patricianyberg

Så har vi landat i verkligheten och vardagligheten igen och detta betyder i Florida idag 30 grader. Känns ju tungt. NOT. Däremot var hemflygningen lite jobbig, nio timmar från Köpenhamn till NY, vänta i 5 timmar, som blev 6, delvis pga att planet vid landningen inte fick taxa fram, vilket i sin tur berodde på att all flygtrafik stod stilla, Airforce 2, men Vice presidenten var på ingång, lär väl vara det närmsta man någonsin kommer en vicepresident.  Kan tänka mig att hela flygschemat sedan blev rubbat, för flyget som skulle avgå 20.45 blev försenat till 21.40 och sedan satt vi i kö bakom 20 plan med 3 minuters dif i lyftetid, det var inte muntert när man räknade ner när vi skulle landa och vad klockan var i våra huvuden då. Trots att vi skaffat kreditvärdighet i form av fullt användbara visakort, kan vi ändå inte få abonnemang hos ATT varpå vi tvingas ha våra mobiltelefoner hos T-mobile och Gudarna vet vad de sysslar med, men så fort vi är oanträffbara i mer än fyra dagar stänger de av våra telefoner, vilket alltså hände nu igen så taxin jag skulle bokat dök aldrig upp och kön var lååååång och den svarta mannen, inga fördommar men inte ens ungarna förstod vad han sa, hittade inte vägen och lyssnade inte när jag förklarade, eller så förstod han inte så vi kom i säng vid halv tre, halv åtta på morgonen, svensk tid. Till ungarnas försvar och ära ska tilläggas att de inte gnällde ett dugg, och det trots att de mådde illa och var supertrötta, kan inte skylla detta på bra uppfostran så det är väl generna.

 

Underbart att vara hemma i Sverige igen och fantastiskt att träffa alla, eller nästan, tyvärr hinner man ju aldrig med att träffa alla man vill och den här gången höll vi oss, med undantag från farmor och farfar besöket, uteslutande på hemma plan och klokt nog såg vi till att bara bli bortbjudna också, tillfällena när jag lagade middag var väldigt lätträknade. Tror nog vi klämde in ca 4 månaders vanlig social aktivitet på dessa 12 dagar, men så roligt det var!

 

Tjejerna tillbringade rätt mycket tid i skolan, kul sätt att tillbringa sitt amerikanska lov, och kunde konstatera att det föreligger en hel del skillnader. T ex så svär både elever och lärare i skolan och t o m på radion så förekommer detta fenomen, istället för ett piiiip. Tiderna var en annan sak, Alicia var mer eller mindre chockad när fredagen tillbringades med en timme gympa, en timmes slöjd och en timmes engelska och de kunde åka hem vid ett-tiden, här får de vara lyckliga vid måndagens early relese som är redan kvart över tre. Antonia kunde berätta att det var jättekul i skolan, de hade haft en lektion och sedan hade de bakat fastlagsbullar resten av dagen. Vet inte vad jag ska säga men en gyllene medelväg hade kanske varit melodin…..

 

Själv saknar jag, förutom vänner och släkt, det gudomliga Mellby-vattnet, men en tillsats av lätt kolsyra är det en helt Guda-benådad dryck, som må kämpa om Asarnas mjöd som plats nummer ett som begärligaste intaget i flytande form. En annan vardaglig sak är naturen, tog två dagar innan jag fattade att det som jag trott var skogsbränder utmed landsvägarna, faktiskt var jord, konstigt att inse att en sådan naturlig sak kan bli något onaturligt, men man vänjer sig snabbt vid palmer och grönska längs utmed våra vägar. Och back to basic again, storleken och avsaknad av badrum, hjälp, vad vi är bortskämda! Bråk, kiv och mer eller mindre regelrätta slagsmål blev vardagsmat när fyra, eller fem eller sex, beroende på antalet översovande kompisar till barnen, skulle beträda det rum som en gång i tiden smyckades med ett hjärta på dörren och där man i frid och fröjd kunde avnjuta dagens tidning som sedan begagnades till en nyttigare syssla. På något sätt tog varmvattnet också alltid slut lagom till att jag skulle duscha, men jag sätter det inte alls i samband med att ett antal tonåringar duschade först……..

 

För de motorintresserade kan jag berätta att Bettan, Terence volvo, rullar igen. Eftersom han är en tjurig f-n, släktdrag, gillade han inte Volvos attityd att halva motorn måste bytas ut, utan hämtade bilen, hällde ut all bensin och bytte filter och något annat med, låter ungefär som att rengöra en kaffebyggare, men efter fem timmar rullade hon igen, helt otroligt! Med anledning av veckans djupdykning i radiokanerna kan det kanske vara ide för broderskapet att skapa en ny nisch, verkar ju var fler än vi som tabbar oss.

 I Sverige har vi ju som bekant prisvärda dagens rätt när det gäller att välja lunch, om man nu inte varit begåvad och ambitiös nog att laga till en rätt som med fördel kan värmas upp i micron, dagen innan. Idag är det ju måndag, alltså jobbedag och därmed for vi iväg till Knislinge med bara ett lagom långt uppehåll i Osby för att slänga av ungarna hos farmor och farfar och givetvis tigga till oss lite fika. Lite är ju ett ord som inte förekommer i farmors vokabulär, så en kort fikarast tog uppemot en timme, men då hann vi skypa med Anna i Australien också. Vi anlände nästan lagom till lunch, kämpar starkt för att behålla den amerikanska tiden i huvudet så vi håller oss uppe länge på kvällarna och sover länge på dagarna, om man nu kan kalla halv åtta länge, vilket jag starkt betvivlar. Jag har ett favoritställe att äta lunch på (förutom hos farmor då), mitt inne i de Göingska trollskogarna, nämligen Tranan i Sibbhult, en restaurangskola som ståtar med hemlagad mat av de bästa, närodlade råvaror som finns och som alltid innehar en salladsbar som toppar det mesta.

Dagens RÄTT var baconlindade biffar samt isterband, kokt potatis – som inom parantes inte existerar det heller på amerikanska restauranger- brun sås och så massor med grönsaker.  Dagens FEL var att Tommy åkte och tankade bilen. Med 95 oktan. I brorsans Volvo som går på diesel.  Efter några minuters körning började bilen hacka och min äkta hälft började få ångest, tog jag rätt handtag? En hastig koll på kvittot avslöjade att han fyllt bilen med allt annat än diesel varpå en något häftig inbromsning följde.  Om Knislinge ligger in the middle of noware, ligger halvvägs till Sibbhult en bit  precis utanför, då kan ni tänka er själva, inte ens bärgningsbilen hittade dit utan fick ringa tre gånger.  Vi hittade faktiskt till familjen Swanson utan karta, fast Tommy S med en lätt ironi i rösten undrade var vi hade parkerat bilen, när vi kom gåendes…. Blev ett särdeles kort besök på 58 minuter, farmor hade satt  tidpunkten 6.15 till middag  och likt en italiensk storfamilj infinner man sig då sex och femton, inte senare och Ylvas hembakta kanelbullar fick vi med sorg i hjärtat tacka nej till, i lika hög mån som man inte kommer försent går man inte mätt till middagsbordet, lite har man dock snappat upp under årens lopp.

 

Igår var en helt normal amerikansk dag, dvs cab-tjänst mer eller mindre hela dagen, men avstånden är ju någon helt annat här, att skjutsa till Skottorps fotboll tar sju minuter med lite tur, det är ju ingen tid alls! Alicias lag skulle ha kick-off och Emma anmälde henne som hemlig gäst, varpå hon fick följa med till Halmstad och ha en supertrevlig eftermiddag med sitt gamla lag, Antonia var med på sitt lags träning och var mäkta stolt när hon sprungit 3,3 km, hon lyckades hamna mitt i konditionsträningen. På onsdag är det uteträning, undrar hur många i amerika-laget som hade dykt upp utomhus vid den svenska temperaturen? Fast idag har termometern faktiskt toppat fantastiska 14 grader, vi huttrar förstås i våra vinterjackor medan svensken i gemen blottar kroppen till t-shirt nivå.

 

Annars har en del abnorma skillnader dykt upp vid jämförelse, den första förstås när vi satte oss på tåget och fick se snö, den andra när vi klev in genom dörren hemma och kände hur taket likt asarnas vrede tryckte ner oss mot golvet. Tallriken i micron pressas mot väggarna istället för att fara runt som en tennisboll på en plan, jag fick bara in sängkläder till en säng i tvättmaskinen, som dessutom tog 1:43 på sig för att tvätta igenom dessa kuddvar och den minimala torktumlaren snurrade rundor i tre timmar innan jag kunde plocka ut tvätten, fortfarande halvtorr. Och andra sidan blev tvätten faktiskt ren, detta fenomen som vi inte är bortskämda med gällde även när vi körde diskmaskinen!

Antonia i grå tröja med laget runt om sig.

Vår gamla katt Sara kom och hälsade på sig med drog sedan hem till Putte igen, här vankades det minsann inte den finaste kattmaten och inte fick man sova på husses mage heller.

Vi tänkte ta en tur på stranden med Antonia tränade fotboll, men bara isflaken i strandbrynet fick oss att vända och hoppa in i bilen igen, vinden gjorde väl sitt till....

Söndagsmiddag i form av hemgjort potatismos, stekt sill och rårörda lingon, kan det bli bättre?

På väg till Osby bara måste man stanna och titta på stentrollen i deras grotta, oturligtvis var det för kallt för att gå ut, därför denna långdistansbild.

Och nu följer det reklam, ett urval från Nelos sortiment...

och lite till.....

Farmor och farfar, vi smorde kråset med helstekt fläskfile, brunsås och alla härliga tillbehör inkl svart vinbärsgele, mumma!

Tripp trapp trull, farmors lilla hjärtegull

I vanliga fall brukar jag ju inte skriva om livet i Sverige eftersom bloggen ska handla om vårt liv i USA, men Carina skällde på mig så jag får väl ta mig i kragen, ni som är i Sverige kan ju bara hoppa över den här veckan.

Eftersom vi knappt hunnit underrätta någon om vår oplanerade hemkomst var det en hel del som fick sig en överraskning. Alicia ville direkt upp till Emma, men hon var ju faktiskt i skolan så vi tog en tur till Maxi och inhandlade diverse svenska delikatesser, färska räkor, steksill, ärtsoppa på korv och makrill i burk samt lite annat nödvändigt som vi behövde inför vår vistelse, marabou mjölkchoklad, lösgodis och ostbågar t ex…. Vi pressade in några timmars sömn också innan Tommy skjutsade iväg Antonia som fick överraska Maja och Alicia upp till Fam Persson som visserligen tyckte det var kul att se Tommy men började gråta ner de fick syn på den bakom dörren gömda Alicia.

