patricianyberg

Nästa vecka är det FCAT, dvs en slags nationella prov som ligger till grund för om barnen ska flyttas upp till nästa årskurs. Dessutom ligger de tydligen också till grund för hur skolan ratas, vi är ju en A-rated skol och har en del att kämpa för, vilket tydligt märks. Har förstått att även lärarnas löner sätts efter detta, eller i alla fall efter ratingen på skolan, vilket gör att allt hänger ihop.

Detta har inneburit hårddrillning de senaste veckorna, läsning, skrivning, stavning, matte, science, ALLT.  Science är verkligen en pest, beskriva kretsloppet för jordens stenar, två sidor, fast matten ligger inte långt efter med tvåsiffriga divisionstal  och om täljaren är så här är nämnaren så här och det blir en rest på tre vad är då kvoten? Naturligtvis görs inte saken bättre av att matte inte är det ämne Antonia är bäst på och tålamod är inte det ämne jag är bäst på. Det är ju HELT UPPENBART vad svaret ska bli men hon ser inte det direkt, konstigt, ska prata med Anna om detta, vill minnas att hon var i samma kategori och hon lyckades minsann bli mäklare utan att kunna räkna ut restprodukten av 13/229 i huvudet.

Det är också övning inför uppsatsskrivningen i nämnda prov, ”ge ditt barn 5 minuter till planering att skriva om ”något jag är stolt över”  (en fyrdelad sida som ska fyllas med olika faser), sedan ytterligare 40 minuters skrivtid, ge en varning 10 minuter innan tiden går ut”. Den ska vara på två sidor, litet radavstånd och med prydlig text. Måste nu, kära läsare, påminna er om att hon är tio år och går i fyran! Har ett svagt minne av uppsatsskrivningarna på gymnasiet när vi sammanföstes i matsalen för att under tre timmar skriva om ett ämne som vi fick välja från fem alternativ och jag minns fortfarande att radavståndet var väldigt stort, jag brukade lyckas fylla en sisådär sexton sidor. Vilket väl inte förvånar någon som läser den här bloggen…..

Tennis är faktiskt en jätterolig och jättelätt sport!!!! I alla fall så länge tränaren slår lösa bollar som är riktade rakt mot en och som är omöjliga att missa. Tommy hävdar att jag passerat det stadiet och placerar LÅGA bollar, OMÖJLIGA bollar och LÅNGA bollar på Bengt som jag bara inte har en chans att ta, precis framför, bakom eller bortanför mig. Skittaskigt! Min sida av tennisplanen ser ut som en nyligen upplöjd fora i en skånsk havreåker, Tommys sida har två avtryck av hans fötter, sen ser man bara små tåspetsar som studsat i här och där. Dessutom kan jag svära på att hans planhalva är mindre än min, han behöver bara ta två tripp-steg för att träffa min boll, medan jag behöver springa och kasta mig för att träffa hans boll. Högst orättvist!

Antonia har alltså börjat spela tennis och får lektioner på grannområdet Arbor Green, de har åtta banor så det är bara att hugga in på en som är tom medan hon tränar. Månadsavgiften för henne motsvarar ett årsmedlemskap i Hasko (fotbollsklubben hemma) men med tanke på att vi spelar gratis på banan bredvid tror jag nästan att vi går med plus när budgeten är klar. Fast det är klart, en hel del investeringskostnader har det blivit, vi började med att äntra banan med två rack från Walmart (Jag och Antonia) som vi inhandlat för 16 dollar stycket för två år sedan, medan Tommy ur sin specialdesignade väska plockade fram ett Intersport rack a la 2000 spänn. Bollarna hade vi i en fiskehåv, mycket praktiskt om än kanske lite mindre sofistikerat…. När jag och Tommy efter två omgångar bytte rack tyckte min äkta make att vi genast skulle åka och köpa ett nytt rack till mig, inte ens ursäkten att solen sken rakt ner i ögonen fick några extrapoäng, det är faktiskt rätt svettigt att spela med solen i ögonen vid 27 graders värme.

Så nu har vi alltså besökt den lokala tennisshoppen och inhandlat rack till damerna i familjen och väskor och bollar och bollkorg och…. Ja det blev dyrt, men det beror nog mest på att försäljaren berättade att han varit i Sverige som 16-åring, första gången han såg vita människor, han kom från Nigeria och hade blivit utvald att spela med i någon junior fotbollslag. Tommy blev förstås helt ifrån sig och fick nästan autografen skriven på armen, själv begrep jag inte mer än att han ville sälja tennis-prylar.

Nu går tennisen lite bättre, vet inte om det är mitt oförbätterliga ”good-winner-bad-looser” humör som gör det eller om träningen gör sitt till, stor eloge för Tommy som orkar skrika ”För Nära Bollen” ungefär 40 gånger varje träningspass. Kan ju vara racketen också är kanske ingen myt att utrustningen inte spelar någon roll, eller nej, storleken var det kanske….

Nu har det varit 26-28 grader varmt varenda dag i en vecka, bortskämda som vi är börjar vi klaga över hettan, max en timme i solen, sen är man a la hummer. Men helt underbart och ljuvligt och står sig starkt i konkurrensen mot de tiotals minusgrader vi har hört talas om hemma.

