patricianyberg

Vilken mysig helg vi har haft, hela familjen samlad och vi har bara varit utanför dörrarna för att medverka vid några fotbollsmatcher. Tommys plan landade planenligt så halv nio i fredags kväll var Alicia, Ida jag och hämtade honom på flygplatsen. Gjorde mig till ovän med parkeringsvakten som tryckte på att jag absolut inte fick lämna bilen om jag skulle stå parkerad utanför terminalen, men aldrig i livet att jag skulle kört runt för att försöka parkera på övervåningen, hade ju fullt sjå bara att hitta till ankommande terminalen.

 

Dessförinnan var det julbord på Ikea, kanske inte det mest kulinariska jag intagit, men dock med svenska undertoner även om potatissallad och köttbullar i brunsås inte är det jag förknippar mest med julen. Känns som om de kanske skulle haft anställt en svensk kökschef för detta arrangemang, men vi ska inte klaga och riktig mysig julstämning var det.

 

Det har vi försökt åstadkomma hemma också idag, har haft stor bakdag, började med pepparkakor, det gick väl sådär, spelade ingen roll hur mycket mjöl vi hade i, de bara inte ville lossna, varken från kaveln, som var en tömd vinflaska, eller från vårt inmjölade bakbord. Lite konstig smak också, vilket kan bero på att jag inte hittade vanlig sirap utan hällde i pannkakssirap och tror det är rätt mycket salt i smöret också. Luccekatterna blev rena katastrofen, helt svartbrända undertill, samma procedur som förra året, får skalas innan man kan äta dem. Avslutade med att försöka göra knäck, gick som med Fribergs gurkor det också. Men köttbullarna, de blev goda de, och ligger nu i frysen för att ömt plockas fram och värmas på julafton. Ska hädanefter hålla mig till matlagning och överlämna bakning till någon annan, förslagsvis ett konditori.

 

Alicia var på King i fredags, en intressant upplevelse, själva skolan ligger i värsta getto-området och det var minst sagt mörkt där. IB-programmet utgör en egen avdelning på denna skola, där de inte kommer i kontakt med de andra eleverna, mer än när de går in genom de fängelselika portarna. Det är kommunens absolut bästa program och skitsvårt att komma in på, men Alicia och Oskar ska försöka i alla fall, Ida beslutade sig för att gå på Wharton, vet inte om de fyra slagsmålen och två arresteringarna under dagen hade något med hennes beslut att fatta.

 

Tidiga uppstigningar hela helgen då Antonia hade match klockan nio igår, Alicia klockan fyra och en till klockan nio idag. Den mest händelserika var Alicias eftermiddagsmatch då de mötte ett steoridstinnt lag med ett antal hulken-liknande spelare, som dock inte kunde spela, bara skjuta och dessutom måste domaren varit bror till minst en av dem i laget, så partisk som hann var. De hade tre hands som han inte dömde för, men när Alicia snyggt axeltacklade en av hulkarna och dessutom tog ifrån henne bollen, som hulken därpå snubblade över och ramlade, dömde han minsann till straff. Alicia gjorde en italienare, axlarna upp, händerna ut, oförstående min och ”jag rörde henne inte” men det hjälpte inte ett dugg.

 
Antonia var en riktig hejare på att göra pepperkakor och fortsatte långt efter att jag gett upp.

Hade inga plåtar så vi använde oss av gallerna, var ju inte så smart visade det sig.

Så här tjusiga blev våra pepparkakor. Not.

Tommy hjälpte till med baket på sitt sätt.

Ska aldrig, aldrig mer baka luccekatter.

Koka knäcken i micron, stod det, snabbt och enkelt, stod det, ingenstans stod det att det tog en timme att rengöra micron efteråt.

Men vi fick en mysig tredje advents fika i alla fall.

Jo, det är väl inga problem efter farmors kalkonmiddag, men nu tänkte jag närmast på våra väskor, som till brädden är fyllda med viktiga saker som mazarinkaka, hallongrottor och tre andra sorters hembakta kakor från samma farmor, samt allt annat jag inhandlat, julklappar som blev medskickade och de två senaste årens samlade nummer av Pondus, kan jag säkert roa mig med att läsa om ett artontal gånger, innan de är söndertummade och avlusade på all humor. Dessutom skickade farfar med mig ett antal nummer av 91:an, men är jag vägt in min väska till 27 kilo fick jag flytta över allt detta samt en limpa kavring, fyra påsar skumtomtar och tre twistpåsar till handbagaget, som redan var till gränsen sprängfyllt med sina 12 kilo. Värre hade Tommy det, som upprört ringde mig från flygplatsen i Karup och undrade vad han skulle slänga, med sina 29 kilo var han 9 kilo för tung, orättvist, med sina modiga 70 kilo i kroppsvikt borde han få ha minst 50 kilos bagage, men det slutade med att alla mina sju paket med makrill åkte i papperskorgen samt något till som jag inte vet om ännu och det kostade bara 400 kronor i övervikt för 4 kilo och då bjöd hon bakom disken på de två och ett halvt som övervikten i handbagaget kostade. Konstigt, jag kom igenom med mina 24,5 kilo utan prut och fick dessutom incheckat bagaget ända till Tampa, tror Tommy får gå en charmkurs när det gäller flygplatspersonal. Jäkla tur dessutom att jag lämpade av 10 kilo hos Lena och Andy, hoppas de kommer ihåg att packa ner det i bagaget hit till jul. Får väl för övrigt se om vi får hem Tommy, hörde att det är storm och oväder på gång i Danmark, usch och fy.

 

Efter en något turbulent flygresa där de sista timmarna i inrikesplan bjöd på rena Buschgarden upplevelsen, var jag något illamående när jag anlände hemmet vid halv tio tiden igår kväll. Detta försvann dock så fort jag kom innanför dörren och doften av nybakad kladdkaka nådde mina näsborrar, och de tända stearinljusen lyste upp hela nedervåningen av huset. Alicia hade bakat och stod beredd med kaffekoppen och däruppe låg Antonia och snusade så gott efter att hennes syster läst för henne och sett till att hon somnade, de är ju för goa! I kylen stod två packade lunchbagar som Carina gjort i ordning och morgondagens frukost var inköpt. Både Mia och Carina kunde rapportera att barnen uppfört sig exemplariskt, måste nog åka hemifrån oftare.

 

Annars är det som vanligt när Tommy är borta, nej, nej, kollade båten det första jag gjorde och den ligger kvar ovanför vattenytan, men Antonias tennis krockade med Alicias fotboll och dessutom skickade de ut meddelande igår, fantastisk framförhållning, om föräldramöte kvart i nio ikväll på fotbollen, toalettstolen på toan här nere, som är mest frekventerad, lät som ett brusande vattenfall, men nu lyckades jag hitta avstängningsknappen och givetvis har vädret slagit om så det är skitkallt och jag har inte en aning om hur man sätter på värmen, ullsockor på. Hittade en läcka under vasken också, men den kan ju vara gammal, paketet med diskmaskinstabletter sitter i alla fall som limmat i botten på skåpet, bra, så vet man ju var man har dem.

 

Imorgon är det tidig uppstigning, Alicia, Ida och Oscar ska på ”shadowing” på King, dvs de ska tillbringa en dag på deras tilltänka highschool, varmed jag ska lämpa av Antonia hos Carina för frukost och forsling till bussen vid tjugo i sju. På kvällen är det julbord på Ikea, till det fasionabla priset av 9.95 dollar för vuxna och 2,49 för barn och det är så lämpligt timat att vi kan hämta Tommy på det, förmodade, ankommande planet vid halv nio tiden på kvällen, rapport följer…..

Andra advent firas i kyrkan åt Miami hållet och Alicia läser vers. Mia var och hämtade upp Alex i samma stad under helgen så alla träffades där under lördagens luciafirande, mysigt!

Jag brukar ju undvika att skriva om jobb och affärer, eftersom den här bloggen ska handla om vårt liv i den amerikanska vardagen, men jag tror jag har nämnt att den sista tiden varit lite stressig. En av anledningarna är att vi hållit på ett bra tag med förhandlingar om att köpa ett möbelbolag i Danmark och nu är så gott som allting klart så vi bestämde oss för att åka dit och presentera oss lite närmare, jag har ju överhuvudtaget aldrig varit där. Vi inledde förhandlingarna med Carina och Mia vilka åtog sig att ta hand om vår avkomma i så många dagar vi ville, eftersom vi har en och en halv tonåring och därtill tjejer hade det ibland känts bra att avvara dem en tvåtusen dagar så där men vi kom överens om att åka på lördagen, landa i Danmark på söndagen, ta inrikesflyget till Karup, mitt ute i nowhere på den danska landsbygden, stanna två dagar och sedan flyga tillbaka.

 

Det var innan vi fick höra att farmor skulle ha sin årliga kalkonmiddag på lördagen, då omplanerade vi snabbt och träffade därför den danska landmassan redan denna dag. Vi hyrde en bil och förflyttade oss raskt till Mellbystrand där vi kollade till huset och Tommy tog några timmars välförtjänt sömn, själv kunde jag inte slösa bort dyrbar Sverigetid med att sova, jag stack iväg till Maxi för att fylla våra medhavda resväskor till den absoluta gränsen 23 kg, har även med ett stort handbagage, det kommer att bli tungt det med. Makrill i tomatsås, nyponsoppa, kavring, lösgodis, Marabou choklad, ost, julmust, kaviar…. Listan är lång på allt som ska med så vi kan tillgodose våra svenska smaklökar tillbaka i Amerikat igen. Vi hade satt av några timmar till att köra runt och lägga på lite julkort och hade hoppats att få träffa några av alla våra fantastiska vänner, men det är ju nackdelen med att vara på hemligt besök, inte en enda var hemma.  Tidsoptimister som vi är hade vi också planerat in besök i både Osby och Hässleholm men det får vi lägga på is till sommaren. På tal om is tog min längtan efter den svenska vintern, julskyltningen och den höga luften ett abrupt avslut efter ett par timmar i blåst, snöblandat regn och att det blir mörkt vid halv fyra har jag förträngt för flera år sedan.