 

På fredagen var båda tjejerna med i sina respektive skolor, Alicia hade turen att hamna på en engelska lektion och fick briljera rejält med sin amerikanska och berätta om skolan i USA, vilket hon med all säkerhet framställde som ett mellanting av fängelse och tortyrhåla. Båda blev imponerade av den slapphet varmed svenska skolor bedrivs, de hade inte kommit ihåg fel och började som på ett givet tecken längta tillbaka till Sverige. Själv räcker det att jag kommer utanför dörren för att påminnas om varför vi flyttade till Florida, fem grader varmt med isiga vindar och grå himmel så kommer alla minnen med tidigare vintrar tillbaka. När vi landade hade det dessutom kommit fem cm snö, men det smälte bort under torsdagen.

 

Jag har bara hunnit att träffa Katrine och Ullis under en snabbt arrangerad lunch, men så mysigt att ses igen och på tisdag blir det tjejträff hos Katrine, jag längtar! Igår dök Andy och Lena upp och vi hade en trevlig kväll med bara en malört i bägaren, hjortsteken som jag hade inhandlat visade sig ligga på fel sida så det var en vildsvinsstek istället, inte mitt favoritkött precis. Men med massor av stekta trattkantareller och en sås gjord på en halv flaska rödvin slank det ner i alla fall, för att inte tala om att det sköljdes ner med rödvin också för den delen.

 

I förmiddags fick jag ägna mig åt djupare, inre tankar om ett av människans mysterium, nämligen hur generös kan man vara? Kom fram till att vissa människor är gränslöst generösa, detta i form av Christina som ringde på dörren och undrade om jag ville ha ”lite” svamp. Funderade för mig själv om detta var en kuggfråga, givetvis vill jag ha svamp, förrådet är nästan helt tömt i botten, men jag hade inte förväntat mig att få en hel bärkasse full, inte mindre än FEM stora burkar med välrensade och torkade trattkantareller för att inte tala om att hon erbjöd mig att komma hem och hämta gula kantareller som hon hade i frysen! Gränslös givmildhet är bara förnamnet! Funderar nu på hur jag ska smuggla detta genom tullen, ska inte lägga det i Tommys väska i alla fall, han kommer bara att slänga burken om han skulle råka ut för övervikt.

 

Hann med en snabb tur till Knäred också, för att hälsa på lillbrorsan och morsan och hade förhoppningar om att Konsum skulle ha kvar några av sina fredagsgrillade revben men där bet jag mig i tummen. Beställde två kilo till nästa fredag, det är lätt värt att köra fem mil för dessa revben och när jag lämnade mitt namn svarade kvinnan bakom disken ”ja, det ser jag ju nu, så du är hemma från Amerikat igen?” Spelar ingen roll att jag inte bott i Knäred på över 25 år, här håller man koll på sina Knäredsbor, utflyttade eller inte.  Kvällen tillbringade vi i lugn och ro ute i Attarp hos stora lillbrorsan, så mysigt att träffa dem igen och första gången vi mötte Alexandras pojkvän Jocke. Eftersom Terence i hela sitt vuxna liv tagit hand om sin betydligt struligare äldre syster kunde han inte heller nu släppa det utan lånade oss en av sina bilar, Tommy och jag har nämligen lite olika förutsättnngar när vi åker till Sverige. Han tycker det viktigaste är att jobba och träffa så många jobbkontakter som möjligt, jag är mer intresserad av att träffa släkt och vänner och klämma in lite shopping däremellan och boendes ute på landet är det svårt att kombinera dessa saker med bara en bil.

Nu kommer här minsann lite Sverigebilder också:


Huset stod kvar i alla fall...

och havet också men stora delar av sanddynorna var borta.

Semla i ena handen och kanelbulle i den andra, Maja nöjde sig med kanelbulle.

Andy och Lena och en trött Antonia i pappas knä

Hur lyxigt var inte det här?

Bara doften kan få mig att bli helt lyrisk, årets svampsoppor är räddade!

Tobias och Bessie på väg till kyrkogården, i bakgrunden några av byns original, en av dem vände sig mot mig och skrek "Jag ska stoppa dig i en säck!" enligt Tobbe betyder det bara "Hej på dig du!"

Och mamma vilade fridsamt, tänk att det är ett och ett halvt år sedan.

Riktiga vårtecken, krokusarna tittade upp ur gräsmattan

och snödropparna, riktigt mysigt att se

Tobbe hade slängt ut mormors gamle linneskåp och möblemang i masurbjörk och ersatt det med ett biljardbord och irländsk pubstil, kändes riktigt amerikanskt.

Trevlig middag hos brorsan i deras mysiga uterum, här är Terence, Dessan, Alexandra med polkvännen Jocke, Elina och Dennis och så Tommy.

Lillis, som vi en gång i tiden tog hand om, men som helt tydligt föredrog Terence i stället.

”Är du tokig?” utbrast Tommy och tittade på mig precis som om jag var det, men den här gången kände jag mig kanske inte direkt tokig, bara lite galen. Dessa tre ord framkallades av att jag i tisdags föreslog att vi skulle åka till Sverige. På onsdagen, dagen efter! Rättare sagt, i just den stunden om 19 timmar och bakgrunden var den jag hade framför mig på skärmen, biljetter med SAS för 4500 kronor. Tjejerna har springbreak nästa vecka så det var väl valt läge och vi längtade alla hem för att träffa släkt och vänner så sagt och gjort, jag bokade, vi meddelade tjejerna när de kom hem från skolan, överlyckliga blev de, och jag gjorde saker som måste göras, shoppade lite presenter, gjorde slingor – man måste ju prioritera- samt packade och kvart i sju på morgonen hämtade taxin oss. Tiderna var inte de bästa och vi hade 5 och en halv timmes väntan i Washington, och sedan hela natten på planet men det var det värt!

 

Att genomföra en väl fungerade nattflygning kräver en stark planering, ett stort inslag av egoism och en väldigt liten, eller obefintlig, del av etik och moral. Vid bokningen blev jag glatt överraskad då jag insåg att planet bara var fyllt till 80 % och bokade snabbt in oss på de då tomma raderna 33-36 F, detta innebär att vi får en hel rad med fyra säten för oss själva per person. Gick bra för alla utom för Tommy som av någon obegriplig anledning hamnade på plats 46 A, längst bak i planet där taket dessutom lutar starkt, men han hittade en tom fyrarad innan vi lyfte.  Väl ombord barrikerar man sig, gärna på ett mittsäte, tar av sig skona som ställs under sätet bredvid där man nu sitter. Bara denna åtgärd får eventuella kandidater till just denna plats att snabbt rygga tillbaka och tänka om, den Nybergska fotsvetten är inte att leka med. Man fortsätter genom att placera den nyss upplockade Aftonbladet på sätet längst ut till vänster och på den nu enda lediga platsen ställer man helt sonika ner sitt handbagage och vägrar ta bort det tills flygvärdinnorna påpekar att nu lyfter vi om fem minuter och bagaget SKA placeras under sätet framför dig. Det är även bra att se sur ut och skulle inte det hjälpa så hosta, högt och länge och gärna en rejäl och högljudd fejksnytning på slutet.

 

För att påbörja insomnandet och därmed även tidsomställningen så fort som möjligt slafsar man hastigt i sig sin lilla portion aluminiumförpackade mat, ett tips att slippa den obligatoriska kycklingen är att fråga efter fisk, de har nästan alltid någon god portion över från ekonomi extra över. Till detta inmundigar man den lilla flaskan med ljummet vitt vin, den röda sparar man till osten och kexet, hoppa desserten, man blir bara sockerhög. Barnen får stränga order att inte dricka Coke och givetvis dricker man inte det erbjudna kaffet efter maten, detta trots att man har lika hög abstinens efter riktigt svenskt kaffe som  kameler  har efter en oas med vatten efter 30 dagars ökentur.

 

När alla andra sitter inklämda i sina rader med brickorna pressande mot magtrakten, lyfter du lätt och elegant över din nu tomma bricka till någon av de tre tomma sätena bredvid och barrikerar toaletterna en längre stund.  Visserligen är det en akrobatisk övning utan dess like att byta om på de kvartskvadratmeter små toaletterna, men allt går, när ungarna var mindre brukade vi dessutom vara två på samma toalett. Skönt att krypa i något pyjamasliknande, borsta tänderna och ta bort makeup. Sen delar man med van hand ut två små rosa piller till samtliga familjemedlemmar, nämligen Benadryl, medicin mot allergi och därpå är det bara att bulla upp de fyra kuddarna i ena sidan, sträcka ut sig över alla fyra sätena, svepa filten om sig,  ignorera de sura blickarna från medpassagerare och sova så gott man bara kan i 4-5 timmar.

Första mars och idag har det varit 29 grader varmt och ingen luftfuktighet att tala om, inte dåligt för en vår-månad. Var därför oerhört opreparerad inför kvällens fotboll, inte mindre än tre olika tillställningar på tre olika ställen och när solen går ner sjunker värmen drastiskt till runt 22-23 grader, stod där med en filt virad kring lekamen när jag åsåg Antonias träning. Hon kör just nu utbildning med blandat lag, killar och tjejer, bra, det blir lite tuffare, fast tjejerna är till antalet klart underlägsna killarna. Det är lätt att se hur många som är av kvinnligt kön, bara att kolla in bollarna, i Antonias grupp var där tre rosa fotbollar och mycket riktigt var där tre tjejer samt nio killar.  Jämställdheten inom sporten genre är inte på någon vidare hög nivå, Antonias LÄRARE sa häromdagen åt henne att ”hon som är så petit och feminin inte borde syssla med fotboll utan hålla på med cheerleading istället”. Snackar vi 1800-tal här eller…?

 

Igår fortsatte vi på temat soppkväll som vi ärligt stulit från Bengtsson/Pettersson, tyvärr var det just dessa som inte kunde vara med då de skulle avhämta Mackan på Tampa flygplats, allas våran bartender är äntligen på plats igen. Men både Åkermarks och Nordbergs slöt upp och vi hade en trevlig kväll där vi firade skottdagen, sittandes utomhus medan två olika svampsoppor bubblade på gashällen i uteköket. Dagen till ära hade jag även bakat bröd, jo men visst var det lite svart på toppen, men inget redskap i köket är så bra som en rejäl skalkniv. Tömde därmed mitt fattiga lager på svamp, stort tack till Ullis, Erling och inte minst Christina I som lämnade, troligen, halva årets svampskörd, torkad, klar och förpackad i plastförpackningar, för att avnjutas i Tampa, fantastiskt. Som sanna konnässörer kunde vi också konstatera att det ÄR gott med vin till svamp, både rött och vitt, eller var det till nässelsoppa man inte kunde ha vin…?