I torsdags vad det ”morning with mam” på Antonias skola, då fick vi mammor (inte pappor….) följa med våra barn från 7.15 till 7.50 och käka frukost på skolan. Visserligen betalar de för lunchen i skolan men frukosten är fri för alla som vill, den här dagen var det en specialare, 10 olika sorters muffins, kaffe och juice, en riktig höjdare kvart över sju på morgonen. Först gnällde jag över tidpunkten och tänkte att de vill väl inte slösa undervisningstid, men sen kom jag på att det är nog inte så dumt alls, man kan hinna dit innan man ska åka till jobbet och för de barn som inte har föräldrar som har möjlighet att komma känns det inte ensamt eftersom de inte behöver se det. När vi anlände 17 minuter över sju var matsalen proppfull, volonterande föräldrar delade ut muffinsen och vi kunde precis klämma ner oss vid ett bord där det satt en mamma och en tjej. Blev lätt impad av modern, vid denna tidpunkt på dagen hade hon full utrustning = mycket välskräddad och sminkad upp till hårrötterna inkl lösögonfransar, jag som tyckte jag spätt på rätt bra med min dubblerade sminkning, hade förutom mascara även lagt på läppglans. Förstod på hennes släta hud att hon måste varit, ja, en väldigt tidig tonårsmamma, men sen berättade hon att hon hade två tjejer till, 15 och 21 år gamla…. Började ihärdigt granska hennes ansikte och kom på att hon nog inte varit helt främmande för en del antioxidantiska bekämpningsmedel och en del silikon hade väl fyllt sin funktion också. Gillar ju att höra om det amerikanska vardagslivet så lyssnade fascinerat när hon berättade att hennes femtonåring skulle fylla sexton nästa vecka, det är stort här, körkort mm, så de skulle fira det på samma sätt som de gjort för 21-åringen, dvs med en stor fest för hennes kompisar, där de gav dem pengar så de kunde gå ut och handla kläder, smink och smycken för födelsegrisen och sen gå till frissan, fixa håret och gå ut och luncha. Jaha ja!

I fredags var det Mardi Gras fest på clubhuset, man ska tydligen ha en dräkt som anspelar på drottning, kung eller narr i guld grönt och lila men det struntade svenskgänget i, inte EN till maskeraddräkt att hänga in i garderoben! Vi tog våra käcka svensk tröjor, kortbyxor och fotbollsstrumpor och stövlade in som halva svenska landslaget, som en eftergift hade vi masker i nämnda färger, men jag kan ju säga att vi skilde oss gott från mängden i alla fall. Vi blev bjudna på en speciell sorts drink, Hurricane och det kan jag också säga, det får mina välkomstdrinkar att likna jordgubbssaft och de två margaritas Åsa lurade i oss på fördrinken gjorde inte saken bättre. Men i vilket fall som helst blev det trevligt men jag tyckte nog att båten gick något krokigt hem när Tobbe och Åsa skjutsade hem oss.

Min telefon måste vara felkonstuerad.... en oerhört vacker solnedgång när vi intog det Bengtsson/Petterssonska paketet "vi fixar allt, hämtning, drink, körning, avlämning"


The swedish team, än så länge rätt städade.

Och här är vi några hurricans senare.

För att riktigt plåga oss själva åkte vi till en wildernes park, bara fem minuter härifrån för att testa vandringsleden på lördag morgon. En helt fantastisk upplevelse och jag blev närapå frälst! Gick längs med vattnet och det plaskade överallt där alligatorerna snabbt dök i, lyckades inte få några foton, men var å andra sidan rätt nöjd med deras uppförande, hade ju varit mindre kul om de reagerat tvärtom. Som vanligt lyckades jag bra med kameran, efter två bilder dog batteriet…. Men det är varken första eller sista gången vi är där så det lär bli många fler bilder framöver.

Jaha och just här är vi vilse, men vi hittade tillbaka till stigen efter bara tre minuter.

Ett fantastisk djurliv, massor med fåglar.

Om ni nu snurrar på datorn så kan ni se en stock långt ut och på den litter en alligator och tre sköldpaddor, mycket nöje....

Så har det varit alla hjärtans dag och det blev riktigt mysigt. Började väl sisådär med att Tommy och jag skulle åka ut och köpa nytt trägolv till vårt kontor, mattan som ligger där liknar mest någon sorts underlag för fingermålning för barn och den luktar inte speciellt gott heller. Vi har farit runt till favoritstället Home depot och Lowes, medbringandes en planka under armen, vill gärna ha ungefär samma som vi har i övriga huset, men utan något bra resultat. Tommy hade dock hittat en annons om ett ställe i Brandon som hade allt, så nu skulle vi dit. Pengarna var med, kreditkortet var med och plank-eländet var med. Tyvärr upptäckte vi uppe på motorvägen att annonsen inte var med. Vi har ju en förträfflig GPS där man även kan leta efter affärsområde så denna använde vi och efter att vi vänt tre gånger på Morris Bridge, detta inkludera fototagningen enligt nedan, visade den upp oss på Bruce B down, vilket betyder att vi kört ungefär 3 mil i en cirkel som vi kunde gjort på 4 km.

