patricianyberg

När vi satt vid och skulle skriva in Alicia vid Benito frågade de vilken grade hon skulle börja i, ”Seventh” kläckte Alicia ur sig, innan jag ens hann tänka efter. Hon skulle ju ha börjat i sexan därhemma, men här börjar de ett år tidigare (eller ungefär, lite ordnat efter när de är födda på året) och ”högstadiet” börjar ändå i årskurs 6 och pågår till åttan. På grund av språket brukar de mesta utlänningar börja en årskurs under men ok, hennes engelska är ganska bra så vi kör väl på och årskurs och årskurs, kan väl knappast spela någon roll att hon missat läsa ett år om vikingatiden eller järnåldern därhemma.

 

Helt riktigt, här fokuserar de på vetenskapliga ämnen, science, som jag inte riktigt har fattat vad det är än och så matte förstås, det är högt stående på listan. Geografi, engelska och kör har hon också på schemat, samt gympa, då måste de klä på sig blå shorts och grå tröjor, hemskt fula och militärliknande och så kör de någon slags exercis på skolgården. Trettio grader varmt eller inte, duscha finns inte ens i fantasin, man hoppar i de vanliga kläderna efteråt och trycker in sina stinkande gympakläder i ett skåp. Väldigt fräscht!

 

Kören är ett tillvalsämne, de fick välja två och som första alternativ valde hon spanska, men den kursen var full. Måste jag nämna att den var full av invandrande mexikanare som redan pratar flytande spanska? Men det är ju ett klart säkert sätt att få högsta betyg i ämnet. Nr två blev istället art, konst, men eftersom hon var tvungen att ha extra undervisning i engelska fick hon välja bort arten. ESOL, ger inte bara extra undervisning i engelska utan ger dem dessutom mer tid vid nationella prov och dylikt. Faktiskt har de skaffat fram ett engelsk-svenskt lexikon också, fantastiskt tycker jag.

 

Pappersarbetet skulle kunna omsätta en hel koncerns skogsbruk, vad de överöser oss med allt möjligt i pappersväg. Mycket donationer, i form av pengar, eller material, typ vattenflaskor, tvål, näsdukar och ”allt annat du kan tänka på”. Tack för den du. Det här är ju mer typen högstadie med olika lärare vid olika ämnen, alltså kommer en önske-lista upp för varje ämne. Böckerna får de i alla fall, men allt anteckningspapper, pennor, lim, pärmar osv måste vi köpa själva.

 

Disciplinen är stenhård, missar du en läxa är det direkt avdrag på betyget, som för övrigt ges skriftligt var fjärde vecka. Alicia slarvade bort en läxa i ett ämne, fick  avdrag och uppnådde endast 96% (baserat på närvaro, planering, uppförande, föredrag och läxor) och därmed bara betyg B, när hon kunde fått ett A, som är högst. Tuffa bud.

 

Schemat är det samma varje dag, och det är exakt fyra minuter mellan varje lektion, otur om två lektioner ligger i motsatta byggnader, hinna ska du i alla fall. Det finns i alla fall en rast, lunchen, som man givetvis får ha med sig själv, eller köpa i cafeterian. Brukar vara väl genomtänkta och näringsriktiga luncher typ oststicks och  kycklingdrums, som tur finns alltid ett alternativ, pizza. Ibland finns det tom vatten att välja på istället för läsk och någon gång i veckan även sallad istället för pommes frites. Kostläran är noll!!!

 

Som tur är har hon ärvt en massa egenskaper av sina föräldrar och klagar inte, bit ihop är ordspråket! För att yttermera sätta allt på sin spets har hon föresatt sig att bli bäst i sin klass, skulle inte förvåna mig om hon lyckas. Visst är det hårt, men systemet ser till att alla presterar sitt yttersta och gör du det och lite till får du resurser därefter också. De olika ämnena indelas i ungefär ”normal, bra och bättre” och lärarnas kompetens sätts efter dessa steg, ju högre grad eleven är i, desto högre klassade lärare blir det.

 

Detta i ett system som redan har rating, alls skolorna är nämligen ratade från A-F och en av anledningarna till att vi valde det här området att bosätta oss i är att alla skolar från middle och upp är A-rated. Beskrivs lite blygsamt av Benito ”Vårt mål är att bli en av nationens 1% bästa skolor”. Det gillar jag!

 

 När jag läser igenom vad jag skrivit låter det som om jag avskyr systemet men så är inte fallet, väldigt osvenskt, men jag gillar det och det passar Alicia bra. Jättetufft, men hon presterar lite mer än vad hon skulle kunna och mycket mer än vad hon  hade gjort i en svensk skola i årskurs sex. Dessutom pratar hon amerikanska och rättar sin gamla mor i var och varannan mening, INTE godkännt…..:-)

Idag tog jag ett djupt grepp om karaktärsfickan och bestämde mig för att börja jogga igen. En av anledningarna var vårt ständiga farande så jag skulle även idag missa zumban och gå runt sjön moll alena är jäkligt tråkigt. Dessutom tror jag hösten börjar komma hit, halv sju var det fortfarande mörkt och till och med svalt ute, dvs en bit över 20 grader. Körde tappert på i min soptunnestil, härstammar från mina första försök att börja med jogging, när jag tog stranden och joggade mellan soptunnorna, en jogg, en gång, men efter en någon vecka klarade man av flera soptunnor. Här har jag börjat med hus, 50 nr jogg, 50 walk och i de flesta fall har jag sådan tur att de stora gräsplättarna med obebodda tomter infaller på walk-sträckan. Vill ju inte direkt påstå att min kondition är i botten, snarare har den nog fallit ner i ett bottenlöst, svart hål och frågan är väl om den någonsin kommer att återse dagsljus igen. Nåja, fler rapporter kommer ovillkorligen.

 

Började få en lätt noja över alla våra papper som ligger utdraperade överallt, i synnerhet i köket, i skålar, på bänken, på bordet, på golvet, ja precis överallt, så krävde en omedelbar utryckning till IKEA. Väldigt ovanligt, är väl bara sjunde gången vi är där på fem veckor. Hade skrivit ner två adresser på bilfirmor som hade XC90 bilar till salu som passade oss, man är ju effektiv och ska hinna med så mycket som möjligt på kort tid. Vi hann också köra ut från området och befinna oss på Fletchers Av innan vi upptäckte att nämnda papper låg hemma, väldigt olikt oss ju. Råkade ändå, av ren tur, komma på en av dessa firmor och gick in och blev rätt imponerade av deras säljteknik, påminde vagt om time-share-försäljning av lägenheter, med en säljare, som jag ogillade – slappt handslag, och en manager som sedan förhörde sig om att vi blivit korrekt behandlade av Claud osv. Ett pris blev framlagt och här är det inte tal om att priset sjunker, här stiger det, de från början 18 000 påspäddes med nummerskylt (Jo det är sant, har man ingen bil sen tidigare måste man registrera en ny, kostar 450 dollar) extra utrustning, typ ratt och växelspak, samt moms, för den kan ju variera mellan staterna. I vårt fall kom vi till slut upp i 24000 vilket kändes som en markant skillnad, då vill jag påpeka att momsen här inte är 25% utan 7%.  Diverse spring till och från manager, handskakningar och förfrågan om vad de kunde göra för att vi skulle köpa bilen just NU, jag förklarade att den inte matchade med min handväska, vilket var ett absolut krav, kom vi äntligen därifrån, men de har säkert scannat in våra kalsongstorlekar ihop med alla andra uppgifter de ville ha. Skicka hit en bil, någon!

 

Ikea var ett rent nöje, precis som vanligt, allt som kan inbjuda till lunch när jag är hungrig är  ju i och för sig ett rent nöje. Idag blev det fylld lax, ingen höjdare på gourmetskalan,  men det gjorde inget, var fullt lycklig över att alla delarna till vårt valda kontor fanns på lager.  Tommy, som ju är man, behövde ingen bruksanvisning för att montera på de fyra benen på stativet och behövde därför bara göra om det två gånger. Själv läste jag bruksanvisningen för att montera ihop dokumenthållaren minutiöst, har ett lätt minne av att jag monterat om en sådan minst tre gånger vid tidigare tillfäller, men antagligen har de förenklat den nu, funkade på första försöket.  Fantastiskt skönt att fått ett fungerande kontor, imorgon är det papperssortering som gäller.

 

Annars är väl dagens nyhet nya direktiv från communiten angående alligatorer, 2,5 metersregeln är struken och ersatt med 4-foots regeln. Om du träffar på en alligator som är över 4 fot, ca 1,2 meter och känner dig hotat, då kan du ringa det här numret. MEN observera, vi tillfångatar inte dem för senare utsläpp i träsket, vi skjuter dem. Ja, men hallå, vad olycklig jag blir för det då, skjut ni på bara och vilken lycka skulle det göra för mig att ni släpper ut dem, ska de äta sig feta och långa innan de letar sig tillbaka hit igen?!? Nej, vet ni vad, en bra alligator är en död alligator. Och precis där fick man väl miljöpartiet på sig……….

Herregud, vad jag är trött! Och det i sin tur beror på att vi idag bestämde oss för att ta helt ledigt. För att riktigt komma hemifrån datorns snärjande garn och letande efter bilar och möbler och allt vad vi ständigt söker efter for vi iväg till Adventure Island. Detta är systerparken till Busch Garden men istället för djur och karuseller finns det här bara vattengrejor. Det är rutschkanor i alla format man bara kan tänka sig och konstgjorda stränder och pool med konstgjorda vågor och hopptorn och lekplatser med olika vattengrejor. I sann amerikansk anda är samtliga inventarier målade i rosa, grönt, gult, lila och andra pastellfärger, vilket får alltihop att se ut som en stor, glittrande och överfull godispåse. Som vanligt är de makalösa på att ta betalt, 160 dollar för familjen att gå in och då köpte jag ändå biljetter på nätet och angav att vi var medborgare i Florida, då sparar man några dollar. För att få nöjet att ställa bilen på deras parkering får man punga upp med 12 dollar. Arkitekten som anlade denna måste varit antingen full eller galen eller bådadera, den är rena bergochdalbanan och jag kände ett lätt sug i magtrakten när vi körde in på den. Eftersom man inte kan bära med sig något mellan de olika attraktionerna och givetvis inte kan ha något med sig när man åker dessa, tvingas man hyra ett skåp, storleksmässigt hälften mot de man kan
stoppa i en tio-krona på Maxi, för också den fabulösa summan 12 dollar.