Så kan ännu en vecka läggas till det förflutna, skrämmande så fort det går. Ännu mer skrämmande att faktiskt också barnen tycker att tiden går fort, när man själv var liten tycktes dagarna vara ändlösa, en vecka kändes som en månad och sommarloven var eviga. Vi har som vanligt fyllt våra kvällar med körning och väntande på fotbollsträningar, plus att det var en match i onsdags för Alicias skollag. Tjejerna i laget fick rösta fram en lagkapten och Alicia fick flest röster, bra betyg! Men matchen blev inställd, motståndarlaget dök upp men lämnade aldrig bussen, det regnade ju ute. Våra tjejer däremot körde en träningsmatch med åtta mot åtta och blev blöta som dränkta katter inpå bara skinnet.  Nästa helg är det cup en timmes körning härifrån, första matchen klockan åtta, samling klockan sju, lär bli en härlig morgon. Förutom tidpunkter meddelades det även instruktioner om att det är obligatorisk närvaro på veckans träningar, för säkerhets skull stoppade de in en extra träning i lördags morse klockan nio, och övernattningar och sena kvällar kommer inte på tal under veckan som kommer. När amerikanarna går in för något görs det rejält, det ska vara kul med fotboll och det är kul att vinna, punkt.

 

Igår, lördag, blev vi plötsligt av med båda barnen, Mia bjöd in Antonia till en slepover date, fyra tjejer som träffades och hade kul, och Alicia tillbringade dagen till sjöss med Ida och Fredrik som fortsatte försöken att få upp henne på wakeboarden, det gick visst inte så bra igår heller. Sedan blev det övernattning i hennes andra hem, Rachel var också där och Olle hade tre kompisar på slepover, Åkermarks lyckas alltid ha sitt hem fullt med ungdomar. För att göra saken ännu värre bjöd vi efter bion in oss själva på ett glas vin och stannade alldeles för länge. Bevisandes att vi var karga svenskar satt vi utomhus, med filtar om oss, under 15 grader är man ju inte inomhus om man är född i något av de nordiska länderna. Om en månad kommer man inte att behöva några filtar och om tre kommer man att sitta inomhus igen, då är det för varmt att sitta ute…..

 

Som sagt gick vi på bio, Muvico innehar inte färre än 20 olika salonger som visar olika filmer och då Tommy ville se en actionfilm och jag något som innehade dramatik och kärlek, gick vi på olika filmer, vem har sagt att romantiken är död? Vi bättrade oss då något genom att förflytta lekamerna några hundra meter västerut för att inta en perfekt middag på vår favoritrestaurang med det motsägelsefulla namnet Stonewood.  Tyvärr hade de ändrat på min favoriträtt tonfisken genom att byta ut de himmelska grönsakerna mot en bön ragu, denna påminde starkt om vita böner i tomatsås och inte ens den fantastiska tomatsalsan kunde ta bort associationen med cowboys sittande runt lägerelden, ätandes böner direkt från bruken som de öppnat med sin slitna jaktkniv.

 

Om vi nu stannar kvar ett år till, så är det dags för båda tjejerna att byta skola, Alicia ska upp till high school och Antonia inta Alicias plats på middelschool Benito. Man kan även söka in på andra skolor, detta tog ungefär två minuter på datorn, så jag anmälde båda tjejerna till skolor med IB-program och Antonia kom in på Williams, den bästa middelschool som finns här i området. Fördelen med Benito är att den ligger på fem minuters avstånd och dessutom börjar klockan nio på morgonen och från elevernas sida är det positivt att det faktiskt inte är så mycket läxor. Williams kör med higschool tider, dvs de börjar halv åtta men  ligger en halvtimmes bilkörning härifrån, dvs 45-60 minuter i rusningstrafik på morgonen och bussen är med två byten och avgår från Cory Lake klockan sex noll noll. Däremot slutar den redan halv tre och det kan behövas eftersom eleverna har ungefär två timmars läxor varje dag. Ja så här står vi som åsnan mellan de berömda hötapparna och den 29:e februari måste man lämna in ett svar.

 

I fredags var det breakfast with mom på Pride, med den något tidiga startpunkten kvart över sju, varpå vi i vanlig ordning lämnade huset tjugo över sju. Visade sig att trots uppdelningen på torsdag/fredag hade nog 75% av mammorna bestämt sig för att vara med på fredagen, bilköerna började direkt efter att jag svängt av från Cross Creek och de vanliga fem minuternas körning utvidgades till nästan trettio minuter. Fick bli en väldigt snabb frukost, en kopp kaffe till mig och ett glas med något som nog skulle vara apelsinjuice men i färg och konsistens mest påminde om hårt utspädd apelsinsaft samt de obligatoriska  sconsen och muffinsen, det amerikanarna vet om näringslära kan man skriva på baksidan av ett frimärke och ändå få nog med plats över att påföra tillräckligt med saliv för att det ska fastna på kuvertet.

 

Skolan fortsätter med sina insamlingsprojekt, förra veckan var det matvaror till de behövande  familjerna i närområdet och den här veckan fick Antonia med sig en sparbössa där man ska lägga alla sina småmynt som ska gå till leukemidrabbade barn. Alicia kör sin egen fond, hon har köpt en halvmeterstor cocacola flaska som ska fyllas med mynt till förmån för tonårs-jag-vill-ha-mer-fonden. Hon frågade om hon fick ta burken där vi tömmer våra börsar från tyngden ibland och självklart, men dela den med din syster. Det gjorde hon med millimeter preciserad  rättvisa till sista myntet, Antonia fick alla en och två centen och själv tog hon tiocentarna och quartarna…..

Morgontrött Antonia, på bordet medhavd lunch i den obligatoriska Vera Bradley väskan, finns nog inte en unge på skolan som inte innehar en dylig mer eller mindre blommig skapelse.

I vanliga fall är 98% av volontärarbetarna på skolan kvinnor, men i dag fick papporna hoppa in, i mars är det dags för daybreak with dads, vad nu detta kan innebära.

Var i alla fall blåbär i sconsen, det är så man täcker fruktintaget i USA.

Mysig familjemiddag i fredags och jo det är riktigt, palmen har numera bara ett blad kvar.

Mia tog ut tjejerna på sjön, bara 22 grader varmt, därav koftorna. 

Och här är de stora tjejerna, Alicia, Ida och Rachel.

Verkligen, hela vårt hus  är inpyrt av 1800-hundratalsdoften på ett utslitet barnhem, jag kan riktigt förmärka de gråklädda barnens skugga som hukar i hörnen och tigger om kålsoppan med sina magra små fingrar omslingrandes den bruna bleckmuggen. Vilket inte riktigt omfattar verkligheten i det Nybergska huset, för där är verkligheten en helt annan, kåldoften kommer från den amerikanska välfärden och dess effekter i form av alldeles för stora kärlekshandtag i sidorna på undertecknad författare.  Djisus, säger jag bara, vad gör inte ett långsamt näringsutbyte i form av grönsaker mot grönsaker, friterade sådana, gärna pommes frites och härliga varma kvällar med grillning som absolut kräver vin till maten och skulle det inte vara tillräckligt varmt tröstar man sig med ett glas vin till maten. Sammantaget har effekten blivit att vågen har närmat sig dramatiska höjder,  befintliga klänningar som fotfarande trillar ner över höfterna närmar sig antalet noll och det slutliga beviset på att alla gränser överträtts; samtliga mina shorts, två par, har efterlämnat en nämnbar effekt i form av två urflugna midjeknappar.

 

Livet är gott och ska givetvis avnjutas men någonstans känner man att det tar stopp, i mitt fall brukar det bli när det inte är kul att handla kläder längre, vilket går rätt fort i här i USA, i alla fall om man ska shoppa på trendiga ställen som A&F eller Hollister, där även storlek XL får en lågstadieelev i viktklassen 18-20 kilo att verka gigantisk.  Givetvis är jag ju nu inte så trendig, och inser dessutom mina begränsningar, jäkla amerikanska mode, men när favoritfärgen svart inte längre förmår dölja att BMI:t har överstigit ”normalt” –vilken idiot har uppfunnit  detta mätbegrepp?-  och spegeln visar en sak och tagna fotografier en helt annat, ja vilken ska man då tro på?

 

Men tillbaka till soppan, har ett svagt minne av att mamma introducerade denna soppa, baserad på kål, lök, burktomater och grön paprika sent på 80-talet, då man var i viktklassen 53 kilo och behövde allt annat än att gå ner i vikt, och ett lika starkt minne av att jag tog med mig min syltgryta a la 12 kilo innehållandes två veckors kur med soppa till jobbet, på den tiden VEMO, och dieten höll hela måndagens förmiddag, för att snabbt avbrytas av eftermiddagens fika, bestående av gillekakor, härrörandes från grannfabriken. Men arbetskamraterna uppskattade soppan till lunch, första dagen vill säga. Min arbetskamrat idag, likaledes min äkta make, uppskattar inte alls nämnda soppa och jag hade förtänksamt nog lagt upp ett lager med färgidlagade rätter till honom, men varken de djupfrysta vårrullarna eller skinkpajen gick hem, bortskämda karl!

 

Men köra en ensidig diet är kanon, humöret är på topp,NOT blodsockret likaså NOT och om jag skulle börja tugga på en kortsida av soffan Polo så är det helt normalt, lite tuggmotstånd måste man väl ändå ha.  Gårdagen var en lyx, då tillkom 5  bananer och lika många glas med lättmjölk, provade att mixa och frysa in, men den oaptitliga röran står fortfarande kvar i frysen, bananer blir faktiskt bruna av syre, det hade jag glömt. Idag testade jag att mixa soppan och äta den kall, tillsatt med en hel del tabasco, inget att rekommendera det heller. Fuskade däremot med ett glas vitt vin före maten och ett glas rött till maten, någon måtta av asket får det faktiskt vara, fem dagar utan vin är nog nytt rekord i Florida.

 

Jamen, det här blev ju en intressant berättelse om vedermödorna i Amerikat, kan ju också nämna att vi var och firade en tjej från zumban på hennes 60-årsdag på spat Saddlebrook, och då hon bjöd laget runt på drinkar tog jag en cola light, nu har man verkligen fallit ur de amerikanska ramarna…..  Och förutom minskad vikt i form av att jag mer eller mindre demolerade tennisracketen efter veckans lektion så visar vågen 1,2 kilo mindre efter 4 dagars späkande, passar ju mitt tålamod perfekt. Not.

Så var det dags för Florida state fair igen, själva mässan är en liten hall där det förevisas allt från bubbelkar till energiarmband, men den stora komersen försigår utomhus, tusentals med kvadratmeter överlupna med karuseller, hög musik och mat i alla dess former. Nytt för i år var att allt kunde friteras, från snickers till tuggummi, hur nu detta är möjligt. Äckligt lät det i alla fall.