Tagit från Morris Bridge, vad kom först, huset eller trädet?

Men huvudsaken var ju att vi kom dit, tyvärr var butiken nerlagt sedan länge, tack för den du. Vi blev i alla fall med golv så småningom, men för att lugna ner alla upprörda känslor (mina) fick det bli en lunch på Red lobster, bjuder precis som innehållet säger på skaldjur, åt en fantastisk skaldjurspasta medan Tommy kalasade på lax på planka. Fast servitrisen tittade konstigt på oss när vi ville sitta ute och fick faktiskt kolla med hovmästaren först om det gick bra, det är klart, var ju bara 22 grader ute. Mutade barnen på kvällen med tacos så det blev en mysig familjemiddag också.

Men det här med temperaturer är konstigt, var och kollade på när Alicia spelade match i tisdags, den började kl 18 och då hade solen ännu inte gått ner varför det var 25 grader. Därpå sjönk det stadigt, i ungefär samma takt med mitt humör när min dotter inte gjorde sitt bästa ifrån sig på planen och till slut satt jag under min filt och huttrade och önskade att jag haft en varm kopp kaffe med mig, eller ännu hellre en termos med lumumba. Efter avslutad match sprang jag till bilen och slog på högsta värmen, slog även ett öga på temperaturmätaren som visade…. nitton grader.... utomhus….. Tror vi liksom de andra floridianerna börjar få tunt blod.

Lill-Zlatan med nr 73 på ryggen

Vår brygga, ja, jag vet Andy, du VILL vara här, men nu är det bara en dryg vecka kvar....

Idag var det alltså lunch hos våra grannar, fint tänkte vi, det är väl avklarat på en timme. Då tänkte vi förstås inte på att värdinnan är fransman…. Lunchen började med en sallad, i själva verket två, sedan var det fisk med potatis och sparris och så givetvis ost därpå. Avslutningsvis en dessert med vaniljpudding, grädde och färska bär, allt nersköljt med vin. Tjejerna njöt i jacuzzin och vi njöt av trevligt sällskap, de hade rikliga källor att ösa ur. Kul att höra lite från Amerika förr i tiden, när Norman skulle göra militärtjänst fick han välja mellan att frivilligt söka in på fyra år och välja vilken avdelning han ville vara på eller bli tvångsinkallad och kunna hamna var som helst under två år. Tror nog att jag också valt det första alternativet men däremot hade jag inte satt hans val på min förstaplacering, det hade nog inte hamnat på någon plats alls, att vara stationerad på en u-båt, 80 dagar i taget, uhhuuu.

Tjejerna njöt av 32 gradigt vatten

Francine är en riktig raring, för ett par år sedan fick hon en hjärnblödning och var nära att stryka med så hon uppskattar och njuter av livet för fullt nu. Härligt att se en sådan kärlek som deras, efter nästan 35 år som gifta strålar de fortfarande ihop och varje dag när hon under tre månader låg på sjukhus, satt Norman hos henne, även de fem veckor hon låg i koma.

 
Francine och Norman

Hur ogärna vi än ville, var vi tvungna att fyra och en halv timme senare slita oss därifrån, imorgon är det ju Valentines dag och vissa presenter bör inhandlas. Chockade Tommy svårt med att deklarera min mening att det var rätt onödigt att vi skulle ge varandra presenter, tycker inte vi har gjort annat än handlat det senaste halvåret. Var i alla fall tvungen att inhandla godis, i Antonias ålder har hela klassen med sig godis för att ge till alla de andra i klassen. 25 små foliepåsar och en timme senare var vi färdiga och jag var färdig!

Trodde inte det var möjligt att bli hungrig mer idag men så var inte fallet så vi for inom den lokala pizzerian och beställde en Scisiliana special med fem toppings, tog för säkerhets skulle en stor, var ju till hela familjen. Ut kommer en fyrkantig pizza som helt täcker en familjekartong, den är 5 cm tjock och väger väl en två och ett halvt kilo ungefär. Vi kämpade tappert men lyckades bara kränga hälften, blir många måltider för 22 dollar.



Ha en riktigt bra Valentine!

Nu har det varit full upp igen ett tag och dåligt med tid och inspiration, eller så beror det på att vi varje kväll ser ett avsnitt av mordkommisionen, som jag påpassligt nog köpte alla avsnitten av när vi var hemma i julas. Underbar serie och så modern i sitt sätt att det är svårt att fatta att den faktiskt är 10 år gammal. Efter varje avslutat avsnitt brukar jag snegla bort mot Tommy och han säger nej, men det brukar sluta med att vi kollar på ett halv eller ett till, nu börjar abstinensen snart sätta in, har bara fem avsnitt kvar.

