patricianyberg

Nu är det tomt i huset igen, Bengtsson/Lagerblad har dragit vidare ner mot Fort Meyers, men det blev inget tungt avsked, de bjöd nämligen in oss att fira Andys fyrtioårsdag som går av stapeln på lördag och det kunde vi inte motstå utan är nu inbokade över helgen på samma hotell som de bor på. Var några intensiva dagar men vi hann med en hel del, bland annat en tripp till Busch gardens, förstår verkligen det där med att Jessica har tre barn, för Andy var nog det största, lyckligaste barn jag har sett när det gäller karusellåkande. Jessica, Kerstin och jag fick vårt lyckorus i form av lite shopping och jag fick visa favoritställena Marshall och TjMaxx där det fyndades rejält.


Herregud vilken dålig fotograf, men med på bilden är Jessica, Kerstin, Tommy och Andy.

 

Fler lyckliga barn, Alva och Antonia hann med två intensiva timmar, inga köer gör att man hinner med en hel del på den tiden.

såhär blöt kan man bli när man åker Congo river.....

Vi har haft vida bekymmer med vår ölpump, först skulle vi förstås köpa en ny keg lagom tills att Osbyborna kom, det har vi ju gjort förut så det var relativt lätt, tom installeringen gick smärtfritt. Sedan kom ju partygatan hit och tog slut på gasen, så i måndags åkte Tommy iväg och bytte den tuben, olyckligtvis till en som det var fel på och gasen hade läckt ut lagom tills att den första ölen skulle hällas upp i tisdags. Lyckligtvis nog har vi som verkligt pessimistiska svenskar både livrem och hängslen och kunde stilla den värsta törsten med rätt brygd fast i flaska. På onsdagen gav Tommy och jag oss ut för att byta flaska igen, långt nere i Tampa var det och inte i de bästa kvarteren precis. Vi hade ett snabbt stopp på McDonalds och i den lokalen var vi rätt ensamma om att inneha en ljus hudfärg, den enda jag såg i samma hudton var en man på närmare två meter med en fantastisk hårman. Han var vältrimmad som en simmare, iklädd minimalt korta jeansshorts, rosa, tajt tröja, snygga solbrillor och ett par bröst som Dolly Parton hade varit stolt över. Väl hemma igen gick inte gasflaskan att koppla in så vi fick kalla in grannen Bryan pilot som med glädje hjälpte till både med montering och avsmakning och männen lämnade inte närområdet kring pumpen förrän tre timmar senare.

 

Körde Alicia till bussen idag, den officiella anledningen var att hon var sen för att hon varit trevlig mot våra gäster under frukosten, den mer sanningshaltiga anledningen var att hon tillbringar ungefär 42 av de 45 minuter hon är uppe med att välja kläder, sminka sig och fixa håret. Backade nästan rakt ut på en polisbil och blev lätt skärrade när jag fick syn på två till precis bakom den första. Brian snickare hade haft inbrott i sin bil och de hade stulit alla verktyg, poliserna gick runt till grannarna och hörde om någon hade sett eller hört något. För ett antal år sedan hade vi ett motsvarande inbrott i bilen i Mellbystrand och jag tror inte ens att polisen skrev någon rapport om det och än mindre var de ute på plats, viss skillnad här. Fast å andra sidan är de väl vana vid att besöka vår gata, Norms granne var ju droghandlare så där har de gjort två razzior och Brians grannhus beboddes av en kvinnlig advokat vars man satte sig i bilen varje dag och körde iväg till sitt jobb, trodde hon alltså, han var också droghandlare så en dag tittade polisen in och snöt honom också. Hon, grannladyn, tyckte det var så pinsamt så hon sålde huset och flyttade. Det inte Norm vet om våra grannar är inte värt att veta.

 

Vi har förstås varit ute med båten också, men vädret har inte varit helt på vår sida men bilder kommer så småningom. Jag har fått den stora äran att lägga till vid bryggan varenda gång men både brygga och båt är förhållandevis hela ännu. Tog även en ensam premiärtur och hämtade Alicia hos Åkermarks, det gick fint och jag fick bara ett motorstopp. Det ska nog bli sjöman av mig också, snart fattas bara skepparmössa och ankar tatuering på armen.

Stolt kapen

I helgen väntade vi på fint väder, och väntade, och väntade…. Och till slut kom det några timmar varpå vi kastade oss ut i båten för att äntligen inviga den. For bort till Åkermarks för att lära oss några knep som t ex att om båtrumpan ligger djupt i vatten  kan det vara idé att pumpa ut lite vatten och det funkade fint, därefter låg vi i nivå med sjöhorisonten igen.  Vi tog några korta varv på seelaken, den delen av sjön där man får höja upp hästkrafterna något, och sedan tornade molnen upp sig igen varför vi begav oss till våra respektive hem.

Nordbergs ville ha hem sin dotter så de for förbi med sin båt innehållandes en del a invånarna på sin partygata som passagerare och allesammans strandade vid Nybergs ölpump, tur att den var nymatad. Det var däremot inte gasflaskan som fyller på trycket, eller hur det nu funkar, så efter att John fyllt på sitt glas  (halvliters….) sjätte gången la den helt enkelt av, vilket inte hindrade nämnda John då han helt enkelt plockade fram en ny öl från sin medhavda kylbag. Klockan var då fyra på eftermiddagen.  Mia och Olof har hyrt sitt hus på samma gata som Åkermarks, men konstigt nog är denna gata delad på två och Nordbergs har alltså hamnat på partygatan. Nästan samtliga invånare på denna gatustump är väl betrodda med varandra och varandras kylskåp och barskåp och inleder helgen med en intensiv samvaro att tillbedja alkoholens store Gudfader.  De fortsätter att helga detta ändamål hela helgen igenom och jag måste erkänna att jag är lätt imponerad, trots att John nästan föll av bryggan när han skulle kliva i båten såg han inte märkbart påverkad ut. Detsamma gällde hans hustru Michelle, som efter fem öl och en från tappen, såg ut att vara helt opåverkad av maltens och humlens verkningar. Hon gillade inte vår öl, Yuingling från vårt lokala bryggeri, eftersom den inte var ligth. Har själv i största möjliga mål försökt undvika lightöl eftersom jag starkt förknippad den med blå pripps backar i läskavdelningen, men här betyder light verkligen lätt, dvs innehåller samma alkohol men mindre kalorier, hur nu det går till.

Nå, båtägare som vi är behövde vi komplettera med diverse linor och tubar så igår for vi iväg till Brandon för detta shopping nöje, notan slutade på nästan jämt 300 dollar men då låg det också en helt lagenligt brandsläckare i vagnen. Börjar inse det här med mannens dyrare leksaker som ökar i takt med åldern….. Vägg i vägg låg en möbelaffär och i rent konkurrensmässigt intresse tog vi en tur därinom och Tommy kom på att vi faktiskt saknade en sänggavel. Detta beror på att Ikea inte i vårt tycke har producerat något sänghuvud som vi befinner design mässigt tilltalande, men efter en rundvandring på detta ställe kan jag bara konstatera en lät hjärntvättning, plötsligt tyckte vi att en enorm pjäs i mörkbetsad trä så rätt tilltalande ut. Jag vill inte sträcka mig så långt som till att den skulle vara snygg, och design ska inte ens nämnas i samma mening, men med tanke på hemmablindheten och att vårt 50 kvm stora sovrum endast innehåller två på ben monterade madrasser, så känns det som hög tid att köpa något som piffar upp.  I varje anständigt amerikanskt sovrumsmöblemang ingår det minst sju delar, sängen delas upp i tre, huvudgavel, fotgavel och sidor (konstigt att de inte räknar detta som fyra) sängborden är två och en tillhörande byrå med spegel ytterligare två. Priset som uppges på väggen innehåller oftas typ en sidogavel och en spegel men uppges som ett paket och sen tillkommer då diverse tillägg.  Vi tog hela paketet för att inreda vårt miserabla sovkapell och nej, inga bilder kommer att publiceras på denna odesignade yta, och jag vet inte ens vad jag ska stoppa i byrån, har ju en hel walk in closet som bara är fylld till en sjättedel än. Ilandsproblem!

 

Skolkade från jobbet idag och tillbringade en mycket trevlig eftermiddag med Carina och Åsa i Hyde Park, ett ställe i södra Tampa som bestod av idel små butiker och mysiga restauranger, tyvärr var ungefär varannan lokal tom, pekar inte gott för den amerikanska uppgången precis. Imorgon kommer familjen Bengtsson/Lagerblad, ska bli så kul, vi längtar efter att träffa dem och ja, jag ska försöka var lite flitigare med att använda kameran!

Dagen D var kommen, nu skall båten betalas, papperna ska skrivas under och  båten ska släpas till sjön och anläggas vid  Cory lakes insjö. En vecka sedan vi för första gången såg båten och bestämde oss för ett köp och massor med strul i form av försvunna nycklar, bortresta båtägare mm, har gjort att vi fortfarande inte sett röken av vårt nyförvärv, mer och mer irriterade i takt med att solen stod högt över himlen och den enda svalka som utlovades var just ut över sjön i form av snabb racerframkomst i en båt.

 

Det började väl sisådär, båten startade förvisso, men dog efter ca 15 sekunder, lovade ju inte gott. Ägaren, iklädd röd t-shirt som nödtorftigt täckte de mer framstickande delarna av hans lekamen och hade texten ”I love Tennesse” hade av rösten att döma viss förkärlek för maltrika drycker, ävenså uppblandat med vissa nikotinpreparat i form av decimeters tobaksstinna cigarrer , bad Eric, mäklaren, att plocka fram skruvmejseln och tillsammans justerade de tomgången tills den lät melodisk. I deras öron alltså, själva fattade vi ju ingenting, precis som vanligt, när det gäller motorer.  Men hastigheten som vi önskade uppföljdes utan svårigheter och allt var frid och fröjd tills båten skulle köras upp på båtsläpet, ett av underläggen hade nämligen rostat sönder och tackandes våra Gudar för att vi inte dessutom köpt nämnda släp med medhavande problem lämnade vi till mäklare och säljare att lösa detta, båten skulle ju transporteras till vår brygga.