De stora tjejerna ville inte åka med utan gå där själva på kvällen, vilket elaka föräldrarna Nybergs inte tillät Alicia att göra, så det blev ingen marknad för henne i år. Antonia och Alva tyckte däremot att det var kul och Carina slöt upp med Oscar och Olle. Dagens höjdpunkt var bollkastarspelet där Mia , mot mina invändningar, köpte  dubbelt antal bollar till dem och sedan stod som ett frågetecken när de vann levande guldfiskar, vad i all sin dar skulle vi göra med dem? Visade sig bli ett rätt kortvarigt problem, Alvas fisk flöt med magen upp redan på fredagskvällen och på lördagskvällen var det dags för Antonia att falla i tårar över sina döda fiskar. Lovade att vi skulle åka till djuraffären som idag, men väl där tyckte hon inte guldfiskarna var så intressanta utan försökte byta den sedan många år utlovade sköldpaddan samt guldfiskarna mot en hamster istället. Säger bara det, hade inte förnuftets röst i Form av Tommy varit med hade vi varit stolta hamsterägare nu. Eftersom det har varit vaninnigt kallt här idag, 13 grader, blev det ingen begravning utomhus utan vi fick ta den till sjöss, dvs nerspolning i toastolen.

 

Djupt koncentrerade, jag håller tummarn för ingen vinst...

Men nej, och tjejerna var verkligen överlyckliga.

Min första fotbollsmatch med Alicia i det nya laget och det var en intressant upplevelse, de andra fotbollsmammorna fick mig att framstå som ett under av diskretion, så då kan ni ju bara tänka er stämningen där. En av dem hade dessutom svenska föräldrar och pratade utmärkt svenska själv, världen är bra liten ibland. Trevliga var de också, när de såg att jag stod upp erbjöd sig en att gå och hämta en extra stol i bilen, så jag fick ju erkänna att mitt temperament inte klarar av att sitta ner en hel match och sa dessutom att vi hade en stol i bilen, vilket förstås inte var sant, för de jäkla stolarna är aldrig på plats där bak som vi kommit överens om. Vi vann i alla fall välförtjänt med två ett, Alicia hade tre skott på mål men inget gick in så hon var väl sisådär nöjd.

 

På kvällen följde vi med Carina och Fredrik till en ny erfarenhet, Leroy Selmon, en sportrestaurang med en massa tv-skärmar som visade alla möjliga olika sporter, riktigt mysig miljö och bra mat. Vi beställde in två delbara förrätter i form av en gigantisk tallrik med nachos och tillbehör som med lätthet skulle mättat en arme av mexicanare, samt pommes som var dränkta i ostsås, nyttigt utav bara den. Vi började kvällen hemma hos oss med murkelkrustader och vin, fortsatte med vin i baren i väntan på bordet, lyckade klämma två flaskor till samtidigt med maten och fortsatte sedan men, ja just det, mer vin hemma hos Åkermarks. Eftersom vi har hela 800 meter att gå från dem hem, skjutsade Fredrik oss med båten och att påstå att vi var pigga i morse är en stor överdrift.

 

Även ikväll blev det en trevlig kväll, om än något tidigare och med vatten som huvudingrediens till måltiden. Vi var bjudna till Irma och Paul, paret vi spelar dubbel mot ibland. Hon är född i Mexco och vi  undfängnades med underbart goda enchilladas med gult ris, salsa sås och en sallad med mycket koriander. Hade bestämt mig för att tacka nej till eventuell efterrätt, men när husets 10-åriga dotter bjöd omkring på ett fat med muffins som hon bakat själv och konstfärdigt glacerat med icing, gick det ju bara inte att säga nej. Dagens tennisbästa var när Paul förslog att männen inte ska skjuta hårda servar på kvinnorna, tack för det, förra gången höll jag upp racketen framför ansiktet för att skydda mig, bollen träffade fingrarna och jag gick omkring med helblå pekfinger i en vecka.

Så var det dags för konfirmationsläsning igen och fyra timmar i bilen till östsidan. De stora tjejerna fick fuska lite med skolan så vi kom iväg vid tresnåret när Antonia slutat, hon ville  minsann inte alls vara ledig från skolan, jag som annars hade räknat med att vi skulle lämna vid tolvtiden för att få lite lyxtid på fredags eftermiddagen vid poolen. I vilket fall som helst hade dock detta inte funkat eftersom det var rejält mulet när vi anlände till Hyatt, hungriga som rävar. Förra gången tjejerna var iväg med Fredrik och Carina bodde de också på detta hotellet och Carina rekommenderade varmt en restaurang, J Alexanders som låg bara 50 meter därifrån, så dit skickade vi Tommy för att boka bord. En timme och en kvart i väntetid… Nej tack! Vi fick istället uppsöka närbelägna TGI Friday, tog mig ett bra tag att lista ut vad TGI stod för, nämligen ”Thank God It’s” och där var det bara 20 minuters väntetid och vi blev erbjudna att sätta oss i baren. Eftersom vi fortfarande är värmesuktande svenskar föredrog vi ett bord utomhus, det var ju trots allt 25 grader varmt ute och se där, skulle man sitta ute fanns det massor av bord, amerikanare alltså!

 

På lördagen hade tjejerna privat läsning med prästen Olof, som inom parantes är supertrevlig och inte det minsta ”prästaktig”. Dagens tema var kärlek, så det föll förstås i god jord hos våra tonåringar, trots det orkade de inte fixa läxan, att göra gudsarmband till dagen efter, de blev tillverkade i bilen under söndagens färd till gudstjänsten. Olof hade fått insidertips att Ikea faktiskt ska börja sälja Marabou och annat godis igen och eftersom Ikea bara låg runt hörnet, även med amerikanska mått mätt, for vi dit medan tjejerna fick insupa lite allmänbildning i den svenska religionen. Vi var lite väl tidigt ute men idag har de tydligen gått ut med nyheten stort så nu står alla i förberedande kö för att invadera blå-gula varuhuset och bunkra upp lager för framtiden. Fortsatt mulet väder så istället för pool fick det bli den gigantiska outleten, det tyckte Tommy var jättekul. På kvällen stack Tommy över till Alexanders igen och fick med sig en bordspipare så när vi en halvtimme senare kom dit fick vi bord direkt.

Jag gillar restauranger där det är öppet till köket, känns mer genuint då. Härligt med björkveden vid grillen.

Härligt med Dry Martini också, visserligen är jag van vid torr vermouth och en droppe gin i, här var det rent gin med två oliver i.....

 

Ja så var det då gudstjänst på söndagen och han prästen, Olof, pratar verkligen så att både unga och gamla förstår och det var nästan så man började önska att vi bodde på östkusten med alla kyrkans trevliga aktiviteter, bokcirklar och soppkvällar och allt vad det var. Dessutom hembakta kanelbullar efteråt, jag bet mig i tungan och tog bara en, men det satt hårt åt, de var nästan som farmors.

Norska sjömanskyrkan, där svenska kyrkan hyr in sig, ett fantastiskt bygge som invigdes av Mette-marit så sent som i november 2011.

Alicia hade väl glömt att borsta tänderna eller något, hon gömmer sig bakom stolparna. 

Läckert fönster, lite synd att glasskärmen står framför.

Ida och Alicia samlade in och överlämnade kollekten. De hade minimala linnen på sig varför jag tvingade på dem koftor och efter mycket diskussioner kunde vi stämma av med Olofs fru Marie, nej, man har inte bara axlar i kyrkan.

Förutom servering av våfflor och römme, en norsk slags gröt, fanns det även en guldgruva för oss nordbor, en kiosk innehållande livsnödvändigheter som Kalles, mjölkchoklad, lingonsylt och många, tokiga norska produkter som torrpulver till just römme och brunost tror jag det hette. Och Katrine, jag kan förstå att du köper hem norsk makrill i tomatsås, den var ljuvligt god! Femkilos förpackningen med frusna räkor lockade men jag tror inte den hade varit så kul efter ett antal timmar i bilen. Priserna var också norska, 7 dollar för en liten påse med sötsurt godis...


På hemvägen stannade vi på Stejk och Sheijk, eller hur det nu stavas, shakesen är större i verkligenheten än på bild, däremot överrensstämmer verkligheten med bilden rätt bra när det gäller tjejernas förhållande till sina mobiler....


Värsta Hiroshima rökmolnet på vägen på väg hem, visade sig dock bara vara lite avbränning på vägsidan av sockerrör.
 

Inga problem att få dagarna att gå och inte kvällarna heller, i måndags hade vi besök av en mycket trevlig dansk, Claus, som förhoppningsvis ska hjälpa oss få fart på affärerna i Danmark. Tommy träffade honom för något år sedan där de båda satt bredvid varandra och väntade på domen i NY immigration, de bara måste ju jäklas i den staden,  de började prata och som det kan gå! I tisdags bjöd Carina hem svenska tjejgänget och vi hade en fantastiskt trevlig kväll med god Sushi och gott vin och ikväll var det fotboll igen.  Som sagt, inga fritidsproblem och skulle jag känna mig rastlös kan jag alltid uppsöka tvättstugan, med tjejernas 6-7 fotbollsbyten, Tommys 5 tennis och mina 4 zumbapass i veckan, svämmar tvättkorgarna ständigt över.

Så här mysigt var det igår, Mia var förkyld och fick vackert stanna hemma.




Carina är så listig, tog med sig uppläggningsfat till restaurangen så det blev riktigt flott upplagt. Maten var till tre personer, jomenvisst.

Jag bara älskar soluppgång/nedgångsljuset, detta taget utanför huset en tidig morgon i veckan.


Den här skulle ju varit med förra veckan, Alicia i svart som hälsar på motståndarlagets kaptener.

Vet inte vad det är för slags träd, men blommorna var fantastiska.

Andra februari idag, men det kan man bara inte tro, förra året hade vi rejält kallt periodvis under ”vintern”, men i år har ungarna bara använt sina stövlar en gång, och det var väl mest för att få lite vinterkänsla. 28 grader toppade termotern och Alicia svettades redan i bilen när vi körde till fotbollsmatchen, som tur gick solen ner och det sjönk till 24 grader. Då gick Tommy och hämtade en varsin tjocktröja till oss i bilen…. Men första matchen med skollaget gick bra, Alicia fick spela hela tiden och då var de ändå 22 i laget och dessutom fick hon och en tjej till agera som lagkaptener. Som mittförsvarare höll hon nollan med den äran och gjorde många bra insatser och matchen slutade två noll. Laget de mötte ska tydligen vara ett av de bästa skollagen och kom från downtown, en del av spelarna såg ut att lätt ha passerat 16-års gränsen, vilket är fullt möjligt. Skollaget består nämligen av klass 6-8 och eleverna kan vara från 11 och uppåt, beroende på när de börjat skolan och om de eventuellt fått gå om något år.  Antonia hade tex en tjej i sitt lag, som är asiat och heter Asia, och alltså spelar i U12 laget fast hon går i sjuan. Speciellt asiaterna och indierna är hårt drillade här och börjar tidigt och får jobba hårt. Tufft skolspel också, de har nio veckor på sig, tränar tre gånger i veckan och har fem matcher. Med det motståndet som bjöds idag, har vi nog goda möjligheter att gå vidare.

