, Fredrik och Carina plockade upp oss och vi hade en fantastisk kväll till sjöss när vi roade oss med att kolla in hur familjen Nordberg tillsammans med Hagas och faktiskt även Antonia, for rundor med sin båt med en tube efter. Detta är, för alla landkrabbor mig själv inberäknat, en stor ring som man ska klamra sig fast i och som dras  efter båten, helst i mycket vågor och allas förhoppning är förstås att föremålet som klamrar sig fast ska åka av så fort som möjligt. Antonia åkte också och lyckades hålla sig fast rätt så bra faktiskt, oturligt nog hade jag ingen bikini med mig så jag kunde ju inte prova, suck. He-he.

Här är det Alva som ligger beredd för en åktur i tuben.
 

Vi var väl inte i land förrän vid åtta-tiden och tanken på att duscha och klä på sig för att åka ut och äta var inte speciellt lockande  så  jag letade djupt i kylskåpet och hittade en förpackning lövbiff som tillsammans med en handfull torkade murklor blev en delikat pastasås, finns det något som inte svamp kan höja upp till skyarna likt ett rosafärgat moln med guldkant? Åhhhh vad jag saknar de svenska höstskogarna med lördagsträffarna med svampgänget, den enda svamp som växer här är påfallande lik vit flugsvamp och med gödningen den suger åt sig från dessa gräsmattor skulle jag nog kunna sätta en tia på att den även i förvällt tillstånd är bra mycket giftigare än råa murklor.

Ej att förglömma av veckans händelser är kräftskivan som gick av stapeln i girls club i torsdags, anordnad av Carina, Mia, Åsa och mig själv och nu börjar det snart bli en tradition, andra året i rad minsann. Även den mest inbitna nykterist provade på snapsen, men det berodde nog mest på att det var örter i den och sånghäftena från Ikea gick varma, allt från nu tar vi den på svenska till Broder Jacob sjungen i kanon på engelska.  Kim, som förra året blev skjutsad hem och  även fick bilen hemkörd, lovade dyrt och heligt att hon detta år inte skulle viga sitt liv till de ohejdade nordiska vanorna men efter ungefär fem minuter grep hon begärligt efter en miniatyrsnapsflaska och det dröjde inte länge innan vi fick plocka fram min hemmagjorda citronsnaps och den absoluta reserven, Åsas Absolut, gömd långt inne i frysen. Alla körde förstås hem, föga förvånande, Kerri hade sin golfbil, det verkar vara den svenska motsvarigheten till att cykla eller möjligtvis att köra båt, så hon var inte ett dugg oroad över den eventuella promillehalt hon kunde ha i blodet.

Några av tjejerna i Åsas kök

Och här har vi de tjusiga, blonda värdinnorna; jag, Mia, Åsa och Carina.

Själv var jag inte heller oroad eftersom jag åkte med Mia, inte ens under fredagen när vi gjorde vårt båtinköp, fast sedan firade vi detta med lunch nere i hamnen och jag bara inte kunde motstå de pinfärska musslorna i vinsås. Sex timmar senare visade det sig att de nog inte varit så färska i alla fall, men jag gick tillfälligt ner en två kilo, vilket ju inte gjorde ont. MEN vad hopplös jag är som aldrig kan motså skaldjur, när ska jag lära mig?!?

Min man har förstås för flera år lärt sig att med en öl och en macka kan man aldrig bli sjuk.