 

I vilket fall som helst hade vi en supertrevlig dag och efter morgonens sedvanliga kivstund mellan våra ätteläggar, där dagens projekt hotades att ställas in, var det lugnt och fint även på denna fronten. Som ett brev på posten började de dock omedelbart så fort de äntrat bilens baksäte för hemfärd, så förvånande! Vi hann inte mer än heller sätta oss i bilen så öppnade himlen sig och det började störtregna och åska, vi som haft ett sådant kanonväder hela dagen.

 

Is, färgämnet och smakämnen, att det kan vara så gott.

Till och med Tommy som är en försiktig general så fort det rör sig om saker som gungar, svänger eller roterar, klättrade de fyra trapporna upp i ett torn för att sedan forsa neråt i ett stort traktordäck, vet inte vem som blev mest imponerad, jag eller ungarna. Annars var min favorit en lång ränna i vilken man även där kunde åtnjuta ett traktordäck och petandes ner rumpan i hålet passade det perfekt att lägga armarna bakom nacken och sedan gunga sig med den stillsamma forsens hjälp, runt och runt. Fick mig att inse vikten av att snarast påbörja byggandet av vår pool, värme och vatten är en oslagbar kombination.

 

Bildbevis, han ÄR i vattnet!

Annars har vi hittat en ny diskriminering av oss stackars invandrare, vi håller nämligen på att kolla försäkringar på den där bilen som vi aldrig heller lyckas köpa. 500 dollar per år, lät ju riktigt rimligt, OM du är i besittning av ett amerikanskt körkort alltså, vilket vi ju inte är. Dessutom måste du ha haft sagda körkort i minst tre år, annars kostar försäkringen plötsligt 1400. Eftersom vi inte har någon kredithistoria kan vi inte få något kreditkort på banken, eller någon annanstans heller för den delen och vårt debitcard kan vi inte ens använda till att hyra en dvd film för en dollar. Vi blev ratade när vi betalade vår försäkring på huset och hamnade då på en nia, på en skala från ett till sexton. Så mycket är cash värt här.

 

Alicias rum börjar likna någonting som nästan är färdig.

Dagens bästa: Att känna sig väldigt smal, trots iklädd skavande bikini, varthän man än tittar vibrerar och dallrar det, mestadels från kvinnor i alla möjliga åldrar och man förstår att det behövs hyllmeter med klädstorlekarna 4XLarge.

 

Dagens sämsta: Föräldrarna till de barn som endast med möda lyckas komma i och ur traktordäcken, för att de redan i sju-åtta årsåldern är så abnormt feta att de måste ha vuxenbaddräkter på sina barnkroppar. Dessutom står dessa föräldrar, väntandes med de literstora refillbägarna, fulla med läsk och slash och närmast öser ner i halsen på barnen mellan åkturerna, måste väl ändå vara snudd på barnmisshandel?

Börjar fundera över hur klokt det egentligen var att tvunget vilja ha ett västerläge, vilket var ett av våra viktigaste kriterier när vi och andra sidan är frukostarna väldigt sköna och svala. I november kommer jag säkert att tycka att vi gjorde världens bästa köp igen, när eftermiddagssolen förgyller pation och får upp värmen till 25. Har bara sådan lust att gå ner på bryggan och sätta mig och svalka fötterna i vattnet, men vågar inte, hemska scener från ”Tillbaka till Eden” har för evigt etsat sig fast i mitt minne och jag är övertygad om att Buch ser mina fötter som en ren, svensk delikatess i stil med surströming. Har läst att alligatorer gärna förvarar kadavret en vecka eller så på botten för att få det att ruttna lite så han känner säkert stor sympati för både surströming och doften på mina fötter.

 

Antonia och Alva

Idag har vi vågat oss ner till Tampa södra igen. Hade lagt upp planen med Ikea på hemvägen men någonstans kom vi upp på fel väg och det gick aldrig att komma av den, hamnade halvvägs till Orlando innan vi lyckades vika av uppåt igen. Utflykten till St Pete Forums ishockeyarena berodde på Philip, den 16-åriga avkomman från Carina och Fredrik som numera är lagkapten i Tampa lightning juniors. Till och med jag fattar att man måste vara rätt duktig för att komma med i det laget, fast jag fattade ju inte mycket av spelet. En massa avblåsningar och utvisningar och killar som flög in i rinken och den enda likheten jag hittade med tjejernas fotboll var lukten av omklädningsrum som sakta kröp upp mot oss efter varje periods början, till och med Alicias fotbollskor och strumpor låg i lä där.

 

Förra gången vi var på arenan spelade Tampa lightning A-laget mot vilka det nu var och då var upplägget helt annorlunda. Gratis idag, det var det knappast förra gången, även om Svenska klubben hade fixat fram biljetter jäkligt billigt, fullsatt, var det bara på våra stolsrader och de kollade inte ens efter om man hade ölflaskor med sig i väskan. Vilket vi givetvis inte heller hade, sport och idrott hör ju inte ihop, har vi lärt oss, eller hur var det nu, alkohol och fotboll?

 

Nr 5 är Akermark, phillip

Snack om fönsterplats

Ett annat av dagens projekt var att försöka förnya öltunnan vi har i uteköket. Visade sig inte vara alls så lätt som vi trott, finns en massa olika storlekar och former för att inte tala om vilken massa sorters öl det finns. Återbördade tunnan, 29 liter går det visst i den, med oförättat ärende, får googla lite och se om vi har större tur imorgon. Bokningarna på Nybergs In har börjat trilla in och vi måste ju se till så vi är välfyllda innan de första trillar in.

 

Servitrisen till höger

Premiärbesök också för mig på Hooters idag, Tommy har förstås tillbringat en del tid där innan. Tyckte väl inte tjejerna som serverade var alltför lättklädda, visserligen i bra åtsmitande kläder men de hade till och med strumpbyxor på sig. Sen var det väl ingen där som skulle nominera sig för nobel-priset, men det behöver man ju inte ha för att servera heller, cellerna kan ju sitta på helt andra ställen, vilket de också gjorde. Vet inte vad Tommy blev så distraherad av men han missade att lägga till kyckling på sin ceasarsallad och fick alltså sitta och tugga i sig idel gröna blad till lunchen. Ska dock kompensera honom ikväll, med mat, honungsglacerade revben står det på menyn, igår blev vi ju plötsligt barnfria så då lyxade vi till oss med en rejäl grillad bit oxkött med råstekta potatis, chmpinjoner och gröna sparrisar därtill. Vid elva for vi iväg för att hämta Alicia på clubhuset, men hon hade redan hoppat i båten med Fredrik och Tobbe, när de avlämnade sin börda avslutade vi kvällen med några kalla öl och rosévin ståendes i barköket, jag gillar verkligen det här okomplicerade amerikanska sättet att leva. Ikväll blir det dock familjemys, önskar alla en fortsatt skön helg!

Jag vet, hemma i Sverige längtade man till fredagen, men nu frågar jag mig varför den var så viktig? Här framstår fredagen som en blomstrande oas, som en hägring, som ett ljussken i mörkret. Helgen inleds nämligen med att barnen kommer hem, utan läxor, bara detta ett Mesias i mörkret, två timmar insparade direkt. Därefter inträder en helt annan frihet, i veckorna har barnen så fullt upp med skolan och läxor att de orkar precis ingenting, men på fredagseftermiddagen verkar hela veckan ha försvunnit upp i ett kosmiskt lugn och plötsligt orkar man leka och sova över. Försökte muta hit Alva med bio men hon hade redan bestämt med Gabi, men härliga Mia inbjöd givetvis genast Antonia också. Dämpade mitt dåliga samvete med att skicka med svenskt lösgodis, en bristvara alla ni som ska komma hit och hälsa på, och när vi någon gång får klart huset kommer vi att ha rena invasionen här, bjudandes igen allt vi fått oss givet.  

 

Medan jag satt fast på Bruce B Down, en helvetsväg som  är hur många kilometer lång som helst med en evighetsmånga rödljus, alltid röda och vägarbeten som kan få den mest tålmodige att gråta, ringde jag hem för att lugna familjen, jag var varken kidnappad eller bortförd av ufon. Klockan var då kvart i sex och Alicia meddelade mig att hon var bjuden på fest klockan sju ikväll och behövde ha med sig en present. Alternativet att vända om på BBD och försöka hitta en rimlig affär för presentverksamhet tedde sig fullständigt overklig. Har ju inte hunnit bygga upp en present låda, eller för den delen presentpapperlåda ännu, men det löste sig ändå. Festen ska vara i clubhuset,, hur många 13-åringar har fest i ett stort jäkla clubhus? Hoppas inte Buch ligger utanför som dörrvakt.

 

Missade både zumban och walken idag, nästa vecka måste det bli allvar av. Kan snart bara ha linnen av lös karaktär och byxorna skaver misstänkt i linningen. Tog dock ingen hänsyn till detta när jag handlade på favoritstället Publix utan frossade glatt i färdigmarinerade revben och tjocka grillbitar. Till slut tog det dåliga samvete över och Tommy kunde inte begripa vad vi skulle med fyra påsar sallader och ett kilo broccoli till när han packade upp påsarna. Något som tål att upprepas är, att det är fantastiskt rolig att gå och handla mat. Allting är superfräscht och blickar du ut över det oändliga utbudet i mer än fem sekunder kommer det ofelbart en person fram och frågar om du behöver hjälp med något. Jag är ju allmänt förvirrad alltid och får alltså denna fråga minst tre gånger vid varje inköpsrunda. Gillar ju också starkt det faktum att man får varorna nerpackade i påsar, däremot har jag aldrig utnyttjat tjänsten ”Jag hjälper er gärna ut till bilen med varorna”. Hade ju varit trevligt, men det faktum att jag aldrig, aldrig kommer ihåg var jag ställt bilen negligerar denna tjänst. Lätt pinsamt att springa runt hela parkeringen men en stackars svettandes 70-åring i hasorna som förflyttar mitt berg med varor i en till hälften fastlåst kundvagn, medan jag försöker komma ihåg vilken sorts bil vi vid tillfället har och var jag kan ha parkerat detta vidunder. Nej, bäst att forsla ut berget själv, och efter detta behöver man inte uppsöka någon gym, två kilometers kundvagnskörning måste väl ändå motsvara en 250 calorier?

 

Jo, Antonia gjorde succe i sin indiandräkt och jag hoppas hon fick bra betyg. Får vi väl snart se, skriftliga omdömen var fjärde vecka. Alicia har fått sitt första och hon fick bara 96% i geografi, men ändå ett A, hon hade nämligen tappat bort en läxa och därmed avdrag. No Mercy!!!