 

Listigt nog hade vi redan förra helgen avtalat med farmor att vi skulle skypa innan middagen, när nu hela tjocka släkten var på plats, så när vi inkvarterat oss på hotellet i Osby ringde vi från skype och bad dem slå på datorn om tio minuter. Sedan ställde vi oss i deras trappuppgång och skypade via telefonen och kunde höra genom dörren ”vi ser er inte på bild” snabbt följt av ”och  nu ringer det på dörren också, är det de jäkla Jehovas nu igen!” Som tur är har farmor starkt hjärta men hon såg i alla fall ut som en fågelholk när hon öppnade dörren....

http://www.youtube.com/watch?v=I1qfkrZCGjg 

Underbart, fantastiskt roligt återseende och alla blev lika överraskade, faktiskt en av de roligast överraskningar jag gjort i hela mitt liv. Supergott med kalkon och förstås äppelkaka och de vanliga sju sorternas kakor och tårta efter det, efter en sådan middag är man mätt i ungefär en vecka. Fick dessutom med mig TRE burkar med kakor hem till barnen. En av de få som visste att vi kom var Tommy Swanson, eftersom han bokat våra biljetter, så han kommer över på en snabbvisit och så gjorde vi ett svep in på firman och så skulle vi kollat till Maggan, men de var inte heller hemma så vi fortsatte ner till Malmö så vi i alla fall fick träffa Andys Lena som tyvärr var förhindrad att medverka igår. Fem timmar senare har vi nu ankommit hotellet i Darup, vi satt i bilen och prisade vår lycka att det bara var regn som föll, skulle vi aldrig ha gjort, de sista två timmarna snöade det och temperaturen sjönk till en grad och sikten var bitvis noll. För att riktigt få uppleva allt kom det mot slutet en intensiv hagelskur med korn stora som mindre ärtor, vilket täckte marken på ett ögonblick. Florida, miss you!

Snö, snö, snö....

Hagel, hagel, hagel....

Första advent i söndags och när jag läste alla FB-notiser om julskyltning och tända ljus och pepparkaksbak drabbades jag av en akut hemlängtan. Kunde se familjen i sakta mak promenerandes i decimeterhög snö genom Laholms gator, stora snöflingor trillar ner på de tjocka mössorna, samtidigt som vi tittar in genom de vackert upplysta och juldekorerade  fönsterna,  som samtliga Laholms köpmän åstadkommit. När jag kunde se Tommy lyfta på sin höga hatt samtidigt som han svingade sin promenadkäpp och en rödhårig unge med flätor kika in till karamellaffären insåg jag att det var dags att ta av hallucinationshatten från barndomens sagominnen och ägna mig åt den bistra verkligheten som verkade vara full storm i hemtrakterna, blev nog inte mycket till julskyltning där är jag rädd, vår hyresgäst hade fått ringa räddningstjänsten då poolplåtarna hotade att blåsa bort och havsvattnet hade slagit ända upp till vårt tomt, undrar hur grannarna längst ner klarade sig?

 

Nå, denna akuta hemlängtan medförde att familjen satte sig i bilen för att åka och köpa en julgran, vad som helst som påminner om kallt och Sverige och jul och julgran skulle vi ju i alla fall ha. Visserligen har det väl aldrig i historien hänt att en gran kommit innan för familjen Nybergs dörrar innan den 23:e december, något år vill jag minnas att jag klädde den på julafton, så nu skulle verkligheten tänjas på rejält. Betvivlade starkt att Floridianarna skulle kunna ta fram några granar att tala om i detta tropiska klimat så med siktet inställt på plastgran styrde vi kosan till Home Depot, Tommys favoritställe och motsvarighet till svenska Bauhaus. Alicia och jag hittade genast vår klara favorit, ett ståtligt exemplar med 500 ljus och hyfsat naturtrogen till det galanta priset av 250. Dollar! Tommy hittade också en favorit, en liten spenslig en-liknande sak på 80 centimeter och 75 matta lampor blinkandes i otakt för det tacksamma priset 69 dollar.

 

Kändes som en rejäl familjekonflikt var på väg att stiga upp till ytan varför vi förflyttade oss två kilometer till motsvarigheten Lowes och minsann om de inte sålde granar, och riktiga Disneygranar också på min ära, i ett tält utanför. Varenda gran var tät, med mjuka, mörkgröna barr och i formen påminnande om en egyptisk pyramid i konform. Upptäckte senare att formen beror på att varenda gran är formklipp, nej, jag skojar inte! Vi betalade 40 dollar för vår 8 fot höga gran, då hade den stackars mannen fått visa halva lagret, besvärliga svenskar, varpå han nätade in den, bar den till bilen och lastade in den, snacka om service. Vi köpte en granfot också som verkligen förkroppsligar Amerikanska prylar, den är stor, ful, praktiskt, av plast och helt i avsaknad av design.  Men granen blev fin när vi väl klätt den, rätt kul att läsa skötselråden förresten ”bör ej utsättas för värme eller solljus”, tack för den du!

 

Carina och Mia har tjatat på mig att jag skulle gå till doktorn och igår morse när jag började hosta upp klumpar av blod insåg jag nog att det var en bra idé. Vi har fantastiska walk-in-clinics här, från att jag tog första steget över tröskeln till att jag gick ut därifrån med medicin i min påse, tog det 40 minuter blankt. I dessa minuter ingick inskrivning, fullständig mätning av alla värden inkl skonummer och antal hår på örsnibben, genomgång av läkare, receptutskrift och betalning. Givetvis fick jag också skriv a under på de obligatoriska 19 papperna att jag inte skulle stämma dem och att jag på heder och samvete intygade att jag skulle betala genomförd behandling. Hamnade i kategori ett vilket innebar en minuspost på 109 dollar på kontot, det kan jag överleva, plus 15 dollar för ett antibiotika i fem dagar med dubbel dos första dagen som fick pulsen att gå upp till 175, levern att vända sig och rent psykosomatiskt fick mig att känna mig frisk igen, leve vetenskapen.

Jajamän, här firas det första advent, tänt ljus, pepparkakor, glögg och chokladkola från Ikea.

"Jag haaaaaatar det här", "var är min Elfving fot?"

Så grannt!

Japp, det blev silver och glas i år. Igen.

Kunde bara inte låta bli, detta är vår eftergift för Florida, "stjärnan" i toppen.

Sist men inte minst, Antonia gör matteläxan (20 minuter matte vid datorn varje dag). De har haft en teckningstävling i klassen och hennes bidrag vann, nu ska det tryckas på en t-shirt som hela klassen ska ha på sig på deras avslutningsbankett "och mamma, jag röstade inte ens på mig själv!"

Så äntrade vi för andra året i rad landgången till ett kryssningsskepp, på väg till för oss nya destinationer, denna gång var målet två av öarna på Bahamas. Med enorm känsla för timing kände jag huvudvärken komma smygande i och med detta första steg men dövade det snabbt med otillräcklig vätsketillförsel varför jag nyttigt sörplade i mig tre glas vatten till lunchen medan Tommy avnjöt en kall öl. Började få lite ont i kroppen också och trött har jag ju varit den sista tiden men då vi avnjutit en kall gin och tonic före kvällens middag varmed alla symptom dämpades, avfärdade jag det som en lätt släng av malaria, det kunde ju förstås ävenså varit den treo jag intagit….

 

Eftersom jag av naturen och ohejdad vana är ekonom och därmed har medfödda pessimistiska tankebanor och synsätt hade jag som vanligt packat ner halva husapoteket bestående av plåster, xyolcain, allergitabletter, treo, teraflu och några orange kapslar mot förkylning som i storlek och konsistens mest påminde om mindre hönsägg.  De tre senare preparaten använde  jag resten av resan som bottenmix i morgonens och kvällens coctail, timmarna däremellan, då  inte nämna ingredienser verkade, låg jag nerbäddad i hytten och led för mig själv. Ibland höll Antonia mig sällskap i hytten, det blåste lite under hela resan och det gillade hon inte. Alicia däremot upptäckte ett tonårsgäng innan båten ens avgått från Port Caneveral och inom fem minuter var hon involverad i den glada skaran så henne såg vi inte mycket till efter det. På dessa fyra dagar lyckades hon få 51 nya vänner på facebook, hur är det bara möjligt?

Alicia i pingisturnering, killen hade säkert vunnit om han kollat på bollen istället 

De enda vi pliktskyldigast bytte visitkort med var våra bordsgrannar, som endast dök upp på två av kvällarna, och som säkert var genomtrevliga och goda människor men särskilt roliga var de då inte. De kom från Talahassee, underbar klang på det namnet tycker jag, och han bara måste ha varit fotbollsspelare i sin  ungdoms dagar, axelbredden var väl uppemot en 80 cm skulle jag gissa och huvudet satt direkt därpå. Rosie hade nya diamantörhängen med tillhörande halsband varje kväll, och här snackar vi inga billiga kopior eller blingbling och jag vet inte om det var botox eller bara om vi var tråkiga för hon log inte en enda gång under våra sammankomster.

 

Annars kände vi oss underligt hemtama, skeppet hade i princip samma uppbyggnad som föregående års vessel och underhållningen var densamma från den hyperglade partyledaren till den traditionsenliga magplasktävlingen som utfördes av 10 herrar i varierande storlek av bukomfång och där vinnaren var en 230 pundare från Texas som framkallade en mindre , mänsklig tsunami i poolen.   Upptäckte att de flesta av menyerna faktiskt var identiska mot i fjor och insåg då att de faktiskt kör med samma mat i ett fyra eller fem dagars intervall året runt, måste ju bli lite enahanda i längden om man arbetar på båten. Det är ju ändå en hel del som arbetar där, ungefär 1000 besättningsmän på 2000 passagerare, snacka om att det är service hela tiden. En av de bidragande orsakerna till detta kan ju vara att deras lön är helt beroende av dricksen, vad jag har förstått har ingen fast lön, förutom de sex i besättningen som innehade vit kava med guldknappar, och på alla notor läggs det automatiskt på 15% dricks.  Dessutom ska man lägga dricks till den som har hand om hytten, servitören, andra servitören och huvudservitören, totalt ca 12 dollar per person och dag vilket för vår familj gjorde närmare 200 dollar.  Man kan välja att betala i förskott med sitt visakort eller lämna personligt i kuvert, ett jäkla system tycker jag, tippar man inte blir personalen utan lön, och det händer säkert rätt ofta.