 

Har jag nämnt att vi har haft ett fantastiskt väder den sista veckan? Idel blå himmel, solen har strålat och temperaturen har som sagt fört tankarna till en stilla båtfärd. Så var även fallet idag under vår provtur  på det undersköna havet utan för Madeira beach och dessutom hela vår väg hem, där vi bara körde fel en enda gång, vilket medförde en oönskad tur och returtripp TILL på bron, varvid vi tvingades ta en något sen lunch på ett ställe vid namnet Bahama Breeze. Två gånger tidigare har våra öden mötts i form av gourmetiska luncher så inte var vi direkt ledsna för det, förutom jag kanske som med tidigare erfarenheter i färskt minne ratade allt vad färska skaldjur hette men inte kunde motstå dagens soppa i form av skaldjur, grönsaker och till hörande grönsallad för den ringa summan av 7.49.  Och ja, jag mår fortfarande bra, inga magproblem att tala om. 

 

Eric skulle anlända med båten klockan tre, så vi hade god marginal att hinna hem, vilket var tur eftersom Mia tittade in med en gigantisk bit morotskaka som vi förstås var tvungna att avnjuta och jag kände genast lättnad över att ha en orsak till att inte behöva stämma av Nelos skattekonto. Under tiden fick vi ett meddelande från Eric som meddelade att han var försenad, kommer klockan fyra. Great, Mia ville också följa med och kolla på båtöverlämnandet så vi installerade oss i soffan i djup väntan när det plötsligt sa PANG, himlen öppnade sig och Tor tävlade i konsten att utfärda flest blixtar under en minut. Eller ett par timmar, så länge varade ovädret och under tiden stod trafiken still, barnen hukade och vi plockade fram svtplay ochkollade på Dobbidoo, på högsta nivå för att i bästa mån kunna överrösta åskvädret. Klockan sex kunde man utan risk för livet och blöta lämna huset så då tog Mia med sig ungarna till Beef and Bradys för att käka kycklingvingar medan vi fick signal från gaten att vår båt kommit. Väl beväpnade med två paraplyer anlände vi till clubhuset för att möta en gammal cabriolet, nu med taket på, som drog ett tungt släp och ut kom Eric iklädd endast kalsonger, någonstans när han blev ståendes i två timmar behövde han fälla upp suffletten, och dessutom en av de mest genuint fula hundar jag någonsin sett.  Påminde vagt om den där hunden i ”men in black” men väldigt charmig trots att den var så pittögd att den kunde tävla med en uggla i att kolla runt 360 grader.

 

Otur, men ingen chans i världen att vi kunde sjösätta båten  och få den till vår brygga i detta väder, eller överhuvudtaget sjösätta den, så i väntan på bättre väder inviterade vi Eric till middag vilket avnjöts  i form av spagetti och köttfärssås kryddad med Karl-Johan svamp, en värdefull gåva från Christina som jag noga smugglat in, och avnjöts i den andakt det förtjänade. Trots upprepade försök att få båteländet i sjön slutade det med att den bands fast i bryggan vid clubhuset, fortsättning följer imorgon. Och mina i fantasin producerade foton av en lycklig båtsättning med idel leenden får ni vänta på, vädret lovar regn i en vecka framöver……

Jaha, så blev vi faktiskt med båt till slut, hittade en fin 2005 i Madeira beach, (nej följ inte GPS:en, vi vet ju att man ska köra till Clearwater, det tog bara en halv timme extra) hos en mäklare faktiskt som inte gjorde annat än tradade  båtar. Jag undrade över deras namn, de hette nämligen NIO och det härstammar från grundaren, hon kom från Oklahoma och avskydde det, så NIO stod helt enkelt för ”Not In Oklahoma”.  Det är en liten söt båt på 18 fot och problemet med inom- eller utom -bordare löste vi genom att ta en kombinerad inom och utom, ren tur förstås och har inget med kunskap att göra, motorn, som för övrigt är en röd Volvo,  är inbyggd, men bara under sätet och inte under båten så den går relativt lätt att komma åt. Alternativet att plocka loss en utombordsmotor för att ta den till reparation kändes ändå inte aktuellt, vem skulle hållit i den skruvmejseln? Olyckligtvis var ägaren bortrest och ännu mer olyckligtvis hade han stoppat nyckeln på sig, pucko, så i bästa fall får vi den hitlevererad imorgon eller kanske på onsdag.

Ta nu en bild bakifrån sa Tommy så man ser den fina uppddragbara propellern, jo, det är ju en intressant vy. 

Men båttur blev det i alla fallunder lördagen, Fredrik och Carina plockade upp oss och vi hade en fantastisk kväll till sjöss när vi roade oss med att kolla in hur familjen Nordberg tillsammans med Hagas och faktiskt även Antonia, for rundor med sin båt med en tube efter. Detta är, för alla landkrabbor mig själv inberäknat, en stor ring som man ska klamra sig fast i och som dras  efter båten, helst i mycket vågor och allas förhoppning är förstås att föremålet som klamrar sig fast ska åka av så fort som möjligt. Antonia åkte också och lyckades hålla sig fast rätt så bra faktiskt, oturligt nog hade jag ingen bikini med mig så jag kunde ju inte prova, suck. He-he.

Här är det Alva som ligger beredd för en åktur i tuben.
 

Vi var väl inte i land förrän vid åtta-tiden och tanken på att duscha och klä på sig för att åka ut och äta var inte speciellt lockande  så  jag letade djupt i kylskåpet och hittade en förpackning lövbiff som tillsammans med en handfull torkade murklor blev en delikat pastasås, finns det något som inte svamp kan höja upp till skyarna likt ett rosafärgat moln med guldkant? Åhhhh vad jag saknar de svenska höstskogarna med lördagsträffarna med svampgänget, den enda svamp som växer här är påfallande lik vit flugsvamp och med gödningen den suger åt sig från dessa gräsmattor skulle jag nog kunna sätta en tia på att den även i förvällt tillstånd är bra mycket giftigare än råa murklor.

 

Ej att förglömma av veckans händelser är kräftskivan som gick av stapeln i girls club i torsdags, anordnad av Carina, Mia, Åsa och mig själv och nu börjar det snart bli en tradition, andra året i rad minsann. Även den mest inbitna nykterist provade på snapsen, men det berodde nog mest på att det var örter i den och sånghäftena från Ikea gick varma, allt från nu tar vi den på svenska till Broder Jacob sjungen i kanon på engelska.  Kim, som förra året blev skjutsad hem och  även fick bilen hemkörd, lovade dyrt och heligt att hon detta år inte skulle viga sitt liv till de ohejdade nordiska vanorna men efter ungefär fem minuter grep hon begärligt efter en miniatyrsnapsflaska och det dröjde inte länge innan vi fick plocka fram min hemmagjorda citronsnaps och den absoluta reserven, Åsas Absolut, gömd långt inne i frysen. Alla körde förstås hem, föga förvånande, Kerri hade sin golfbil, det verkar vara den svenska motsvarigheten till att cykla eller möjligtvis att köra båt, så hon var inte ett dugg oroad över den eventuella promillehalt hon kunde ha i blodet.

Några av tjejerna i Åsas kök

Och här har vi de tjusiga, blonda värdinnorna; jag, Mia, Åsa och Carina.

Själv var jag inte heller oroad eftersom jag åkte med Mia, inte ens under fredagen när vi gjorde vårt båtinköp, fast sedan firade vi detta med lunch nere i hamnen och jag bara inte kunde motstå de pinfärska musslorna i vinsås. Sex timmar senare visade det sig att de nog inte varit så färska i alla fall, men jag gick tillfälligt ner en två kilo, vilket ju inte gjorde ont. MEN vad hopplös jag är som aldrig kan motså skaldjur, när ska jag lära mig?!?

Min man har förstås för flera år lärt sig att med en öl och en macka kan man aldrig bli sjuk.

Tommy vill bli med båt, gärna så fort som möjligt, gärna igår, vilket har resulterat i åtskilligt knappande på craigslist (blocket) och därpå efterföljande besök runt hela Tampa. Som vanligt kastar vi oss huvudstupa rakt in i dårskaperna, utan någon som helst koll på vad vi vill ha eller varför. Eller jo, varför, visst är det härligt att glida ut på sjön en solig dag, och sådana har vi ju rätt många, eller lära ungarna wakeboarda (där sprack drömmen om en pontoon båt) eller ta båten hem efter en blöt kväll hos grannarna, undrar om båtfylla är lika illa som bilfylla?

 

Vad vet vi ju också, den ska kunna flyta och inte vara större än 18 foot, för sådana är bestämmelserna i Cory Lake, fråga Olof, han har bråkat med communityn  i tre månader om sin 19 foots båt. Alltså ställde vi in sökmotorn på boat och 18, logiskt tyckte vi, men vad mycket det finns som innehåller dessa två ord! Utan att vet vad en Larson båt är för något slängde vi oss i bilen och körde bara 20 minuter bort längs med Fowler, gatorna blev mindre och mindre och likaså husen men innan vi kom in i misären dök vår adress upp. Ok båt, men lite sjabbig, hade använts som fiskebåt, men killen som skulle sälja var så genuint trevlig så vi höll på att köpa den där och då. Han prutade självmant ner den 500 dollar, skickade med en tube och flytvästar och rep och extra stolar och Gud vet vad, men sätena var fortfarande lite mögliga och instrumentbrädan såg ut att höra hemma hos en andra världskrigets u-båt med navigeringsproblem.

 

Båt nummer två befann sig i södra Tampa och än en gång drogs vi mot små mobilehome på tvivelaktiga tomter men rätt som det var öppnades det upp och två tjusiga hus senare hittade vi vår adress. Denna båt ägdes av två partyglada pojkar, de hade ingen vidare koll på hur många man fick ta ombord, däremot visst det att det gick bra med sju 25-åringar och en 25 gallons öltunna, utan att lagarna överträddes. Åhhh, den här båten var snygg, den hade en motor som inte syntes, sk inombordare, jag anmärkte på att motorn var hemskt liten, men det visade sig vara propellern, snygg soffa där bak och plats att ligga och sola och givetvis 2000 dollar dyrare än de andra. Dessutom fanns det så mycket mygg på tomten att efter fem minuter såg mina kortbyxeklädda ben  (33 grader varmt kl sex på kvällen) något vattenkoppslika ut.  På tal om blåsor fick jag ett bett av en  fireant häromdagen som höll mig vaken halva natten och igår uppträdde en stor vattenblåsa på min bitna, långa pektå. Såg ut som vårtan hos en Bamse-häxa så jag stack kvickt hål på den och satte på ett prinsessplåster, det enda som fanns att uppbåda i detta hus. Två timmar senare var blåsan tillbaka igen och där sitter den än, vad är det för lömska kräk vi har i detta land?

