patricianyberg

Efter förra veckas party-inriktade stil trodde jag det skulle bli lite lugnare, men ack vad jag bedrog mig! Åkte, blev upphämtad rättare sagt, av Åsa eftersom vi plötsligt skulle simma efter zumban och Tommy behövde bilen till tennislektionen, till zumban i vanlig ordning i fredags men lektionen började annorlunda med ett tal av allas våran Maguie, the one and outstanding, vår zumba-queen, där hon berättade om första gången vi kom till zumban, det var när hon startade upp sin nya verksamhet och dessutom kunde berätta mer eller mindre sanna versioner av hur vi rörde oss till musiken. Säkert sant alltihop, har ett förträngt minne av en rent djävulusisk träningsvärk efter första passet och en ständig känsla av att röra mig åt fel håll, i fel riktning, i fel takt och långt efter alla andra. Fick dessutom ett superfräscht set av zumba-kläder och efter passet bar det iväg till Michelle, den borna festfixaren, som hade fixat allt det här! Det var brunch och flaggor och blå-gult och tal och känslomässigt så tårarna inte var långt borta. Två år är kanske ingen lång tid, men man hinner bygga en hel del relationer och ha mycket kul ihop, alltid sorgligt när man måste gå vidare.

Jaha, det här var på dörren, blir man hjärtevarm eller?

Helt enligt traditionell stil hade alla damerna tagit med sig en rätt, fanns mat till massor!

Jackie, hon är sååååå gullig och vilken kaka!

Maguie, min idol! Finns ingen som kan undervisa i zumba som hon!

Kolla vilket underbart gäng, vad jag kommer att sakna dem!


Direkt efter avslutad brunch blev jag avsläppt hemma för att snabbt slänga ner lite i väskorna, så slarvigt har väl jag aldrig packat förut och så plockades Antonia och Alicia upp och vi styrde kosan mot Orlando. Dags för säsongens sista fotbollscup, två timmar norr om hemmet så vi inkvarterade oss på ett trevligt familjehotell med den för Florida något ovanliga belägenhet av pool, nämligen inomhus. Mysig kväll på TGIF (Thank God Its Friday) trots att mina beställda revben svälld e ut över tallriken, observerade inte att det INTE var ett half rack, utan ett helt, typ en halv gris. Väl tillbaka mötte vi resten av truppen, idel feministiska varelser, förutom då coach Dan, helt regelrätt tillhör han den manliga skaran, har fortfarande inte sett en enda kvinnlig tränare. Det är helt enligt lagen, när vi väl ska hem träffar vi massor av trevliga människor vi gärna skulle fortsatt att umgås med, inte förvånande alls. Under lördagens bowling blev det ännu trevligare, de två pappor som var med, Tommy och en kille som hette Roger och utseende mässigt var en halv kopia av min tv-idol i ”alla älskar Raymond” och röstmässigt var 100% lik, spelade med barnen medan vi mammor bänkade oss i baren och hade det trevligt värre. Som tur var låg hotellet på gångavstånd. Fotbollen? Det gick åt helsicke, en vinst, en förlust och en oavgjort så inte gick vi vidare inte.  Men kul var det!

Hade nykommet sällskap när jag gick ner  till bryggan för morgonfikan idag, 10 meter bort låg en alligator i vattnet, en stor rackare också av huvudstorleken att döma, gissar på 2,5 – 3 meter. Flög snabbt upp för att hämta kameran och då djupdök han, kom dock tillbaka när jag smög mig ner igen, men simmade snabbt bort när Tommy visade sig.  Under eftermiddagens fikapaus hade han kommit tillbaka och befann sig nu till höger om bryggan, jag var mycket noga med att ha ryggen mot strandkanten, inte för att de kan ta ett skutt upp på bryggan, men man vet ju aldrig.

Idag har vi skickat ut inbjudningar till ”see you soon again party”, lördag om två veckor ska vi ha en liten tillställning när vi kan passa på att säga hej då till alla de underbara människor vi inte får se på ett tag. Eftersom väskorna är fulla redan innan jag börjat packa avböjde jag alla presenter som kan tänkas dyka upp men välkomnade att alla tar med sig en maträtt, så står vi för all dricka, love the american way! Dessutom ska jag göra en svampsoppa som kommer att få  alla varmblodiga amerikanare att känna doften och smaken av svensk sommarhöst, dunkelt uppblandad med fukt, råhet, mörker, mossa  och en lätt hint av enbär som en aning kan återspegla vad vi må återvända till.

PS, TACK Christina, nu åker en ansenlig mängd av dina svampar ner i de amerikanska struparna!