 

Sen måste man väl också erkänna att ska man se och upptäcka en ö är en kryssning inte rätt transportmedel, man blir självklart avlämpad på en kaj där alla är införstådda att man är dagens turist och vederbörligen överhopad av förslag på dagsaktiviteter som samtliga överträffar varandra.  Själva utgångsplatsen inleds av en straw market där det säljs  allehanda sorts souvenirer och denna gata avslutas av en 50 meters strand som kröns av diverse barer och även stånd med kokosnötter till tjejernas ohejdade glädje.  Tyvärr blåste det för mycket så vår anläggning vid ö nummer två gick upp i rök och därmed även vår inplanerade snorkling, jag som till och med köpte en undervattenskamera för nämnda tillfälle.  Men sammantaget så för vår familj är kryssning ett fantastiskt alternativ till semester, inget internet, inget jobb, ingen skola,  det är bara avslappning som gäller och vi är tillsammans i familjen, samtidigt som var och en kan ägan sig åt sitt, perfekt helt enkelt.

Faktiskt en äkta solnedgång och inte en kulliss som är monterad vid ombordstigningen

I bubbelpoolen, lyxigt

Hotell Atlantis, en helt otrolig anläggning som vi tog en taxi till för att kolla in lite närmare, har varit med i en massa filmer enligt vårt levande reselexikon Mange.

Inga dåliga båtar i bakgrunden

Hit men inte längre kom vi inomhus, sedan skulle de ha 50 dollar för en rundvisning. Per person!

De är fortsatt fantastiska på att vika handdukarna på båten.

Drink i baren

Strawmarket på Bahamas

Känns underbart med lov, både för barn och föräldrar, Antonia fick bakläxa på sitt projekt, eftersom hon glömt boken med alla underlag hemma så hade vi förstås missat hälften så planchen fick göras om, dubbelt efterlängtat med lov nu alltså.  Har varit lugnt här, förutom att Alicia gjorde ett mål på matchen igår, fantastisk bra insats, speciellt med tanke på att hon är back. Imorgon bär det av till Port Caneveral för bidare skeppning till Bahamas så nu ska det packas färdigt så jag tänkte fylla ut dagens blogg med lite foto som varit bortglömda.

Efter många samtal, hjälp från alla vi känner och och med stående erbjudande om bärgningshjälp lyckades vi idag starta upp båten och kunde ge oss ut på sjön, tätt flankerade av Fredrik och Nordbergs.

Jag är ju inte överdrivet förtjust i bilar men hajade ändå till för det här fulländade exemplaret som parkerade samtidigt som mig själv på Publix. Vissa biltokiga tonåriga släktingar därhemma hade blivit lyriska....

Vi håller på med ny uppfostran hemma, ni SKA sätta in i diskmaskinen, det här är Antonias och Alvas verk, på rätt håll och allt....

Underbart roligt att gå i affärer och titta på den fantastiska amerikanska känslan för design. Tänkte ju närmast på Birgitta när jag såg dessa och var bra nära att köpa en julklapp till henne innan jag kom på att vi ger ju inte varandra julklappar. Men God Jul Syrran, det är tanken som räknas.

Saker du inte visste om att du behövde, pincett med INBYGGD lampa!

från Busch Garden, tjejernas lunch består av ett delat gigantisk rökt kalkonlår.

Det finns faktiskt svamp här, växer ibland fritt i gräsmattan, skulle dock inte äta dem ens under pistolhot.

Nej, nu återkommer jag i bästa fall till nästa veckohelg med en massa fantastiska bilder från vår kryssning, missa inte denna spännande fortsättning.....

Jaha, här festas det minsann tänker ni nu förstås men så väl är det inte, vi sliter som vanligt i vårt anletes svett, framförallt är det rejält svettigt nu när det är 28 grader varmt ute så vi blev faktiskt nödgade att sätta på air conditionen igen. De här 11 shotsen med förde ingen större glädje, däremot en hel del ont i armarna, aha, tänker ni då igen, träningsvärk av att dricka shots, amatörer! Fel, fel, fel som Brasse brukade säga för shots här är nämligen sprutor och det var ett ytterst gammalt, dåligt samvete som idag tillfredsställdes, i inte mindre än ett år har det dagligen blinkat till på min dataskärm så fort jag öppnat den, ”ta sprutor på barnen”.

 

I fjor, i kaoset när vi landade , köpte hus, skrev in ungarna i skolan, gjorde läkarbesök, möblerade och fixade ALLT som behövdes fixas myglade jag bort det där med sprutor. Visserligen kräver skolan ett intyg på vaccinationer men som den fullfjädrade förfalskare man är fixade jag till ungarnas gamla kort med några lätta tilläggsdatum, enligt svenska normer har de tagit allt, bör väl gälla här också, dessutom skulle vi ju bara vara här ett år och sedan tillbaka till de trygga svenska normerna, så då så. Men Alicia missade ju sin röda hund spruta som man tar i sexan och dessutom är det dags att ta Gardasil, mot livmodercancer mm, så med detta som lockbete fick jag även med Carina och Ida på sejour till vaccinationskliniken.

 

Vi bestämde oss för att åka tidigt på morgonen, de öppnar klockan åtta och i vanliga fall har vi 15 minuter dit men med morgonens rusningstrafik beräknade vi att 30 minuter skulle vara mer lämpligt, varför vi lämnade Cory Lakes grindar vid halvåtta tiden.  Eftersom vi visste precis var vi skulle tog vi inte med oss några instruktioner, adresser eller telefon nummer. Två timmar senare hade vi varit inne på tre olika ställen och kört en sådär 10 mil och inte kommit en millimeter närmare några sprutor, förutom dem som antagligen fluerade med otäcka substanser i röret,  i de slumområden som vi med jämna tillfällen lyckades förirra oss till. Tjejerna i baksätet var hela tiden övertygade om att vi när som helst skulle bli skjutna, men kunde ändå inte låta bli att fotografera objekten som de ansåg skulle bli våra banemän. 

 

Till slut fick Carina snilleblixten att ringa skolan och efter att vi fått adressen tog vi oss dit på 10 minuter och hamnade i ett rätt mörkt väntrum, och då syftar jag inte på ljusnivån, och började så smått fundera på om det ändå inte varit rätt billigt att betala de där 70 dollarna för sprutorna som det kostar på en walk in clinic, men nu var vi ju här.  Jag visade fram min nu, med sanningshalt till 100%, vaccinations lista från Sverige och beställde dessutom Gardasil för Alicia. Hade på förhand räknat ut att hon skulle ha tre sprutor och Antonia två, Ida behövde bara ta en eftersom hon kompletterat när de ansökt om grönt kort. Damen bakom disken tittade på Antonia och tyckte att även hon skulle ta Gardasil, det kan man göra från tio års ålder här och med tanke på att den är rätt dyr i Sverige och inte kostar en spänn här tyckte jag det var en ypperlig idé. Det tyckte dock inte Antonia som i bästa fall inte ville ha några sprutor alls och i sämsta fall var psykologiskt inställd på två. Till slut slog Carina till igen, vad gjorde jag utan henne, och lockade med ett McDonalds besök om hon tog den och då gick det bra, välsignat vare hot och mutor.

 

Sen vet jag inte vad som hände, Ida fick sin shot på två minuter och vi hade numret efter och blev invisade och fick vänta en och en halv timme, men till slut blev Antonia placerad på en stol och en storvuxen dam visade mig protokollet där det stod att de flesta av de svenska vaccinationerna inte gällde längre så nu skulle hon ha sex shots. Just där och då rusade Antonia skrikande upp från stolen, rundade smidigt den storvuxna, det var väl en tre-meters båge och tog sikte på utgången, utskjuten som en kanonkula och endast 13 års moderskap kunde förklara den reflex varmed jag i det närmaste lyckades tackla henne och återbörda henne till ursprunglig plats. Med gemensamma krafter fick vi henne lugn och sen var det en piece of cake, de har en helt annan teknik här, istället för att långsamt spruta in vätskan är det mer som ett blodprov i fingret, fast i armen, plupp, plupp, plupp, på en minut var tre tagna, byta arm och så en minut till och det var klart. Alicia kom undan med fem sprutor på en sammanlagd tid av 90 sekunder, måste vara nytt rekord, inklusive att det hanns sättas på fem små runda plåster på armarna.

 

Efter lång planering, smussel in i det sista, slagkraftigt meddelande idag på morgonen, upprätthållande av gott humör under väntetiden, tackling och psykologisk dämpning i slutsekunderna var det nog jag som var mest lättad när det hela var över. Eller över och över, i slutminuten tog damen fram papperna som förtäljde att vi måste göra vissa kompletteringar, tre sprutor var till. Om en månad….

I juni när Alicia och Ida fyllde år fick de en varsin biljett till Taylor Swifts konsert här i Tampa som gick av stapeln igår. För säkerhets skulle följde Carina och jag med och hamnade i gott sällskap av 14 000 andra, mestadels högljutt skrikande tonåringar, några mindre barn och en hel del trötta föräldrar, klassikern var mamman två bänkrader ovanför oss som när klockan slog tio, sov med hakan sött i handen, helt otroligt, ljudnivån var markant över decibelstyrka jämfört mot söndagens besök på militärbasen med landande, snabbflygande och från krigstiden härjade plan.

Här är black and white utanför St Pete arena.

Många som gjort egna skyltar att hålla upp, den här var klart gulligast.

Och här är hon!

Snygga scenbyggen och trots massor av scenljus såg hon inte ens svettig ut efter mer än två timmars sjungande.

Verkade inte finnas något instrument hon inte kunde spela....

Mitt ute bland publiken och mitt framför oss.

Sjungndes Julia och Romeo från en flygande balkong

Lördagen började dock med en fotbollsmatch för Alicias del med samling kvart över åtta och avspark klockan nio, enligt schemat alltså, som vanligt kom spelet igång först vid tjugo över nio. Alicia som planterad back och inte en, inte två, utan FEM chanser med bollen vid öppet mål på tre meters avstånd och inte en enda gick in. Detta var alltså vårt lag som kunde härjat fritt, istället slutade det med en förlust med två-noll. Antonia hade match senare på dagen och när ställningen var 4-4 sköt hon som mittfältare ett klockrent skott, över försvar och målvakt, rakt in i kassen och visade därmed en gång för alla hur vi spelar fotboll i Sverige.