 

Den tredje båten låg, givetvis, i helt motsatt riktning, men eftersom vi lämnat in Antonia hos Alva och Alicia hos Ida, och dessutom hoppades att de skulle undfägnas med mat där, vilket också givetvis införträffade, hade vi tid på oss. Alla är ju inte sådan drönare som oss, som kan fara iväg på dagtid och sedan jobba igen på kvällarna (eller skriva blogg) så det är oftast det som gäller. Här slungades vi direkt in i ett slumområde, men jag lugnade Tommy med att det skulle nog ändra sig. Det gjorde det också, till det sämre. Började leta efter pepparspray och pistol i väskan men hade inget farligare än läppglans så jag fick förlita mig på att Tommys rostiga kunskaper efter ettårsperioden som militärpolis för 40 år sedan fortfarande skulle ha något vaket över sig. Klev mycket tveksam ur bilen och möttes av en kille som såg ut att vara som hamrad ur granit, ungefär lika lång som jag men också ungefär dubbelt så tung och det kan jag bedyra, inte ett gram var fett. Frisyren förde tankarna till militären eller möjligtvis ett novisliv i kloster, men när han berättade att han skulle sälja bilen för att hans fru var gravid, i annonsen stod att han kunde tänka sig att byta mot en T-ford, fast nu, berättade han, hade han precis bytt sin motorcykel mot forden, uteslöt jag klosterlivet från vidare spekuleringar. Jaaa, att vi killar aldrig kan tänka oss för först var Tommys kommentar, undrar vad han menade med det? Båten var i alla fall i fint skick för att vara 10 år gammal och efter konsultation med vår PTT (personal technical trainer och Olof igen) befanns det att en utombordare är smidigare än en inombordare, vid fel, alltid fel på båtar, måste man ju släpa upp hela båten, alternativt bara motorn.

 

Ja ja, vilka I-landsproblem, annars säger de att den lyckligaste dagen i en mans liv är när han köper båt, tätt följt av den dag när han säljer den, ligger säkert någon sanning i det, vi får väl se om vi kommer så långt så vi kan bevisa även denna tes.

Nu är det många järn i elden igen, håller på att kolla lite olika sportsalternativ för tjejerna, med fokus på fotboll, vilket inte är helt enkelt. Det mest lockande alternativet är fusion, träning och matcher  är på Alicias skola alldeles runt hörnet, men säsongen är bara tre månader och många nybörjare verkar det som. Alicia vill helst spela i Rachels lag, men det ligger en timmes bilfärd härifrån, enkel resa, och matcherna går av stapeln ända ner till Miami. Skulle väl funka för Alicia men inte för Antonia och vi vill ju absolut ha dem på samma ställe. Något billigt nöje är det inte heller, ungefär 1000 dollar per säsong och barn, fast då ingår förstås tröja och byxor…. Haskos familjemedlemskap med 800 kronor per år framstår som rent löjligt billigt i jämförelse.

 

Sen ska Alicia börja läsa och gå i kyrkan också, Svenska kyrkan i Florida ska ha en konfirmation i maj 2012. Det är första gången det anordnas här så det kan ju vara spännande att vara med på, olyckligtvis ligger kyrkan precis norr om Miami så vi har 4  timmars  bilväg till den, enkel resa. Blir väl inte av att man åker dit varje söndag precis….

 

Vi var och förnyade våra körkort i veckan, amerikanarna är ju för roliga, att ta nytt körkort med tester och uppkörning och allt gick på 45 spänn, men att förnya det, dvs fylla i lite papper och ta ett nytt foto, kostar 63 dollar. Släpade med pass och visum och ett par olika sorters ifyllda papper men väl framme skulle vi förstås ha haft med oss två olika bevis på var vi bodde också. Typ elräkning…… Hela första halvåret här gick jag omkring med en kopia på elräkningen i väskan, men när vi väl fått vårt körkort med adress på kändes det lite onödigt så jag la ut den igen. Som tur var hade jag en check i väskan som skulle lösas in och där vår adress stod samt försäkringspapperna i bilen där också vår adress framgick så allt löste sig och nu väntar vi bara på att de ska dimpa ner på posten.

 

Tennisintresset har blommat upp för fullt igen och Antonia är tillbaka på sina träningar, Tommy har utökat sina lektioner till två i veckan och spelar dessutom varje lördag och söndagsmorgon, det  är ett gäng från området som träffas då. Jag ska börja med mina lektioner på tisdag, vi har lyckats få ett tidigt pass klockan elva och i bästa fall är det bara en 28 grader ute då. Tommy kollar tennisen på tv också, i veckan satt han och kämpade för att hålla sig vaken rätt sent på kvällen, när matchen var färdigspelad visade det sig att den verkliga matchen var inställd pga allt regnande i NY och det här var en repris från 2009.

 

Ida försöker lära Alicia att wakeboarda, det är som att åka vattenskidor fast det är som en snowboard istället, med ”kängor” att stoppa ner  fötterna i, jag fick en hastig flashback av Gudfadern och fötter som gjöts ner i betong, men tjejerna verkar inte lida av någon klaustrofobi direkt. Ida har tränat hela sommaren och var jätteduktig, Alicia kämpade tappert på men lyckades inte komma upp. Nästa gång kanske, men det lär dröja ett tag nu, hon navelpiercade sig idag, efter mycket tjat och något som mer eller mindre liknade hjärntvättsförsök och det skitiga vattnet som vi har i sjön vill man inte ha in i något nytaget hål.

 

Vi hade en mycket trevlig fredagskväll när Carina och Fredrik oförhappandes dök upp med båten och vi satt ute i värmen och drack vin och för säkerhets skull min hemmagjorda citronsnaps också, till halv ett på natten. Lika sent blev det i går när familjerna plus Nordbergs och Rainers for iväg till Macaroni Grill för gemensam middag och sedan blev vi inbjudna till Mia och Olofs grannar, som vi aldrig träffat, för mer vindrickning, ugh, nu får det nog bli en vit vecka. Eftersom vi ska ha traditionell kräftskiva i tjejklubben på torsdag får jag väl hålla mig till vitt vin då.

Ida var superduktig, det SÅG lätt ut...

Aliciade kollade in tekniken

och här försöker hon komma upp...

Bästa försöket, 0,75 sekunder ovan ytan

Alicia på piersingbänken, hon är inte alls spänd....

Jätteäckligt, och JAG höll på att tuppa av och nålen var bara SÅ tjock.

Igår var det Labors day, det är väl typ första maj, de flesta affärer har öppet fast skolorna har stängt så det kändes ju rätt stort. På Nelo Ltd tvistar vi om huruvida vi ska hålla oss till svenska helgdagar eller till amerikanska, 50% av oss tycker att man ska jobba på samtliga helgdagar medan de övriga 50% tycker att man ska vara lediga på samtliga röda dagar. Alltså blev det så att Tommy var hemma och jobbade och jag följde med Carina till Adventure Island, ett enormt badland, med oss hade vi sex barn, med bara fem var ”våra” Alex är visserligen halvsvensk men bor på Seven Oaks så han räknas inte in i den vanliga skaran.

 

Hade ju varit kul att här kunna presentera en hel hög med vackra och livfulla foton på barn som åker rutchkanna och badar i vågmaskinen  eller hoppar från klipporna, men det är ju bara att glömma. Räcker att en kamera blänker till i ögonvråna på dem så vänds samtliga ansikten bort, blickarna riktas mot marken och det enda man fångar på bilden är en hårbotten eller möjligtvis en ryggtavla. De är ungefär lika frånvarande och lomhörda som när man ska hitta någon av dem för att få  bordet dukat eller om de till nöds ska plocka undan på sina rum, inklusive den där gamla skålen innehållandes förra veckans morgonflingor med mjölk. Fast jag har kommit på ett knep nu, jag låser in mig på toa och mycket riktigt, det går inte mer än 30 sekunder innan någon av dem kommer ropandes: ”Mamma, var är….?”, ”Mamma, kan du….?” eller ”Mamma, jag hittar inte….”. Funkar perfekt, t o m om de inte är hemma, då ringer de på telefonen.

 

Men vi hade en fantastisk dag på Adventure Island, det utlovade regnet kom först på kvällen, så vi njöt under en blå himmel och 30 graders värme hela dagen. Alva kunde inte följa med så Antonia led först högljutt utan någon kompis att vara med, men sedan försvann alla sex barnen tillsammans och hade jätteroligt, kul när de kan vara tillsammans över ålders och köns-gränser. Särskilt för Carina och mig som kunde flyta omkring i strömmen och åka ett par grejor också. Den roligaste är en rosa attraktion, (de där som man åker i en snurra genom ett rör med en diameter på 40 cm och varken vet hur, var eller varför när man kommer ut aktar jag mig numera för), där man sitter i en stor badring och far neråt i flera etapper, jag lyckads trilla ur vid första stoppet, men det var bara kul. Man fick hela tiden lyfta på rumpan, utmärkt magträning, annars kasade den, rumpan alltså,  i hela vägen ner, hade en svart madam i 200 kilos klassen framför mig, hennes baddräktsbak såg rätt uppsliten ur när vi var nere.  Helt otroligt att hon överhuvudtaget kom både i och ur den där ringen förresten. Framför oss i kön hade vi en ung mamma med en tre-årig flicka vilka bar sig rätt underligt åt. Mamman bar upp först sin badring en trappsektion, gick sedan ner och hämtades flickan och trugade henne samtidigt att gå en sektion. Båda höll sig krampaktigt i räcket med ena handen. När vi föreslog att hon skulle ta båda ringarna, en under var arm, svarade hon att det gick inte, både hon och flickan var förskräckligt höjdrädda. Hmmm, inte helt rätt ställe att befinna sig på då, trappan ledde säkert 30 meter upp i luften. Hela tiden pratade hon med lill-tjejen: ”Var inte rädd, mamma är tillräckligt rädd, det är inte farligt, oj, oj, vad högt det är”, måste känts härligt med ett sådant pep-talk.

 

Idag var det minsann ingen blå himmel, regnet öste ner och blixtarna lös upp himlen. Körde först Antonia till bussen och sedan kom Alicia med samma begäran.  Tycker inte att jag är någon curling-förälder när det regnar så att en kraftig massagedusch kunde bli avundsjuk och enbart de tre meterna till bilen fick en att bli lika blöt som efter genomförd morgondusch, men Alicia var tydligen av annan uppfattning, hon tyckte jag kunde gå och hämta paraplyet som låg i bilen och komma tillbaka till ytterdörren och hålla upp för henne, så hon inte förstörde sitt hår. Ungar! Ge dem lillfingret och de tar hela handen och biter dig i armbågen som bonus.