 

Dessutom saknade vi några av de bättre spelarna, Ida och Rachel hade nämligen ISS. Vet inte vad detta står för, men betydelsen är isolering(scell). I måndags behagade de två unga damerna skolka från sista lektionen, vet inte vad som flög i dem, men Alicia avböjde i alla fall och gick troget till sin spanskalektion. Möjligtvis var det vetskapen att hennes ömma moder vid sådan information hade börjat tugga fradga och fått blodpropp som avhöll henne från detta, säkerligen kalkylerade denna listiga flicka också med att risken för upptäckt var stor. Mycket riktigt, i tisdags fick Carina ett telefonsamtal från skolan som upplyste henne om de facto, men tröstade med att eftersom Ida var ”föstagångsförbrytare” så blev straffet lindrigt. Detta med amerikanska mått mätt, i Sverige hade väl justitieministern blivit dränkt i mejl om dylikt inträffat, tjejerna fick nämligen två dagar i ISS, dvs istället för att gå till sina lektioner, får de sitta i ett slutet rum med andra syndare och läsa i sina böcker det som klasserna går igenom. Tror Carina hotade med borttagen telefon om detta mot förmodan skulle upprepas och eftersom det straffet för en 14-åring är att likställa med spöslitning medelst stenkastning, är nog risken för en upprepning minimal.

 

Imorgon drar vi iväg till östkusten, konfirmationsträff på lördag och gudstjänst på söndag, dess mellan ska vi försöka slappa och sola lite. Kanske kan bli ett glas vin också, vår vita vecka går bra, idag och igår har vi bara druckit vitt vin, fisk båda dagarna.

Hela veckan har varit flygande fläng och så också helgen, eller i alla fall början på den. På fredagsmorgon öppnade jag Antonias väska för att skriva på planern och upptäckte ett papper som gjorde oss observanta på att hon har ett matteprov på måndag och därmed fick fem olika hemsidor hänvisandes sig som hon kunde träna på. Därmed dog min plan om att ta de där sprutorna de behövde och eftersom sista dagen var på måndag och om de inte tar dem så är de inte berättigade att gå i skolan, blev det lätt panik och jag gjorde upp med Carina om att åka in och ta dem på fredagen. En av shotsen var nämligen Gardasil-sprutan och den skulle även Ida ta , de måste ju ta tre stycken. Som tur var ringde Carina och kollade och det ställe vi tänkte åka till var omgjort till en familjeklinik och ja, en medlem för familjen var tvungen att ha med (fast de kollade aldrig leg och  mina barn + Ida ser ut som systrar hela högen) och vi var tvungna att vara där före klockan två. Alltså fick vi fara iväg och plocka ur barnen från skolan vilket är en hel procedur bara det med leg kontroll osv.  Dessutom var Antonia på lunch så jag var tvungen att skriva in mig för ett besökspass, klistra på ett märke med visitors, hämta henne och leta upp en lärare så vi kunde hämta ut hennes böcker och ryggsäck, tog bara 15 minuter.

 

Det var världens väntetid och mina försök att sitta och hålla andan gick inget vidare, trots att jag hade min luftrörsinfektion efter förra besöket i färskt minne. Undvek att röra vid alla ytor som var berörbara, vilket var svårt eftersom man var tvungen att använda skrivplatta och pennor för att fylla i samma jäkla dokument vi fyllt i förra gången vi var där. Blev bara en spruta för Alicia och två för Antonia så pluspoäng ändå och för att slippa vattenkoppor kan det verkligen var värt det.

 

Vi hann i alla fall hem till att fixa en middag till Tommy som landade något försenat vid åttatiden, men vad smidigt det blir när man reser med bara handbagage! Men man måste nog vara man för det…… I alla fall fick han ett abrupt uppvaknande i den amerikanska världen, Antonia hade sin match klockan nio och sen lyckades vi fixa skjuts till Alicia som hade samling kl 10 i Brandon och så for vi dit och kollade kl 11. Vilken slakt! Och först blev jag urförbannad, om nu coahcen vetat om att det bara var 8 som kunde vara med och spela, och detta mot ligans ledande lag som dessutom hade 2 avbytare, så borde han väl ändå lämnat  WO? Men ju längre matchen framskred och ju hårdare våra tjejer spelade, desto stoltare blev jag. Visserligen förlorade vi med fyra noll, men med de förutsättningar vi hade så gjorde vi en stor seger! Inte minst gjorde Alicia en fantastisk insats och försvarade sin lagkaptens roll med den äran och det är bra synd att de inte kan fortsätta att spela som ett lag, men liksom skolan lyder det till att man måst skifta personer, lagledare och ledare i ett kör, jag börjar förstå varför vi är så duktiga i fotboll i Sverige….

Sen var det party hos Antonias coach, de hade också sitt sista game today. Som äkta amerikansk stil erbjöd frågade vi vad vi skulle ha med men fick svaret ingenting och det var ju tur det, de grillade hamburgare tjocka som falukorvar, det fanns stora fat med snacks i form av frukt, grönskare och ost, chips i alla dess former, kakor ska vi bara inte prata om och som avslutning en tårta med en bild på hela laget.  Jag var bra sugen på att dra fram telefonen och ta lite kort men ville inte bete mig som en japansk turist så jag lät bli. Kunde däremot inte motstå en bild på tårtan, med den ursäkten att det faktiskt var en annan svensk som tog den första bilden. Lustig, när hon frågade var jag kom ifrån (som en parantes var vi 10 mammor och en pappa, vilket var Tommy) berättade Nahid att hon faktiskt var svensk medborgare, hon kom till Sverige 1979 från Libyen med sin familj, när hon var 9 år. Tyvärr var det enda, efter 9 års boende i Sverige, som hon kunde säga ”jag kan inte prata svenska”.  Detta beroende på att hon gått i internationell skola och när hon var 18 flyttat till Kalifornien.

 

Och så var det party igår igen, nu inne hos Francine och Norm, för att fira de nygifta tyskarna. Norm ledde stolt fram mig och förkunnade att här hade han någon de kunde prata tyska med, varpå de blev helt förskräckta, de hade verkligen inte kommit till USA för att prata tyska, däremot för att träna sin engelska. Var trevligt med en salig blandning av mat, sauerkraut med korv, bruna böner med fläk, macaroni and cheese, något slas kött, tomatsallad och en sockerkaka med något rött i som i alla fall jag ratade. Norm är ca 160 cm lång och inte den mest atletiska på vår gata, men när det gäller att fylla på vinglasen visar han en snabbhet som nästan gränsar till det onaturliga och blinkar man för länge är glaset bräddfullt igen. Nu har vi i alla fall bestämt oss för en vit vecka, brukar funka bra, ibland ändan till onsdagen.

Blir inte bättre bilder än så med en gammal iphone. Märkligt hur hela familjen skaffar sig nya telefoner i ett kör, bara jag som är rädd om min som får behålla den gamle.

höll på att kör över Skalman häromdagen när han korsade vår gata, snabbt gick det inte.

Tre dagar sedan Tommy lämnade det amerikanska fastlandet för att prova sina vingar i Danmark och sedermera även Frankrike, och jag är redan trött på att plocka ur diskmaskinen och torka bänkskivor, helt klart en uppgift som han åtagit sig för evig tid och skött å det bästa. Det där med att röja undan ligger helt enkelt inte för mig, ungefär som att städa, jag är inte bra på det och man ska ju göra det man är bra på, eller? Men än så länge startar bilen, AC´n verkar dock ha lagt av, eller så är den avstängd, kan inte den där knappsatsen, men jag har nog en 27 grader, dvs lika med utetemperaturen dagtid, i sovrummet, så något tokigt är det. Däremot kollar jag till båten ungefär tre gånger om dagen och den flyter fortfarande, hade planer på att rasta den lite i lördags, men när vi väl lämnat av Tommy på flygplatsen gick solen i moln. Blev dock ändå en solskenskväll, Carina kom över och förbarmade sig över min osso buco, som familjen ratat kvällen innan till förmån för nyinköpt oxfilé av mannen, och vi hade en ytterst trevlig och vinstinn kväll. Eftersom Carina också är gräsänka, Fredrik är på mässa i Las Vegas i 1,5 vecka, gjorde vi en gemensam söndag också, varmed hon och Ida följde med och kollade på Alicias match som vanns med två noll, kul!

 

Rätt hård träning för Alicia just nu, skollaget i fotboll har precis börjat och de tränar en timme om dagen, tre gånger i veckan. Sedan har hon träning med vanliga laget och så vill det nya laget att hon ska träna med dem också. Första matchen i nya laget var i lördags och de 12 minuterna hon var inne var tydligen mer eller mindre nytt rekord för en nybörjare, de flesta får sitta på bänken de första tre matcherna. Dessutom spelar hon på topp, en något ovan position efter tre månader som back, ska bli spännande att se hur det går.

 

Efter matchen anlände vi  till en något försenad fika hos familjen Nordberg, där det firades Olofs bemärkelsedag och givetvis hade vi med oss paket. Ett par urläckra, svarta trosor i storleken 4 gånger XL, vilkens historia har sin upprinning i Åsas och Tobbes bröllop. Den påläste kan dra sig till minnes att den festen slutade i underkläderna i poolen och då Mia och Olof var mitt i flyttskedet och uppackningen var lite si och så och Olof dessutom kom stressad hem från jobbet för att ta en snabbdusch och sedan kasta sig iväg till en bröllopsfest där han anlände som siste deltagare, var det kanske förståeligt att han i bristen på kalsonger tog ett par av Mias trosor. In på småtimmarna vid pooldoppet gick ju detta faktum inte att dölja, men till vårt försvar kan jag meddela att vi faktiskt köpte två par kalsingar av ett gångbart märke också, vem är vi att skratta åt bäste vän som faller ner från tak? Hahaha!!!

 

Eftersom min italienska gryta var så fruktansvärt god, och eftersom vi var lata, käkade vi resterna igår kväll och hade planerat en historielektion åt barnen i form av maratontittande på ”Nord och Syd”. Visade sig tyvärr att jag köpt bok två när jag var hemma sist, någon som har bok ett så vore det kul om ni skickade hit den, på dvd alltså. Blev en minnenas backflash istället i form av Flashdance, grym musik, och sedan gick vi vidare på ”Nära och Kära” men där missade de vuxna deltagarna det mest då Åsa och Kickan dök upp efter sin middag på Maccaroni Grill, den prisbelönta ärtsoppekokerskan åkte däremot hem till fäderneslandet idag, däremot har Tobbe också lämnat för LV så nu är vi tre gräsänkor på Cory Lake….

