Fler svenskar
Hela veckan har varit flygande fläng och så också helgen, eller i alla fall början på den. På fredagsmorgon öppnade jag Antonias väska för att skriva på planern och upptäckte ett papper som gjorde oss observanta på att hon har ett matteprov på måndag och därmed fick fem olika hemsidor hänvisandes sig som hon kunde träna på. Därmed dog min plan om att ta de där sprutorna de behövde och eftersom sista dagen var på måndag och om de inte tar dem så är de inte berättigade att gå i skolan, blev det lätt panik och jag gjorde upp med Carina om att åka in och ta dem på fredagen. En av shotsen var nämligen Gardasil-sprutan och den skulle även Ida ta , de måste ju ta tre stycken. Som tur var ringde Carina och kollade och det ställe vi tänkte åka till var omgjort till en familjeklinik och ja, en medlem för familjen var tvungen att ha med (fast de kollade aldrig leg och mina barn + Ida ser ut som systrar hela högen) och vi var tvungna att vara där före klockan två. Alltså fick vi fara iväg och plocka ur barnen från skolan vilket är en hel procedur bara det med leg kontroll osv. Dessutom var Antonia på lunch så jag var tvungen att skriva in mig för ett besökspass, klistra på ett märke med visitors, hämta henne och leta upp en lärare så vi kunde hämta ut hennes böcker och ryggsäck, tog bara 15 minuter.
Det var världens väntetid och mina försök att sitta och hålla andan gick inget vidare, trots att jag hade min luftrörsinfektion efter förra besöket i färskt minne. Undvek att röra vid alla ytor som var berörbara, vilket var svårt eftersom man var tvungen att använda skrivplatta och pennor för att fylla i samma jäkla dokument vi fyllt i förra gången vi var där. Blev bara en spruta för Alicia och två för Antonia så pluspoäng ändå och för att slippa vattenkoppor kan det verkligen var värt det.
Vi hann i alla fall hem till att fixa en middag till Tommy som landade något försenat vid åttatiden, men vad smidigt det blir när man reser med bara handbagage! Men man måste nog vara man för det…… I alla fall fick han ett abrupt uppvaknande i den amerikanska världen, Antonia hade sin match klockan nio och sen lyckades vi fixa skjuts till Alicia som hade samling kl 10 i Brandon och så for vi dit och kollade kl 11. Vilken slakt! Och först blev jag urförbannad, om nu coahcen vetat om att det bara var 8 som kunde vara med och spela, och detta mot ligans ledande lag som dessutom hade 2 avbytare, så borde han väl ändå lämnat WO? Men ju längre matchen framskred och ju hårdare våra tjejer spelade, desto stoltare blev jag. Visserligen förlorade vi med fyra noll, men med de förutsättningar vi hade så gjorde vi en stor seger! Inte minst gjorde Alicia en fantastisk insats och försvarade sin lagkaptens roll med den äran och det är bra synd att de inte kan fortsätta att spela som ett lag, men liksom skolan lyder det till att man måst skifta personer, lagledare och ledare i ett kör, jag börjar förstå varför vi är så duktiga i fotboll i Sverige….
Sen var det party hos Antonias coach, de hade också sitt sista game today. Som äkta amerikansk stil erbjöd frågade vi vad vi skulle ha med men fick svaret ingenting och det var ju tur det, de grillade hamburgare tjocka som falukorvar, det fanns stora fat med snacks i form av frukt, grönskare och ost, chips i alla dess former, kakor ska vi bara inte prata om och som avslutning en tårta med en bild på hela laget. Jag var bra sugen på att dra fram telefonen och ta lite kort men ville inte bete mig som en japansk turist så jag lät bli. Kunde däremot inte motstå en bild på tårtan, med den ursäkten att det faktiskt var en annan svensk som tog den första bilden. Lustig, när hon frågade var jag kom ifrån (som en parantes var vi 10 mammor och en pappa, vilket var Tommy) berättade Nahid att hon faktiskt var svensk medborgare, hon kom till Sverige 1979 från Libyen med sin familj, när hon var 9 år. Tyvärr var det enda, efter 9 års boende i Sverige, som hon kunde säga ”jag kan inte prata svenska”. Detta beroende på att hon gått i internationell skola och när hon var 18 flyttat till Kalifornien.
Och så var det party igår igen, nu inne hos Francine och Norm, för att fira de nygifta tyskarna. Norm ledde stolt fram mig och förkunnade att här hade han någon de kunde prata tyska med, varpå de blev helt förskräckta, de hade verkligen inte kommit till USA för att prata tyska, däremot för att träna sin engelska. Var trevligt med en salig blandning av mat, sauerkraut med korv, bruna böner med fläk, macaroni and cheese, något slas kött, tomatsallad och en sockerkaka med något rött i som i alla fall jag ratade. Norm är ca 160 cm lång och inte den mest atletiska på vår gata, men när det gäller att fylla på vinglasen visar han en snabbhet som nästan gränsar till det onaturliga och blinkar man för länge är glaset bräddfullt igen. Nu har vi i alla fall bestämt oss för en vit vecka, brukar funka bra, ibland ändan till onsdagen.
Blir inte bättre bilder än så med en gammal iphone. Märkligt hur hela familjen skaffar sig nya telefoner i ett kör, bara jag som är rädd om min som får behålla den gamle.
höll på att kör över Skalman häromdagen när han korsade vår gata, snabbt gick det inte.