 

Dagens bästa: Att bli tillfrågad om legitimation på Publix när jag köpte en flaska Martini och dessutom vid visat ID fick kommentaren” I don’t know what you do, but you do it god”.  Tanten har satsat på fel bana, skådespelare borde hon blivit.

Dagens sämsta: Att inte behöva visa leg fem minuter senare när jag gick in i liquershoppen för att köpa en flaska gin, mannen bakom disken såg bara allmänt uttråkad ut.

Före

Efter

Antonia kom hem från skolan idag och kunde meddela att hon hade ingen läxa alls till imorgon. Misstänksamt kollade jag hennes planner och där stod om redovisning av grupparbete; ”Jo, vi ska vara utklädda till indianer när vi redovisar”. Kände mig rätt belåten över att slippa den infernaliska matten, lätt pinsamt att vid varje matteläxa behöva skriva till fröken att vi inte klarar av att hjälpa vår nioåring med matten men har fortfarande inte greppat det här med tousands and houndreds och nu skulle man kunna täljare, nämnare, kvot osv på engelska, det är ju kört direkt, kan dem knappt på svenska. 

Belåtenheten varade i knappt en timme, den tid det tog att köra upp till Walmart och plöja igenom hela affären i jakt på en indiandräkt. Kunde konstatera att de stackars amerikanska barnen uppfostras i Stålmannens och Ironmans anda mer än i cowboys och indianernas vilda western style och att det således inte fanns ens en indianfjäder att uppbringa. Nöden är uppfinningarnas moder, vi förflyttade oss till tygavdelningen och inhandlade två meter av en fruktansvärt ful flanellmodell i murriga höstfärger för 2 dollar yarden. Kompletterade detta med en paket pärlor och en påse med fjädrar, som av någon konstig anledning befann sig på hobbyavdelningen. Väl hemma kunde jag konstatera att jag helt förträngt att symaskinen befinner sig på Kerstins väg 7 i Sverige, men säg vad inte en tub med skollim kan uträtta? Som pricken över i kände jag den verkliga uppfinningsrikedomen blomstra när jag lyckades klippa ett för stort hål för huvudet och, utan fästnålar, sätta ihop detta med två fjädrar och tre pärlor. Farbror Frej, släng dig i väggen! 

Annars har vi haft en hektisk dag, slog in dörrarna hos JC Penny klockan tio, i tisdags var vi nämligen, för vilken gång i ordningen  vet jag inte, på Ikea och hittade ett alternativ till utestol, en bedårande sak i svart rundrör och rotting. Tyvärr fanns det då inget passande bord till, vet inte hur Kamprad har tänkt till där inte, men jag drog mig till minnes att bordet hos JC absolut var svart och absolut billigt, 80% rabatt. Tommy ville göra gällande att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk och att mitt ögonmått dessutom var i form med Martin Feldmans, men väl på plats köpandes bordet, medan personalen i princip kysste våra fötter för att slippa montera ned det när de nu skulle upp med julgrejorna, konstaterade vi att det faktiskt gick in i bilen. Visserligen fick vi ha knäna uppe vid hakan och bordet låg upp och ner, men hem kom det. Dessutom fick vi 10% extra rabatt, bara vi forslade bort eländet. 

Därpå var det byte av bil på Avis, igen, och så ett par stopp på Dale Marby avenue för att kolla in några möbelaffärer, med avslut på Scandesign och Macys furniture shop. Scandesign var det absolut snyggaste affär vi sett, och som vanligt gäller att du får vad du betalar för, alltså köpte vi inget. Med en timme till godo, innan Antonia kommer hem från skolan, for vi inom Ikea och köpte sex ex av den svarta stolen, lyckligtvis hade jag lappen kvar från förra besöket med hyllnummer och lagerplats. Nu var vårt största problem var vi skulle få tag på runda dynor till sagda stolar, men vid uppackningen visade sig att de ingick, någon klåfingrig en hade väl snott den från visningsexemplaret. Det fanns absolut inga marginaler för lunch så stämningen i bilen tjocknade ju alltmer vi närmade oss hemmet och blodsockret trillade ner i bottnen, påminn mig att alltid ha en sockerbit i handväskan för nödsituationer. 

På tal om handväskor har vår vän med den läderartade huden och det grandiosa underbettet, högtidligt döpt till Buch, totalt försvunnit ur vår åsyn. Ryktet gör gällande att han numera tillbringar sina dagar vid clubhuset, där han häromdagen hade placerat sig framför ingången, som en annan dörrvakt. Denna story, som jag anser som fullständig sann, gör givetvis alla besök på gymmet i direkt anslutning till entren, helt omöjliga, himla otur. Vi undfägnas numera bara av en familj med Gretor, det storkliknande släkte som med högburet huvud går omkring och skiter ner gräsmattan och bryggan, varpå jag hade höga tankar på att snara en med omedelbar avlivning för Antonias indianprojekt. Den rackaren ska vara tacksam för att Walmart bara tog 2,50 dollar för en hel hög med färgade fjädrar.


Frukost på bryggan


Kaos? Jomenvisst, Tommy är dock i säker hamn efter att ha monterat 3 st Malm byrå, "Vet du att det är 64 skruvar till en enda?"

Pessimisten fru Nyberg köpte två ficklampor, en hel uppsättning med värmeljus, tre ljuslyktor - skitbilliga 3 dollar, kan bero på att handtaget efter två minuter uppnår en temperatur om 67 grader, samt ett antal burkar ravioli och olika soppor. Allt med tanke på den orkan som med all säkerhet inom kort kommer att drabbas oss, familjen Nyberg besöker aldrig ett land utan att minst en väderlik katastrof förekommer. Mauritius 2007 – Orkan med styrka fyra, strömlösa tre dagar, Kanarieöarna 2001 – värsta regnvädret på 10 år med översvämning i lägenheten, Grekland 2002 – regnade fem dagar i rad i juli månad, har inte inträffat på 50 år, osv, osv. Igår drabbades vi dock av en, i vårt tycke, större katastrof, nämligen Floridas monopol på elbolag. Prick halv fem slocknade huset. ALLT! Ingen aircondition, ingen telefon, inget internet, ingen ström till kyl och frys. Snabb flukt hos grannarna influerade att de minsann hade ström, alltså ligger källan till problemet hos oss. 

Men inget ont som inte har något gott med sig, fick tillfälle att träffa våra grannar rakt över, jättetrevliga, han är flygkapten och hon advokat och de har en dotter i tjejernas ålder som bor där titt som tätt. Brian förklarade att det är helt normalt, får elbolaget tillfälle att jäklas, gör de det. Han var bara förvånad över att vi fortfarande hade vatten men förutspådde att det var nästa drag.  Fick gula sidorna av honom, vilket fick Antonias mattebok att framstå som tunn och eländig. Tommy tillbringade arton minuter över telefonen med elbolaget och då framkom att visst, de hade erhållit de sexhundra vi betalat in som deposition, MEN faxen med våra pass och visum hade de minsann inte fått. Visserligen for vi land och rike kring för att hitta en fax och visserligen har vi kvitto på att det gått igenom men ändå…. Fullständigt ointressant att vi betalt, de VET ju inte vilka vi är. Men om vi faxar pass och visum igen, kan strömmen vara igång inom en halvtimme. Fint! Vår nyfunne vän och granne visade sig inneha en fax varpå detta var snabbt gjort. En timme senare har vi fortfarande ingen ström varpå Tommy fattar telefonen igen. En ny röst meddelar att de stänger klockan fem och har ingen som helst möjlighet att göra något alls förrän dagen därpå och dessutom måste de kontakta immigrationsmyndigheten för att verkligen bevisa att det är vi som är på faxen. Förstår överhuvudtaget inte denna relevans, men som tidigare nämnts anses ju en elräkning som bevis på i princip medborgarskap så det kanske hänger ihop där. Bra timat också, precis en halvtimme innan stängning så man garanterat ska vara utan ström minst en natt. Kunde ju haft en hel del förståelse för detta om läget varit annorlunda. Tex om vi befunnit oss i Sibirien på femtiotalet eller varit illegala invandrare ockuperandes ett fallfärdigt hyreshus i slummen eller stuckit gaffeln i kontakten med avsikt att mörklägga Tampa stad, men vi är dock laglydiga svenska medborgare i besittande av ett hus. 

Som vanligt vände vi oss till vår stackars mäklare som aldrig verkar bli av med oss. Beth var arg så hon stammade och instruerade oss att uppsöka närmsta kontor imorgon (visade sig vara omöjligt då de endast innehar en boxadress) samt att hon i nästa andetag skulle koppla in tv, advokater och FN, i den ordningen. 

Natten blev något ljummen, det blir lätt det när det är 30 grader utomhus, men frampå morgonen sjönk det som vanligt ner till 25, vilket kändes rätt behagligt. Det började droppa vatten från frysen och allt i kylskåpet kändes lite för varmt så jag for upp till Carina med diverse frysvaror, man kan faktiskt inte slänga kräftor, som hon snällt nog stuvade in i sin redan överfulla frys, har jag berättat om hur små de är här?  Bredden är väl en 40 cm men då upptas hela övre sektionen av isbitar och hela mittensektionen av behållaren som klämmer ur sig isvatten, cubes eller chrused ice. Därpå blev det inköp av två stora ispåsar på Publix som stuvades in i kylskåpet. Nya samtal med elbolaget, via Beth som simultantolk och med bästa vilja i världen skulle vi få ström som i morgon eftermiddag. Valet står nu mellan att packa ihop alla våra saker och inrikta oss på några dagar på hotell eller stanna kvar och härda ut. Vem är väl jag att bryta ihop? Nej, bit ihop och köp två ficklampor till så vi har en varsin att leta oss till toaletten med på natten. Försökte även övertala Tommy att vi skulle köpa en batteridriven fläkt, vilket han fann som en helt onödig kostnad, vem är smålänning i familjen egentligen?   

Mer positiva saker, det blev ett alldeles utmärkt tillfälle att på allvar inviga uteköket som drivs med gas. Fastnade konstigt nog helt för detta och har även ikväll, och kommer så att göra många kvällar, flyttat ut halva innekökets inventarier fem meter och det är helt fantastiskt att stå där ute och laga mat medan solen går ner över sjön och det i bästa fall fläktar lite och ja, livet känns rätt bra ändå. 