Klänningarna var inköpta, håruppsättningen planerad och stackars Åsa hade flängt runt i flera dagar för att hitta en kavaj till Oscar, hans inbjudan hade nämligen hamnat på kontoret och upptäcktes först i veckan.  Ävenså var skor införskaffade, Ida var smart och lånade av Carina, men de skor jag försökte truga på Alicia passade inte, fast när jag ska använda dem tycker hon att de är för tonårsaktiga. Följaktligen hade hon på sig ett par skor med 12 cm klack som bara hölls på plats med några tunnar remmar över tårna, förklarade fler gånger än jag kan räkna till att hon kommer att få otroligt ont i fötterna inom fem minuter men dessa argument gick inte hem. 

 

Alva och Antonia var fullt nöjda med att få eget rum och de hade minsann badkar i sitt badrum, vi hade bara dusch.


Alva och Antonia i badet.



Som vanligt hade våra barn, ”våra barn” innefattar nu för tiden samtliga svenskavlade barn på området vilket inte gör mindre än nio stycket, ett elände att hålla reda på alla, inte någon som helst koll på hur, var och knappast när heller, vad gällde övernattning och sovande. Där stod vi alltså nu med ansvaret för fem av våra barn och Tommy och jag intog snabbt den bokade tvårumssviten tillsammans med Antonia och Alva. Alicia, Ida och Oscar fick en enrumssvit vilket innefattade ett sovrum med två queensize bäddar och ett vardagsrum med en dubbel bäddsoffa. Olyckligtvis var man tvungen att ha minst en person som var över 21 i rummet varvid Alicia pekade på Oscar och sa: ”Hans bror ska också bo där och han är 22”. Receptionisten såg klart tvivlande ut, men kan man säga emot en gäst? Svar Nej. De hade också kök men ingen privat patio som hörde till vårt rum, den gränsade mot en mindre pond och alligatorerna fanns både här och där så jag vet inte vem som hade det bästa läget.

 

Alicia, Oscar och Ida, tjejerna försökte lura av Oscar slipsen för att den inte passade in med deras klänningar, men jag lurade på honom den igen. Observera Alicias skor..... flipflop...... de andra ligger vidsidanom:)

Eftersom vi inte var där förrän halv tre och tillställningen började redan halv sex hann förstås inte tonåringarna gå ner till poolen, det var ju hår som skulle lockas, ansikten som skulle sminkas och dessutom stoppade jag dem fulla med läsk och svenska kanelbullar (Ikea) så de skulle bli riktigt sockerhöga inför kvällen. Två minuter i halv sex fick jag släpa dem från rummet så att jag i alla fall hann ta två snabba foton innan tillställningen. De kom precis i tid medan många av deras kompisar drällde in betydligt senare, högst ofint för oss svenskar, men tydligen var det allmänt kännt att en Bar Mitsvah är oändligt tråkigt med alla tal på hebreiska som upprepas i det oändliga, eller i alla fall i en och en halv timme. Det var närmare 200 personer närvarande och samtliga, manliga individer bar en kippa. Otroligt kul att vara med om, tycker jag som inte var med.

 

Alicia blev sååå himla glad när vi kom dit för att kolla om de skötte sig senare på kvällen....

En annan tradition är att det ska drickas enorma mängder sprit och rökas ett oändligt antal cigarrer, vilket vi gott kunde skönja när vi smög oss dit vid elva-tiden för att kolla läget. Ett band spelade för fullt och en fotograf var inhyrd som tog oräkneliga antal kort, som de sedan fick med sig hem i fina ramar. Maten hade varit delikat och det bad i poolen som vidtog vid ett-tiden, med samtliga deltagare fortfarande med kläderna på, började tydligen med att min dotter puttade i Evan, föremålet för hela eventet. Begriper inte var hon fått de generna ifrån!

 

Mmmm, vad fina vi är!

Antonia, Alva, Tommy och jag avnjöt en middag på restaurangen som faktiskt var en av de bästa vi besökt  här i Tampa, själv tog jag en seabass som var lika mjäll som en soltyngd smörbytta, med en burre-blanc sås som fick mig att vilja ha resterna av såsen i en box, inga mer tillbehör men salladsbaren innehöll allt från marinerade, färska kronärtskockshjärtan till riktigt smakstark ost så jag klagade inte. Tommys kalvkött såg inte heller direkt fel ut och tjejerna njöt av sina pizzor (kids meny).  Ypperlig service och självklart gillade jag färgvalet, svart duk och svarta servetter…
.

 Min man uppskattade förstås soffan och tennisen på tv:n mest:)


Jobbiga val, pannkakor, våfflor eller omelett till frukost?

Härlig frukost också, men efter avlyssnade vid tonåringarnas dörr väckte vi dem först vid halv tolv, en halv timme innan utcheckning och det var nog tur, fick senare idag höra att det gått och lagt sig vid en tidpunkt som jag själv tidigare bara vid ett tillfälle nyttjat och då bodde jag i Berlin och var 20 år och hade dessutom hunnit vara på en bar och äta frukost först. Det var MYCKET hålögda barn vi körde hem idag…J

En av anledningarna med Ikea-besöket var att köpa kräftor och räkor, eftersom vi varit borta i 10 veckor, Åsa likaså och Mia bara jobbat medan Carina kört sitt eget race, hade vi ett visst behov av uppdatering och bestämde detta till igår och menyn var skaldjur. Första festen jag är på som inbegrep personlig bartender, Mackan (Tobbes son) har nämligen gått på en bartenderkurs i sommar och hade bland annat lärt sig blanda till en Cosmopolitan som var helt  gudomlig och fick oss att känna oss som värsta sex and the city brudarna. Därtill var det ett tjusigt tapasupplägg, Åsa är ju halvt spanjor, adressmässigt alltså, och sen frossade vi i räkor och kräftor tills faten var tomma och då handlade det om 3 kilo kräftor och minst ett kilo räkor, det slafsades och sögs och bets i klor och pillades ut kräftsmör och inte ett huvud lämnades tomt. Mia lyckades bita ifrån sig rejält och trimmade upp tänderna så att när hon idag skulle bita av en tejprulle lossade en stor flisa av ena framtanden, hon ser lite lätt Alfred E Neuman aktig ut just nu. Men mycket trevligt hade vi och det Petersson/Bengtssonska hemmet hade helt tydligt ett outtömligt förråd av vitt vin eftersom flaskorna bara dök upp från tomma intet med jämna intervaller.

 

Mackan i full action. Observera att det är bara lime och tranbärsjuice framme....


Vi har fullt upp med att tugga på läckerheterna och hinner inte ens le mot kameran.

Jajamän, det är Carina man skymtar bakom den lilla högen av skal.


Vitt vin har ju en viss jämförbarelsehet med vit vecka och vita veckor har vi ju inga, Inga hette en gammelfaster till mig som kom från Kornhult och Hult är ju som alla vet det gamla namnet för skog. Skogen här är ju mest palmer och träsk, vilket osökt för oss in på Mora träsk och ett annat lite udda band är ju Joddla med Siv med sin låt ”Grodor är äckliga”, de små gröna grodorna hör ju hemma i den svenska faunan, liksom hästen och för att besitta detta djur behöver man ju en sadel. Imorgon ska vi alltså åka till Saddlebrook resort, främsta anledningen var att det är där Bar Mitzvan ska ta plats och igår fick vi plötsligt höra att barnen skulle sova över där, fem tjejer + stackars Oscar i ett rum, hmmm. Stället ligger en halvtimme från oss och utlovade typ 4 500 000 gallons med vatten i poolerna och juni-september är det lågsäsong (LITE omvänt mot Mellbystrand då) så priserna är helt humana. I det barnvänliga USA’s land får man förstås ta med sig ett barn per vuxen utan extra kostnad så vi lurade med oss Alva så kan hon och Antonia roa sig medan vi ligger vid poolen och päser.

Vi träffade våra nya grannar idag, första gången för mig, de är indier och jag såg att Malakia 18024 är sålt, det var det där stället där vi mer eller mindre satte en fot i dörren och tryckte oss in utan mäklare för några år sedan och det bebodes ju av indier så nu är kvoten upprättad igen. Våra nya grannar verkar vara väldigt trevliga och yngsta sonen är jämngammal med Antonia men ungefär huvudet kortare och väger han hälften så mycket skulle jag bli förvånad. Storebrorsan däremot är 18 och har körkort (tre bilar i familjen förstås), jag hade kunnat gå i ed på att den där knubbiga killen med glasögon var den som var jämnårig med Antonia men så var inte fallet. Mamman i familjen heter Mita och jag var så koncentrerad på att upprepa namnet inom mig att jag presenterade mig som "Mita" för hennes man som heter någon på B som jag redan har glömt. Eftersom det var fredagskväll hade Tommy tänkt bjuda in dem på ett glas vin innan middagen, men sen kom han att tänka på de 25 par skor som hindrar själva uppfarten efter dörren, inomhus och röran i köket och skolböcker som ligger överallt och det allmäna kaoset hos familjen Nyberg så han lät bli. Själv hade jag ju inte haft några som helst sådana skrupler, kanske delvis beroende på att jag inte ser röran, så kallat sellektivt seende?

 

För er som undrar om de blonda svenskorna lyckades ta sig upp och dansa zumba klockan nio imorse så kan jag meddela att det gjorde hela gänget (utom Mia som jobbade, argh) och vi genomförde hela passet med bravur och insisterade samtliga på att vi skulle arbeta med vikter istället för hopp och flås. Dessutom var vi rörandes överens om att skulle vi tagit oss själva till passet hade samtliga gärna stått över, Carina kunde sträcka sig till att hon hade gått runt sjön istället, själv hade jag nog hellre legat kvar i sängen, Tommy tog morgonpasset och fick iväg ungarna till skolan men åtta kändes ändå väldigt tidigt. Grupptryck äger!!!

Åsa skulle iväg till IKEA och eftersom IKEA för en utlandssvensk är som gödsel i bingen för en smäktande sugga och ärtsoppa på torsdagar för en äkta ursvensk a la Hedenhös, så propsade jag givetvis på för att få följa med. Skulle ju Gudbevars, köpa en ram, packade nämligen ner ett av våra bröllpsfoton, men hur jag än försökte gick det inte ner i väskan med glas och ram (vägde säkert ett par hundra gram också) så jag behövde ju verkligen något att sätta runt den där pappersbilden jag rullat ihop och gömt undan i ett fack av den största resväskan.

