patricianyberg

Vad ska man säga, Grand Canyon är ju ett sådant ställe som man bara måste åka till, så är det! Har stått på min önskelista hela mitt vuxna liv och äntligen var vi här!  Vi tog en kort hike när vi kom fram, men det var först när vi gick till informationscentret med en jättekarta som visade vår centimeterlånga vandring, som jag fattade hur stort det var. När vi ätit på kvällen drog Alicia och jag iväg för att få några bilder i solnedgången över detta monument, först gick vi fel i en kvarrt, sedan slängde vi oss in i bilen, körde som idioter (helt normalt) och stoppade på en parkering. Biljävul, nyckeln går ej att få ut!!!! Spring, skrek jag till Alicia, som hade kameran om halsen, beredd till det mesta, alltmedan vi såg de sista solstrålarna ge färg åt himlen och minsann om det inte kom ett par från Dallas där borta, ” Hello, do you have a Jeep?” skrek jag åt dem, alltmedan Alicia sprang som en jaktbevakad hare  för att fånga kvällens sista solstrålar. Den regelrätta typiska amerikanaren, det var bara västernhatten som saknades, smålog mot mig, hoppade in bakom ratten och vred om nyckeln (lurigt ju) och minsann om den inte lossnade. Graciöst som en skadeskjuten get sprang jag ifatt Alicia och jaaaaa, vi fick uppleva en underbar solnedgång över Grand Canyon, helt fantastiskt!

Hela dagen, och den därpå också förresten, tillbringade vi helt enligt lager på lager principen som jag efter många ökenvandringsberättelser fått mig itutat av Christina. Linne, t-shirt, thermotröja och ett linne till eller som i Antonias fall, onepiecen. I ett anfall av sista minuten packnings ångest hade jag slängt ner en sjal, mest för att ha vid kalla restaurangbesök, men snacka om att den var guld värd nu. Vi såg förstås ut som nördar av första graden och efter några dagars vandring börjar kläderna bli rätt skitiga men inte ens Alicia brydde sig utan drog på sig kepsen utan protester och satte solbrillorna över sina osminkade ögon, helt naturligt tillstånd. Ett annat plus var otillgängligheten på telefonen, den funkade endast periodvis och nätet var så gott som alltid utslaget, great!

Som sagt, ord kan inte beskriva detta naturfenomen som är mer än 1 800 miljoner år gammalt och faktiskt inte heller bilder, man måste helt enkelt vara där och uppleva det! Däremot kan kanske bilder beskriva den fabulösa middag vi åt på kvällen, härdade av lunchen vi intog i kantinen som mest framkallade associationer med ordet smaklös, begav vi oss till parkens livsmedelsaffär som innehade ett häpnandsväckande urval av delikatesser. Ätandes på papptallrikar med skrivbordet som bord intog vi därmed en delikat italiensk tallrik och ett par glas vin slank också ner. Sängarna var utmärkta som sitt tillhuggen och jag förmanade barnen kvickt att inte spilla, samtidigt som jag skvimpade ut halva mitt glas, i deras säng.

Med åtskillig jetlag i kroppen vaknade vi även nästa dag relativt tidigt och lämnade därmed också the state park i tid, stannade längs med vägen ett antal gånger för att beundra och köpa vackra indian souvenirer, bl a fantastiska smycken, varvid alla var gjorda av ”me” eller ”mine mother”. Alicia ville bara ha en drömfångare och hittade sin dröm i form av en lila sådan och bestämde på stående fot att hennes rum nu ska inredas i den färgen, hujedamej.

Trendiga som en gris i bikini på Oscarsgalan, men vi höll värmen.

Totalt overkligt stort.

Lyxmiddag:)

Träd kan växa överallt.

Antonia

Jamen det är ju precis där man känner för att sitta och dingla med benen.

Grafiti eller klotter...?

solnedgång

Grand Canyon i solnedgång var så vackert, och förgrundsmotivet också för den delen.


Underbart vackra landskap överallt.

Horseshoe bend, hur coolt som helst.

Hur mycket läckra klippformationer som helst.

Uppåt, uppåt, uppåt...

Ser ut som en gammal western affisch....