 

Jag påbörjade också min nya karriär som joggare, första gången på ett och ett halvt år som jag snörade på joggingskorna och bestämde mig för att ta rundan runt sjön, totalt femkilometer. Efter avklarande av halva sträckan bad jag ödmjukt till högre makter att jag måtte möta någon som jag kände så jag kunde stanna och pausa, men tydligen tyckte han däruppe inte att jag gjort någon märkbart bra insatts de sista året, trots en familjegudstjänst i Mellby i somras och ett besök i kyrkan i Miami för någon månad sedan. Eller så behagade han driva med mig för endast 30 sekunder senare dök Mia och Olof upp, dock i båten så det var absolut ingen legal orsak till att stanna. Som vanligt var det jätteskönt att jogga, när det väl var avklarat alltså.

 

Idag har Antonia och jag roat oss med att göra klart hennes science projekt, har en svag aning om att alla andra föräldrar till femteklassare också tillbringat större delen av söndagen med att färdigställa barnens arbete, intensiv kamp om vem av föräldrarna som drar hem ett A på ”sitt” projekt. Vår chans till ett A försvagades märkbart när Antonia upptäckte att hon glömt boken med alla anteckningar, experimentsförklaringar, tabeller och källor i skolan. Denna är givetvis omöjlig att komma åt och projektet ska vara inlämnat imorgon, punkt. Det blev till att försöka erinra sig samtliga uppgifter och det gick väl rätt bra förutom källorna där vi både lånat och återlämnat böckerna på biblioteket.

 

Äntligen färdigt!

En vecka till med skoljobb framför oss sedan är det thanksgiving lov och då sticker vi iväg till Bahamas på en fyra dagars kryssning, ska ju inte bli skönt eller så.

Imorgon är det Veterans day, då hedrar man alla gamla och nya militärer och barnen är lediga från skolan, men det är ingen röd dag i almanacksföreteelse, allan andra jobbar som vanligt, utom banktjänstemännen, alla banker har stängt, låter på något vis likt Sverige där det suckas över öppna bankkontor till klockan 18 på torsdagar.  Idag var det då stort program i skolan med marscherande soldater med flaggor och gevär, tal, sång av kören och handen på hjärtat. Dessutom skulle alla vara klädda i rött, blått och vitt, men den lappen hade både jag och Antonia missat så hon fick gå i sin gamla vanliga uniform med beige byxor och vit tröja, de trodde säkert att det var någon slags svensk protest mot den amerikanska patrioismen.

 

Blev totalt överväldigad av det senare och drabbades av akut hemlängtan så när Mia skulle åka till Ikea för att köpa biljetter till julbordet hakade jag på. I detta land där man kan köpa de mest vidunderliga julprydnader och julklappspapper hamnade jag ändå i eurofori över de svenska papperna och införskaffade tre rullar med silvermönstrat papper, dito band och en hel bunt med julklappspåsar, vet inte vad jag ska ha det till, vi ska ju inte ge några julklappar i år. I princip, bestämmer vi det förstås varje år, men verkligheten brukar förstås bli en annan…..  Mia bjöd på middag och det blev den fantastiska kombinationen av ärtsoppa och gravad lax, man måste vara utlandssvensk för att uppskatta något sådant.  Slutstationen blev som vanligt matavdelningen, men vilken besvikelse, nästintill tomma hyllor gapade sorgset mot oss nu  i mellantiden då IKEA säljer bort sitt traditionella sortiment och i avvaktan på att de ska få in sina egna varor. Ingen Kalles, inget rågbrödsmix, ingen ost, ingen marabou choklad, landssorg för  en stor del av de hundra tusen svenskar som är bosatta i USA och måtte de hinna rätta till detta elände innan jul!

 

Med eller utan IKEA så måste en av de viktigaste traditionerna inför julen i alla fall upprätthållas, alltså måste glöggen sättas till jäsning. Förra året var vi ju fortfarande inne på att detta med att tillbringa advent och december i Florida var en engångshändelse så då kändes det godtagbart att hopp över men nu är det hög tid att ta tag i bevarandet av upprätthållande av traditioner. Här ska det minsann inte fuskas med några glöggkryddor som får ligga och dra i blaskigt rödtjut, här ska det bryggas enligt gamla, goda recept, helt oetiskt med svagdricka och potatis och frukt och massor av socker och jäst och kryddor. Problemen började rätt snabbt när jag insåg att jag aldrig i livet skulle få tag på svagdricka och min reservtanke av julmust inköpt på Ikea dog idag också eftersom Leif, genuin svensk och ansvarig på Ikeas matavdelning, kunde meddela att Tampa felaktigt fått besked om julmust leverans, den nu närmast säljande kommer att finnas på Ikea i Miami och då gäller det att hänga på låset, den tar slut snabbt. Förbannade mig själv som lät ungarna dricka upp påskmusten i juni månad då jag långt om länge hittade den, eftersom jag köpt musten i så god tid innan hade jag i påsktider redan glömt att jag hade den och där stod den gömd och glömd längst inne i skafferiet.  Började leta efter recept på nätet och gav nästan upp när det första började ”så ditt korn….” och nummer två var ”lägg en kasse enrisruskor med blå bär i vatten…..”.  Blandade istället ihop hälften ale och hälften ginger ale som bas. Färsk jäst går ju inte heller att få tag på här så slängde i en påse turbojäst som jag införskaffat i en vinaffär i Sverige. Kompletterade med socker och kryddor, på Publix var det tre olika killar som hjälpte mig att hitta torkade fikon, russin och diverse kryddor men ”I don´t know the english name but we call it kardemummakärnor” gick de bet på. Slängde i tio krossade enbär också, det fick sätta slutklämmen på svagdrickasmaken.  Hittade ingen demajang, så köpte en stor vattenplastbehållare och öste ur vattnet, öppningen var för liten för mitt importerade vattenlås, men det hålls snyggt på plats med ett gummiband. Är dock mycket misstänksam över att det inte börjat pluppa ännu, däremot luktar det hembränt på hela kontoret där jag bedömt det vara jämnast rumstemperatur, har stängt in dunken i garderoben där vi har skrivaren. Nåja, vi får se hur det går, för säkerhets skull köpte jag tre flaskor vinglögg på IKEA så vi ska nog överleva, med eller utan jäsning.

Ja, ja, man tager vad man haver....

Följande bilder är för Mange, min absolute favorit-poet och mest hängivne kritiker, är så struligt att mejla bilder men här är några fler från McDill flyguppvisning:

Mannen i förgrunden var nog helt säker på att jag skulle fota honom, ville ju bar få med hur mycket folk där var...

Här är de sex uppvisningsplanen, enligt uppgift flyger de världen runt med sina uppvisningar.

Tuff brud med passande aero på bröstet och pilotbrillor.

Om man kikar noga kan man se att det ena planet flyger upp och ner....

De är helt tokiga amerikanarna, vet inte om det syns men det är två stycken fallskärmshoppare varav den ena står på den andres axlar.

Första fallskärmshopparen, som inom parantes hade gjort 8000 hopp, vecklade givetvis ut den amerikanska flaggan på sin väg ner. De hade ett himla sjå att ta emot honom så inte flaggan skulle vidröra marken.

En.... någonting.... som påminde om ett flygfraktplan i filmen Avatar.
 

 

Helgen blev precis så full av aktiviteter som jag tidigare beskrev men Åsa följde med till en intressant information på King highschool där jag blev helt övertygad om att detta måste vara det enda alternativet till vidare skolgång för Alicia om vi nu stannar kvar. Det är ett IB program som genomförs med exakt samma undervisning på alla de 3000 skolor som finns runt om i världen, bl a i Halmstad och efter slutförd utbildning är de godkända eleverna nästan garanterade en collegeplats med stipendium. Vi åkte ståndsmässigt dit i Åsas porsche, vilket fick mig för första gången att träffa vår svarta granne några hus bort, han knackade på bilrutan och undrade om hon var nöjd med sin bil och såg väldigt intresserad och trevlig ut. Min dodge ägnar han inte minsta blick åt och hälsar inte ens när vi möts.

Tommy fick ta Alicias fotbollsmatch som slutade 1-1 och dessutom med att motståndarlagets tränare klappade om Alicia och sa "du gjorde det minsann jobbigt för oss", på engelska förstås. Jag var med och tittade på Antonias match som slutade 2-3, de låg under 2-1 men vände det i slutminuterna och sedan fick vi stressa hem till vår gatufest. Blev en kul eftermiddag/kväll med mat från all världens hörn, vet inte hur många länder som är representerade på gatan, men många är det. Den enda genuint äkta amerikanskan hade lagat macaroni and cheese, säger allt om vårt nya lands kulinariska förmåga. Själv hade jag gjort en potatissallad på de minsta potatisar jag hittade, morötter, färgat couscos och en massa andra grönsaker, blev poppis och jag tradade allt överblivit mot Georges paella, det räckte och blev över till middag ikväll.


Francine och George, kolla hennes naglar, hon gör dem efter året runt händelser, nu var de orange för Halloween.

Några fler glada medlemmar av Malakai-gatan

och några till.

Barn och ungdomar stannade kvar och spelade fotboll halva natten, Tommy och jag drog oss ner mot clubhuset där de hade fine art and wine kväll, smart kombination, när vi gick därifrån hade vi provat en massa vin och dessutom köpt två tavlor. En av dem med motivet en stor sköldpadda, inte alls Floridianskt och en målning i svart och vitt, vem valde den tro? Konstnären själv levererade dem hemma hos oss och fick i gengäld en check, hon trodde knappt sina öron när vi kom med frågan, vad är det för fånar som GÅR till en utställning, det var ju säkert en kilometer! Det faktum att vi konsumerat en hel del vin under kvällen spelade ingen som helst roll, finns ingen som undgår att ta bilen pga av det lilla faktumen med en någon hög promillehalt i blodet.

Idag var det ju som sagt flyguppvisning och åtta timmar gick åt till detta event. Tror man måste vara man för att gilla något sådant, Francine och Norm åkte med oss och den senare och Tommy var väl i extas, medan vi andra hellre kunde tillbringat nämnda tid på stranden. Alltså, flygplan får jag mer än nog av vid våra resor över atlanten, att de sedan flyger upp och ner eller snurrar runt får mig bara lätt illamående. Dessutom tog det oss en timme och en kvart bara att komma ut från parkeringsplatsen, totalt slöseri med tid. Men väldigt amerikanskt med nationalsång och stånd med hamburgare och hög musik och en allmän stolthet över sitt land som jag finner väldigt tilltalande.