 

Saknaden av Kalles kaviar i kylskåpet var också överväldigande, liksom knäckebröd och kräftor. De sistnämna köper man ju i Sverige bara om en kräftskiva är nära förestående, men bor man 700 mil från fäderneslandet känns tvånget att ha ett kilo kinesiska turbokräfor i frysen obeskrivligt. Med min i princip obeskrivligt korta inköpslista i minnet föreslog jag att vi skulle dela inköpsvagn, min lilla ram skulle ju ta så liten plats, inte lönt att släpa runt på en hel vagn för min del inte. 179 dollar senare hade vi passerat kassorna på det blå-gula, svenska palatset, bara för att trilla rakt in imatdisken och förbruka 88 dollar till, jäkligt dyr kalles. Hittade som tur var en vagn till vid utgångskassorna, annars hade vi aldrig fått med oss matvarorna, himmel vad en ram kan ta mycket plats!

 

Avslutade dagen med att baka bröd, (mix från blågula) man är ju en riktig bullmamma. NOT. Önskar verkligen att jag kunde baka, blir framförallt, samma fenomen som med kräftorna, oftast oerhört sugen på vaniljhjärtan, men var ska men hitta sådan här? Hemma i Sverige sitter farmor på ett fantastiskt recept som ger i det närmsta identiska kakor, fast man bakar dem i små aluminiumformar och enligt henne kan bara en idiot misslyckas med dessa små kulinariska underverk. Tack för den, jag har faktiskt försökt och inte tänker jag tala om hur det gick, Alicia däremot, lyckades med konststycket att baka de  små mumsbitarna till klassens timme redan när hon gick i trean vid den späda åldern av nio år. Känns återigen bevisat att gener kan hoppa över några generationer.

Men åter till brödet, tom jag ska ju klara av att öppna ett tetrapack, hälla i sex dl varmt vatten, skaka och hälla i brödform. In your dreams baby! Det jag lyckades knacka ur formarna liknade väl mest något som vilket murare med självaktning i behåll hade kasserat som icke godkänt material vid uppförande av 70-tals villa i obestämbar brun nyans, grovhugget tegel med svårbevisade brännskador. Blir bagels till frukosten imorgon.

Tog bilen och hämtade Antonia vid bussen idag, det är ju ändå 200 meter, men surt ändå på morgonen att hennes busstopp blivit flyttat till nästa gata och dessutom  två minuter tidigare, 7.16 ska hon vara där, och två, eller med extra gångtid fem minuter, är väldigt mycket på våra morgnar i alla fall. Meningen var att dra i väg direkt för att klippa hennes hår, en kort frisyr kräver ju som alla vet en lätt trimning med 5-6 veckors intervall och den styling hon just nu innehar införskaffades i början på juni, börjar alltså kännas rätt akut och faktiskt var vi på frisörsalongen (den som serverar vin) redan igår, men  då var det stängt. Väl där visade det sig att de inte hade några tider idag heller, men de slog upp hennes namn i datorn och kunde därmed lokalisera vem hon blivit klippt av och bokade in en ny tid med denna frissa imorgon.

Men när den lilla dockan väl klev av bussen deklarerade hon snabbt att här hanns det inte med någon hårklippning inte, hon hade tre läxor till imorgon, så det var bara att vända bilen hemåt igen och där hade jag suttit och svettats i onödan, för visst kan jag ta bilen till bussen men banne mig om jag sitter och har den på bara för att njuta av airconditionens fröjder, nej då svettas jag hellre i 32 grader med 78% luftfuktighet.  De har en daglig läxa att läsa 15 minuter (var 25 till att börja med men skars tack och lov ner) och sen en sida med frågor att svara på till det genomlästa. Dagens roligast läxa var att hitta tre-fyra bilder och klistra in på framsidan av boken social studies, gällande amerikansk historia. Åhhh, vad kul , sådant gillar jag och föreslog därmed Antonia att hon skulle göra sin läsläxa så skulle jag hjälpa henne leta bilder. Efter en timme försökte hon försynt få välja bilder själv och dessutom skriva ut dem, men jag hänvisade henne till  läxa nr tre, att bygga ett pappersplan och dessutom göra en bruksanvisning och la detta tunga ansvar på Tommys axlar. Själv hade jag himla kul när jag klippte och klistrade och plastade in hennes spiralblock som jag förargligt nog köpt dyrt bara för att det hade en så fin utsida. .
Ja, men det ser man ju tydligt att en tioåring har gjort den här!

Alicia var lätt hängig igår med halsont och huvudvärk, men kan man tvinga iväg ungen med en inflammerad blindtarm så är ju lite huvudvärk ingenting så självklart fick hon gå iväg till skolan även nu, vilket var tur, för hon hade läxor som tog hela  fem timmar, visserligen utförda framför tv:n så koncentrationen var väl så där, men riktigt mysigt att vara församlade hela familjen i tv-rummet/köket och kolla på läxor och fika och prata och bara ha det bra. Alicia och jag slogs med algebra och är det någon som kommer ihåg hur man löser sådana med upphöjt tal så får ni gärna höra av er. ÄR det paranteserna man räknar först, eller…?

Härlig avslutning på dagen med middag på Ruby Tuesday, helt otroligt att man kan kränga i sig salladsbar till förrätt, surf and turf (härlig köttbit med hummerstjärt och en helt fantastisk potatismos och grillade grönsaker till), tjejerna tog pasta med kyckling (delade på en portion, kom in på två tallrikar som ingen av dem orkade äta upp), samt en flaska rödvin och  ett aldrig sinande flöde av läsk till det fullt humana  priset 500 spänn. Kronor alltså, inte dollar.  

Dagens zumba-pass  var det fjärde i ordningen och jag behövde inte längre pausa för att varken kräkas eller svimma, men upptäckte ett par, tre nya muskler i låren som nog aldrig tidigare använts i detta livet samt att ett liv i lättja under tio veckor inte bygger upp armmusklerna ett dugg över huvud taget och jag kan redan nu känna den stundande träningsvärken i form av sondmatning och hjälp med hårkamningen för jag kommer då inte att kunna lyfta nämna kroppsdelar en millimeter över höfthöjd inom de närmsta dagarna, snacka om I-lands problem…..


Antonia på den nyansade vägen ner till bryggan, fasen vad det kan växa ogräs under tio veckor med värme och regn.

Helt slut efter en hård arbetsdag, MCU vann med 8-2.

Alicia i sitt rätta elemänt, framför datorn....

Helgen har gått åt till att komma ikapp tiden, känns som om det svårare för varje gång, fast det har funkat fint för barnen och det är ju det viktigaste. Alicia var fullt nöjd med sin helg, Olle hade ishockeyturnering i Miami så Carina och Fredrik var där fredag till söndag varmed vi fick låna Ida på heltid. Vet inte om det var helgens begivenheter eller bara trötthet, men nu är äldsta dottern helt utslagen och ligger halvslumrande på soffan efter en rejäl kopp med theraflu, det amerikanska undermedlet som tar död på alla baciller och bakterier, förutom möjligtvis de som orsakar böldpest och spetälska. Antonia var rätt nöjd hon också, Mia hämtade henne direkt efter skolan i fredags och så hade hon och Alva en härlig eftermiddag/kväll vid Grand Hamptons pool, lyckostar!

Igår var vi på supermallen i Brandon, ett otroligt stort köpcenter som får till och med Ullared att blekna i antal kvadratmeter mätt i alla fall. Tommy skulle köpa en ny iphone istället för den som blev stulen i Paris och lyckades också med detta förvärv, tyvärr lyckades han inte lika bra med att få igång den, sim-kortet passar ju inte, varför, jag bara frågar varför, gör man en sådan ändring på en bra, fungerade produkt? Jag var med Ida och Alicia och försökte hitta några tjusiga klänningar till dem, de ska nämligen på en Bar Mitzva på lördag. För den outbildade är detta en slags judisk konfirmation som judiska pojkar genomgår när de fyller tretton och Evan som inbjudan berör är en av deras bästa vänner. Inbjudningskortet var förstås tryckt, med ett bifogat tryckt svarskort där man skulle fylla i alternativen om man kom eller inte och sedan skicka in. Kuvertet är värt att sparas bara det, föräldrarna har hyrt in en person med en fantastisk handstil för att även de skulle bli perfekta. Det är tydligen en jättefest på en fin klubblokal, ska bli spännande att höra flickornas rapportering därifrån om denna tilldragelse. De klänningar vi hittade var allihop i 150-dollars klassen vilket kändes rätt onödigt att slänga ut eftersom de med all sannolikhet endast kommer att användas vid detta speciella tillfälle. Släpade med dem till Ross istället, ett verkligt Ullared, fast i miniformat och med märkeskläder, där de hittade inte mindre än 16 klänningar att prova, varav underligt nog, just de två sista var perfekta. Bra val tyckte jag, fina färger, svart/vita och kostade 26 dollar plus moms. Ännu ett underligt fenomen i USA, alla priser är exkl moms, den läggs på i kassan och varierar från stat till stat, här i Florida är den 7%.

Måste bara berätta om lunchen också, den intogs på ett ställe som heter Cheesecake factory och med hänsyn till namnet har jag tidigare placerat den i facket café eller möjligtvis någon leverantör till traktens lokala bagerier. Detta visade sig vara helt fel, stället är en fantastisk restaurang med en meny som i storlek vida överglänser något jag annars sett. Menyns storlek överträffas enbart av portionsstorlekarna och jag överdriver inte om jag säger att en familj ledigt kan bli mätt på en portion, i alla fall om den följs av någon av de otroliga efterrätterna, en del av tårtorna/cheesecakesen har en höjd av imponerande 22 centimeter och bitarna som skärs upp är inte snåla de heller. Tjejerna delade på en sallad, den lilla lunchvarianten vilket fick mig att undra över hur den normala ser ut, måste serveras på en långpanna, till efterrätt tog de en bit chokladcheesecake med mycket vispgrädde på. Kyparen smög förtänksamt in fyra dessertgafflar men trots gemensamt arbete med dessa lyckades vi inte tömma tallriken.  Känns som en bra början på det nya superslimmade livet med mycket gymnastik och nyttig mat!