Idag har barnen varit lediga från skolan och alla elever fick gratis biljetter till den stora mässan som började igår och fortsätter i nästan två veckor, Florida fair state. Ungefär som Våxtorps marknad gånger 100, dvs innehöll skräpmat, saker du inte visste att du behövde, djur, spel i alla dess former och karuseller med rostiga skruvar. Just på de sistnämnda var jag lite imponerad av prissättningen, antingen köper man ett armband typ Liseberg för 30 dollar, eller ett häfte med 20 kuponger för 20 dollar eller 4 kuponger för 5 dollar. Givetvis var köerna idag långa så vi nöjde oss med 4 kuponger. Framme vid första åkattraktionen visade det sig att den kostade 6 kuponger att åka, inte en biljett som jag trodde.

så här kul tyckte Antonia och Olle att det var att åka....

Tror den här var bättre...

Tror trots allt att Carina och jag hade roligast.

Alicia och Ida tinade också upp så småningom, särskilt när de fick göra glittertatueringar, här är det Antonias tur.
 
Till slut var i alla fall alla fyra nöjda med dagen.

Djur fanns där också, allt från björnshower till ”ta ditt foto med en alligator för 10 dollar”. En rad av uppskrämda 8-åringar stod på kö för det sistnämnda och trots att den stackars alligatorsungen hade tejp virad varvsvis runt käften darrade barnen där de stod med kräket i famnen. Vet inte vem det var mest synd om, ungarna eller djuren. Det fanns även grislopp, uppvisningar med sjölejon och en massa annat, tror vi hann gå igenom ungefär 20%, som allt annat här måste det ju vara oerhört stort för att vara bra.  Det mest ovanliga som Carina och jag såg var dock en tjej i 25-årsåldern som hade gjort en läppförstoring som får kvinnorna i södra Kenya att likna snörpande 75-åriga societsdamer som måste plocka bort sina hundars bajspåsar. Hon behövde då inget cyklop för att dyka utan kunde nöja sig med simglasögon och stänga igen näsborrarna med överläppen, krävdes bara en lätt ryckning på nämnda kroppsdel för att utföra den sysslan.

Annars har det varit träning som vanligt, klagade på vår instruktör Maggie att jag inte blev tillräckligt trött, så hon gav oss frispel till ett gym i närheten där hon undervisar. Vi besökte detta i torsdags kl elva och då ska jag nämna att onsdagskvällen tillbringades härhemma med ett antal tjejer avnjutandes tapas, vin och bubbel, som kanske bidrog till att det var extra svettigt, men jag tror aldrig jag varit så trött, så röd i ansiktet eller så svettig förut, kände hur det rann innanför tånaglarna och då är det illa. Ska aldrig mer klaga på att jag inte känner tillräckligt med pain…..

Mia med sina hemgjorda tapas, från Bonefish...:-)

 
Jaha, det här blev ju inte så bra, men vi hade faktiskt jättekul

Och många goda tapas blev det


En bild utanför protokollet, Alicia och jag hade en tjejkväll med fotmask och ansiktsmask, jättemysigt. Tyvärr fastnade inte jag på bild.

Norman ringde idag och bjöd in oss på lunch på söndag, at noon, det har jag lärt mig betyder kl 12, tidig lunch, särskilt med tanke på att han är gift med en fransyska. Francine har bott här i landet i 40 år och pratar engelska som en fransyska, dvs, hårt när obegripligt. Båda är runt de 60 och Norman är i saltbranschen, han har redan varit och stoppat huvudet i vår softener, en maskin som ska göra vattnet mjukt och som slukar oerhörda mängder med salt, väl placerad ute i garaget. Han har dessutom försett oss med rabattkuponger på salt, en varsin väska till barnen med ”Normans salt”-tryck och ett kodlås till Alicias skåp i skolan. De är väldigt rara och jag kommer rätt väl ihåg dem från housewarmingpartyt, de kom nästan först och hade med sig en fin flaska vin från Frankrike, ”Däts wärr aj kåmm frååm, jooo nåååå”, hmmm, svårt att missa annars med den accenten, och gick hem tre gånger, eller gjorde tappra försök, tror faktiskt Norman lyckades få på sig jackan andra gången innan Francine stoppade honom. Norman arbetar nu hårt på att få upp värmen i deras pool och jazzuci, så att våra barn ska ha något att roa sig med på söndag, poolen höll visst bara 21 grader nu och det är ju alldeles för kallt.

På tal om kallt kom det några regndroppar idag på eftermiddagen så Alicias fotbollsträning blev förstås inställd, trots att de har match imorgon. Kunde bara se svärmor Lilly stå där och bliga och ryta åt dem ”Stänk räknas inte” och få se vilken fart de hade fått då. Vid regn avstannar allt arbete här som försigår utomhus, går tex inte att få bilen tvättad, å andra sidan vill man väl inte ha den tvättad när det regnar. Men vi måste snart, har ju en ny dekal från Antonias skola att sätta upp på den, börjar snart likna rena anslagstavlan, som tagen från Sveriges television fem i sju på 90-talet.