Alicia med någon pilot

Alva och Antonia med två piloter, oerhört pinsamma föräldrar tyckte alla barnen.

Det här ser man väl att det är fallskärmshoppare som släpper ut röd rök. Tog en massa andra bilder på plan också, ser ut som bilder på himlen med en flugskit på.

Dagens längsta kö gick till hoppställningen, här Alicia och Antonia, Alva hoppar till höger, det tog två timmar att kommar fram för fyra minuters hoppande.

Idag blev jag fruktansvärt sugen på sushi, inträffar i och för sig rätt ofta, men just idag fanns det inget speciellt inplanerat och det akuta jobbet var rätt väl avklarat och det finns faktiskt en japansk restaurang som ligger bara fem minuter härifrån, dessutom i samband med ett Publix som man ju jämt behöver besöka. Lurade med Tommy med löfte om att han kunde ju alltid besöka tennisshoppen på andra sidan gatan efter lunchen, det tar nog bara en 5-10 minuter att komma över gatan med bil, en vänstersväng och en dito högersväng på Bruce B Down innebär alltid minst 10 minuter även om fågelvägen är mindre än 25 meter. Han gick inte på den lätte utan satt i bilen och väntade medan jag gjorde en del inköp på Publix, men dessförinnan intog vi en lunch på Ko Inn, eller vad den nu heter och gott var det.  Jag övergav min tanke på sushi inför det mer ekonomiska alternativet ”cheifs choice” som innebar en måltid med sallad, 4 sushibitar, ris, vårrullar och en varmrätt i teriaykisås, till det ringa priset av 8,95 dollar. Tommy älskar vårrullar och valde glatt i menyn med ”rolls” och envisades med att det var visst vårrullar, även när han valde avacadofyllning och lax, trots att jag påpekade att det nog var sushi-rullar. Min man är ju som bekant från Osby och jag vet inte om det är de Göinska generna eller de manliga, men för att få honom att erkänna att han har fel får man minst av allt trö honom på halsen och inte fasen hjälper det heller. Men hans min när ett fat med vackert upplagda sushi bitar serverades framför honom var rätt obetalbar, tur att jag är en snäll människa som delar med mig av min lax och dessutom en elak människa som skrattar gott och länge åt hans dilemma och lägger ut det på bloggen också.

 

Idag fick tjejerna hem sina betyg för första nio-veckornas terminen, båda fick en principel roll, men jag som elak mamma gnäller förstås för att de inte fått raka A i betyg, att det är första terminen är ingen anledning till icke högsta betyg. Fast jag får väl ge lite credit till Antonia, mattetalen är oftast så invecklade att jag inte förstår engelskan i dem och kommer vi till science kan jag ju ge upp direkt. Alicia  måste också få lite credit, hon läser tre ämnen på high school level, vilket innebär att hon läser gymnasienivå i spanska, science och matte och därmed kan hoppa över dessa tre ämnen nästa år på highschool, eller under år två om hon vill, jag fattar inte hur det amerikanska skolsystemet fungerar, men tydligtvis är det bra att göra detta. Jag har i alla fall förstått att båda två presterar långt över medel, stoooolt mamma igen!!!  Som alltid!!!

 

Är så vemodigt när våra svenska vänner lämnar oss, det blir så tomt hemma, vi verkligen längtar efter svenskt besök! Tack och lov har vi ju våra svenska vänner här och ikväll lyste Carina och Ida upp vår tomhet och eftersom Freddan och Olle är iväg på en hockeyturnering i Chicago, så blev vi en hel tjejliga som följde med Tommy till Ruby Tuesday, lyckliga honom  som satt med oss fem snygga tjejer/damer och fick alla avundsjuka blickar från förbipasserande.

 

Snart helg igen och tufft schema, imorgon ska vi vara på King highschool klockan nio för att höra om deras IB-program för Alicias del, kl elva spelar Alicia match, klockan tre har Antonia match och fyra till sju har vi block-party, dvs vi stänger av gatan och har fest med medhavda rätter och grillning. Mellan sex och nio är det dessutom vinprovning på clubhuset så vi får väl masa oss dit också, jobbigt värre. Hela helgen är det seafood carneval tjugo minuter härifrån men dessvärre är det också en militärisk uppvisning av flygplan och helt otippat vann Tommy omröstningen om söndagens äventyr så inom kort kommer det att dyka upp bilder på amerikanska, pansarbeväpnade flottiljer, gott nöje foks.

Känns som om jag alltid beklagar mig över hur mycket vi har att göra och att man inte hinner med men Ullis skällde ut mig efter noter när hon var här och ok, om jag nu absolut inte har tid att skriva så kan jag ju skriva att jag inte har tid, så förstår ni väl det. Rätt kul att höra detta från Ullis, som kan besvara ett sms fem dagar efter att hon mottagit det eller ett mejl två veckor efter ankomstdatum, allt beroende på att hon är totalt tekniskt ointresserad och man skulle antagligen fått ett snabbare svar om man skickat ett vanligt brev via posten. Som vår forne hyresvärd Jonas berättade om en kund han hade, lämna gärna ett meddelande på telefonsvararen och du kan ju skicka mejl också, men är det bråttom så skicka ett fax och är det riktig kris så skicka ett brev…..

 

Jo, vi tog ju ett varv med båten också och stannade bara två gånger, Olof och Mia låg i back-up och var beredda på att bärga oss så någon katastrof var det ju inte.

Vi har ju haft fullt upp de senaste dagarna med att skriva autografer, ha-ha, så vi har knappt hunnit vara trevliga mot våra gäster, de fick besöka Busch garden själva och kom hem helt slut vid halvåtta tiden igår. Smart drag att gå dit en vardag och de hann åka allt utom en av värstingarna där vakten stoppade Billy pga två millimeter i längden, väldigt konstigt då han fått åka alla de andra utan knot. Familjen Palmgren smet dit i lördags på sitt årspass och hann med en fullvärdig dag igen, speciellt kul för Lasse som är en riktig åkfantast.

 

Och så har vi då klarat av Halloween också, eller som jag läste på en väns FB hur man bör fira Halloween: ”Ta med dig ett stort vinglas, knacka runt hos grannarna och säg ”Halloooooo vin”!” På söndagen hade clubhuset ett party för barnen, läste senare att de räknat med 25 barn och 110 dök upp och vem satt inte och tog emot alla barnen om en snövit-klädd Kerri som haft partaj kvällen innan till klockan tre och flera andra party-medlemmar satt med i detta öronbedövande oväsen som höll på i tre timmar med skeletthuvuden som  firandes ner från taket och godis och mumier och tävlingar och priser, där Billy tog hem priset som ”fulast dräkt”. Välförtjänt, denna annars så söta unge såg helt förfärlig ut i sin halvmask och tillhörande dräkt. Men igen, helt otrolig eloge till alla entusiastiska amerikanare som alltid ger järnet i alla frivilliga kommitéer. Själv har jag anmält mig till femmornas bal i början av juni och den nionde november ska vi har första mötet om det, här går vi grundligt till väga.

 

Man bara måste ju ha en muffins när det är halloween.


Här är Ida, Rachel och Alicia på väg att gå ut och Halloweena, de använde förstås inte löjliga pumpor att ta godiset i, det tog örngott...

Alva, Antonia, Billy och Sandy på väg till clubhuset.

Annars är det ju kul med skolan, kommer fram nya grejor hela tiden, idag t ex hade Alicia två ”övervakningsperioder”, då kommer rektorn eller vice rektorn och övervakar en lektion, inte för att kolla eleverna utan för att kolla in hur lärarna sköter sig. Detta gör de, lärarna, med bravur, först får de välja vilken klass och period de vill att kontrollen ska ske på och sedan mutar de eleverna. Alicias historielärare har valt ut deras klass båda gångerna och förra gången fick alla elever 100% på ett prov de inte gjorde och dagens engelska lärare hade annonserat ut en donuts party på fredag om alla sköte sig väl.
 

I måndags var det ju den riktiga Halloween så då kom även familjen Palmgren hitresandes ändå från Orlando och vi avnjöt en  delikat måltid i form av hemgjorda, grillade hamburgare, och även om vi blev störda i ett kör av alla ungar som ringde på dörren, begärandes ”trick or threat”, så blev det rätt gott i alla fall. Vi skiftades om att gå ut och  öppna dörren och slänga fram den gigantiska skålen med godis, enormt intressant att se de amerikanska ungdomarnas uppfostran, vi skickade givetvis ut våra barn med stränga förhållningsorder ” ta EN bit” , men en hel del greppade med två nävar ner i skålen för att få upp så mycket som möjligt. Synd om de som gjorde det när Lasse hade dörrvakten, de fick en rejäl handörfil, efter en första varning, bra jobbat tycker jag.

Barnen redo att gå ut, Antonia, Maja, Emil, Billy, Maja, Alva och Sandy.

Och så här snygga var de när vi släppte iväg dem.

Vi försökte fuska och köra utan utskuren pumpa men det gick inte hem hos familjen Larsson som karvade ur den här tjusiga pumpan. Glad Halloween, något sent kanske, på er alla!

Igår var det stort Halloweenparty hos Kerri och Adam, i vanlig ordning helt fantastiskt in i minsta detalj, från det pianospelande skellettet, (som inom parantes undertecknad och Ullis lyckades demolera) till gelé efterrätten i form av en mycket autentisk hjärna. Menyn i övrigt var mer inspirerande är gourmetisk med udda rätter som get- testiklar, klämda finnar och jord med maskar.

Ullis och lasse dök upp på fredagen, bara 15 timmar försenade pga att de missat sitt anslutningsflyg i Chicago och fick ta en övernattning där i stället för här. De föll dock för idéen med att vi skulle klä ut oss till KISS och som de äkta halloween proffs de är for de under lördagen ut och inköpte diverse rekvisita som jag missat, nitbälten och yxor som gjordes om till gitarrer och ett par svarta handskar med nitar på. Trots att vi började två timmar innan och hade hjälp av både Ida och Alicia i sminkavdelningen hann vi knappt bli klara innan våra svenska vänner dundrade in för en drink innan partyt. Dundrade förresten, det var väl mest vi som dunkade på med KISS på högsta volym genom det fantastiska spotify och jag började fundera hur högt vi egentligen spelade när närmsta grannen närmast undgick att hälsa på mig idag. Eller så hade han sett oss igår.... I alla fall gjorde vi stor succé och blev kvällens hetaste fotoobjekt, alla ville vara på bild med KISS....