”Ska du med på zumban imorgon?” var ingen fråga när vi anlände i onsdags kväll utan Carina förklarade käckt att kvart i nio imorgon blir jag hämtad av Åsa och då ska vi svettas! Jo, det kan du tro, här sitter jag som ett kolli, blev ett pass i morse också och några hjärntrådar måste tydligen fungera, för trots att jag inte kan känna mina armar i allmänhet och mina biceps i särskildhet, fungerar faktiskt fingrarna, annars hade det ju varit svårt att trycka på tangenterna. Efter 10 veckor i Sverige med regelbunden träning, zumba en gång, simning varje månad en halvtimme  i juni och en i juli och raska promenader  till brevlådan och bildörren befinner jag mig i kondition och form som en konservburk, inklusive de där vecken på sidorna som så tjusigt döljs under pappersetiketten på burken men som inte är lika lätta att dölja på den mänskliga kroppen.

Möjligtvis kan det också vara skrivkramp, tjejerna har fått hem tjogtals med papper som ska läsas genom och undertecknas och så många nya regler att vilken lärare som helst i Sverige hade bleknat. I Antonias klass finns ett nytt system med ”Pride-pengar” som utdelas om man gjort särskilt bra ifrån sig, eller uppfört sig med beröm godkänt  eller om läxan är gjord och plannern undertecknad som ger dem belöning i form av pengar som kan användas till lärar-shoppen eller till en terminsavslutande auktion. I motsvarande mån kan eleven även få böta om han eller hon uppfört sig illa, hårda pix. Tommy påstår att det är mina Gestapo-gener (finare ord för mitt  tyska  arvsanlag?) som gör sig gällande när jag gillar de här systemen, själv tror jag mest att ungarna nog faktiskt kan lära sig något av det. 

Alicia kom hem med en inköps lista lång som en sämre novell av någon indiskt Nobell-pristagare så efter middagen tillbringade vi en och en halv timme på Walmart, länge leve dygnet runt öppet tider. Det var allt från pennor och papper och pärmar och saxar till näsdukar, häftklamrar, handtvätt och skyddsglasögon, tyckte vi kom rätt billigt undan med 122 dollar.

Som vanligt tråkigt att lämna släkt och vänner hemma men när vi väl klev in genom dörren på Malakai Isle kände vi oss som hemma och av våra nyfunna vänner här, zumba-kompisar och grannar blev vi mottagna som den sedan länge sedan försvunna sonen. Kort sagt, skönt att vara tillbaka och inte ens det faktum att det är 28 grader varmt klockan tio på kvällen kan förstöra det, även om jag får sitta med fötterna uppe på en stol nu när jag sitter här ute på pation och skriver, har fortfarande inte hittat de där ormarna…..

 

Ja, ni väntar väl med spänning på fortsättningen på vårt pass och visum-problem? Känner ju ett visst ansvar att hålla bloggen uppdaterad, framförallt med tanke på att farmor och farfar numera är välutbildade data-hackers och slipper invänta Tommys veckosamtal utan numera kan följa våra äventyr på nätet. I måndags kom faktiskt passen direktutkörda av posten, redan klockan nio på morgonen, bara 45 timmar för sent och bara 24 timmar för sent för att vi skulle hinna med vårt flyg. Tommy S lyckades genomföra någon slags mirakelombokning och fick med oss på onsdagens plan och miraklerna bara fortsatte, vi landade i tid, efter intensivt spanande på personalen bakom luckorna i migrationen utsåg jag en kandidat som inte såg för ambitiös eller morgonsur ut och minsann om vi inte slapp igenom på bara 10 minuter och han tom skojade med barnen. Undrens tid är inte förbi, vi fastnade inte i tullen och hamnade inte ens i livsmedelskontrollen vilket var en jäkla tur eftersom jag hade en av väskorna fulla med ost, godis, makrill och några sorters torkad svamp som jag efter en viss rannsakning av mitt eget samvete inte kunde hänföra till någon kategori av förbjudna livsmedel, det är ju varken frukt, grönsak eller kött  och inte kan det väl räknas in under "andra ej av USA godkända livsmedelsimporter"?

Redan innan klockan nio igår kväll var vi framme i huset och kunde konstatera att vår granne Norman som sett till det dessutom hade sett till att Janes (vår fd granne) tillfälligt lagrade saker lämnat vårt garage. Hon har lastat in dem i garaget till en granne två hus bort men det är en helt annan story. Tio och en halv timme senare var vi i skolan och levererade Antonia, eftersom hon inte var där första dagen fick hon inte den lärare hon blivit lovad, men hamnade i parallellklassen vilket inte var fel det heller. Alicia har redan sin första dag lyckats byta bort ett par klasser, bl a så att hon fick lunchen ihop med Ida.

Jag skulle skriva lite till men är jetlagad som en kamel efter en 40-dagars ökenvandring i sandstorm och ungefär lika rödögd så nu ska jag uppsöka sängen istället. Härlig kväll ute förresten, men jag sitter ändå inne och trycker, har inte lust att dela pation med mina ormar, även om Norm tyckte vi hade en förfärlig tur som med dem på plats slipper både baggar och råttor. Ja, ja, kan ju råda delade meningar om detta.....

Väskorna stod packade, invägda på grammet med militärisk noggrannhet till prick 23,5 kilo stycket (eller lite mer), huset var städat (nåja), adjö var sagt till de flesta av vännerna, köttfärslimpan var käkad hos farmor, gräsmattan klippt, brödet skuret i skivor, ostskalken led mot sitt slut och vi låg med gympaskorna på i startgroparna för färden västerut, bara sista listan kvar, de kända fyra P:na.

P-piller, check, är ju kört för länge sedan i vilket fall som helst, Pengar, yes, visakortet är laddat och väntar på att tömmas, Piljett, ja-ja, Swansons gör ju alltid sitt jobb med berömmelse godkännt och så Pass…. PASS!?! Just det, inväntade torsdagens post innan vi ringde ambassaden och givetvis var det en knapp som skulle tryckas på och första tidpunkt för denna avtryckning var fredag morgon, tack för det. MEN vi kunde ju skicka ett ombud att hämta ut passen och som av en ren lyckoträff och ödets ingripande var Peter och Birgitta på väg till Stockholm och infann sig punktligt klockan tio på den amerikanska ambassaden där de utan problem kvitterade ut våra pass, inte som ombud utan som oss, vakten vid gaten var nämligen helt övertygad om att Peter var Tommy och Birgitta var jag, kan mycket väl förstå att en arab i burnus kan se likadan ut som vilken annan muslim som helst i deras passkontroll, vilket som vanligt får mig att misstänksamt snegla på alla män med huvudhåret i knut och med byxgrenen hängande vid knäna. Inte rasistiskt, bara misstänksamt begrundande vad de egentligen gömmer i den där grenen och då tänker jag på explosiva varor, men jag dömer ju ingen. Fast om jag nu får välja sitter jag ju hellre bredvid en snygg skotte klädd i kilt, inte mycket som går att gömma där inte.

Birgitta mer eller mindre avkrävde en ed utav fantomenmässiga mått av tjänstemannen på närmsta postkontor för att de skulle garantera att brevet verkligen skulle vara framme med direktutkörning på lördag, senast klockan 12, och blev vederbörligen lovad att så var fallet. Lördag klockan ett hade vi inte fått något kuvert och var lätt svettiga men postens kundtjänst hade klara direktiv: Brevet befinner sig någonstans mellan Stockholm och Laholm på en bil, ett plan eller möjligtvis en lastbil, något mer precist svar kunde de inte avge och inte heller en tidpunkt när vi kunde förvänta oss att få det. Men hallåååå, vad ska man ha en kundtjänst till…?!? Lyckligtvis så stängde de klockan två så vi slapp reta oss mer och när vi försökt verkligen allt, från att Anne-Lie ringde sin chef på posten för att få en direktkanal till någon som kunde hjälpa oss till att Tommy åkte till postterminalen i Halmstad och iklädd keps och solglasögon i det närmaste försökte göra inbrott, klättrande över staketet och filmad av deras videoövervakning, så insåg vi att loppet var kört och avbokade söndagens biljetter.   

Men inte någon stor förlust utan att det medför en liten vinst, eftersom tom toapappret var uträknat att räcka till söndag morgon blev jag tvungen att göra ett sista besök på Maxi, man vill ju inte riskera att stå utan denna livsnödiga ingrediens, men livsmedel slapp jag minsann köpa in eftersom jag på nämnda ställe träffade Caroline som på stående fot bjöd hem oss på middag och vi tillbringade en supertrevlig lördagskväll hos dem. Dessutom gick jag ut i skogen på söndag förmiddag och plockade tre liter kantareller och två liter blandsvamp vilket resulterade i en väldigt god förrätt med smördegsbotten, gula kantareller, havskräftor och en liten skvätt löjrom vars smaker verkligen gifte sig och endast överträffades av den grädd- och dill-stuvade sillkremla jag nödbromsade för i dikeskanten på eftermiddagen.

Fick mig en trevlig pratstund med Carina också, över skype, inte mitt förstås, det har jag ju aldrig på, men genom Alicias. Fredrik hade problem med att starta upp vår kyl och frys, typiskt manlig mackapär, fanns ingen knapp för att sätta på, utan man får helt sonika trycka in sladden. Däremot hade han, Fredrik alltså, glada nyheter att komma med, vi har inte längre en orm instängd på pation, numera har vi TVÅ, en stor och en liten, undrar var de andra ormungarna gömmer sig? Förmodligen bakom grillen vilket jag hela tiden misstänkt vara ett riktigt ormbo.

Nej, nu återstår bara väntan på morgondagens post och Guuud, jag vill inte läsa rubrikerna i Hallandsposten, ”59-årig egen företagare filmad under åverkan på statlig egendom” och ”trots vissa maskeringsförsök finns ingen som helst tvekan om mannens identitet då han är en känd profil i Mellbystrand”, stoppa pressarna! Fast jag hade ju gärna sett videon när Tommy klänger över staketet, he-he, men ännu hellre hade jag sett kuvertet med våra pass, håll tummarna för oss och fortsättning följer!

 Jorden har inte slutat snurra men väl harvat sig en runda kring solen, vi är tillbaka i Stockholm och därmed är cirkeln sluten och vi har fått en symbolisk OK-stämpel i rumpan, eller i bästa fall ett nytt visum i passet. Det första steget är taget på resans andra etapp, nämligen ett nytt år i USA. Som de skolpliktiga människor vi är har vi likt kineserna en helt annan tideräkning, åtminstone vad gäller årets början som för oss inleds med skolstarten den 23:e augusti. Det här året var vi ute i god tid och påbörjade arbetet med visum ansökan redan i mars via en amerikansk advokat som godmodigt tagit sig an vårt fall lika noggrant som en specialutbildad hund vid knarkroteln och till ungefär samma kostnad som uppstår vid utbildningen av dito.

