patricianyberg

Nu var vi här, den blågula  fanan vajar alldeles naturligt från de faluröda stugorna, solen lyser från en klarblå himmel och själv ligger jag vid poolen och läppjar på ett glas vin. Fel, fel, fel, som Brasse Brännström i ”fyra myror är fler än fem elefanter” skulle ha sagt, eller kanske inte helt, solen har faktiskt visat framfötterna några minuter då och då, men det är runt 16 grader så inget direkt solväder. I alla fall inte för oss bortskämda f d Floridabor som vant sig vid temperaturer runt 30 grader de senaste månaderna. Poolen uppnådde dock, efter idogt jobbande med värmepumpen som har fått gå för högtryck, lika hårt arbetande som en rickshawsförare vid högtryck under turistsäsongen vid kinesiska muren.

Däremot slängdes vi in i den svenska stoltheten, medförandes obligatoriskt tv-tittande på storbildsskärmar visandes diverse obskyra fotbollsmatcher, jag hänger ju mest med för sällskaps skull, dvs störa alla som verkligen vill se på fotboll med min totala oförståelse för dylika böjelser, emedan jag gärna utgjuter mig högt och villigt om årets händelse i Amerikat. I skrivandets stund, medan familjen är högt upptagen av matchen Sverige-Frankrike, känns det inte som någon större förlust att ha missat huvudinnehållet av spelade matcher heller  för den delen, när jag tänker på fotboll dyker ofelaktigt bilden på Snövits toker upp, sjungandes ”men vad gör det om hundra år”, men säg inget om det här till någon fotbollsfans….

Trots smärre köldskador på väsentliga organ, känns det ändå skönt att komma hem, för Sverige är ju ändå hemma, även om det är en hel del saker man reagerar på. T ex skolan, har under tre månader konverserat med rektorn på Alicias blivande skola, i mening och akt att få henne, Alicia alltså, uppflyttad en klass till hösten. Efter tre veckor gjorde jag en påstötning och fick besked att de haft påsklov men att hon skulle försöka få fram något snarast. Låg väl på en del däremellan men redan i mitten på maj fick jag en förteckning över vad åttorna gjort i SO ämnena under året. Inget besked på vad som krävs för en uppflyttning, om hon måste göra några tester, om hon kan läsa in något, vad gäller för övriga ämnen…. I onsdag åkte jag in till skolan med Alicia för att mötas av beskedet att rektorn inte är här, alla rektorer har möte samtliga onsdagar i stadshuset! Jaaaa, då är det väl inte så konstigt att de inte ens har tid att svara på mejl, för när jag undrade om hon fanns på plats under torsdagen visste ingen i personalen om så var fallet så jag skickade ett mejl till henne. IDAG klockan tre,  fick jag svar, sex dagar senare ”Vad olyckligt att du var här och inte jag. Jag går på semster i morgon men du får gärna ringa mig på mobilen så att vi kan diskutera närmare kring Alicias skolgång här.” Säkert är jag en gnällkärring, men inte f-n blir någon behandlad med denna nonchalans i USA, skickade jag ett brev till rektor eller lärare en söndagskväll hade jag svar absolut senast måndag morgon.

Vad kan jag mer gnälla om? Micron är fortfarande för liten, liksom tvättmaskinen, kör ju två maskiner om dagen nu för tiden! Låter det som I-landsproblem? Ja för sjutton! Kämpar tappert med att miljövänligt hänga ut tvätten, men det regnar ju stup i kvarten, sista maskinen hängde ute i tre dagar innan den var torr. Förkylningarna flyger förstås på oss, men det hade vi räknat med så inget ovanligt där inte. Behöva röja undan två års skräp i huset var ju inte heller så kul, men det går ju inte heller att skylla på flytt, utan mer på två års framflyttad lättja.

Men älskar friska luften, underbart att kunna djupandas och kännas att lungorna fylls med luft och inte med varm fukt, kändes ungefär som konstant tjuvrökande utan nikotin over there. Älskar att träffa alla underbara vänner, släktingar, kompisar, ja till och med att gå på Maxi är en fröjd och spana in nya ostbågepåsar och slippa frestelser i form av smaksatta bubbelgums äpple känns rätt sunt. Gå barfota i gräset, se de vilda blommorna växa i vägkanten, väckas av fågelkvitter och solen som går upp, klockan fyra visserligen, gå ut och ta en promenad, cykla till vännerna, njuta av de fortfarande ljusgröna bokskogarna, dricka kallt, gott vatten från kranen, ha gångavstånd till stranden, kunna ta ett zumbapass utomhus, gå längre sträckor än till bilen utan att behöva vätskekontroll efter femton meter, massor med saker, men bäst är nog allt folk som blir så glada över att vi är här igen, känns härligt, man blir så glad själv! Blir nog ett bra år det här!

Eftersom den här bloggen handlar om vardagslivet i USA och det faktiskt är slut nu, blir det även ett skonsamt slut på den här bloggen. Sorry Anna och ni andra som undrar, tror inte ni är så intresserade av att följa det svenska vardagslivet ”idag har jag tvättat, nu ska jag jobba och sen blir det falukorv till middag”, man ska ju alltid sluta när man är på topp, he-he! Tack alla som följt våra öden, ska bli fantastisk kul att få träffa er alla igen och tjata igenom det muntligt! See you soon!