patricianyberg

Verkligen, hela vårt hus  är inpyrt av 1800-hundratalsdoften på ett utslitet barnhem, jag kan riktigt förmärka de gråklädda barnens skugga som hukar i hörnen och tigger om kålsoppan med sina magra små fingrar omslingrandes den bruna bleckmuggen. Vilket inte riktigt omfattar verkligheten i det Nybergska huset, för där är verkligheten en helt annan, kåldoften kommer från den amerikanska välfärden och dess effekter i form av alldeles för stora kärlekshandtag i sidorna på undertecknad författare.  Djisus, säger jag bara, vad gör inte ett långsamt näringsutbyte i form av grönsaker mot grönsaker, friterade sådana, gärna pommes frites och härliga varma kvällar med grillning som absolut kräver vin till maten och skulle det inte vara tillräckligt varmt tröstar man sig med ett glas vin till maten. Sammantaget har effekten blivit att vågen har närmat sig dramatiska höjder,  befintliga klänningar som fotfarande trillar ner över höfterna närmar sig antalet noll och det slutliga beviset på att alla gränser överträtts; samtliga mina shorts, två par, har efterlämnat en nämnbar effekt i form av två urflugna midjeknappar.

Livet är gott och ska givetvis avnjutas men någonstans känner man att det tar stopp, i mitt fall brukar det bli när det inte är kul att handla kläder längre, vilket går rätt fort i här i USA, i alla fall om man ska shoppa på trendiga ställen som A&F eller Hollister, där även storlek XL får en lågstadieelev i viktklassen 18-20 kilo att verka gigantisk.  Givetvis är jag ju nu inte så trendig, och inser dessutom mina begränsningar, jäkla amerikanska mode, men när favoritfärgen svart inte längre förmår dölja att BMI:t har överstigit ”normalt” –vilken idiot har uppfunnit  detta mätbegrepp?-  och spegeln visar en sak och tagna fotografier en helt annat, ja vilken ska man då tro på?

Men tillbaka till soppan, har ett svagt minne av att mamma introducerade denna soppa, baserad på kål, lök, burktomater och grön paprika sent på 80-talet, då man var i viktklassen 53 kilo och behövde allt annat än att gå ner i vikt, och ett lika starkt minne av att jag tog med mig min syltgryta a la 12 kilo innehållandes två veckors kur med soppa till jobbet, på den tiden VEMO, och dieten höll hela måndagens förmiddag, för att snabbt avbrytas av eftermiddagens fika, bestående av gillekakor, härrörandes från grannfabriken. Men arbetskamraterna uppskattade soppan till lunch, första dagen vill säga. Min arbetskamrat idag, likaledes min äkta make, uppskattar inte alls nämnda soppa och jag hade förtänksamt nog lagt upp ett lager med färgidlagade rätter till honom, men varken de djupfrysta vårrullarna eller skinkpajen gick hem, bortskämda karl!

Men köra en ensidig diet är kanon, humöret är på topp,NOT blodsockret likaså NOT och om jag skulle börja tugga på en kortsida av soffan Polo så är det helt normalt, lite tuggmotstånd måste man väl ändå ha.  Gårdagen var en lyx, då tillkom 5  bananer och lika många glas med lättmjölk, provade att mixa och frysa in, men den oaptitliga röran står fortfarande kvar i frysen, bananer blir faktiskt bruna av syre, det hade jag glömt. Idag testade jag att mixa soppan och äta den kall, tillsatt med en hel del tabasco, inget att rekommendera det heller. Fuskade däremot med ett glas vitt vin före maten och ett glas rött till maten, någon måtta av asket får det faktiskt vara, fem dagar utan vin är nog nytt rekord i Florida.

Jamen, det här blev ju en intressant berättelse om vedermödorna i Amerikat, kan ju också nämna att vi var och firade en tjej från zumban på hennes 60-årsdag på spat Saddlebrook, och då hon bjöd laget runt på drinkar tog jag en cola light, nu har man verkligen fallit ur de amerikanska ramarna…..  Och förutom minskad vikt i form av att jag mer eller mindre demolerade tennisracketen efter veckans lektion så visar vågen 1,2 kilo mindre efter 4 dagars späkande, passar ju mitt tålamod perfekt. Not.