 

Den nionde juni fick vi vårt efterlängtade bevis på att vi är accepterade som visumbesökare ytterligare ett år och samma dag genomförde familjen den obligatoriska omröstningen om var vi skulle tillbringa nästkommande 12 månader. Florida vann enväldigt, även om barnen efter en vecka i Sverige med sommarlov, inga läxor, sovmorgnar, lagom varmt väder, dagliga poolbad och en jämn ström av vänner och kompisar deklarerade att de tog tillbaka sin röst, NU vill de istället stanna i Sverige. Tämligen säker på att vi efter en vecka i Tampa kommer att få höra ”nu vill vi stanna här” fortsatte vi ändå arbetet med visumet, inte räcker det att vi fått bekräftelse från USA, vi måste dessutom upp till Stockholm för att visa upp våra trevliga anleten personligen. Givetvis var vi tvungna att först fylla i hela radängan på internet först, inklusive betygande att vi inte ska syssla med prostitution, knarkhandel eller pengatvätt. Fotona jag använde i fjor gick inte att ladda upp, tonern i skrivaren tog slut och är beställningsvara och halv tre upptäckte jag att 4200,- måste betalas in på bank, internetkvitto godkänns ej. Annars gick det relativt smärtfritt och tog bara sju timmar sammantaget.

 

Vis av erfarenheten stressade vi detta år inte ut till ambassaden för att där köa i timtal innan de ens öppnat, men klockan åtta var vi på plats på Djurgården tillsammans med ett 50-tal andra visumssugna och redan halv elva var vi därifrån, av dessa 2,5 timmar åtgick 2 timmar och 25 minuter till väntan. Vi satt där och lyssnade på, och irriterade oss över, en otroligt dålig högtalare som ropade upp namnen: Ändräjas Hjånsån, desk B, Danjäll Kråkvest desk A och Bört Najbög, det var ju vi det! Väl framme vid luckan insåg vi att det inte var ett dugg fel på högtalaren, damen bakom luckan hade däremot gott och väl passerat bäst-före-datum och av rösten och de nålfina rynkorna över läppen att döma kunde man ana sig till ett visst bruk av cigaretter, ungefär en 120 om dagen gissar jag på. Dessa nästan osynliga streck var för övrigt de enda som syntes i det vid första anblicken unga ansiktet, resten var skickligt dolda med hjälp av puder och fundation och ett icke föraktligt ingrepp av både kniv och botox (författarens gissning). Kinderna var äppelrunda och hade vissa likheter med min brasilianska zumba-kompis dito och en stor sjal var listigt virad runt halsen. Det axellånga, platinablonda håret kunde lätt fått vilken svensk, 18-årig modell som helst att bli avundsjuk och bakifrån i skymning skulle denna hårt arbetande ambassadörskvinna lätt  kunna tas för nämnda modell. Det som dock avslöjade hennes verkliga ålder var händerna, det är väl allom bekant att dessa kroppsdelar inte är påverkbara för kirurgiska ingrepp i kosmetisk mening och därför alltid är den grymma ålderns ärliga sanningsspegel, i detta fall pekade spegeln på en sisådär 70 plus. Minst!

 

Trots att vi hade svårt att höra frågorna från denna sagan-om-ringen-röst och ett flertal gånger fick fråga om, tog det som sagt bara fem minuter vilket senare på dagen gav oss gott om tid att avnjuta en lunch med härliga Kim som ju bor i Stockholm. På söndag är det enligt barnmorskans beräkning dags för Doran (arbetsnamn på bebisen) att se världens ljus men inte utan en viss avundsjuka kunde jag konstatera att Kimans mage var obetydligt mindre än min egen efter att jag i normala fall intagit dagens första mål i form av en minimal tallrik yoggi med linfrö. Eftersom jag idag dessutom intagit frukosten på ett särdeles lyxigt hotell med därtill hörande frukostpolicy, var jag just idag en rätt trolig kandidat till titeln ”snart-dags-att-föda” med den skillnaden att min mage var varken söt eller charmig och dessutom inte innehåller varken något levande eller något som för väsen om man nu inte kan räkna med att snarkningarna kommer från detta håll och enligt Tommy är dessa mer högljudda än vilken kolikskrikande bebis som helst.

 

Hemresan back to Halland inleddes med ett dundrande åskväder med tillhörande blixtar vilket ledde till en viss försening, tankningen gick nämligen inte att utföra, kände dock att detta var en helt godtagbar försening, positivt tänkande, att få bränslestopp någonstans mellan Örebro och Jönköping känns inte lockande, framförallt inte när man befinner sig några tusen meter upp i luften.

 

Nu återstår lite mer än en hektisk vecka till vår långa flygtur men väl där hoppas jag få tid och skrivlust att fortsätta bloggen och därmed ge er en chans att följa ett svenskt Nybyggar/Nybergar liv i modern tappning och låter inte detta lockande kan ni ju alltid plocka fram era gamla Lucky Luke serie album för att se hur western erövrades eller sätta på de gamla video-banden med Invandrarna, väl mött!

Veckans stora händelse var möhippan vi planerade för Åsa, hon gav oss ju ingen chans att ta det innan bröllopet, men en sån grej är det ju aldrig för sent för. Tommy och jag bjöd in de svenska familjerna i Cory Lake till en liten kylskåpsrensning, tyvärr kunde Tobbe inte komma (hihi) så Carina körde och hämtade Åsa igår vid sju. Halv sju dök dock tjejgänget upp hemma hos mig och vi tjuvstartade med champagne och tilltugg. När Åsa och Carina kom in genom dörren var alla utom jag gömda och när Åsa föstes in genom köksöppningen hoppade alla fram och skrek ”Surprise”, en riktig klassiker alltså. Tyvärr hade vi inte räknat med att Åsa är jättelättskrämd och därefter darrade i en halvtimme men lugnade ner sig efter åtskilliga glas champagne, försvinnande lätt vad de där bubblorna har en förmåga att avdunsta snabbt. Därefter var det bara den svenska järntrusten som fortsatte till nattcluben AJA, där det var latinsk afton och jo, vi var rätt blonda där. Mycket trevlig kväll i alla fall och roligt hade vi!

 

Miriam, Melissa, Mia, Carina, Shiraz, Kim och så Åsa i slöja

Nästan lika snygg som på bröllopet, bröllopsklänningen blev för övrigt förstörd av vårt poolbad så hon har fått köpa en till inför festen i Spanien.


Är en hektisk vecka nu med allt som ska fixas inför hemfärden och allt som vanligt dyker upp i sista sekunden. Antonia kom på att hon absolut ville klippa sitt hår innan vi åkte hem så vi for iväg till den närmsta frisör jag kom att tänka på vilket råkar vara där Carina går och fixar sitt hår. Har överlag rätt dåliga hågkomster från barnklippningar, de tar ca 5 minuter och jag brukar få rätta till håret efteråt med hjälp av min egen sax. På Bella Mia blev vi välkomnade in och ägaren bakom disken frågade genast om vi ville ha något att dricka, vatten, cola, vin? Jag trodde han skämtade annars hade det ju suttit fint med ett glas vin som uppvärmning inför möhippan, men nu avstod jag och fick sitta med torr strupe i de 40 minuter det tog att fixa Antonias hår. Det blev tvättat, vederbörligt klippt, fönat och sprayat och frissan var ute och hälsade i hand och var allmänt trevlig. Dessutom fick jag tre 20-dollars kuponger, en till Carina som rekommenderat oss och två att använda nästa gång för Antonia eller om nu jag skulle vilja prova salongen…. Smart drag, han kände förstås igen en falsk blondin bara genom att vidga på ena näsborren och räknade snabbt in hur mycket han kunde få ihop på en ständig 4-5 veckors schemalagd färgning.


Klassfest i Antonias klass idag, pizza, chips och kakor återfanns på tallriken... Tror det fanns ett barn från varje världsdel i klassen, plus några blandningar också.

Hela havet stormar och Antonia var stolt vinnare. Medan alla andra barn sprang och dansade runt stolarna rörde hon sig som en panter och hade hela tiden koll på närmsta stol och nästan slet upp mattan i kanten när hon rundade ändarna där det inte fanns några stolar. Var kan hon ha fått den vinnarinstinkten från...?!?

Imorgon ska vi upp tidigt och gratta Alicia som fyller 13 år, var har de åren tagit ivägen egentligen? Och på lördag åker vi hem, see you soon!

En sista intensiv vecka när allting händer, men så är det väl alltid när skolorna ska till att sluta. Fast någon skolavslutning att tala om är det ju inte, hårdkörning in i det sista och Alicia har tom prov sista dagen, som en ynnest har de flyttat early release från onsdagen till fredagen så de får faktiskt komma hem två timmar tidgare sista dagen. Men Antonias skola hade faktiskt skolfest i torsdags, det var spel och nöjen och kvällen avslutades med dragning av vinnarna till 40 olika korgar. Dessa korgar sätts ihop av varje klass, med hjälp av de två klassföräldrarna, och håller helt olika teman typ, "Orlando", "Ipad", "Like dogs" och kan innehålla allt från rena kontanter till teknoprylar upp mot ett värde av 1400 dollar. Alla uppmanas att donera pengar till korgarna och sen ska man då köpa lotter för att vinna dem, vi gjorde av med totalt 55 dollar, allt för att stilla vårt dåliga "vi betalar ingen skatt" samvete.


Pajkastning på lärarna


Jal råkade komma lite för nära pajkastningen, nej det var INTE jag!


I fredags när vi satt och fikade fick jag syn på något som rörde sig längts bort vid nätet på pation, det var en 120 cm lång, svart orm. Den ena dörren saknar en bit av gummilisten längst ner, måste ha varit där den kom in, men ut hittade den inte, det dumma kräket, den sökte sig konstant mot den andra dörren, där listen var hel. Tommy gick ut runt huset för att öppna denna dörr och då var ormen försvunnen. Nu tror vi att den gömt sig bakom uteköket, jag ser saker som rör sig hela tiden och flackar med blicken och huvudet som om jag var på värsta tennismatchen och jag höll nästan på att hugga huvudet av strömkabeln till datorn.

 

Jätteäcklig!