 

Men inga fler ärtsoppemiddagar mitt i veckan, eller om det var punchens fel, men det går inte att kombinera med tennis  i alla fall. I torsdags spelade vi dubbel mot Gills och de har numera slått ihop sina tennislektioner och tränar i dubbelfattning mot vår tränare. Enligt coach Pete pratade de inte med varandra på två veckor efter vårt senaste spel där vi vann med 6-0 två gånger, men nu har de tagit sig, eller så var det ärtsoppan, slutade 4-6 och 2-6, vi vann om jag behöver förtydliga det…… Tommy föreslog ett partnerbyte, varvid den ytterst amerikanske Paul nästan rodnade, men efter bisarra språkförtydligande kunde det klargöras att han, Paul, började känna vittring av seger i luften och absolut ville spela ett game till i sin hustrus lag. Irma är hur cool som helst och medan männen fick avreagera sig i ett sista singelparti mot varandra, där svetten dröp som hagelskott i en duvsvärm mot marken, slog vi några loja bollar och konstaterade att det är en rät trevlig sport i alla fall. Imorgon ska jag följa med henne till tennisträning med spel för damer i grupp, lär bli intressant, tur man inte är en dålig förlorare. (Den gick ni inte på, va?)

Nyss hemkommen från en kväll med ärtsoppa, pannkakor och punch, OCH vi har inte ens varit på Ikea. Det var Åsa och Tobbe som bjöd in till en helsvensk afton, till hjälp hade de Tobbes kusin Kickan som hade kokat minst 10 liter ärtsoppa och dessutom stått i två timmar och stekt pannkakor, samt Tomas, som jobbar på Ermator och därmed helt illegalt smugglat in såväl ärtor som punch. Underbart gott, om någon undrar över vad ni ska bjuda hem oss på när vi återvänder till Sverige så är detta ett hett tips. Jättemysigt och gott och lite kul och amerikanskt med bordsplaceringen, vi var 12-14 personer, rätt jämt könsfördelade, varmed Tobbe placerade oss i tjejsida, respektive killsida, tvärt emot all svensk bordsplacering. Kul att se alla igen, tror inte jag sett Åsa sen oktober!

Gott med punch, har jag inte druckit sedan vår hejdå-fest i augusti 2010 när vi kämpade tappert för att tömma alla våra förråd och då låg punch långt ner på listan, men ju senare kvällen blev desto godare blev det med punch. Ja, då i augusti alltså, ikväll smakade det underbart gott och Bengtssons/Petterssons hade förstås lyckats pricka in den enda kvällen då vädret var lite halvtaskigt med droppar av regn, vilket fick det att kännas smått melankoliskt och extra svenskt att äta soppa och dricka arrack. Tror dessutom att jag i någon obevakat ögonblick lovade att kontra med svampsoppa en kväll, gäller bara att samla ihop det svenska gänget, allt som oftast är någon medlem spridd för vinden.


Nej, på tal om party så bara måste jag återvända till våra indiska grannars housewarmingparty, helt underbara människor, men rätt okunniga om törstiga västerlänningar, i drickabaren stod det tre flaskor vin och de kunde antagligen inte i sin vildaste fantasi drömma om att det skulle ta slut på en och en halv timme.

När vi hade vårt housewarmingparty gjorde vi en tipspromenade som gick runt huset, väldigt smart om vi får säga det själv, men då vi bjöd in Basant och Mita och de övriga grannarna som inte varit här tog Tommy med dem på en rundtur som typ den vi gör med våra svenska vänner: "Och här är vårt sovrum, kolla bara hur stort det är! och vi har TVÅ toaletter och garderoberna, KOLLA in i dem, de är gigantiska" med en lätt ironi som underton, som helt lätt också gick våra grannar förbi. När vi kom innanför dörren hos dem, slet de med oss in i sitt sovrum, innan vi fått en chans till en välkomstdrink, eller hälsa på de andra grannrna, varpå de öppnade toan och garderoben för att visa upp hur de bodde och tvättrummet och garaget också för den delen. Väldigt svenskt,men det kändes allt en liten bit avigt här.

Med tidpunkten  här är det helt legalt torsdagsärtsoppa med punch i Sverige, önskar er alla en trevlig dag och skullen ni få för er att ta en ärtsoppa, så slink ner den med en punch och tänk på oss stackars utlandssvenskar, God Torsdag!

Hmmm, ni börjar väl tro att vi är döda och begravna hela högen här, men det är bara min inspiration som envist lyst med sin frånvaro så nu får jag bokstavligt talat ta mig i kragen för så att ni ska få behålla inblicken i vårt amerikanska liv.

 

Vädret är fortfarande underbart, trots att vi i helgen haft en kallfront, det var säkert nere i 12-15 grader, brrrr, vi fick sätta på värmen i huset igen. Förra helgen däremot var så fin och vi hade 27 grader på söndagen, som utvecklade sig till en riktig höjdardag när både Nordbergs och Åkermarks dök upp med båtarna, törstande efter att få prova Tommys nyinköpta handtag till beerkeggen. Jag slängde ihop en sallad till oss som vi satt på bryggan och åt och eftersom Fredrik dessutom hade födelsedag tog Carina med lite bubbel så mot seneftermiddagen var humöret verkligen på topp.

En riktigt härlig dag! 

Idag har vi varit i Winter Haven, en timme bilresa härifrån och tittat på fotboll. Alicias tränare rekommenderade henne till ett av de bättre lagen här så i torsdags var hon på tryout och blev antagen till det här laget, som reser runt i stora delar av Florida, så vet vi vad vi ska göra på helgerna. Det är många cuper så det lär bli en hel del övernattningar också, men de andra föräldrarna verkar vara trevliga så det ska nog bli kul. Idag blev det dock något missförstånd, hennes tröja hade inte kommit så hon fick inte vara med, men vi fick se lite nya omgivningar i alla fall.

 

Shopping har det också blivit, Carina skulle serva bilen i onsdags så jag följde med och medan vi väntade på att den skulle bli färdig for vi till International Plaza, ett enormt köpcenter som av en tillfällighet låg bara minuterna därifrån. I vissa butiker var det superrea med 75% rabatt bl a köpte jag dunjackor till tjejerna på Abercrombie för 50 dollar, rena kapet! Korkat nog köpte jag ingen till mig själv, vet inte riktigt hur jag tänkte där.

I torsdags åkte vi dit igen, vi var ändå i krokarna för att titta på en ny bil. Alicia har haft testperiod hela veckan och hade gjort dagens prov redan klockan elva så hon kunde också följa med och därmed kunde vi även fixa till hennes telefon, den efterlängtade Iphone 4S. Vi fick hjälp av en helt fantastisk kille på T-mobile som hjälpte oss att byta upp oss till ett bättre abonemang med tre fria surfabonemang, som dessutom kostade 20 dollar mindre i månaden. Tyvärr låg deras linje nere men han ringde senare upp och berättade att undeer 24-48 timmar skulle våra telefoner stängas av medan det nya abonemanget trädde i kraft men vi kunde få låna några andra nummer, fast då var vi tvungna att komma in och hämta sim-korten. IP ligger 35-40 minuter från oss så det kändes föga lockande, varpå han erbjöd sig att köra hem sim-korten till oss, han skulle ändå någon gång hälsa på sin farbror som bodde i krokarna. Detta en sen fredags eftermiddag.... I det här landet kan de service!

Såhär ser hon ut nuförtiden, från morgon till kväll.....

Igår var det party igen, våra nya indiska grannar hade housewarmingparty och som vanligt hade vi ett himla sjå med att komma på någon bra present. Tommy föreslog att vi skulle köpa lite fina viner och sen hjälpa till med att dricka upp dem, väldigt passande, speciellt med tanke på att de är absolutister.  Detta i dess yttersta form, de hade faktiskt köpt hem vin till sina törstiga grannar, men ägde ingen korkskruv, tur det inte var så långt att gå och hämta en. Trevlig kväll blev det med riktig indisk mat som de gjort i det närmsta smaklös, enligt egen utsago alltså, det var jättegott och rejält kryddstarkt, undrar hur deras kryddade mat smakar? Om två veckor är vi bjudna till Francine och Norm, en tysk tjej som står dem väldigt nära har gift sig så nu ska de hålla i en bröllopsfest när de kommer hit för att hälsa på. ”Fast jag bjöd inte indierna” sa Francine, ”de har ju aldrig träffat dem”. Sen tänkte hon efter en stund och fortsatte ”ja, det har ju inte ni heller, men ni kommer ju från Europa!”

De hade biljardbord så det blev några spel. Verkar vara alla amerikanares dröm, finns i många hem, men det är ju gott om plats i de flesta.

Norm, Bryan, Steve, Basant, Melissa, George och minsann om vi inte skymtar värdinnan Mita i bakgrunden också. Basant har bott i landet i 22 år och Mita något mindre, hon blev hitskickad för att gifta sig med honom, utan att de träffats. Känns inte så länge sedan......


Vi hade minsann litet party i fredags också, Olle och Fredrik var på turnering i Atlanta så vi lurade över Ida och Carina och åt lite god mat och spelade svenska spel, vilket väl var sådär med tanke på att jag kunde ungefär var tionde fråga och dendå alltid tilllhörde någon annan.

Så här kul tyckte Antonia det var med spel, hon somnade på golvet....

Avslutningsvis en bild på Antonias fotbollslag.

På matchen, foto med idolen.

Julafton, vi badar jacuzzi hos grannarna.

Fortfarande julafton, kolla in stjärtfenan....

En av höjdpunkterna på julafton, rosa bubbel på båten,

Glad coh glad.

Mmmmm, julafton, like!

Jaaaa, helg!

Tomtenisse.

Juldagen på stranden.

Mmmmmm sol!

Vet inte VI hur man fixar tilltugg till champagnen...?!?

Happy New Year!

4xblondies

Miss New Year?

Grått Nytt Hååååår!

Från oss alla, till er alla: Ett riktigt gott nytt år!

Lena och Andy på kryssning, ytterst seriöst foto taget med alkoholpromille 2,....? Hihi, kul var det i a f.

Nyårsafton, i jacuzzin.

Vi bjöd in några av grannarna, blev en trevlig kväll.

Saliga äro de utan laster ty de hava de roligaste, eller hur var det nu igen...?

Stejk and shejk...

Vi är och fixar naglarna, lyxigt.

God jul!

En liten martini efter nagelvården, lätt suddig, men god...