Tack för alla kommentarer och alla mejl jag fått ang bloggen, får väl göra ett nytt försök i alla fall då….:-). Här har våren börjat komma, det blommar i häckarna och träden och vi har haft upp mot 28 grader varmt vissa dagar. Underbart att äta middag sittandes ute på pation och lyssna på fiskarna och fåglarna som slår i vattnet samt ett rejält plaska häromkvällen vilket fick oss att kolla så att dörren var stängd och nätet helt.

Barnen fick hem sina betyg i veckan, Alicia hade ett B och resten A, Antonia två B och resten A, riktigt bra jobbat. I hennes klass kom vice rektorn dit och delade ut priser efter betygen, de som hade raka A fick en t-shirt och något gift-card, ett B renderade i något annat osv. Antonia fick fritt inträde till ett ställe där man kan åka rullskridskor, för tio personer. vilket hon var nöjd med, då ska man bara försöka hitta dit också vilket inte är det lättaste, gps till trots. Har varit ute på två rundor denna vecka, i onsdags skulle vi hitta till en fotbollsmatch, jag körde och Carina var co-driver, vilket inte hjälpte ett dugg, vi kom fram lagom till halvlek, fast vi hade fått se halva Temple Terrace. I fredags kväll skulle vi till ett annat ställe än det vanliga och dansa zumba, välgörenhet för kvinnor med hjärtproblem och det tog oss tjugo minuter att komma dit, EFTER att vi anlänt till rätt position enligt gps:en.

Vi har skaffat en dagstidning också, visst är det bra att kunna läsa tidningen på datorn via nätet, men inget går upp mot en hederlig papperstidning på morgonen, en som man kan gömma sig bakom och slippa bli tilltalad de första 45 minuterna av dagens timmar. Sådant morgonhumör har jag….. Bra att få träna engelskan lite också, den är för bedrövlig och nu får jag inte längre förhöra Antonia på veckans ord, hon förstår inte vad jag säger. Inte alltid lika roligt att läsa innehållet i Tampa Tribune, den här veckan har koncentrerats på två poliser som blev skjutna i St Pete och sedan en mamma som hämtade upp sin 13-åriga son från fotbollsträningen, satte två skott i huvudet på honom och sedan körde hem och skjöt sin 16-åriga dotter också. Bara några dagar innan detta inträffade addade grabben Alicia och Ida på FB, så det känns väldigt nära och otäckt.

Ja och så har vi ju börjat spela tennis också, ser man på, det händer ju faktiskt lite grann här ännu, men det berättar jag om någon annan dag.

Idag har vi ätit frukost och sen åt vi lunch och nu har vi ätit middag…. Börjar bli rädd att den här bloggen ska bli en tråkig vardagshändelse och just nu händer det inte mycket i vårt liv. Vi är klara med huset, nästan, skolan går på, vi jobbar varje dag, kort sagt vardagsliv a la Svensson.  Och jag tänker inte börja skriva om att jag faktiskt bytt ut kaffet mot te på morgnarna, eller annat trivialt bara för att fylla ut sidorna, så det är nog bara att inse att denna blogg sjunger på sista versen.

Lite har det dock hänt sedan sist, Alicia och Ida spelar ju fotboll med i skollaget och fick i förra veckan erbjudande att spela med i en av de bästa klubbarna här, kul, när kan man börja skriva kontrakt med barnen och ta en 75% av deras intäkter? I torsdagens träningsmatch gjorde Alicia det enda och avgörande målet och var speciellt nöjd med sin dag, samma dag fick hon också erbjudande att sjunga solo i nästa körframträdande, något hon inte tyckte var lika kul, men det verkar som att hon ska stäcka sig till att sjunga duett med en kille. Jag lär väl vara bra mycket mer nervös än vad hon kommer att vara.

Antonia har börjat spela tennis två gånger i veckan, det går jättebra för henne och vi har spelat två gånger i helgen, på hennes anmodan. Hon tyckte det var superskoj på träningen och tydligen är det några tjejer i klassen som också går där, även om de inte var med i torsdags. Bra, då ska jag försöka hugga deras mammor och be om telefonnumret hem till dem, sådant lämnas givetvis inte ut i skolan och allt eventuellt lekande måste bestämmas dagar i förväg med noga angivna tidpunkter för hämtning och lämning. Allt lekande sker under helgerna, när läxläsningen och aktiviteterna är klara i veckan är det ingen som orkar leka. På något sätt känns det inte som om de amerikanska barnen får tid till att bara vara barn, det måste hela tiden hända någonting och dagarna är ständigt fulltecknade.

Äntligen har det börjat bli varmare och med lite tur är kanske vintern förbi, det är ju faktiskt snart februari. Helgen har bjudit på strålande sol och upp mot 24 grader varmt, vilket inbjöd till att försöka få tillbaka lite av den försvunna solbrännan. Har dock upptäckt att screnen runt uteplatsen inte bara håller mygg och skräp borta, den filtrerar även solstrålarna så nu får det bli solande på bryggan i fortsättningen. Undrar hur länge det dröjer innan grannarna idiotförklarar en, här går de i vinterjackorna och en del har även mössor och något solbadande är det inte tal om, lär  nog dröja flera månader ännu.