Vet inte vad som gjorde susen, men när vi kom hem på eftermiddagen idag, tillbringade många timmar i bilen, den har aircondition, hade vi likaså i huset och all belysning var på. Tommy ringde Beth och deklarerade att han älskade henne och jag förlät honom, hyste samma känslor själv, prova en natt i 30 graders värme och därtill en frukost med halvvarm ost, så kommer ni också att hysa känslor ni aldrig trott vara möjliga för personer ni bara känner till hälften. Snacka om I-lands problem……

Så är man inne i de jetlagades skara igen. Anlände seeent igår, eller rättare sagt tidigt idag efter en sista stressande färd i Chicago. Immigrationen grep mig givetvis direkt, krävde en returbiljett, vilket jag inte hade eftersom DET HÄR var min retur, och upplyste mig om att jag inte fick bo i landet på det visum jag hade. Jag blir aldrig klok på i-i-o-e-a som sitter i dessa luckor men min hade definitivt både vaknat upp på fel sida och led av PMS, karl till trots. Blev hänvisad till svarta linjen och upplockad av en vakt som visade in mig i en steril lokal och där, där återfann jag de där självbombarna som jag vanligtvis tittar efter och hade missat på Kastrup. Jag var väldigt blond och väldigt feminin i den här skaran och väldigt nonchalerad av samtliga vakter när jag påpekade att jag hade ett plan att passa som skulle gå när som helst. Efter 30 minuter fick jag tillbaka mitt pass och boardingkort utan förklaring och blev viftad vidare till gaten.  Blev ett gatlopp men jag hann med anslutningsflyget med en hårsmån. 

På två veckor har det hänt mycket här. Den djungel som tidigare höll på att ta övermakten trots mina ansträngningar i trädgårdslandet var nu vederbörligen klippt och tuktad. Det är klart, 140 säckar bark, en stor såg och tre man som jobbar oavbrutet i ett antal dagar bör ju lämna vissa spår efter sig. Inomhus var hela huset i en ny ljus kulört, förutom Antonias rum som var väldigt rosa och Alicia som valt vita väggar med en blå fondvägg och dessutom färgsatt gamerummet som nu är vitt med en limegrön vägg. Foton kommer snarast, vi väntar bara på möbelleveransen…. Huset var dessutom nystädat och min man som i vanliga fall bränner vid tevattnet på morgonen hade överträffat sig själv och till och med lyckats både tillaga och lura i ungarna fisk, kokt torsk med potatis och senapssås. Jag måste åka bort oftare. 

Pappershögen från skolorna hade växt sig enorm på två veckor. Det var allt från rena hot-mutor-brev ”Om du donerar 10 dollar nu så slipper du åka till Publix och köpa lim och rengöringsservetter- tänk på bensinkostnaden” till ”Samla ihop SunnyD etiketter så får skolan 100 böcker gratis” (SunnyD är en fullständigt odrickbar juice som mestadels består av socker färgämnen) till en broschyr där ungarna faktiskt kunde få en tv, utformad som jultidningsförsäljning, fast pengarna gick till skolan och bonusgrejorna till barnen. Allt med en uppmuntran om hur bra det var för skolan…. Visst är jag för fri företagsamhet, men någon måtta får det väl vara! Alicia hade fått hem papper om utflykt till Seaworld, alla betalar all kostnad själv, inklusive bussen, men har du ett C-F i uppförande eller ogiltiga frånvarotimmar får du ändå inte följa med. Det är vissa kontraster mot skolan i Sverige….. 

Den allt som oftast närvarande alligatorn har gjort framryckningar under min bortovaro och befinner sig nu mer på vår sida än på den andra, lurandes under en ö med näckrosblad. Den lilla luringen gjorde precis ett magplask därute och jag är tacksam för nätet som omgärdar pation, vilken nytta det nu skulle göra mot en hungrig, blivande handväska. 

Idag har vi farit runt i området och kollat färgkombinationer, i slutet av veckan ska huset målas om utvändigt. Dessutom kan du nu ta det lugnt Mange, trots mina protester ska det också påföras hängrännor, en utgift för mig lika onödig som en ny förgasare till bilen eller en tandläkarräkning, man får ju absolut ingen synbart för pengarna men tydligen kommer det att göra nytta på ett eller annat sätt. Hmmm, undrar om det kan jämföras med manikyr, pedikyr och frisörvård….?

”Då är vi lite försenade, men vår utmärkte tekniker arbetar på problemet och vi hoppas snart kunna lämna Köpenhamn”. Mmmmm, är så kul med sådana små upplysningar, de får det att låta som om skärpan på interntv:n behövde fixas till, medan man i själva verket vet att samtliga sladdar till landningshjulen med största säkerhet är avbrända och någon stackars nyutexaminerad gymnasieelev från el och tele i detta nu håller på att binda ihop tåtarna med en försvarlig mängd isoleringstejp.

 

Datumet är den 19 september och för exakt en månad sedan äntrade hela familjen flygplanet får början på vårt nya liv i Tampa, idag har jag äntrat det själv efter snabb återresa till hemlandet där jag tillbringat två veckor i köld, blåst och ensamhet. Lögn, kallt var det väl jämfört med Floridamått och blåst, det har det gjort hela andra veckan, men ensam har jag dock inte varit. Dagarna har varit fyllda med allehanda jobb och många chanser har jag haft till middagar och umgänge på kvällarna, men för det mesta varit för trött för att tacka ja. Känns härligt att ha så många vänner och släktingar som bryr sig och vill ens bästa!

 

Nu sitter jag alltså inklämd mellan två danska ynglingar, nuförtiden är allt under 35 ungt, medan jätten framför mig har fällt bak sätet och använder sin avsevärda kroppshydda till att tänja ut gränserna å det grövsta. Datorskärmen är vikt i 45 grader och själv får jag hålla andan för att få plats i stolen. Inte var det mycket bättre på vägen hit, mannen bredvid mig var en direkt kopia av Rudolf Petterssons Lilla Fridolf, inklusive spetsig näsa, mustasch, flint och de där strecken på sidorna som väl ska föreställa hår. Därmed upphörde likheten, för visserligen är Fridolf rund men min bänkgranne var mer åt det, vad ska jag säga, smällfeta hållet. Det måste gått åt en burk konsistentfett för att få in honom i stolen….Låret var av den dimensionen att de inte kunde hållas ihop så knäna spretade ut och det fanns ingen chans att fälla ner armstödet mellan oss. Dessutom hade han en hel del tics för sig, hoppade på plats, fladdrade med fingrarna och såg allmänt olustig ut. När vi påbörjade landningen och han knäppte händerna och bad på spanska insåg jag att den stackaren måste varit rejält flygrädd.

 

Själv är jag inte flygrädd. Men jag kände mig direkt tacksam som anlände i god tid med tåget och checkade in på fem minuter och klarade av säkerhetskontrollen på lika lång tid, vilket gav mig gott om tid att hitta troliga självbombare. Vanligtvis brukar jag komma upp i ett halvt dussin, idag intog jag dock en lyxig lunch med tapas och ett glas vin mitt inne på Kastrup, kan å det bestämdaste rekommendera de chilimarinerade räkorna stekta med svarta sesamfrön  samt toasten med seranoskinka toppad med en bit mögelost som till och med skulle få mina bortskämda bröder att drägla, varför jag något sen anlände till gaten och endast hittade tre stycken. Samtliga med stora ryggsäckar, jag vet nog vad de har i dem jag. Bönan mitt emot mig såg dock rätt ofarlig ut, hon hade uppenbart rödfärgat hår och strumpbyxor så fulla av hål, också de uppenbart självgjorda, att mitt tappra försök häromdagen att laga mitt sista par svarta strumpbyxor med nagellack kändes rätt patetiskt. Hennes skor var också i sådant skick att Antonias välanvända och något trasiga sketchers framstår som ett under av pedanteri.

 

Vad vill jag då säga med denna något ologiska monolog om absolut ingenting? Jo, att jag är på väg hem igen, i fin gammal form, och kan då snarast börja plåga er med min blogg om den amerikanska livsstilen igen. Hem, säger jag då jag någon gång har hört en definition med att ”Hem” är där ditt hjärta är, och mitt hjärta är så ovillkorligen där min man och mina barn är, just nu hemmet i Tampa.

Första dagen Antonia kom hem från skolan och jag frågade hur det varit var svaret: ”Hemskt”! Andra dagen var det bra, tredje var det bättre och på fredagen var det jättebra. Pust, första veckan avklarad utan några större mankemang och vecka två har också gått relativt smärtfritt. Skolan är som sagt, minst sagt, annorlunda än i Sverige. Självklart åker barnen skolbuss, det står i reglerna att alla som har mer än 2 miles har rätt till skolbuss, men i själva verket åker ALLA skolbuss. Alternativet är att man kör till skolan, ställer sig i en milslång kö och lämnar av sitt barn. Omvänt är det likadant, vänta på att alla framför plockar upp sina, via megafon utropade barn och till slut kan man plocka upp sin egen unge. Väntetid, minst en timme. Alternativet med skolbuss är att gå femtio till hundra meter vilket utgör vårt avstånd från gatans ända till huvudgatan fast då går bussen förstås fyrtio minuter tidigare än vad skolan börjar och barnen måste vara vid bussen femton minuter innan den ska gå, dvs Antonia vars skola börjar åtta, måste vara vid busshållsplatsen fem över sju. Suck . Och andra sidan var bussen sen redan andra dagen och hon fick sig en åthutning: ” Nästa gång du är sen åker du in till officet!”.

 

Alla barnen har skoluniform, vinröd eller vit tenniströja och blå eller beige kortbyxor eller kjol. Detta fick vi reda på dagen innan skolan började, men lyckligtvis fick vi överta Idas gamla skoluniformer, de passade perfekt. På fredagarna är det casual klädsel, då flippar de flesta ur rejält och tar på sig kortbyxor i jeans och en vit t-shirt eller möjligtvis en vinröd en med skolans tyck på. Vågat! Byxor eller kjol måste vara längre än fingertopparna när du står med händerna längs sidorna och axelbanden inte tunnare än en handsbredd. Om ni inte tror mig kan jag mejla över en A4-sida med dresscoden!

 

De ständigt, vid inskrivningen, leende lärarna, har vid det fortlöpande arbetet förändrats till något som närmar sig vilken beskrivning som helst i Dantes inferno. Arbetet kör igång direkt, ingen presentation eller annan social verksamhet som helst inleds. Det finns inga raster, förutom lunchen och då förväntas eleverna utföra diverse arbete, Antonia fick cafeteria tjänst och fick stå och hålla frökens väska. Första dagen berättade hon, någon chockerad, att en kille räckte upp handen och frågade om han fick gå på toaletten (handuppräckning inför alla frågor samt att fröken givetvis tituleras Mrs Gonzales) varvid fröken replikerade: ”Nej, nu är det lektion, du får gå på lunchen”. Hmmm, inte kul att ha dålig mage i den skolan.