Jag....

Kolla Tommys elaka blick, kan även bero på att han inte ser i princip någonting alls utan glasögon.

Ullis var den enda som såg snäll ut....

.....vilket man absolut inte kunde anklaga Lasse för.

Vi var faktisk skitbra!

Det var även mina fantastiska amerikaboende svenska vänninor, Mia, Åsa och Carina.

Fler svenskar, Olof som Caesar, jag, Åsa igen och hennes Bobo Viking, Tobbe.


Och här har vi den sista i svenskgänget, Fredrik som Michael Jackson.

Kvällens värdpar, Kerri Merily och Adam, the King

Michelle kommer alltid på fiffiga idéer, här är hon Gloria med KingKongs hand...

Lasse var bara för bra som Gene!

Lite senare på kvällen, är det månne luftgitarr han spelar.....?

Får det lov att vara lite hjärna?

Vår pianospelande vän. Behöver de inte städa....?

Hmmm, har varit erkännt dålig på att publicera foton, här kommer några:

Igår räddade Antonia, Alva och jag en liten sköldpadda som kom gåendes över vägen. Vi orsakade stort kaos genom att tvärstoppa, vända, bromsa, varningsblinka och lyfta över den skräckslagna sköldpaddan till andra sidan vägen.


Har som sagt varit några stressiga veckor, igår klippte vi allt jobb och alla läxor vid sextiden och sedan satt vi framför tv:n och åt en italiensk tallrik, mysigt!

Ikväll var det skolkoncert på Benito, kören är väl ungefär lika stor som hela Mellbystrandsskolan....

Kvällens favoriter, Alicia som dansade och Ida som sjön - solo- !

Det var väl den här turen vi hann att ta innan båten sjönk....

Antonia tubar, glad hon ser ut....

Nu har cet varit lite slött med bloggandet men sanningen är att livet varit för stressigt för att ens tanken på att sätta sig ner och skriva några rader för sitt eget höga nöjes skull har försvunnit i en dimma av, inte vinångor, men väl ångestångor, att sova sex timmar per natt har verkat mer lockande. Lite kaos på jobbet i kombination med mycket kaos på jobbet är grunden till detta, mer info kommer senare, men lite synd är det eftersom jag i vanlig ordning författar en massa bloggar i huvudet varje dag, men hinner de inte ner på papper  i sammaledes dag, försvinner de också upp i rök och  lämnar bara ett obegripbart töcken efter sig.

Jenny o Maja på båttur
 

Men familjen Palmgren befinner sig just nu i Florida och i torsdags åkte jag halvvägs till Orlando för att plocka upp Jenny, Maja och Emil, ditskjutsade på Lasses väldigt korta lunchrast från intersports stora konferens, på ett gyllene M som råkade befinna sig just där. Har jag berättat om mitt försök att göra slingor i håret? Antagligen inte, eftersom jag å det starkaste försöker förtränga detta, i och för sig rätt omöjligt i och med att jag konfronteras med min spegelbild minst sju-åtta gånger varje dag och då bara kan inse att slingor här=toning. Och är du råttfärgad med begynnande gråhårighets å färgar man det askblont. Enligt deras karta alltså, i verkligheten blir det RÖTT och min vansinnesblick när jag stirrade på spegelbilden efter att hårfrissan försäkrat mig om att det skulle ljusna när det torkade, fick henne att genast lägga i ett par stråk av vätesuproxid för att dämpa de värsta skadorna. Men skadan är ju skedd och trots uppriktiga förmaningar från vännerna här var det ju alltjämt kul att höra Jennys första kommentar, innan ”hej”, ”Nej, men du har ju blivit rödhårig”. Med en sådan inledning kan det ju bara bli bättreJ och bra hade vi det, hela helgen, trots att vi i vanlig ordning blev strandsatta i skiilaken och vi fick stressa iväg på fotbollsmatch med Alicia på lördagen, besked om den matchen kom redan på fredagen och det var bara en timmes körning.



Nej, ingen bild på Alicia, försökte bara fånga linjedomaren som hade hår ner till ländryggen, indelat i minst fem sektioner.

Fantastisk organisation, skulle börja klockan ett men kom inte igång förrän tjugo över och inte en minuts uppvärmning och rättvis fördelning också, Alicias lag hade tränat ihop tre gånger och motståndarlaget i tre år. Målvakten hatade sin position och det närmsta hon varit målburen innan var på en tv-match för Grekland-Holland och då touchade hon säkert rutan, vilket hon inte gjorde med bollen i den här matchen.  Den stackars utplacerade tonåringen kunde dessutom inte göra ett utskjut, utan coachen skrek hela tiden ”give the ball to Alicia”, som placerad som back knappast nog kunde markera sitt missnöje, men ändå tappert kämpade på i denna slaktmatch som tack och lov avslutades efter genomförda åtta-noll. Som en liten kuriosa kan jag nämna att ”traveling team” coachen idag medelst sin dotter låtit meddela att han gärna ser att Alicia kommer och testar en träning med dem på onsdag för att se om hon gillar det, han tycker att hon platsar i hans lag istället.  Forts följer….

 

Men för att återgå, såååå himla mysigt med svenskt besök och Antonia var förstås himlastormande lycklig över första svenska kompisbesöket i form av Maja. På fredagen var det stor uppslutning, av svenskar, på Texas Roadhouse, ett supertrevligt ställe där man satt i små bås och blev beskjuten med Långben-jordnötter från grannarna, eller från barnen som vi förtänksamt nog placerade vid ett eget bord och som uppfinningsrikt kom på att uppkastning av jordnötter i takfläkten gör dubbel så stor åverkan.  Vid entrén fanns som vid vissa  fisk restauranger med akvarium, en stor disk med köttbitar, där man kunde plocka ut sin bit för senare tillagning a la personalia. 

 

På lördag är det Halloweenfest hos Kerri och Adam och det har vi ju lärt oss, här duger ingen liten mask över ögonen, eller en färdigköpt scream-dräkt, här ska det var full maskering  med sminket droppandes i floder från fejset, dräkterna kreerade  hos en professionell sömmerska och helst ska kolsyreisen bubbla  ut från öronen.

Hit ska vi på lördag, innehållet är säkert läskigare än utehållet.

Blev en lätt händelserik vecka som ju givetvis toppades av vår sjunkna båt, tack för den limericken Mange, den visste var den satt, och den lugna vecka jag sett fram emot i och med Tommys bortavaro försvann snabbt i ett töcken av händelser. Ringde agenten som sålt båten och han blev nästintill förtvivlad när han hörde att en granne skulle kolla på den, visst kan man veta mycket om motorer, men när det kommer till båtar som har sjunkit och elfel mm så är det tydligen en helt annan sak, (säkert är jag lättlurad) så han skickade hit två gamla sjöbussar i den tidiga sjuttioårsåldern  som säkerligen ammandes med olja från den tidpunkt då  de såg dagens ljus. De la ner 7,5 timmar på båteländet och på eftermiddagen dök även agenten upp för att kolla att allting var ok och klockan sex for vi ut på en provtur och motorn gick som en klocka. Ed Godman, den gamle sjöbussen rekommenderade mig att åka ut så mycket som möjligt de närmsta dagarna för att motorn då bättre torkade ut så på torsdagen ringde jag Carina och erbjöd henne en liten båttur i solskenet. ”Vågar man det” var hennes kommentar på mitt sms men ut kom vi i alla fall och det gick hur bra som helst. De första 20 minuterna. Sen dog motorn och gick inte att starta men vi satt ju inte i sjön utan solade lite lugnt och sen fick Mackan komma och bärga oss och när han ringde upp sin far för att berätta om detta kunde jag, trots tio meters avstånd, en brummande motor och en lur tätt tryckt mot örat, höra hur Tobbe skrattade, gott, hjärtligt och länge, mycket trevligt att se bästa vän falla ner för tak som Konfucius sa, eller om det nu var någon annan liten snedögd asiat. Mr Godman fick komma hit igen och nu är halva båten nerplockad och han är på jakt efter billiga reservdelar, gärna begagnade, ”de där båtaffärerna lurar livet ur en”.  Har betalt 600 dollar för detta än så länge, men känns rätt billigt med tanke på att Kims betalade 2500 för bärgningen, 2500 för arbetet och så tillkom delarna, är säkert sant att så fort en säljare hör namnet Cory Lake så dubblas priset.

-Mackan, vi har lite problem här....

Bärgning pågår, kolla särskilt in knuten på repet, vi fick binda ihop ett från fendern och en förtöjningslina för att få ihop det.  

Alicia har börjat på sin fotbollsträning och det går så BRA! På andra träningen fick hon demonstrera sin teknik på något som jag inte fattar vad det var och sedan gjorde hon tre av fyra mål i träningsmatchen. Nu satsar hon på att bli lagkapten och med sin gedigna Hasko-bakgrund kommer hon säkert att lyckas med denna förutsättning och jag ser såååå fram emot första matchen, har saknat fotbollen mer än jag trodde. Imorgon börjar Antonia sin träning, hoppas hon kommer att tycka det är lika roligt, vi vet i alla fall vad vi ska fylla våra vardagskvällar med eftersom Antonia tränar måndag och fredag och Alicia tisdag och torsdag plus att hon går i kyrkan på onsdag, taxi-tjänst, here I come.

Inte lätt att ta bilder med mobilen, men här gör hon mål! 