Vissa dagar ska man nog inte bara kliva upp, visserligen är jag väl aldrig särskilt intresserad av att kliva upp ur sängen, men man måste ju, barnen ska till skolan och det kan ju vara bra att få några timmars jobb gjort medan det finns folk på jobbet i Sverige. Denna dag började rätt bra, båda barnen hittade sina kläder, förutom Antonias jacka som fortfarande inte dykt upp då och båda två hann med bussen och fick till och med sina matlådor med sig. Började jobba och försökte komma in på skatteverket för att lämna min redan en dag försenade periodiska sammanställning men där var det tekniskt fel så det fick anstå några timmar.

Åkte iväg till zumban, passerade några asgamar som satt och kalasade på sopor som lagts i påsar utanför soptunnan, Herregud, att folk aldrig lär sig. Det lär betyda otur med dessa fåglar, har i alla fall Carina hört, hon gladde sig hjärtligt när de häromdagen satt på grannens tak, grannen ifråga anmälde Åkermarks till polisen tre gånger nyårsafton för att de sköt raketer, skulle inte förvåna mig om Fru Åkermark slängt upp brödsmulor, eller rått kött, på taket, grannens alltså. Under träningspasset skulle vi mäta vår puls, den skulle ligga på 220 minus din ålder, fast ingen tyckte att jag räknat rätt när jag hävdade att min borde ligga på 190-200, vilket den inte heller gjorde, trots tre mätningar hamnade den stadigt på 150, alltså har jag puls som en 70-åring!?!

Barnen hade sin sluta tidigt dag, vilket betyder att Antonia kommer hem redan halv ett, men då var hon så trött att hon bara ville gå och lägga sig och sova, vilket hon också gjorde. BAD MUM som sätter sitt barn i amerikansk skola varmed barnet frivilligt vill sova middag på en dag som brukar vara vikt till något roligt. När Alicia kom hem for vi iväg för att köpa en iphone till henne, hon har på två år lyckats slarva bort/ha sönder två stycken, så denna gång fick hon köpa mobil för egna pengar, varför det blev en begagnad sådan, hittade den på Craigs list, motsvarigheten till Blocket. På karten var det bara en bit bortanför Universitetet, ca 20 minuter, i verkligheten tog det nästan 50 minuter, fast det inkluderade förstås de två gånger vi körde fel, jag skyllde allt på GPS:en.

Dörren öppnades av en kines med tre snoriga barn i hasorna, varav varje hade en iphone i handen och överröstade varandra med att skrika ”game” och ”toy”. Kinesen förkunnade att han måste sälja en för han behövde pengar, undra på det när man köper sådana leksaker till barnen, men det hade det goda med sig att Ida kunde förklara att det inte var någon kinesisk kopia, det går nämligen inte att spela några spel på dem. 250 dollar växlade ägare och jag tog telefonen ur Alicias hand för att kolla om det var några repor på den, varpå den STUDSAR ur min hand, ner på betongplattorna och studsar där med, två gånger. Tystnad! Jag ser hur glaset krackelerar, telefonen delar sig i två delar, sladdar sticker ur och små microkort studsar ut över gräsmatten, som tur är utspelar sig detta bara i min fantasi, men en rejäl repa fick den i alla fall.

På hemvägen åkte vi inom Mcdonalds för en glass, köpte en kaffe till mig själv som visade sig vara en glass med kaffesmak, dags att börja på engelska kurs, varpå jag genast spillde en stor klatt på mina vita, nytvättade byxor. Därefter gick färden till Publix, hade behövt storhandla men Alicia skulle vara i kyrkan om ett litet tag så det var bara att sticka inom och rycka åt sig det mest nödvändiga. Efter två minuter upplöstes Tommy i rök, jag betalade mina varor och gick ut till bilen där tjejerna satt, dörrarna var låsta så de öppnade dem manuellt, varvid billarmet gick igång. Så högt det kan låta då, men tänkte tillräckligt klart för att ringa Tommy och i allt annat än vackra ordalag undra var i --- han höll hus och om han möjligtvis hörde ett billarm så var det vårt.

Väl hemma tänkte jag avsluta dagen med att lämna in min nu ytterligare försenade periodiska sammanställning, men ser man på, mellan 24-07 har skatteverket stängt, varför stänger man en datortjänst som enbart ska ta emot dokument på natten? Kräver den OB-tillägg eller?

Kom bara 20 minuter för sent till kyrkan, varav fyra tillbringades i väntan på vänstersväng upp på BbD och ytterligare tre minuter gick åt till att komma av BbD innan poliserna stoppade motstående trafik så man kunde svänga vänster, fin service.

Men  igår uppgick temperaturen till 27 grader innan stormen bröt ut och idag har solen lyst över de gröna nejderna även om det bara varit ynkliga 17 grader, så jag ska inte klaga, får väl jobba med kondisen, köpa ett fodral till telefonen, tvätta byxorna och lämna in en deklaration imorgon och förresten, ha en bra dag!