 

Årskurs fyra är rekommenderade att ha 45 minuters läxläsning. Varje dag. Eftersom Antonia får extra lektioner i engelska, sk ESOL, för en lärarinna, som  hon faktiskt får titulera med förnamn och redan avgudar, missar hon oftast mattelektionen. Matteboken är tjockare än gula sidorna, jag lovar, överdriver inte ett dugg, men förhoppningsvis är sidorna något tjockare. Till detta kommer en övningsbok av ungefär halva tjockleken. Dessutom är matten vedervärdig, jag fattar precis ingenting. De håller på med miljontal och dessa delas upp i ones and houndreds and thousands och jag får bara inte ihop något vettigt system i detta. Matten som hon missar måste hon göra hemma + extraläsning i engelska + 20 minuters läsning i vanlig bok varje dag. Jag kan tala om att vi inte är sysslolösa på eftermiddagarna.

 

Ett bra system som Antonias klass har är planeringsboken där föräldrarna ska fylla i varje dag att de sett vad som hänt. Annars får barnen en anmärkning…. och jag som inte ens klarade av att fylla i det en gång i veckan i Mellby. Där kan man även lämna kommentarer om dagens arbete och som idog svensk har jag samvetsgrannt fyllt  i varje sida. Mrs Gonzales är säkert redan sååå trött på mig. Trots det bad hon mig komma till skolan och berätta om Sverige för Antonias klass så det har jag gjort idag.

 

Det var verkligen superkul, jag hade gjort en ppt-presentation och ungarna var hur nyfikna och vetgiriga som helst och ställde hundra frågor. Avslutningsvis bjöd jag på salta fiskar från IKEA och sällan har jag sett så många ungar stå och spotta i papperskorgen samtidigt. På de tio minuter som var kvar av lektionen hann barnen dessutom skriva ner tackbrev till ”Mrs Nyberg” och de var helt härliga och underbara, ska spara allihop. Det som imponerade mest var våra kungligheter, något som vi tar för självklart därhemma.

 

Det som imponerade mest på mig var disciplinen! Jag kom mitt i lunchtimmen och fick sätta mig vid Antonias bord, de har samma platser hela terminen. När lunchen är slut uppenbarar sig Mrs Gonzales vid ytterdörren och inom 30 sekunder står alla barnen i ett led bakom henne. De tågar, fortfarande i led, upp till skolsalen, där nästa lektion börjar. Vid minsta stoj höjer hon handen  med fem fingrar i luften och alla (de flesta) gör likadant varpå nerräkning börjar. De som inte är tysta vid noll får sätta sig i en stol i ett hörn och läsa en bok. Vid min presentation var det ett par ungar som började prata och fröken högg direkt ”måste jag börja dela ut biljetter?”, vet inte riktigt vad dessa biljetter är, men inte är de till någon konsert inte.

 

Har inte hunnit sortera in alla intryck ännu, så jag kan inte ge någon definitiv bedömning, men när jag förtäljde Mrs Gonzales hur imponerad jag var över disciplinen informerade hon mig om att det är för att det är en A-rated school, på den C-rated skola hon jobbat på innan var det helt kaos. Hade inte sådär mycket koll på A-rated schools innan, men kom i just det ögonblicket ihåg att Fredrik berättat att de sökt sig till detta område just för att de haft A-rated schools i alla årskurser. Jag vet inte exakt vad det innebär i siffror och procent men för att få ett A på provet måste du ha 80-100% rätt. Eller var det 90? Gissar att resten är ett genomsnitt på eleverna enligt någon formel som de säkert inte kan räkna ut själva. 

 

På måndag är det labour day, långhelg eftersom barnen är lediga från skolan. Har aldrig tidigare någonsin känts så skönt med en helg, här är det minsann inte bara barnen som har skola, men i alla fall, trevlig helg på er!

Dagen idag började kanon, vaknade klockan sex och kände mig helt utsövd, vilket i mitt fall är lika ovanligt som serviceminded postpersonal, Tommy brukar i vanliga fall få upp mig ur sängen med hjälp av en eldglödgad gaffel. Låg ett tag och njöt av solens strålar som föll in genom fönstret tills misstänksamheten slog mig, vid den här tiden borde det inte vara någon sol alls, vid den här tiden brukar det vara beckmörkt och vi befinner oss knappast vid någon norrskensvänlig norrlandskust, här är något fel. Hoppade upp och tog en koll på klockan i badrummet, mycket riktigt, den visade på sju. Andra gången på en vecka så vi hade ju rutinen klar, Tommy fick upp Antonia och jag fixade lunch, tandborstning på två röda efter en snabb frukost på energirika frostflakes, (jag VET, men bättre att de äter det än inget) och sen fick Tommy köra henne till bussen. Där satt han tillsammans med gatans övriga föräldrar och de, grannarna,  kunde känna hur friden återvände, de där svenskarna, de är nog inte så konstiga i alla fall, nu har de slutat promenera gatan ner och kör som alla andra. 

I min iver att öppna ett korvpaket använde jag min vassaste kniv, slant och körde spetsen rakt i pekfingerblomman. Aj, aj och blodet sprutade. För att göra lyckan total hade gårdagens skoskav börjat vätska sig rejält och att promenera 55 minuter i de nya gympaskorna var bara att utesluta. Fick istället bli fyra timmars jobb framför datorn, det gick ganska smärtfritt. Klockan elva ringer Carina; Du glömmer väl inte Zumba-passet? Nja, försökte jag, min häl…men inga som helst ursäkter godtogs så det var bara att placera mina ömmande fötter i skorna och traska ner till clubhuset. Fösta gången jag var där, fin anläggning med en konstgjort vit sandstrand precis utanför fönstret. Zumba var riktig kul, de första tio minuterna. Det är ett mellanting av salza, rumba, workout och antagligen någon afrikansk fruktbarhetsdans att döma av allt höftvickande och bystskakande. Lyckades inte få till varken det ena eller det andra, upptäckte att jag hade muskler jag inte visste om, minst tre ryggkotor för mycket som hela tiden vred sig ur led, samt att jag antagligen saknade ett dussintal ligament, för det fanns rörelser som jag med min kropp omöjligen kunde utföra.  Trots en stadig E-cupa låg jag långt efter de amerikanska damerna när det gällde att skaka loss bysten, antingen har de blåkorn i frukostgröten under hela uppväxten eller så är det här verkligen silikonens förlovade land. Efter en kvart tittade jag beundrande på Åsa och Carina och bestämde mig för att orkar de, så orkar jag. Ger mig katten på att de tänkte likadant. Vid samma tidpunkt bestämde vi oss även för att gå den korta vägen hem, inte det långa varv vi bestämt från början. Efter en halvtimme började träningsvärken komma, vältränad som man är och när sista låten var en spansk version av ”I will survive” var jag inte säker på att detta var fallet. Tittade ut och fick se ett dussintal svarta asgamar landa ute på plajan, svär att de kände lukten av svett, blod och annalkande död. Åsa var den smartaste av oss, hon betalade åtta dollar för en gång, medan det småländska blodet visade framfötterna hos Carina och mig som vardera tecknade oss för ett 10-kort à sextio dollar. 

För att ytterligen kröna denna smärtsamma dag bestämde jag mig för att vaxa benen. Det som den floridianska solen gör med ditt huvudhår, torkar ut det så man ser ut som ett skogstokigt troll, har motsatt verkan på övrig kroppsbehåring, D-vitamin är inte en myt. Jag började känna mig som en anabolstinn kulstöterska från det forna DDR och riktigt SÅG hur asiaten i walk-in-naglar-fötter, -vaxningssalongen sken upp i ett dollarstinnt leende när hon fick syn på mig. Efter en snabb titt på mina händer och fötter konstaterade hon: manjikul an pedikul mam? No, wax on, svarade jag. Hon var framme och fibblade lite på mina ben varpå hon eftertänksamt nickade: Oh ja mam. Därpå förkunnade hon att jag kunde komma tillbaka om en halvtimme, halv sju, ”mejk såm shåpping fölst”. Kul shopping på Publix, där jag redan tillbringat en timme idag men jag behövde faktiskt uppsöka posten som skulle ligga i närheten. Följde bara pilarna dit. Och kom till ett bostadsområde med enkelriktade gator, höll aldrig på att hitta ut. Frågade till slut om vägen och blev hänvisad till nästa avtagsväg till vänster, det där med att placera ut skyltar och pilar är inte heller amerikanarnas starka sida. När damen i luckan (postofficet var beläget inne på en mack, gissa det ni) såg att jag klev in genom dörren drog hon snabbt ner skylten med stängt på. Vid uppsökning av min mobil visade den två minuter i innan stängningsdags, men här såg man klart att posten är en offentlig förvaltning, har aldrig tidigare råkat ut för någon dålig service av privat karaktär i det här landet. Med näsan nästan smärtsamt i kläm åkte jag tillbaka till walk-in grejen och fick där vänta i tio minuter, sedan blev jag invisad i ett rum av något kufisk karaktär. Madamen försvann och kom tillbaka efter fem minuter; will jusst wass maj händs”. Visst, visst, tvätta på du bara, men det behövde ju inte ta den sju minuterna det tog innan hon dök upp igen, kände på vaxen och förkunnade: ”only tooo minits”. Efter fem minuter till var klockan fem i sju och om det var något Gud glömde vid sitt överlämnande av gåvor till mig så var det tålamod. Arg som ett bi, med blodsockernivå nere vid fotknölarna tågade jag ut från salongen, medan asiatdamen, som flög upp från en stol där hon börjat göra manikyr på en tjej som kom in 10 minuter senare än mig, högtidligt förkunnande: ”Nåuw I will do it”. To late madame, nu blir det vaxremsor på Publix och en smärtsam afton hemma istället. Aj på er!

Idag har vi ägnat dagen åt ett bilköp, eller avsikten var den, något köp blev det inte. Liksom när vi skulle köpa hus, vi började med en tvårumslägenhet i St Pete och slutade med en villa i norra Tampa, finns det risk att det absoluta valet av en Volvo XC90 någonstans på vägen kommer att modifieras. Fast vi hittade en Volvo som vi gillade, den är vit, med tyvärr svarta säten. Jag vet, svart och vitt borde passa mig perfekt, men prova och sätt er i ett svart lädersäte när bilen stått i 33 graders värme några timmar, inget att rekommendera. Värmen kan ta kål på en, idag hade Antonia ett lekpass efter lunchen, de provade gungorna och alla säkerhetskoder till trots hade de här missat något, av de brännheta metallkedjorna fick hon fyra brännblåsor i händerna. Årsmodellen, på bilen alltså, är 2008, den har gått 33000 miles, något som jag aldrig kommer ihåg hur man räknar ut men jag tror det är ca 5000 mil och det facila priset är 23500 dollar, vilket gentemot en snabb jämförelse mot blocket kan berätta att man sparar ca 100’ kronor på att köpa bil här gentemot i  Sverige. Säljaren undrade om vi ville se under motorhuven, ha-ha, vilken skämtare, vi vet ju inte skillnad på motorhuv och baklucka, när jag köpte peugeoten klarade jag inte ens av att öppna motorhuven när jag ett år senare skulle besiktiga den. Om det så växte ett ormbo under huven, samtliga kablar var kortslutna och batteriet igenärgat skulle jag tycka att den var i perfekt kondition.