I fredags när Carina skjutsade hem mig från zumban stod det det fyra poliser, iklädda skottsäkra västar, beväpnade med k-pistar på uppfarten till ett hus runt hörnet. Rädslan tog överhand av nyfikenheten så jag vågade knappt gå utanför dörren men igår frågade Carina vakten som kör rundor här och han berättade att de fått tips om en dam som håller på med droger, vad han visste kunde det vara helt oskyldigt, polisen rycker tydligen alltid ut på detta sätt vid tips, känns ju tryggt, hade jag öppnat dörren och fått se en beväpnad man med k-pist hade jag antagligen fått en hjärtattack.  Igår var Alicia och Ida över hos Mamellow och det visade sig att det var hennes hus poliserna kommit till och hennes mamma satt nu i fängelse, har berättat om henne tidigare, hon är hårfrisörska och öppnade en ny salong på IP Plaza och köpte skor för hur mycket som helst och gav ungarna hundradollarssedlar att gå och shoppa lite kul för. En moster bor där nu och tar hand om Mamellow, hoppas hon gör det bra, ungen fick gå om sjuan för att hon hade F i allting, här är de stenhårda men du får trots allt en massa chanser att läsa in på sommaren eller ta extralektioner efter skoltid. Alicia fick förresten beröm av sin engelska lärare häromdagen eftersom hon är bäst i sin klass i engelska. Helt otroligt, kommer ihåg att Andy var bäst i sin klass i SF också, efter fyra månader där, hur är de egentligen funtade , de amerikanska ungdomarna när de får stryk i sitt eget modersmål av en rätt nyinflyttad svensk?!?

 

I fredags var det stor shoppingdag på clubhuset och Alicia och Ida sålde sina egentillverkade änglar till förmån för cancerfonden och drog in flera hundra dollar, gott jobbat tjejer! Carina och jag tillbringade fredagen med lite lätt shopping på Grove, det ligger en 25 minuter härifrån, den huvudsakliga anledningen var att jag skulle köpa fotbollsskor och boll till Antonia (boll måste man ha med sig själv till träningen) och idag åkte jag upp för att byta skorna som var för stora, olyckligtvis glömde jag väska med plånbok och kvitto hemma så det blev inte mycket uträttat där inte.

Våra smarta försäljningstjejer tillverkade änglar samtidigt som de sålde.

Gör det någon skillnad om man skänker pengarna till den svenska eller amerikanska cancerfonden?

 

Igår var det en fantastisk avslutning på gräsänklingstiden, Carina som också varit gräsänka denna helg då Fredrik varit på cup med Olle i Detroit, Olle spelar back men gjorde två snygga mål från baklinjen, snyggt jobbat, och Mia som i stort sett kan likställas med gräsänka då hennes man är fullt upptagen med sina Sverige-kompisar, kom över och vi käkade upp de sista kräftorna och dessutom lite räkor och en äkta ostpaj som jag förfärdigat med mina egna små fingrar.

Carina och Mia och kolla in den fantastiska himlen! Åsa är ju tyvärr fortfarande kvar i Spanien, men det verkar inte gå någon större nöd på henne där inte.... 

Imorgon kväll förväntas Tommy vara tillbaka och inom de närmsta veckorna kommer både Ullis och Lasse och Jenny och Lasse hit med sina barn, ska bli så kul, jag längtar!

Ja rubriken var förstås en stor överdrift men om vi delar upp det lite grann kom det för några veckor sedan ett mejl från svenska kyrkan om att den första konfirmationsläsningen någonsin skulle startas upp i år och de var då lite liberala med åldrar, har annars läst någonstans att man måste vara 14 för att konfirmera sig och Alicia är ju bara precis 13 fyllda, men pionjärer gillar vi ju alltid att vara. Ida var också intresserad av en konfirmation och eventuellt kommer även Oskar att haka på men i alla fall bestämdes det att inför hösten tre träffar, en helg i månaden, skulle Carina och jag åka iväg på den första ihop med våra flickor. Första mötet var i fredags, klockan 18 och gudstjänsten klockan 17 på söndagen så vi hade ju ett spann att spela på, hämtade ut tjejerna från skolan precis vid lunchen och märkligt nog var de inte alls ledsna över att slippa halva skoldagen. Samtidigt dök det upp akut-problem på företaget så Tommy fick boka en sista-minuten biljett till Köpenhamn och befinner sig i skrivande stund i Köpenhamn medan Antonia fick överlämnas till sitt andra hem hos Mia, vad skulle vi göra utan våra ”svenska familjer” här?

Dagens första missöde, oljan tog slut i bilen, men vi behövde bara se oförstående ut i ett par minuter innan det kom fram flera stycken och erbjöd sin hjälp, slutligen en trevlig holländare som både lyckades öppna den där luckan där fram och även hällde på oljan så vi slapp besudla våra små fingrar med det.
 

Carina, som befunnit sig  i resebranschen halva sitt liv, bokade ett fint hotell till oss, beläget precis på stranden i Fort Lauderdale, som befann sig mitt emellan fredagens träff i prästbostaden och söndagens gudstjänst i Boca Rotan. På lördagens agenda stod det bada och sola på stranden, eventuellt i kombination med god mat och till och med en drink, strandnära som vi var såg vi paraplydrinkarna hägra. Eftersom Miami dessutom inhyser några av de bättre outletsena skrev vi med små bokstäver också in shopping på agendan, det brukar vi ju annars ha svårt för.....

 

Men för att återgå till fredagen åkte vi mot ett Cooper City som hade svartare och svartare moln över horisonten  och medan vi spanade efter en traditionell prästbostad, ni vet, en låg, faluröd länga med kullersten belagd innergård och gärna halmtak med för den delen, började regndropparna sakta falla mot oss och vi parkerade framför ett riktigt amerikanskt hem, fantastiskt beläget vid en sjö, eller om det nu var en pond och en svensk flagg som stolt vajade utanför dörren skvallrade om att detta var i alla fall en svenskbemannad bostad. Konfirmandgruppen bestod än så länge av fyra tjejer och två killar men eventuellt skulle det tillkomma två tjejer till och så hoppas vi förstås att Oskar kommer att tillföras till skalan och i samma mängd träffade vi då trevliga svenskar som var föräldrar till berörda barn.

Här sitter vi i "Prästgården" tillsammans med några av de andra mammorna och dricker svenskt kaffe och äter nybakade kanelbullar, mums. 

Vore ju kul att säga att vi utan bekymmer sedan hittade till vårt hotell i Fort Lauderdale, men det visade sig att sedan Åkermarks inköpt sin Volvo med tillhörande GPS hade såväl hotellet som gatan det befinner sig på bytt namn, men med en otrolig eloge till Carinas minne som måste hänföras hennes tidigare intressen i Tickets regi så kom hon ihåg det föregående namnet på Westin, annars är jag rädd för att vi hade fått övernatta i bilen utanför prästbostaden, svärandes över att vi inte tog med den där andra gps:en eller åtminstone en karta. Ackompanjerade utav blixtarna och ovädret for vi till  FL  hotell där vi krävde oss på en valid parking avgift om 25 dollar, plus tax och dricks, per dygn! och eftersom vi var för trötta för att byta om och det regnade småspik fick det bli hotellrestaurangen som serverade oss kvällens middag. Klockan hade då hunnit bli uppemot tio så tjejerna tog en varsin sallad och vi äldre bestämde oss för att dela på en tonfisk, vilket visade sig vara ypperligt klokt, in kom en tonfiskbit som måste ha sprängt alla nät i Atlanten på sin levande upphovsfader, inte bara var den 25 cm bred, tjockleken översteg dessutom gängse mått om minst 1,5 cm så det är ingen överdrift att säga att vi inte orkade med någon dessert när kyparen återvände efter serveringen. Däremot ville vi inte störa tjejerna som gått till sängs, ekonomiska som vi är tog vi ett dubbelrum, i de flesta fall bor barn upp till 17 gratis i dessa, alltså hade vi två stora dubbelsängar och en toalett, med  konstigt nog, jalusier i dörren, att förfoga över, så vi drog oss tillbaka till poolen där det blåste överförfriskat men vad gör väl det, och himla trevligt hade vi fram till sent.

Inte ofta man kan lyckas få ett fota på de här två damerna i normaltillstånd.

Carinas normaltillstånd är ju däremot "alltid glad".

Blev ju väl långt det här, fortsättning följer, men BÅTEN är vidgjord och funkar igen, jiiiipppppiiiii!

Jo jag skulle ju skriva om helgens vedermödor med Carina, mig själv , Alicia och Ida i Miami för svensk konfirmation, men den kommer i de närmaste dagarna, nu bara bubblar dagens berättelse fram. Tommy blev alltså tvungen att åka till Sverige i söndags och de tidigare nämnda tjejerna åkte till Miami i fredags och kom hem rätt sent i söndags kväll. Vaknade upp med uppackning av regnvåta kläder (jaja, det kommer i nästa blogg), Alicia försov sig och allmänt kaos uppstod, vilket ju inte är så ovanligt i det Nybergska hemmet och med sedvanlig tur fungerade inte bilen, död som en sill. Stod just  och ringde till bilverkstaden när det ringde på dörren och vår närmsta granne, Laura, som vi knappt pratat med klev in och undrade om jag visste att vår båt höll på att sjunka. Vaaaaa?!? Jodå, mycket riktigt, när man gick ut på bryggkanten, hela utsikten döljs ju av det japanska gräset, så var det endast den västliga sidan (Karin, vad heter det nu babord?) som låg ovan vattenytan, allt annat försvann i den bruna gyttja som utgörs av vår sjö.  Hon hade sin bebis i bilen och försvann snabbt, men jag var tvungen att gå ut på bryggan tre gånger för att ta åt mig detta men nej, det var inte en dröm, båtj-k-ln låg under vatten nivån!

 

Med lagen om alltings jävlighet var bilen död också men efter några telefonsamtal var bärgningen på gång och jag höll på att bli vansinnig av allt detta ringande i telefonen, ”nu är vi snart hos er” och sen är det ” har vi varit hos er tryck ett eller om vi kommer snart tryck två” och sen är det givetvis en kundundersökning, de kan sitt jobb, amerikanarna. Bil nummer ett kom med en harmynt kille vars bil påminde om en pizza-utkörare, men han hade en fyrkantig låda med sig istället för en platt kartong och bilen var död trots upprepade försök. Två timmar senare gled en bärgningsbil upp och en texas man i höjd av 195 centimeter med detsamma kaggmåttet, vithårig med tillhörande skägg och tuggandes på en plastwire, undrade hur han kunde hjälpa till. Han fnyste nedsättande när han hörde om bil nr ett och förkunnade självsäkert att de där lådorna är i två fall av tre urladdade och när han plockade fram sina extralånga startkablar så förstod jag vad han menade, bilen startade som en klocka.