Idag var det balett för Antonia igen, förra måndagen var det någon slags helgdag, så då var det inställt. Smart drag att lägga kursen på måndagar då nästan samtliga amerikanska helgdagar inte har ett fast datum i månaden utan läggs på typ andra måndagen i januari eller tredje måndagen i mars. Sedan tar de en fast månadsavgift, i december blev det bara två balettundervisningar för 69 dollar, surt tycker jag. Men det jag skulle komma till var ju att samtliga föräldrar var medverkande idag, första dagen på en ny termin, utom Nybergs som helt missat denna sedvänja. Men man kan ju inte lära sig allt på en gång.

På torsdag ska jag i alla fall vara med, då ska Antonia ta sin första tennislektion, eller i alla fall den första sedan i somras då hon tillbringade några timmar under Svantes ömma omvårdnad i Skummeslöv. Facebook är så himla smidigt, slängde ut en hint till de nyfunna amerikanska väninnorna, och inom en halvtimme hade jag tre olika förslag på var hon kunde börja spela tennis. Nu blir det på grannområdet Arbor Green, två gånger i veckan. Det börjar stocka sig, balett på måndag, tennis tisdag och torsdag, samma dagar som Alicia tränar fotboll och så är det oftast match på onsdagar + kyrkobesök, veckan börjar kännas fullspikad. Själv kör jag zumba tre gånger i veckan och Tommy tar gymmet lika många gånger, skulle väl börja jogga också, men jag vet inte vad det är som tar emot, känns himla motigt.

Gårdagen gick åt till rekreation, dvs jag och tjejerna åkte ut till Wiregrass för lite lätt shopping. Båda hade en varsin kompis med sig, varvid jag var lätt överflödig, tills det var dags att käka lunch. Blev lätt smickrad när Alicia ringde och frågade om vi inte skulle luncha ihop, visade sig ju dock att hon mest var ute efter någon som skulle betala notan:-).

Oj, vilken fest det var igår, vi hade långt om länge vårt housewarmingparty och vi blev inte mindre än 58 personer. När folk ett par timmar innan festen anmälde sig och några annonserade att de tänkte ta med sig lite extra personer, började jag bli kallsvettig, hade gjort en buffé till 50 personer, visserligen med lite tillägg, men ändå. Funderade in i det sista på att ringa och beställa pizza till barnen, men som tur var avvaktade vi, nästan hälften av maten blev över. Och det berodde inte på att folk inte käkade, tvärtom, de flesta tog om flera gånger. Var något osäker på den gravade laxen, men den gjorde succé, speciellt min egenkomponerade gravning med rosépeppar, enbär och apelsin, en kombination som fick Tommy att rynka på näsan när jag blandade ihop den.

På inbjudan skrev vi från halv sju till elva, det är bra här, alla går hem i tid, trodde vi, de sista gick kvart i ett, men det var så roligt och klockan elva hade vi inte ens börjat öppna den enorma hög med presenter vi fått. Något som vi absolut inte väntat oss, men förutom 10 flaskor vin var där kokböcker, tekittel, glassmaskin, vinöppnare, cognac, quesadilla maker, en underbart vacker vas med tulpaner och mycket annat. Mest imponerad blev jag nog av Shawns present, jättefina glasunderlägg med ”Nyberg” ingraverat.

Till nästa party vi ska ha har jag lärt mig två saker, göra dubbelt då mycket välkomstdrink, fick improvisera på slutet och bara slänga ihop vin, vodka och sprite för att hålla folks glas fulla och som nummer två skaffa någon hjälp i köket, blev inte mycket mat för varken Tommy eller mig. Ett smart drag var dock tipspromenaden med svenskt tema som gick runt hela huset, så slapp vi dra runt folk på visning stup i kvarten. Hade två priser, ett för vuxna och ett för barn, båda bestående av svenskt godis, barnpriset var speciellt attraktivt, det vanns av Juliette, upptäckte senare att hon gått rundan fyra gångerJ.

Har sagt det tidigare men det är så lätt att ha fest här, papperstallrikar och plastmuggar och folk sätter sig där det finns plats och finns det ingen plats så står man. Det enda jag hade problem med var uppläggningsfat men som vanligt ställde Åsa och Carina upp och lånade ut vad de hade. Dessutom lånade Carina ut marshallhållare, blev väldigt fint med facklor nere vid bryggan och vid entrén, samt deras enorma isbox, smidigt att fylla med is och så ner med drickan, håller sig kallt hur länge som helst. Här kommer också folk lite när som, de första kom inte förrän klockan var närmare sju, vilket var tur för mig som alltid är sent ute och de sista droppade in när klockan var nio. Alla cirkulerar och pratar med alla och våra tre olika ”grupper” bestående av svenskar, grannar och nya amerikanska väninnor med män verkade trivas tillsammans.

Var för upptagen för att hinna ta alla de kort jag velat, men här är några:

Som tur var slutade det regna en timme innan festen började, så vi kunde ha all maten ute.


De tre damerna till höger är Åsa Laura och Mary


Mia och Carina under svenska flaggan, de måste ha druckit en del, är lätt suddiga....


Petra, Carina, jag, Åsa och Alecia


Några av grannarna, Dom, Stevie, Bryan, Cathlen och Brian


Åsa saknade sin Tobbe som var i Las Vegas på mässa, men hittade någon att gosa med.