Vi passade även på att byta vår hyrbil, en VIU, vad nu det är, mot en Ford Edge, när vi ändå var i city och det är faktiskt en ganska fin bil, håller vi på så här lite till kommer vi att tillbringa resten av året i en minicooper. Vi hade en sådan när jag var liten, har en del förfärliga minnen av denna bil, när morsan under sommarens hemskaste åskväder tvingade in oss två ungar tillsammans med fyra sommarbarn som bodde hos oss, sig själv och en katt i bilen. Samtliga insvepta i täcken och med kuddar i fall vi skulle behöva övernatta och iförda gummistövlar, dubbelt gummiunderlag borde klara av alla blixtnerslag resonerade morsan. Säkert rätt tänkt, för vi överlevde allihop fast jag kommer nog aldrig att vilja sätta mig i en hundkoja igen, särskilt inte i en röd.

Vi har börjat betala räkningar också, elverket hotade med att stänga av strömmen för oss, trots att vi ringde in första dagen och ville anmäla oss som nya ägare av kåken, de kunde då inte hitta någon bostad på denna adress. Efter idogt letande hittade Tommy en mätare med ett nr gömt under några buskar som han meddelade dem. De krävde oss genast på 600 dollars deposit och det kan jag förstå, en elräkning är att betrakta som guld här och det närmsta du kan komma ett livstids visum och bankkredit. Nästan samtliga instanser inklusive skolan, kräver någon form av identifikation om var du bor ”gärna en elräkning”. Köpekontrakt på hus är blaha blaha och ingenting värt mot en äkta gammeldags elräkning. Vattenverket krävde också deposit och dessutom damp det ner en lapp i lådan att vi skulle ringa dem då de inte lyckats få tag på oss. Under rädslan att även få vattnet avstängt ringde vi snabbt idag, visade sig då inte alls vara vattenverket utan ett företag som sålde watersoftner, en maskin som innehåller en massa salt och ska göra vattnet mjukare. De kan alla trix, amerikanarna! Har ikväll betalt elräkningen, det tog exakt 9,56 minuter. Man ringer ett nr och börjar knappa alla uppgifter, jag räknade till 9 koder, samt ett antal ”bekräfta genom att trycka på ett”. Givetvis kunde man bara betala 500 dollar per gång, avgift 4,95 men när jag gjort första inbetalningen frågade hon om jag ville göra en till (maskinröst). Smidigt tyckte jag, dock inte lika smidigt när jag en gång till fick knappa in alla nio uppgifterna (postnumret för säkerhets skull två gånger) och med darrig hand slutligen tryckte 1 för att bekräfta betalning och inte två för att avbryta allt. Äkta amerikansk effektivitet!

Som ni ser har jag lyckats få in bilder nu, finns några till i de tidigare bloggarna.

Efter vår inflygg här introducerade Carina mig snabbt i sin morgonrunda som påbörjas när man lämpar av de stora barnen vid bussen på morgonen och sedan traskar runt hela sjön. Egentligen ska denna runda också innehålla en tur till gymmet men än så länge har jag lyckats undkomma detta lilla nöje. Ungefär halvvägs plockar vi upp två amerikanska damer som också går varvet runt, Kim och Marilyn. Väldigt trevliga på det där amerikanska viset och rätt så hurtiga. Jag väntar med spänning på Marilyns klädsel varje morgon, hon har tidigare arbetat på Nordströms och måste inneha en gigantisk garderob, hennes outfitter tar aldrig slut. Allting matchas minitiöst, idag var det gul topp med svart-gula skor, fast idag fick jag gå själv, Carina har blivit med hund, Kim skulle ha lunch hemma och Marilyn hann inte. Däremot mötte jag sistnämnda nästan framme vid min avtagsväg, varje dag efter fullföljd promenad tar hon nämligen en cykeltur med sin hund. Den lille rackaren kan förstås inte gå 5 km så den sitter i en korg fram på cykeln, noga övertäckt med filt för att undkomma solen fast med fri sikt rakt förutöver. 

 Kim hade då bjudit in till lunch på Maggies tearoom, ett helt fantastiskt ställe, precis utanför området, det tar nog en kvart att gå så man får givetvis ta bilen. De har jättegoda sallader som serveras i en miljö full av änglar och lantliga vaser fast mat menyn är rätt liten jämfört med temenyn. Tommy och jag förirrade oss in där i jakt på lunch i förra veckan och kunde snabbt konstatera att han var ett unikum, övriga gäster samt personal var enbart kvinnor. Nu satt jag alltså införlivad i denna skara av kvinnor, drack varmt te och käkade sallad och sneglade på de tre våningar höga kakfat som man kunde beställa in om man inte hade någon karaktär. Ska absolut gå dit någon eftermiddag i full avsaknad av karaktär och glufsa i mig av hjärtans lust, det man inte orkar får man givetvis ta med sig hem, jag gillar boxes. Efter lunchen var det hem till Kim som ur en av hyllorna i det gigantiska köket plockade fram en Margarita-maskin, jag kom omedelbart att tänka på Charlotte, och började tillverka Margaritas i en rasande fart. Lyckligtvis hann jag bara med en, eftersom vi hade ett möte med vår mäklare på eftermiddagen, men de andra inmundiga nog ett antal till och sedan skulle de fortsätta ute i jaccuzin. Ja kära Mellbytjejer, där ligger vi i lä…. Eftersom jag hade tjugo minuter hem tog jag givetvis bilen, något som jag inte ens skulle funderat på efter att ha hällt i mig en drink på blanka eftermiddagen hemma i Sverige. 

Igår ägnade vi dagen åt att försöka utöka vårt möbelinnehav med utemöbler. Ibland på kvällarna är nog temperaturen nere i 27 grader så då kunde det ju vara riktigt skönt att sitta ute. Amerikanska utemöbler är ungefär lika snygga och design mässiga som de soptunnor man inte får glömma att sätta ut varje tisdag och fredag och ungefär av samma kvalitet. Det senaste verkar vara en sorts lättmetall som ser ut som en dålig imitation av betsat trä, helt gräsligt. Blev inget inköp men fast besluten att ägna mig åt utemiljön gav jag mig i kast med att ansa trädgården. Upptäckte minst sju palmer som jag inte lagt märke till innan. Jag har alltid drömt om att få ha en palm i trädgården men vår trädgård är efter nio månaders obeboddhet minst sagt övervuxen så det blev ett riktigt nappatag med häcksaxen. Hela tiden storbligade jag efter den orm eller panter jag var övertygad om gömde sig bland allt det gröna och på det smärtsamma viset upptäckte jag att de palmblad som inte vecklat ut sig än består av fem centimeters vassa taggar och de blir inte ett dugg bättre när de torkat. Sönderriven, blodigt och full av diverse konstiga bett kunde jag två timmar senare konstatera att det inte syntes ett dugg skillnad. Möjligtvis kommer gräsmattan att dö där jag slängt en meterhög med gamla blad och en Ikea-kasse full av ogräs, men jag hoppas de hämtar soporna imorgon. Tommy slängde en blick på den något konstigt ansade trädgården, fortsatte svepa med blicken över den skogstokiga varelse som nog skulle vara hans fru, för att till slut fastna på en engelskman i röd MU-tröja som gick och klippte gräset tre hus bort.  Fem minuter senare har vår lista över anställda utökats med en person som för den humana summan av 85 dollar i månaden kommer att göra veckobesök i vår trädgård och där ombesörja gräsklippning, ansning, ogräsrensning, gödning och allt annat tråkigt som tydligen måste göras i en trädgård. Rena fyndpriset och jag ska högtidligt begrava den sekatör jag häromdagen inköpte för hela 28 dollar och låta omvärlden slippa se de vedermödor jag lyckas frambringa med mina allt annat än gröna fingrar.

Visst låter det som ett radarpar från Falcon Crest eller möjligtvis som ett par kufiska figurer i en serietidning? Men rubricerande är faktiskt vi, i alla fall på våra betalkort och checkar som vi nu erhållit från banken. Här heter man nämligen sina första namn och har då dina föräldrar haft fantasi nog att ge dig ett par mellannamn och placerat dem först är det detta du heter och inget annat och det är det du ska skriva under med. Väldigt avigt att lära sig en ny namnteckning och vad händer om de begär leg, denna namnteckning är ju helt annorlunda? Kreditkort kan vi inte få, här måste man nämligen bygga upp sin kreditvärdighet i många år, brukar funka bra att börja handla möbler på avbetalning har vi fått lära oss, men vad fasen, vi ska ju skicka efter Nelo-möbler och har inget behov av någon  kredit där. 

Annars är det tunnsått på möbelsidan, vi är ägare till tre madrasser, en tv och ett köksbord. Därtill har vi varit och hämtat fyra stolar från Carinas och Fredriks förråd som vi ska köpa av dem och de har förbarmat sig och skänkt oss ett par tavlor i rosa som Antonia bara älskade och ett gäng med lampor, vi hade det väldigt mörkt de första nätterna här. Annars är huset nu rent, Mia och hennes fantastiska städfirma såg till att inte ett dammkorn klarade sig undan och därutöver har vi haft en firma här som ångtvättat alla mattor och djuprengjort alla stengolv, blev som nya. Jag har ägnat morgontimmarna de tre sista dagarna till att rengöra uteköket, går bara att vara ute tidiga mornar och sena kvällar, annars är det över 30 grader och en luftfuktighet som kan få den mest otränade att svettas. Uteköket är fantastiskt men har säkerligen inte rengjorts de senaste tre åren. Började med att gå igenom alla lätta rostfläckar med ett vitt pulver som antagligen är dubbelt så farligt som det Tommy Körberg drog upp i näsan för ett antal år sedan och lika beroendeframkallande, undrar vad det består av, eller med tanke på att det lyckades fräta hål på plasthandskarna är det nog bäst att inte veta. Sen var det vanligt rengöringsmedel och så till slut putsning med något annat onyttigt medel, men nu är det som nytt. Öltunnan är full med gammal öl, men med vår något låga konsumtion av öl väntar vi med att fylla på med en ny tills Andy eller Chrille kommer hit. 