Bara häromdagen pratade vi om ormar, Åsa hade en vattenmockasin i sin Pool och den är minsann inte ofarlig, men hon hade fått sig en lektion så om huvudet är runt är den ofarlig, är det spetsigt är den giftig. Jag kan tala om att det inte är lätt att se vilken huvudform den har, men grannen påstod att det var en black racer, det är en av de goda sorterna, vilken äter giftiga ormar, möss och andra små otäckheter. Fast jag föredrar nog att ha ett par möss springandes rundor här ute (har aldrig sett några) än att skaffa mig en orm som löst husdjur. Fyyyy och rysning!

Rund eller spetsig? Jag hade då ingen lust att kika närmare.... 

Igår hade Alicia och Ida party, Ida fyllde 14 i fredags och Alicia fyller ju 13 på fredag så vi slog ihop det och hyrde Cory lakes clubhus. Stället är bara 15 år men inredningen är a la 80-tal med mintgröna stolar och palmmönstrad matta, köket däremot är en riktig dröm med popcornmaskin, enorm gasspis, stekplattor, fritös och allt annat man kan önska. När vi skrev inbjudningarna hävdade tjejerna att man här inte skrev att det skulle bli mat, därav följde att vi mot slutet av kvällen stod med åtta pizzor av de 10 vi beställt och de två jordgubbstårtorna rönte inte heller någon större framgång. Av de få som tog hittade vi de flesta bitar bara precis avsmakade, gissar att det var för osött för amerikanska ungdomar, ska ju helst vara vit sockerkristyr på tårtan och inte vaniljkräm och grädde. Men kul verkade de ha, Tommy och Fredrik var till deras egen förtjusning portförbjudna så Carina och jag fick sköta baren helt själva, klokt nog hade vi smugglat dit lite vin som vi avnjöt i röda partymuggar och hade lika trevligt som vi brukar ha.

 

"De svenska tvillingarna" med några av sina kompisar.


Oj, det här var Idas tårta, men Alicias såg likadan ut, ja inte insidan förstås för alla vet ju hur kass jag är på att baka....

Glad bartender.

Carina är ju ALLTID glad.


Familjen Nordberg kom förbi i sin nya båt och vi lurade i dem lite överbliven pizza och jordgubbstårta, svenskt utav bara den.

Idag har värmen slagit nya rekord för året, termometern visade på 96, vilket motsvarar 35 grader. Snällt nog förbarmade sig Carina och Fredrik över oss och tog med oss en runda på sjön, en snabb tur i hög hastighet på skilaken gjorde att det fläktade i alla fall lite grann. På sluttampen tog vi en runda kring grannhalvön och vad hittade vi i strandkanten om inte vår gamla trädgårdsstol som blåste i vattnet under ett oväder i slutet på mars! Hoppas inte våra grannar såg oss rakt över vattnet när vi la till vid en okänd brygga och Tommy hoppade i land för att bärga stolen, kändes litegrann som motsvarigheten till att rota i soptunnor….

Där låg den, helt ensam....

I lördags ringde Åsa och undrade om vi ville gå ut och äta middag med dem på tisdag, vilket vi självklart ville, sedan meddelade hon att de skulle gifta sig först, därav middagen! De bestämde sig alltså på lördagen och fixade allt, klänning, ring, blommor, vigsel på bara tre dagar, verkligen strongt gjort! I det fantastiska landet Amerika är det ett elände att skaffa sig ett elabonnemang, men gifta sig kan man göra på tre röda sekunder och det kostar bara 30 dollar. Carina och Fredrik var vittnen och sen blev de samt vi och Nordbergs hembjudna till det lyckliga paret på champagne. Efter rätt många buteljer blev vi hämtade i den absolut längsta limousin jag någonsin sett, vi var 15 pers och behövde inte trängas och den var utrustad med bar och tv, jättecoolt! Mer champagne och en supergod middag och sedan avslutade vi hos Åsa och Tobbe igen, en av de roligaste fester jag varit med på, det slutade i poolen med alla kläderna på, männen var listiga nog att klä av sig. Det var en faslig massa foton tagna under just denna delen av kvällen, OTURLIGT nog, samtliga utan blixt eller med linsskyddet på.... Tusen tack Åsa och Tobbe för att vi fick vara med och dela er stora dag!

 

Tillsammans med Mia och Olof förärade vi brudparet en margaritamaskin, inget amerikanskt hem kan vara fullkomligt utan en sådan!

De var så jättefina och helt traditionsriktigt bara strålade det om dem.

MÅNGA sådan här gick det....

Här är vi hela gänget, Antonia och Alva fick stanna hemma hos Olofs mamma.

Jättekul att åka limousin, det var ett tag sedan sist.


Idag morse var det inte lika kul när vi skulle upp och vara med på Antonias frukost kvart över åtta, snabbdusch, mintpastill och en stor blöt fläck i rumpan eftersom jag åkt hem på natten i min blöta klänning och nu satte mig på sätet som inte alls hunnit torka. Men Antonia fick sitt pris, most rising star, vi var så stolta över henne.

 

Märkligt nog, med tanke på hur många som springer i kyrkan, är det ingen helgdag imorgon, Kristi Himmelsfärdsdag, men i måndags var det mesta stängt, då var det memorial dag, då hedrar man alla som dött i något krig.

 

I söndags for vi ut till havet, tjatiga morsan började gnälla redan vid 10-tiden att vi skulle ge oss iväg, fasade för trafiken och helt rätt fick jag. Vi kom iväg först vid halv tolv, fem tjejer var vi vilket givetvis påverkade, Alicia gick och la en ansiktsmask mitt i allt ihop! En timme senare hade vi inte ens passerat bron så då slog vi om väg och valde att åka norrut till Honeymoon Isle istället, var mycket folk där också men inte alls det kaos som hade rått i Clearwater. 34 grader i luften och vattnet var precis ljummet, ungefär som att bada i ett badkar, jättehärligt!

Till och med Tommy badade, TVÅ GÅNGER, då är det varmt!

Alva och Antonia var i  vattnet mest hela dagen. Alicia och Ida är roliga, de kan ta 200 bilder av varandra på en minut, men står någon annan bakom kameran visas bara bakhuvudena.

Ibland känner jag mig så smal!

I förrgår satt jag och skulle skriva blogg och kom inte på någonting, totalt stiltje var det, rätt normalt tillstånd i huvudet alltså, men idag känns det som om det har hänt en massa saker.

Antonia kom hem med en inbjudan till frukost på skolan på onsdag, hon har nämligen, som en av två elever, av sin lärare blivit utsedd till ”rising star award”. Tommy skulle flyga till New York på morgonen men fick boka ett senare flyg, en sådan tillställning kan man ju inte missa!

 

Vi har också skaffat oss en ”tutor” , finns gott om dem för alla möjliga ändamål, men Tommy och jag ville ha en extralärare för att förkovra oss i det amerikanska språket. Rafia är 21 år och kommer ursprungligen från Afganistan där hon utvandrade vid den späda åldern av fem år. Hon är klädd i heltäckande kläder, vilket inkluderar ett huckle som gör att hon endast visar ansiktet från ögonbrynen ner till hakspetsen och de dubbla lagrena med mörka kläder ser jäkligt varma ut när det är 34 grader ute. Hon är utrustad med sämre lokalsinne än vad jag har, sände henne en vägbeskrivning som hönan Agda hade klarat av, men hon körde varvet runt sjön två gånger och ringde dessutom två gånger innan hon kom rätt. Den andra gången hon körde hit hittade hon inte heller.  Men vi sitter och konverserar och hon rättar oss och vi letar upp ord som vi inte kan och hon förklarar. Roligast är dock att prata om vardagslivet, eller kanske inte speciellt roligt, för några år sedan blev hon skickad till hemlandet och bortgift, hennes man är kvar där för att studera, hon bor med sina föräldrar här, tur för henne, men vilket liv! Efter gårdagens lektion kunde vi konstatera att varken jag eller Tommy kom ihåg ett enda ord av vad vi skulle lärt oss första gången, tror inte man kan lära gamla hundar att sitta, vi får nog acceptera att den engelska vi kan, den får vi klara oss med.

 

Vi kör fortfarande zumba fyra gånger i veckan, men den dag det är vila går Carina och jag sjön runt, vilket vi gjorde igår och rätt som det var kom jag att tänka på fastighetsskatten.

–Men den ska ju vara betald nu, utbrister Carina, vi har inte fått brev eller mejl eller någonting om detta. Hem och slog upp e-mail sidan och ringde dit, mycket riktigt, sista dagen var igår, senast klockan fem. Detta innebar att ingen överföring per mejl var möjlig, vi fick åka till banken för att fixa en speciell check, måste vara garanterade pengar, de tar inga vanliga checkar eller kreditkort, kontanter går däremot bra. Efter detta åkte vi till skattekontoret där det bara satt ungefär 100 pers, jag snabbräknade. Dock olika behandlingstider beroende på vilket område (det fanns 108 olika designer på bilplåtsskyltar att välja mellan) så efter femton minuter var allt klart och vi hade ett kvitto i vårt hand på vår betalda fastighetsskatt till den facila summan av 8685 och 85 cent. JA, det är kostnaden för ett år…..

 

Sen har det varit några trevliga luncher, Carina, Åsa och jag har haft två shoppingdagar, mycket som ska fixas innan hemresan och idag blev det en halvdag med de stora tjejerna inför deras fest nästa lördag, Ida fyller 14 och Alicia 13 så vi har slagit ihop kalasen och hyrt clublokalen på Cory lake. Sent omsider lyckades vi även få tag på en DJ, skrämmande vilka summor de ska ha i gage, men med en stundomsinnad smålänning vid förhandlingsbordet sjönk det i takt med att dagen närmade sig och att förmedlingen hade obokade discjockeys spelade förmodligen också in.

 

Tommy och Fredrik däremot har fått svettats blod idag, Mia och Olof har nämligen lämnat sitt boende i Grand Hamton och flyttat till Cory Lake, hurrrrrrraaaaaa!!!! Familjen Nordberg bor nu bara två minuter härifrån, vilket underlättar all kommunikation mellan Alva och Antonia och gör att vi har fyra svenska familjer på området av totalt 800 hushåll, vi börjar bli en stor grupp, en halv procent minsann! Hörde för övrigt att det finns 25000 svenskar boende i Florida, inte dåligt! Men först var det genuint bärande av solida sängar, tvättmaskiner och ett biljardbord med granitskivor, männen var rätt utslitna ikväll kan jag säga.

 

Sist men inte minst fick vi idag en väldigt rolig inbjudan tills på tisdag, den kommer jag att berätta mer om nästa gång…………...:)