Och en god fortsättning också, vi hade en mycket god första sådan dag, slappandes vid poolen i 28 graders värme. Anledningen till att vi hade pool var till stor del ungdomarnas förtjänst, de hade bokat en kryssning till Bahamas den 1:a januari från Port Caneveral, så vi bestämde oss för att åka dit redan nyårsafton och tog in på Radisson hotell. Första gången jag haft en jacuzzi i sovrummet minsann, den enda som utnyttjade det var dock Antonia, vi andra nöjde oss med pool och jacuzzi utomhus. Hade tänkt oss en middag på den högklassiga hotell restaurangen, men de stängde redan klockan tio, så vi fick söka oss andra alternativ. Fanns fem stycken nere i hamnen, så Tommy, Andy och jag for runt och kollande menyer och tider. Tommy satt kvar i bilen och jag kände mig som en icke seriös lammkötts-älskare när alla bordsplacerare tittade menande på mig och styvsonen och undrade om vi ville ha ett bord för två, halllooouuuu! Nåja, tre av dessa stängde mellan klockan åtta till tio och de två övriga kunde man inte boka bord på.

 

Stället som man tydligen skulle vara på lyckades vi dock snirkla oss in på, kostade bara 60 dollar i kuvertavgift och vi fick de ”sämsta” platserna, utomhus, sittandes på bryggan, med utsikt ut över havet…. Eftersom temperaturen inte vid något tillfälle understeg 23 grader och den dynamiska orkestern inomhus befann sig på behagligt avstånd gick det ingen som helst nöd på oss, snarare tvärtom. Var som helst i Sverige i sommartid hade dessa platser klassats som de absolut bästa, så vi kände oss med rätta privilegierade när vi intog bordet och dessutom fick en varsin hatt, skallra/tuta och ett champagneglas av plast. Vårt bord var för åtta och servitrisen förstod inte alls Tommys humor när hon lätt irriterad rusade fram då han plockade bort två stolar och vid frågan var de andra två skulle sitta fick svaret, där borta, pekandes mot havslinningen.  Den väl inlästa matsedeln hade reducerats med 50% till en ”Nyårsmeny” å andra sidan hade de höjt priserna med likaledes 50% så det kanske jämnade ut sig, men maten var god, även om jag inte för mitt liv kan begripa hur man överhuvudtaget kan komma på tanken att fritera ostron…?!?

 

Första januari inleddes med likaledes underbara temperaturer som hela december innehaft och efter att Tommy avlämnat de äldre barnen vid båten, fortsatte vi att njuta vid poolen innan vi inledde hemfärden. Intog lunch som premiärbesök vid en kedja som funnits sen 50-talet,  Steik and sheik och där de fortfarande har ett antal fullt ätbara menyer för fyra dollar och servitriser iförda vit skjorta med svart fluga. Förvånansvärt gott och det enda som saknades för att göra idyllen fullvärdig var nog en jukebox.  Däremot kan jag svära på att de shejksen som ungarna beställd in inte underskred en centiliter under halvlitern och fanns i alla smaker från kakdeg (uhhhrrgh) till mint och jordgubb.

 

Ja, sen började ju vardagen igen, dock inte för alla, tydligen är andra januari en federal helgdag, vilket innebär att de flesta offentliga myndigheter var stängda, likaså de flesta skolor, men Hillsbourugh county bröt mot det konceptet varmed det var skolplikt för barnen, även om bara hälften av dessa kom dit, i likhet med lärarna och dessutom uteblev rektorn, mycket konstigt system, helst i detta pliktskyldiga land. Dessutom är det hårdkörning i skolan, två veckor kvar innan terminsslut för period två och det innebär prov, prov och prov, Alicia har redan börjat och nästa vecka har hon två om dagen. Kommer svagt ihåg protesterna på gymnasiet varefter det bestämdes att man bara fick ha tre prov i veckan….

 

Ja men tillbaka till vardagen så är det ju nytt år, nya löften, nya löften som ska brytas osv, men inledde ändå det nya året fast besluten att bryta alla dåliga matvanor, för att inte tala om dryckesvanor, så back to water och varför inte dyka riktigt djupt ner i påsen och börja baka bröd? Är innerligt trött på detta vita, luftiga, vitaminfattiga försök att beströ med smör och dessutom finns det ju ingen jäst här, så satte en surdeg häromdagen. He-he, häng på, det här kan bli intressant….

 

Intressant var det också att försöka inhandla ingredienser till brödbaket, trodde jag kände Publix hyllor innan och utan, men efter idogt letande lyckades jag till slut hitta två påsar rågmjöl, undangömda mellan tre olika sorters pannkaksmix, på den ekologiska hyllan. Där hittade jag även dinkelmjöl, intressant att nämna kan också vara att vetemjölshyllan inte innehåller några som helst av dessa andra obskyra avarter, däremot tävlar den starkt mot friterings-ingredienserna, varvid den kämpar å det bästa men faktiskt förlorar loppet då deepfry  produkterna vinner med en halv hyll-längd.

 

Alla grannar kämpar infernaliskt med att få ner sina julprydnader, själva har vi inte ens inlett försöken och Tommy deklarerade idag att julgranen åker ner när prislistorna för Nelo och Skipper är klara. Eftersom jag står som ansvarig för alla dessa projekt och vi pratar listor för export, engelska, danska, svenska, tyska, contract, netto och brutto och graneländet inte ens har börjat barra efter sex veckor, så säger jag bara: Glad trettondag Knut på er någonstans i början på mars!

 

PS, alla foton jag skulle publicera befinner sig på Lenas kamera som befinner sig på Bahamas, återkommer nästa gång. DS.

Nu har glada julen dansat ut, ut, ut…. Ja verkligen, det har både varit en glad jul och den har dansat ut, ikväll är gänget på ishockey och spanar in TB, Antonia och jag stannade dock hemma för att hålla ställningarna. Vi har haft det så mysigt sedan Andy och Lena kom, önskar bara att Anna med familj också varit här, för att inte tala om bröderna Bjarnesson med familj, men man kan ju inte få allt man önskar sig.

Måste ju bara börja med julens höjdare som antagligen kommer att hålla rätt många rekord de närmsta åren, enligt traditon inleds julen med bingo-lotto spel den 23:e och hade därmed också tvingat Andy och Lena att införskaffa sex st lotter. Hittade nämnda spel på nätet och bänkade oss med paradisasken och den hemmagjorda knäcken och faktiskt, vi kände igen en massa artister. Dock blev det väldigt osmakligt när de gjore en parodi på Lasse Brandeby, hallaå, det var väl ändå bara någon månad sedan han dog...?!? Ändå mer osmakligt när det verkligen VAR Lasse Brandeby och vi insåg att vi kanske kollade på förra årets program. Men nej det gjorde vi inte, var 2009 års upplaga vi ägnade uppesittar kvällen åt.... Grattis till oss.... För övrigt vann vi inte ens en ny lott på alla våra sex lotter, vi har rättat på nätet.... 

Med en temperatur på 29 grader på julafton införde vi en ny tradition, efter bara en gång bestämde vi att det var så bra att det bara måste bli en tradition, nämligen en båtfärd inmundigandes jordgubbar och rosa champagne. Under färden la vi märke till inte mindre än fyra alligatorer och tre sköldpaddor, alligator nr fyra var minst två meter lång och inte någon som jag skulle vilja dela min brygga med precis. 

Vi lyckades verkligen med ett julbord som heter duga och det var ingen som gick sylten från det bordet inte. Tommy hade lyckats slänga risgrynen på flygplatsen i Karup, vilken prioritering, men det gick all right att koka ris-a-la-malta på ”grits” också, var typ mannagryn med grädde.

Kvällens julklapp gick alla kategorier till Nyberg ”dä” som mottog en låda fylld med bl a kalvfond, djungelvrål, xyolocain, grönpeppar, hipp-hipp-filmer, godis och en hel hög med serietidningar som toppades med Pondus och Uti vår Hage, helt underbart och svenskt!

 

Ehhh, ja det har var ju då efter julklappsleken där diverse obskyra objekt utdelades.....


Ägg, gravad lax, rökt...fisk?... rökt lax, sillsallad, sill, HEMGJORT knäckebröd (Lenas mamma hade skickat med hit) svensk julost, mmmmmm

Farfars leverpastej, kalvsylta, jansson, rödkålssallad, grönkålssallad, grönkål, brunkål, köttbullar, "prinskorv", revben och så förstås skinka.

Snygg tomte i år, men något tjock.

Såhär glad blir man när man får en "onepiece"

Nåw mättärs whått häppen, alvajs häppy.

Jaaaaaa, till slut fick jag äntligen... en broschyr på en... telefon....

Jamen hallaaouuu, match färger kan jag i alla fall!

Och här bangar vi ur alldeles.... God Jul på er alla!

..
Juldagen fortsatte med sin temperatur över minst fem grader för det normala, så vi for ut till Clearwater och njöt av en stranddag. Var helt övertygade om att vi skulle vara själva på detta ställe men det visade att vi bedrog oss å det grövsta, gick knappt att hitta någon parkeringsplats. Väl där hann vi knappt placera våra lekamens på den potatismjölliknande stranden förrän Andy började utrycka sin vilja för att inmundiga något ätbart. Åka med barn….:) Plockade fram en bars och varnade samtidigt för måsarna, dock några sekunder för sent, den fräckaste hann bita honom i pekfingret och dessutom sno åt sig hela baren, helt medan Andy stod storbligandes och inte ens hann svära åt det flygande eländet. För övrigt gjorde vi en ny upptäckt av biologiska varelser till vårt animaliska album, nämligen en sorts sandloppor, 4-5 mm långa, smala varelser som hoppade på en, bet en, och i de känsligas fall (JAG, ingen annan) efterlämnade en klåda och 2 cm långa blemmor. Nej, orättvis beskrivning, de andra fick faktiskt känna av själva betten, förutom Andy då, han har aldrig ens fått ett myggbett under hela sitt liv, men å andra sidan är han allergisk mot i princip allting och får elefanthud av en kamerablixt, men ändå. Underbar dag, som skulle avslutas med ett besök i St Pete, men efter att ha kört 1,5 timme och återkommit till skylten ”Clearwater 4” tre gånger gav vi upp det försöket och åkte hem istället, hemfärden tog bara tre timmar.