Som vanligt är det fullt upp med djurlivet här, idag satt vi på bryggan och käkade frukost när vi hörde ett ljudligt plask. Fisk, meddelade jag Tommy. Stor rackare då tyckte han och sen fick vi syn på en ryggsköld som definitivt inte tillhörde en fisk utan en alligator. Har blivit rådd att inte mata dem vilket jag upplyste uppgiftslämnaren om det är högst otroligt att jag skulle göra, skulle nämligen ha fullt upp med att springa. Spring i zickzack då, säger hon, de rör sig snabbt men har svårt för att vända. Tack för det, är sådana små råd från lokalbefolkningen som får en att känna sig som hemma. Finns bara en stor alligator på området, dvs över 2,5 meter och den har lyckligtvis, för oss, tagit sin tillflykt till Barbados Isle drive i allmänhet och Åkermarks tomt i synnerhet. En ny bekantskap för oss är pantern, som faktiskt är Floridas ”landskapsdjur”. Det var Antonia som kom nerrusande efter att ha utforskat balkongen och skrek ”panter” för fulla muggar. Detta smidiga djur var över en meter lång och dök vid hennes skrik in i grannens buskage. Hade inte Carina berättat att de haft en på bakgården till sitt förra hus och dessutom visat bilder på den hade jag nog inte trott på Antonias berättelse, men de är tydligen inte helt ovanliga här. 

Den här första veckan har varit otroligt hektiskt och fullproppad med händelser och jag borde väl ha skrivit varje dag, men vi har varit helt slutkörda och stupat i säng på kvällarna och dessutom inte haft något Internet. Ändå har det gått otroligt smidigt och mycket kan vi tacka Carina och Mia med familjer för, utan deras hjälp och info hade vi stått oss slätt. 

Jo, vi har fått telefon också, så ni kan nå oss på: +1 813 438 5458 och vår adress är:
18010 Malakai Isle Dr
FL 33647 Tampa, Florida

Läget kl 23 i torsdags var följande: Vi har lämnat vårt hemland för obestämd tid med fyra väskor i bagaget, men just då bara med tre då en försvann mellan Washington och Tampa, vi undgick med en hårsmån att bli hemskickade med vändande flyg, vi har fyra nätter inbokade på hotell, sen vet vi inte var vi ska ta vägen och barnen får inte gå i skolan här. 

Kändes ärligt talat rätt så svart men ibland måste man ju våga hoppa. Som tur var utlöstes fallskärmen och idag (onsdag morgon) är läget detta: Vi har just lämnat av båda barnen vid deras respektive buss stop, går inte att lämna dem vid skolan då det är km-långa köer, och vi håller på att packa ihop våra prylar för att checka ut från hotellet om en timme. Vi ska köra direkt härifrån till VÅRT hus där kylskåp och madrasser kommer att levereras klockan tre i em. Ner som en pannkaka upp som en sol, läget kan ändra sig snabbt…. 

När vi befann oss över Atlanten fick Beth, vår ständigt aktive mäklare, besked om att alla parter undertecknat alla papper. Hennes frustration att inte kunna ringa oss mitt i natten och skrika ”We got it” motsvarade antagligen Carl Bernsteins om han inte fått skrika ”stoppa pressarna” vid Watergate skandalen. Däremot for hon genast ut till hotellet och bifogade en lapp till den enorma ”Welcome home” korg fylld med snacks, godis och dricka, som hon lämnat där tidigare. När Beth väl en gång tagit beslutet att ta hand om en gör hon det med besked och givetvis kunde hon inte stå ut med tanken att vi skulle landa trötta och hungriga utan någon att stoppa i oss. Olyckligtvis bytte vi rum vid framkomsten så vi fick korgen först nästa dag. 

Eftersom jag är lika pessimistisk när det gäller amerikanska banker och besked om hus som jag är optimistisk när det gäller att klämma ner prylar i resväskor, förväntade jag mig inga under förrän vi hade nyckeln i vår hand. Men på fredagen hade vi besiktningsman där och det framkom bara smågrejor som lätt kan fixas. Helgen ägnades åt att beställa kylskåp, TV, tvättmaskin, madrasser och en rejäl inköpsrunda på Ikea. Allting tar en otrolig tid här, det tog oss fyra timmar att fixa ovanstående exkl Ikea som tog lika lång tid.

Flickorna skulle läkarundersökas annars kommer de inte in i skolan och vaccinationsintyg ska fram. Hade som tur var förberett allt hemma men till helgen ska vi åka och ta ett par sprutor till, Antonia mot vattenkoppor och Alicia något annat dos fem som vi inte tar i Sverige. Behövde också ett bevis på att vi bor någonstans så på måndagen när vi varit och undertecknat papperna på huset och YEEESSS fått nyckeln, for jag och flickorna direkt till skolorna. Som vanligt supertrevliga människor, trots att man kommer i sista minuten, dagen innan skolan börjar. Skolorna är en berättelse för sig som kommer att följa inom den närmsta tiden, men så mycket kan jag säga, vi har det bra i Sverige! 

Nu är det dags för utcheckning och tack alla ni som skriver och undrar hur det går, så fort läget lugnat ner sig lite ska jag svara på alla mejl. To be continued……

Jo, så är det, men det är då Fahrenheit vi talar om, men det blir ju ändå sina modiga 37 grader så det räcker till. Har ett svagt minne av att jag kollade vädret innan vi åkte och att fredagen var en värmetopp, man kan ju alltid hoppas. Trodde aldrig att jag som svensk bara kunde säga att den kan bli för varmt, men det ÄR varmt här. Vi landade igår kl 22 till endast 90 grader (31) att komma ut från flygplanet och in i denna hetta var som att äntra en bastu. Det var ju nu den lägsta temperatur som uppmäts under vår hitintills resa så varför klaga?

Annars gick resan bra, två timmar från att lämna dörren i Mellby till att vara incheckade och genom säkerhetskontrollen är nog nytt rekord. Typiskt amerikaresor kallar de till boarding två timmar innan och så stressar man dit och hoppar över alla duty-free affärer, som i själva verket är betydligt dyrare än vilken vanlig butik som helst, för att sätta sig och svettas och lyssna till obegripliga och ohörbara utrop i minst en timme.

 Vi har numera lärt oss kommersen på Washington flygplats så vi maskade och kom sent i kön till busstransfern mellan terminalen och hamnade därmed först i uttåget och kom snabbt in i kön till emigrationen. Tur det, tog bara en timme, för det efterföljande besöket för att få ett års visum tog 1,5 timme. Där satt vi tillsammans med huckle-försedda muslimer, ryska ungdomar, en överförfriskad holländare och ett par från Afrika där kvinna var iförd full afriakmundering minus vattenkruka på huvudet och kände oss som asylsökande svenskar. Vi var ETT hårsmån från att skickas hem igen! Två tjänstemän, kön växte medan de arbetade med vårt fall, var fullt inbegripna med att se om vi överhuvudtaget kunde få komma in, vi har nämligen ansökt om B1/2 visa eftersom vårt ärende gäller affärer och i min enfald trodde jag givetvis att hela familjen skulle gå på samma. MEN barnen ska ju inte, SJÄLVFALLET, syssla med affärer så då borde de förstås ha ett studievisa. Självklart! Till slut kläckte jag ur mig att vi vid föregående tillfällen haft home-schooling med barnen så med denna bakgrund och med löfte om att vi skulle fortsätta med detta fick vi komma in i landet. Hmmm, visst hade jag korsade fingrar och på måndag åker vi till skolan…..

Stor dag idag och då tänker jag närmast inte på att vi har nio-årig bröllopsdag vilket vi i princip inte hinner fira och nästan hade glömt, utan att det är sista dagen i Sverige på ett tag och allt som ska fixas innan vi åker. Datumet har vi ju vetat länge men varför göra idag vad du kan skjuta upp till morgondagen? En väska har dock varit färdigpackad i två veckor, nu har jag alltså ingen som helst aning om vad som är i den. Tror där är en badrock till Alicia men sen är det tomt. Har ingen ångest för det eftersom min lista är i det närmsta färdigstruken. Min packlista, uppdaterad under många år och många resor gör att jag är helt lugn och säker på att inte missa något, dessutom kompletterad med min ”Att göra innan resan” lista som innehåller allt från att måla tånaglarna till att låsa postlådan, vilket gör att jag verkligen kan coola ner, eller kunde om allt då varit struket alltså.

 

Dessutom tillkommer det grejor, ditskrivna av Tommy, IDAG. Typ Laga jeans, städa gästhuset, posta rekommenderat brev, osv. Saker som då kunde varit fixade för ett par veckor sedan. Lite har jag själv också tillfogat idag, t ex få Antonia att ringa runt till sina kompisar för att leta upp sin dator som varit borta i tre veckor och som hon borde ha med sig. Unge, hon är så slarvig och kommer aldrig ihåg var hon gör av saker. Har dock strukit just den posten igen, hittade nyss datorn i min garderob, ren tur när jag skulle stuva in spikmattan och något tog emot, och kom då ihåg att datorn, den tog ju jag för några veckor sen när hon fått datorförbud pga dåligt uppförande. Finns fler i familjen som inte vet var de gör av sakerna….

 

Nu är sista väskan också packad och stängd, i två dagar har jag väntat på mannens necessär och det tog honom nu två minuter att packa den. Han hade oförskämdheten att skaka på huvudet och kalla mig för optimist när han såg berget och den ostängda väskan, men jag behövde bara plocka ut fyra böcker och ett badlakan så gick den igen, visserligen ett halvt kilo för tung, men det få de ta, de andra tre väger exakt 23 kg + 150 gram för Swansons bandet jag snor om dem och alltid glömmer att väga in. Men den stackare som göre sig besvär att bära mitt handbagage har mycket att ångra, 15 kg kräver sina modiga, framförallt om man ska få dem som att verka som fem kg i invägningen. Fast det löser sig kanske, klockan 22 kom Tommy med ett berg av papper som bara ”måste med”. Hallåååå, all planering, vart tog den vägen? Det är bara att infoga ett femte handbagage och hoppas att ryggsäcken ses som en oskyldig handväska. Förresten, väg in allt på en gång, barn, vuxna och bagage, är säker på att vi inte lider av någon övervikt på något håll när man jämför med vissa, amerikanska, medborgare, som får stoppas ner i dubbla stolar med hjälp av vaselin och skohorn, men slipper betala övervikt.