 

Under tiden hade jag ringt både Mia och Carina och vräkt ur mig mina morgonproblem, och det kan jag säga att tårarna var inte långt borta när jag såg min nya ögonsten, min pärla, ligga nästintill dränkt i brunt vatten,  men båda mina underbara svenska väninnor, nej alla TRE, Åsa supportade mig på Skype, hon är ju i Spanien, kallade in sin a resurser och Fredrik och Tobbe var helt klara över hur de kunde lösa det och Mia lovade in sin styrka i form av Olofs just anlända vänner från Stockholm, sju ingenjörer, kan det bli mer rätt, så ensam behövde jag ju inte känna mig.  Det är ganska otroligt, på ett år har vi fallit in i ett gäng med vänner som benhårt ställer upp för varandra, vad det än gäller, vad vi är lyckligt lottade! Innan alla hann skrida till verket dök dock vår granne Brian Pilot upp, iförd batteriladdare och två hinkar. Tätt därpå följde Norm och Francine samt George, av alla kallad spanjoren, och så vår nyaste granne Indiern som jag aldrig kommer ihåg vad han heter. Brian hade med sig en wire och lyfte upp båten med denna och sedan klev alla män i och öste med spannar och efter en timme eller så var båten uppe och tom på vatten.

Norm i fören, Brian leder arbetet och George ger goda instruktioner med hjälp av Johnny Cash.
 

Laura dök också upp med en stor bukett rosor och en flaska rödvin, betonandes att jag behövde en kram och lite positiv anda. Brian hämtade även senare instruktionsboken och imorgon ska han komma över och försöka fixa till allt, han kunde ju inte med att vi skulle betala 600 dollar för en felsökning…… Detta kommer att kosta oss en STOR grannfest och det är det värt! Flera gånger om! Ringde även till både Kim och Jal och båda supportade med telefon nummer till hantverkare och kom också hem för att kolla så allting var ok, vem säger att amerikanare inte bryr sig?

 

Vad kan jag säga? I gårdagens gudstjänst (som jag kommer tillbaka till, ett välförtjänt kapitel för sig) betonades betydelsen av tacksägelsedagen som i Sverige inte firas i den tillnärmelsevis samma grad so m i USA, och JA, jag är verkligen tacksam för de fantastiska vänner och grannar som vi på så kort tid har fått här! Men med en morgon som innehade en takläcka i garaget,fel på Ac:n, en bil som inte startar och en båt som sjunker, så är det rätt skönt att mot kvällningen kunna säga att  livet är fantastiskt!

Är ett, som alla vet, gift som sprutas in under huden för att förlama nervtrådarna och därmed få huden att dra ihop sig och utjämna de små rynkor man nu kan ha åsamkat sig i levande livet och som i bästa fall kan få dess ägare att känna ett livsbejakande intryck i form av små söta skrattrynkor eller i sämsta fall att känna sig gammal i form av rynkor helt rätt och slätt.

 

I Sverige är det ännu ett visst hysch hysch om botox men jag är starkt övertygad om att även detta fenomen kommer att sprida sig som en lika naturlig händelse som att intaga hamburgare till lunch eller att sockersöta sina popcorn eller att färga slingor i håret eller vaxa benen eller…. Ja, den listan med later och olater vi härmar från vår västerländska granne kan väl egentligen göras hur lång som helst och den delen som består av psykiska uppvärderingar i form av föryngring av kroppen  medelst fysiska ingrepp kommer säkert att bli längre ju mer åren framskrider.

 

I fredags var jag alltså inviterad till ett tvättäkta botoxparty och relativt nybliven amerikansk provapåare som man är, var jag ju bara tvungen att gå dit. Som de flockdjur vi är anlände vi fyra stycken blonda svenskor (mer eller mindre äkta, helst jag) till ett hus i St Pete som låg med ett underskönt läge precis vid en kanal och därmed direkt tillträde till havet. Dessutom hade de en helsvart katt, vilket gav mig ett stygn av hemlängtan efter Sara och dessutom ovanligt, svarta katter ses som otursbringande i USA, på tal om det moderna samhället.

 

Kvinnan som öppnade dörren var förstås värdinnan men vid första anblicken var jag helt säker på att vi beträtt fel tröskel, något som var mer rynkigt hade jag faktiskt svårt för att tänka mig, inte ens Madame Grus i Knäred som ägde byns solariumsverkstad hade skrynkligare hud och då pratar vi i nivå ogarvat läder med sharpei tillägg som bonus. Så småningom dryftade jag mig till att fråga vad hon hade gjort, helt säker på att jag var helt oförskämd, men hon pekade glatt på rynkorna mellan ögonen och även de därunder och om hon tycker att en halv procents reducering av ansiktsmuskulatet är ok så lyckliga henne, hoppas hon blir nöjd.

 

Annars var där en del andra personligheter också på partyt, t ex Jennie och hennes bästa vän Laura som hade gjort ALLT ihop i livet, inklusive bröstförstoring. Utseendemässigt var de väldigt olika, båda var 46 år unga men medan Laura faktiskt såg hudmässigt ut att höra hemma i denna sfär såg Jennie ut att hamna någonstans i Alicias ålder, med den skillnaden att hennes ögonbryn hamnade rätt mycket högre upp än vad min dotters gör. Doktorn som höll i sprutan var själv 51 år och den absolut blekaste människa jag träffat här i Florida och innehavare av den absolut slätaste pannan också för den delen. Huden påminde vagt om ett A4 papper för kopieringsbruk, den enda färgklicken utgjordes av ett ännu ej försvunnet blåmärke sedan den sista ögonoperationen samt en rosa överläpp med ett något ankliknande uttryck, som jag fortfarande klassificerar som en missbildning trots att jag borde fatta att det är snyggt.

 

Ja, jag vet att ni alla väntar på att få höra om jag gjorde något eller inte, men faktiskt så var jag vid detta tillfälle endast en stackars betraktare, för att inte känna mig helt utanför dessa världsvana damer bad jag däremot om en ”konsultation” och efter dagens  halvtimmes tennislektion, plus simning , plus promenad i tre kilometer innan dagens solskydd kom på hade hon bara en kommentar: ”Använd solskyddsfaktor 50”. Dessutom kunde hon tänka sig att jag kunde ta rynkan i mitten på pannan och möjligtvis någon under ögonen men med tanke på den ärevördiga ålder jag uppnått kunde jag på de andra tjejernas frågor om vad jag gjort bara svara: ”Ingenting, jag är redan perfekt”.


Aj, aj, aj, nej vet ni vad, detta är inget för någon som faktiskt nästan svimmar vid åsynen av sprutor!

Det har varit en händelserik helg kan jag lova, men nu är det söndag kväll och vi är tillbaka i hemmets lugna vrå. Igår körde vi, efter att Tommy spelat sin heligförklarade tennis på förmiddagen, ner till Fort Meyers, två och en halv timme härifrån. Vi har börjat få en del amerikanska vanor, pratar med folk man möter under promenader, utan att känna dem, går frivilligt i skuggan, sitter inomhus och äter lunch för det är för varmt ute och mäter avstånd i tid i stället för i kilometer.

En blivande mästerfotograf, lilla söta Alice.


Jessica och Andy och Vincent sitter och gräver. 

Vi hittade familjen Bengtsson/Lagerblad tryggt förankrade vid poolen och vi hann inte sätta oss ner förrän Andy placerade ett glas rosé i handen på oss. Hotellet med det Floridaklingande namnet Pink Shell försåg oss med en tvårumssvit med kök, balkong och stort panoramafönster med utsikt över havet och därtill ett bröllopspar som vigdes nere på stranden. Vi hade några mysiga timmar vid poolen innan vi for iväg till en noga utvald restaurang liggandes nere vid vattenbrynet, som innehade en diger och omsorgsfull meny. Nästan samtliga fastnade för surf and turf, där oxfilén var av en flintasteks storlek och entrérättens fiskdel bestod av en hummerstjärt vars ägare i levande livet inte kan ha vägt ett gram under kilot. Blev en supertrevlig kväll med champagne och goda viner och när alla dragit sig tillbaka på sina respektive rum smet Tommy och jag ner till baren för en sista sängfösare och kollade på när de amerikanska bröllopsgästerna roade sig.

 

Pågående vigsel, kortet tagit från långt håll på vår balkong som givetvis hade nät omkring sig.


Antonia på väg ner för att bada i havet


Veckans badpojke.

Dagen har bjudit på två premiärer, Tommy har länge velat prova på att åka vattenscouter och mycket lägligt fanns det en uthyrare precis utanför hotellets grindar. Den andra premiären var ett besök på ett av otaliga Waffelhouse som förutom våfflor även innehöll en gammal jukebox med 200 tillhörande gamla låtar. Vi stoppade in vår quarter och begärde nr 167 vilket råkade vara Roy Orbinsons Pretty woman men musiken lyste med sin frånvaro, trots att servitrisen på klassiska maner var framme och både sparkade och skakade apparaten.

 

Tommy och tjejerna drar iväg, måste det sägas högt att kepsen blåste iväg?

Annars avlöpte bilresan hem utan äventyr vilket inte var fallet på nervägen. Med bara en kvart kvar till målet dämpades farten kraftigt och fordonet tre bilar framför oss vinglade kraftigt över hela vägen, stannade till, fortsatte köra och vingla för att slutligen stanna mitt på vägen och även från vårt håll kunde vi se hur huvudet på föraren långsamt la sig till rätta mot rutan för att där upphöra med alla vidare rörelser. Ur bilen närmast efter klev en inte direkt purung man ut, gick fram till rutan och kikade försiktigt in, varpå han började banka på dörren och jag tyckte mig kunna avläsa en och annan amerikansk svordom på läpparna. Sedan stack han helt resolut ner armen genom en smal öppning överst på rutan, öppnade dörren och slet ut föraren, en medelålders svart man som var så redlöst berusad att han överhuvudtaget inte kunde stå upp. Han blev ovarsamt placerad mot en palm i vägkanten medan den handlingskraftiga mannen klev i fordonet och körde in den på nästa avtagsväg samtidigt som kvinnan i bilen framför oss ringde polisen. När vi passerade vingelpellen rullade ögonen runt i huvudet på honom med samma hastighet som körsbären far förbi i en enarmad bandit och sen föll huvudet åt sidan igen.

 

Men helgen innehöll ju även en fredagskväll, och då mina vänner, var jag på det mest av det mest amerikanska, ett BOTOX-party, Tupperware släng dig i väggen, men mer om det i nästa blogg.