 

Därmed brann drömmen om den amerikanska kalkonen upp och vi fick snabb tina några oxiflé bitar från frysen som vi sedan grillade med ett föredömligt resultat, och vår 7 kilos kalkon fick ett dräglande  slut på ett aluminiumfat från Publix, serverat med potatismos, stuffing, gelé och en sås som kunde få de mest härdade att bli tårögda, redan den 26:e, vilket dessutom råkar vara min födelsedag. 27, 28, 29…..? Vad vet jag men någonstans där känner jag mig i alla fall! Tusen tack för alla hälsningar på FB och mejlen och telefonen, var helt fantastiskt! Helt fantastiska var också mina paket, vilket vi inom parantes har slutat med, makrill i tomatsås, brandmännens kalender, kungafamiljen på bricka, teckning, sex-massage, (uhrm, sex st massage timmar på oberoende inrättning) samt ett fantastisk halsband från Alicia med MOM och texten att en mamma håller i nyckeln till familjens hjärta, så rart!

 

Mästerverket, 15 pound knaprig kalkon.


Annandag jul, djungeltrack, vi gick bara fel en gång och bara 10 minuter.

Om jag inte skulle lyckas hör av mig innan, så önskar vi er alla  ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Godmorgon världen!




Frukost på sängen, mamma o pappa sjöng jättefint, not! Sarah sov över och fick lyssna hon också.

Jaaaa, present från Gudfar, vill växla nuuuuuu....

Tack snälla farmor och farfar, har spelat hela dagen!

Böcker från syrran, helt perfekt, behöver verkligen träna på svenskan.

Kolla vad som kom med posten från morbror Terence med familj, björn och FYRA ballonger, blir mycket rolig gas att andas in där ja!

Lunch på Red Lobster, Sarah, Antonia och Alva.

Personalen är alltid lika fantastisk, vår servitris plockade upp en hummer från akvariumet och gick igenom hela livshistoren för barnen. Inte slutet dock...

Hela familjen var förstås med, mamma tar foton som vanligt.

Personalen sjunger för Antonia.

Fin tårta hemma som eftermiddagsfika. Elva ljus. Icing....

Mmmm gott!

Jaaaaaa och sen skulle vi ju ha tagit en bild när Andy och Lena kom men då var vi så exalterade så det glömde vi helt av. God Jul till er alla!

Nöden är uppfinningarnas moder, det har vi fått känna på i detta vårt nya, varma hemland Inte för att några julkänslor infunnit sig ännu, men svensk jul ska det ändå bli, åtminstone på julbordet. Skinkan står nygratinerad och sprider sin ljuvliga doft i köket, hittade inget skorpmjöl så krossade ett av de sista restande Göteborgspaketen av Ikeas saltiner och blandade dem med mosade pepparkakor, blev lite extra julstämning på det.

 

Vid köksbänken står Antonia med sin kompis Sara Jonsson, hennes mamma är tysk och pappan amerikansk arbetande i armen, under hennes skolgång har de flyttat sex gånger och nu går hon i femman. Kände att en stor del av mitt dåliga samvete för att rycka upp ungarna och flytta runt på dem bleknade något med den jämförelsen. De gör marsipanfigurer, hittade bara neonfärger på färg-hyllan, så det blir lime-gröna, choklad-doppade grisar till julgodis. Häromdagen gjorde Antonia och Alva negerbollar, nej så får man ju inte säga längre, chokladbollar menar jag, kokosflingorna är jättekonstiga här, verkliga flingor 2-3 cm långa och rätt tjocka, men negerbollarna blev väldigt goda i alla fall. Gjorde ett nytt försök med knäck, hittade en liten burk maple sirap för 9 dollar som blandades med grädde och socker och fick koka i 3,5 timme innan den överhuvudtagen med bästa vilja gick att förvandla till ett kulprov i glaset. Sen stelnade den förstås jäkligt fort så knäckformarna ser ut som små vulkanberg med väldigt bruten yta.

 

Sökte inspiration om julmaten och hamnades djupdykande på en sida som redovisade julens matborgs tio-i-topp och överst hamnade prinskorven! Det kan väl ändå inte vara möjligt, av tradition steker jag alltid upp ett kilo prinskorv varje jul och varje jul är 985 gram kvar i sin röda lergryta, tror bara ett par ändsnören försvann i fjor. Men häromdagen när vi var och handlade skulle Alicia tvunget ha prinskorv, vilket givetvis inte fanns, så vi tog någon annan kort korv som ska delas och skäras upp i ändarna för att kamoufleras till prinskorv.  Så förvånad jag ska bli när alla är kvar vid avdukningen av bordet.

 

Revbensspjäll kom som nr två, och det ligger faktiskt två kilo sådana, i hög konkurrens om utrymmet, i kylskåpet, hade tänkt mig dem som middag någon dag, men när jag såg listan ändrade jag mig så nu ska de kokas och glaseras till julafton istället. Som trea är rödbetssallad och jag tyckte Lena sa något om att det är hennes speciallitet, eller var det sillsallad, så det överlämnar jag med varm hand till henne, hade ändå aldrig gett mig in på det. Köttbullarna ligger klara i frysen, blev kanon med kryddpeppar, men femmans lutfisk hoppar vi faktiskt över, står inte så högt på vår svenska jul-lista heller. Ja sen är det förstås sill, check, 6 burkar inköpta på Ikea, 7 gravad lax ligger på lut i kylen, julspecial med rosépeppar och apelsinskal. Jansson ska det också bli, tack och lov hade det blå-gula stora varuhuset inte slutat med ansjovis så jag funderar på om jag inte skulle sätta Tommy på det, för att leva upp till sin fars rykte? På tal om det ska jag prova mig på att göra Stigs leverpastej, det handskrivna receptet har legat på kontoret sedan augusti 2010 så nu är det hög tid att göra bruk av det, funderar bara på var jag ska hitta späck?

 

Och sist och längst ner står då kålen, kan jag inte förstå, man kan ju inte bara kränga i sig en massa feta köttprodukter hela dagen utan att blanda upp med någon sorts grönsak? (Räknas rosmarinsnaps som grönsak?) Har i alla år gjort fatala försök att lura i familjen nykomponerade julsallader, samtliga år utan framgång, men jag ska inte ge upp i år heller och en liten sats brunkål och grönkål ligger färdig i frysen för uppvärmning. Spelar egentligen ingen roll hur  e blir i smaken eller konsistensen, efter att ha stått orörde på julbordet i tre timmar, ska de ändå slängas till sist.

Nu är vi inne i en sådan där period igen, vi bara jobbar och jobbar , tur att det inte ska införskaffas en massa julklappar, för den tiden finns bara inte. Å andra sidan hinner vi ju inte hitta på några dråpligheter värda att skriva om, den här veckan hann jag inte ens åka till Publix och handla förrän på torsdagen, då hade vi ätit pasta till middag tre dagar i rad.

 

Vår trädgårdsmästare har ju övergivit oss, igen, han stod en dag på tröskeln och undrade om han kunde få 50 dollar i förskott så skulle han sköte gräsmatten intill perfektion i en månad (inte svårt att lova, den växer knappt nu), samma dag bröt han med sin pappa och flytta hem till sin flickvän istället och vi har inte sett röken av honom sen dess. Däremot plockade pappan ut 50 dollar från hans sparkonto som han kom över med häromdagen, ordning och reda minsann. Även om inte gräsmattan växer så gör ogräset det, så vi tillbringade en timme i trädgården igår och jag lyckades med konststycket att trampa med mina sandalklädda fötter rätt i ett myrbo. Inte vilka myror som helst heller, det är fireants, 3-4 mm små jäklar vars bett svider som eld och jag lyckades få 4-5 stycket bett på vänstra fotens tår. Bara ett har blivit infekterat och stortån är av modell större nu och inte kan jag ha några skor och dessutom höll kliandet mig vaken halva natten, myrjäklar.

Stortån och nu har det börjat bildas en likadan på mellantån, jag blir galen. 

I fredags var vi på familjen Iranis årliga julparty, kul då får man för en gångs skull tillfälle att klä upp sig och  jag plockade fram ett fodral från nyårsafton 2008 och det var ju några kilo sedan. Snacka om ålaskinn och det var ju tur det, eftersom vänstra axelbandet envisades med att hela tiden hoppa ur sin hyska så till slut fick jag ta bort dem helt och hållet och lita på att jag skulle lyckas hålla andan hela kvällen, gick bra och ingen större fadäs inträffade. Ja, det skulle då vara att jag i något obevakat ögonblick lovade att jag skulle följa med Tommy ner på tennisbanan för helgens återkommande tennisturnering, vin och oförhappandes löften går inte ihop.

 

Så här tjusiga var vi på kvällen.

Spelade den vanliga julklappsleken också, man har med en present på 25 dollar och sedan får man välja en present eller stjäla en från någon annan. Tommy lyckads få en M&M-maskin som Mia sedan osolidariskt stal från honom så han fick välja ett nytt och fick en fruktansvärt ful bensinpump i silverfärgad plast som man kan tanka sprit ur (Utan sprit!).  Själv fick jag en bakform med tillhörande grytlappar och kökshandduk i orangerött blommigt mönster, väldigt amerikanskt och väldigt passande till mig ju, jag är ju som bekant väldigt händig i bakköket. Not! Mia hade köpt ett presentkort på en tydligen välkänd sexbutik som ligger i slumområdet , detta klipp gick passande nog till en ytterst bitter kvinna som var rätt berusad redan vid ankomsten till festen, vilket fick sin förklaring när man pratade med henne, tre dagar tidigare hade hennes man lämnat henne för en tio år yngre kvinna efter åratals snedsprång som hon inte haft en aning om. Carina fick den ena fina presenten efter den andra, som samtliga blev snodda direkt tills hon stod med sista paketet som ingen kunde stjäla längre och det var nog ingen risk att hon skulle blivit av med det heller, måste varit kvällens bottennapp, en röd Buchaners t-shirt med tillhörande almanacka med lättklädda damer. Hon hotade med att jag skulle få den när jag fyller år så jag gör väl som vanligt och hoppar över födelsedagen i år igen.

 

Den svenska trion, blond, black, beautiful, hehe.

Jaaaa, det blev en... Bar Butler!

Ja, äntligen, precis vad jag alltid velat ha!

Fredrik blev lycklig över sin bok.

Sista fotbollsmatcherna för året spelades igår och stor händelse för Alicia, hon blev utsedd till lagets kapten och har nu alltså formell rätt att fortsätta skrika och styra sina medspelare med fast hand. Grattis gumman!

Här är hela laget!

Och här räddar hon ett mål åt sitt lag.

Nu blir det amerikansk julskyltning:

Grannen George har lätt coolaste tomten.

Kerri och Adams hus, visste ju att hon var galen i Halloween, tydligen är hon galen i julen också.

Michelle och Scotts hus är superfint, kolla in den skridskoåkande familjen.

Det här skulle filmats, 10-tal granar som blinkar i takt till julmusik.

Poppis med uppblåsta jättefigurer också.

Den här var ju bara för bra, tomten sticker upp huvudet ur granen, drar ner det igen och sätter på toppen. ALLA bara måste ju ha en sådan och placera på sin totempåle.