 

Annars har det varit relativt lugnt idag och alla ni som varit här och ringt och varit jättegulliga för att säga hej då och uppfört er trevligt, glöm den där bitchen som var jag där håret stod på ända och ögonen stirrade som runt som bästa Martin Feldman parodin och som i de bästa fall var hyfsat trevlig och i sämsta fall rejält otrevlig, allt jag skrivit i mina tidigare jobbansökningar har varit ren och skär lögn, jag är inte ett dugg stresstålig. Ja, det vill säga, jag kan ju jobba under stress och fixar det bra, men jag blir en otrevlig jäkel. På tal om otrevlig var det himla trevligt i lördags under vår avskedslunch som då varade 10 timmar och vilket härligt gäng vi lärt känna under våra år här och vad tårögt det kändes att försvinna härifrån, även om det bara är för fyra månader.

 

Men tillbaka till dagens händelser, det är väl de man ska skriva om i en blogg, så blev det en snabbresa in till Laholm, köpa gardiner till gästhuset eftersom vi idag undertecknat ett kontrakt och hyrt ut det och slängt de gamla, gardinerna alltså, till tandläkaren för att fixa ett underlag att barnen faktiskt har bra tänder, annars kan det ju inverka menligt på deras skolarbete, eller vad vet jag, skolan ville i alla fall ha ett sådant. Tommy fick i uppdrag att skaffa fram intyg om hur långt ungarna kommit i skolan, tyvärr missade han då att vi har två barn så halv tre for jag upp och Jill var snäll och kopierade Antonias underlag. Missade min tid hos naprapaten kvart i tre men han var också snäll och lät mig komma in klockan tre och jag slapp både elektriska stötar och de värsta knäcken, bara lättare smärtor och vridningar alltså. Känns i alla fall bättre i ryggen nu och med tur hopp och kärlek kan jag nog stå ut med 12 timmars flyg.

 

En annan trevlig sista minuten grej blev vattenläckan (som vi vetat om i tre månader) i badrummet som nu ska renoveras medan vi inte är hemma och ja, givetvis måste alla badrumsskåp tömmas. Halv sex kom jag på att jag lovat att vi skulle valt kakel och klinkers och lagt en lapp så det bara var fritt fram för gänget att beställa och jobba på. In på kakelfirman tjugo i sex och tre minuter i hade vi valt ut och lämnade stället. Noggranna designfolk, jo jag tackar….

 

Klockan sju kom jag på att Antonia fortfarande var hos Elina, det spöregnade men bilen är fullpackad med väskor och ingen chans att få i cykeln. Elinas snälla pappa packade dock in cykel och barn i sin bil och körde hem henne, tack Martin, och jag behövde bara ge mig ut på en kort tur för att lämna en gammal present till en väninna till morsan som fyllt år för en månad sen och som legat i bagageutrymmet i min bil, presenten alltså, sedan dess. SEN kunde vi ha vår bröllopsmiddag, klockan var framemot halvnio, men det blev gott i alla fall, eller kanske trots det, alla var hungriga som djur.

 

Nej, som sagt, lugnt idag, då var det nästan värre igår när frysrensningen tog ut sin rätt och jag bara inte  förmådde att slänga de tre påsarna med jordgubbar utan for iväg till Mellby In, fd Perssons livs, och köpte syltsocker och ställde mig att koka jordgubbssylt. Alltså, här har jag gett bort fruset kött i långa banor, fint ekologiskt oxkött, närodlat och finslaktat och paketerat enligt konstens alla regler, men jag har bara inte mage att slänga bort handplockade jordgubbar, (hur skulle de annars plockas?), och egentligen skulle jag helt vilja gjort saft på dem men det lät väl jobbigt med silning och annat. Mina infrusna gula kantareller la jag dock i en påse märkt ”Nybergs, rör ej” och stoppade i Birgittas frys, det är i sådan HÄR lägen som vänskap testas….

 

Arrgghhh, måste tillbringa lite tid med att stryka på mina listor, nästa gång ni hör från oss befinner vi oss på en annan kontinent, haaa deeee!

Sista natten med gänget, en film jag aldrig sett men som ändå satt ett oförklarligt begrepp i mitt minne. Igårkväll var en sådan kväll, sista kvällen med tjejgänget inför avresan. Vi, som för några år sedan var en käck grupp med tjejer som träffats på öppna förskolan, har nu avancerat till att bli en käck grupp med vackra kvinnor som har de mest skiftande åsikter i de mest skiftande ämnen. Eftersom jag var sen i starten med att skaffa barn är jag givetvis den som innehar mest erfarenhet. Och ålder. Å andra sidan har jag en väldigt ung hud, vilket bevisades vid ett av våra spabesök för några år sedan där vi genomgick en hudrengöring och vår unga, vackra norska medlem fick betyget ”slapp hud” medan jag, åldringen i sällskapen, fick veta att det var rätt hyfsat jobbat för min väl framstigna ålder. Allting är ju relativt men efter regeln om alltings jävleskap får hon, norskan, givetvis för all framtid leva med vetskapen om detta, om inte annat blir hon ju påmind vid varje möte.

 

Men trots att den glada föresatsen var att ”vi ses snart igen” så kändes det lite sorgligt. Varje eller varannan månad har vi nu träffats i sju-åtta år så visst kommer det att lämna ett tomrum efter sig. Inte ens Ullis försök att kalla mig Christel en hel kväll efter två års träffar kommer att få mig att känna mig oumbärlig, jag förstår fortfarande inte hur de ska klar sig utan mig. Ha-ha! MEN jag tror fortfarande på en återträff i Florida med våra införskaffade trisslottepengar, tänka sig att sex lotter a la sju år och sex träffar per år faktiskt har införskaffat 725 kronor. De du, svensk lotteriföretagsamhet, ger inga bra odds och vi hade inte platsat i någon reklamfilm alls. Lär väl bli en restresa till Flen på öppet köp biljett med SJ istället. För en person…..

 

Nehej, det har jag svurti på att jag aldrig skulle börja med och så sitter jag här nu. Bakgrunden är givetvis vår förestående USA-resa och att jag därmed vill hålla alla vänner, släktingar och bekanta uppdaterade om händelseförloppen utan att tillbringa varje ledig sekund med att sitta framför datorn och mejla.

Visserligen har vi inte kommit iväg än, men i förra veckan inleddes ett stort steg med resan till Stockholm för grillning på amerikanska ambassaden inför sökt visum. Det hela gick ungefär så här:

"- Vi kommer från landet..." "-Ja, ja tjodde nestan deee..." Denna första mening från mig, den andra uttalande på klingande söderkisstockholmska från en busschaufför som betraktade mig som om jag vore iklädd lantmanna-keps, skitig lagårdsoverall och dyngtyngda gummistövlar, när jag i själva verket till och med var uppsnofsat i skor med klack, en annars sällsynt företeelse. Anledningen till frasen var min begäran om två biljetter till centralen och plånboken i handen redo att betala. "Kontanter, det slutade vi med för fyra år sen, biljetter får du köpa i förväg på Seveneleven". Jaha, så var man en erfarenhet rikare men schysst var han och lät oss följa med gratis "Se det som en lärotur".

Anledningen till mitt uppsnofsade yttre berodde på att vi just lämnat den amerikanska ambassaden där vi inställt oss för intervju. Själva intervjun föregicks av en skriftlig ansökan som fylldes i på nätet en månad före. Ca 15 sidor ska skrivas, det är föräldrars ogifta namn, "Sweden" uppges 10-15 gånger och mängder av intelligenta frågor besvaras, typ: "Tänker du bedriva spionage?" "Tänker du ha någon bordellverksamhet inom 10 år?" "Är du terrorist?" och liknande.  Gör man ett uppehåll på mer än två minuter kastas man helt sonika ut från sidan och får börja om.

Ett foto 5x5 cm ska laddas upp och sedan bifogas ansökningen. Måtten mellan ögonen måste vara exakt och likaså placeringen. Kom ihåg detta väldigt sent innan Stockholmsbesöket och jagade direktutskrifter av foton från Laholm till Båstad och fick engagera en väldig massa människor. Det första de sedan gjorde på ambassaden var att lossa fotona som jag prydligt satt fast med gem på ansökningen och lämna tillbaka dem. Utan förklaring.

När hela denna procedur var klar kunde man äntligen boka en tid, vi fick vår en månad fram kl 9.00. De med erfarenhet rådde oss att vara på plats mycket tidigare varför vi anlände redan kvart i åtta för att mötas av en lång kö. Ambassaden öppnade klockan åtta så redan kvart över började de släppa in folk. Det viktigaste kontrollerades först, kvitto på att man verkligen betalt de 1120,-/per person som det kostar för att de ska titta på ansökan. Sedan var det värsta flygplatskontrollen och all elektronik togs ifrån oss innan vi fick gå till nästa instans. Klockan var nu halv 10 men bakom oss hade vi människor som fått tid kl åtta så det kändes inte direkt stressande. Damen i luckan gav oss tillbaka alla papper de begärt de skulle ha, utom passet och bekräftelse på att vi fyllt i visumansökan och så fick vi sätta oss att vänta. Det gick ytterligare en timme och alla som stått före oss i kön kom fram till lucka A till E. Snart hade även alla de som stått bakom oss haft sitt minutlånga samtal och samtliga såg lättade ut när de lämnade ambassaden, kvar var vi.... och slutligen ropades Bert Nyberg upp. Jag trippade efter som en nervös mus men mitt pass låg också framme så det var väl rätt.

Tommy fick utstå stort förhör och svara på alla frågor om allt från skolgång till företagets omsättning och tidigare anställningar. Den amerikanske tjänstemannan bakom luckan suckade och pustade och såg titt som tätt ut som om han sneglade efter sin refuse-stämpel med rött bläck. Till sist fick även jag lägga fingrarna på avläsningsapparaten och därmed under ed intyga att jag talade sanning, vilket jag aldrig behövde göra eftersom jag inte fick en enda fråga. Väldigt smidigt, jag hävdade absolut inget om jämställdhet eller annat trams för att få göra min röst hörd. Efter en kvart for han med armarna över skrivbordet som den VM-tippande bläckfisken och jag kunde riktigt se hur han önskade att han fått ha ett lätt minutensamtal med någon snygg 18-åring som skulle lära sig allt om nagelmanikyr i LA istället för den jobbiga familjen Nyberg som gett honom en beslutsångest utan dess like. MEN vi fick sex månaders visum, men chans till sex månader till när vi väl kommit in i landet. så i dagsläget vet vi alltså inte hur länge vi får stanna men vi åker i alla fall så får vi väl se tiden an. Se upp Amerika, here we come, steg ett är gjort!