Kolla presentberget......


Dagen efter....

Jaha, det var ju ett tag sedan, men min trötte svärson Krille lovade att göra ett gästinlägg och sen blev han ännu tröttare och gick och la sig, tre kvällar i rad, så nu får jag väl skriva själv. Här har varit hårdbevakning på köket några kvällar, håller på att förbereda för morgondagens housewarmingparty, det lär visst komma 60 gäster som ska ha undfägnad och dricka. Drickan är fixad i form av ölkeggen, även om Tommy idag fick ångest och beslutade sig för att inhandla ett antal ölflaskor att ha i reserv, tänk om de 29 literna skulle ta slut, och vinet är inhandlat sedan en vecka tillbaka, kassörskan skrattade rakt ut när jag lavade upp flaskorna på bandet, är tydligen inte vana vid svenska fester här. Har kompletterat med fem flaskor Absolut i olika smaker, bjuder man in till party med svensk mat och dryck så kräva det drycker som lever upp till inbjudan.

Tommy har försökt att hålla sig undan så mycket det går, men det är ju svårt att göra som i Sverige och gå ut och klippa gräset när vi nu har en inhyrd trädgårdsmästare här, så ikväll åkte han på kanonjobbet att skala räkor. Inte utan protest och jämmer och när jag gjort tzatsikin, röran till desserten, skivat tre kilo jordgubbar, dressing till potatissalladen, rivit citronskal och städat i köket förbarmade jag mig över honom och hjälpte till, inget under att de inte var klara, jag skalade fyra när han gjorde en, å andra sidan sköljde jag inte mina räkor under rinnande vatten. Och nej, det var inte en femkilos Grönlandsräkorslåda det handlade om, det var 1,5 kilo, inhandlade på Ikea i Tampa. Kämpade tappert för att få till en svensk buffe men med facit i hand känns den mest italiensk, har dock en känsla av att amerikanarna inte kommer att märka någon större skillnad. Dessutom var det rätt knepigt att få till vissa ingredienser, turkisk youghurt har jag bytt ut mot yoggi, creme fraiche och riccottaost, kryddnejlikor mot anis, men jag brända ändå vid hälften av kycklingfileerna så ingen kommer ändå att känna någon smak att tala om, bulgur mot en blandning av couscos och tabula, blir säkert jättebra.  Reportage i form av bilder kommer att publiceras inom det snaraste.

Igår var vi på Busch Garden, favoritställe för barn och vuxna, numera bor vi bara 20 minuter därifrån. Antonia var lycklig på riktig, hon har uppnått den magiska gränsen 140 cm och får därmed åka alla attraktioner på hela stället. Lyckligast var nog jag, som insåg att Alicia hade fått någon att åka med, varmed jag lugnt kunde stå bredvid och titta på, eller som det heter, ”någon måste ju offra sig och passa ryggsäcken”.

Nu har jag inte tid mer, ska planera i detalj hur många timmar återstående delen av matlagningen tar för att se om jag har tid att gå till zumban imorgon, men jag tyckte att Tommy muttrade något om att gå och få pedikyr under nämnda dag, så jag ser ingen anledning till att jag inte skulle kunna få en timme att svettas, plåga musklerna till det outhärdliga och ta en legal timmes bortavaro från köket.

Idag kom Krille tillbaka från sin sejajour i Chicago, som han framlevde i idel snöstormar och långa bilkörningar, och möttes av en Vincent som var överlycklig att se sin pappa igen. Tro det, här han tillbringat fyra timmar i sällskap av endast ”Trisa” och Toni och som den gudabenådad unge han är så sparade han två dagars bajs till 20 minuter efter föräldrarnas ankomst. I like!

Annars så var ju Anna rätt ännaklämd över att lämna Vince i vår ömma omvårdnad för några timmar och jag gillade speciellt att hon bredde ostmackan till honom innan hon for iväg, kunde jag ju ha gjort fel, he-he. Har lätt förträngt hur det var att vara förstagångsförälder!

I övrigt så går livet sin gilla gång här, Antonia kom hem med ett A på sitt projekt i science som hon (jag) gjort och Alicia hade två prov till idag som hon tror gick bra, tufft in i det sista, idag var sista dagen på termin två, Gud ske tack och lov, nu är de lediga i hela fyra dagar.

Tommy var och klippte sig igår och kom ut från barber-stället, med en massa nya insikter, hans 74-åriga frisör tillbringade nämligen 70 timmar i veckan med att fara runt till olika skolor och göra volontärjobb i genren ”fråga vad du vill om Gud så svarar jag”. Under 30 minuters klipptid höll han en oavbruten föreläsning om Guds inverkan på samhället idag och gjorde ständiga inlägg om huruvida Tommy hade några frågor. Min man höll klokt nog munnen stängd, inte vidare smart att börja diskutera teologi med en man som har en farligt vass rakkniv nära din strupe och dessutom ödet av din hårutväxt de närmsta tre månaderna i sin hand.

Anna har härdat ut tre zumbapass med den äran och rätt vad det lider får hon säkert in den där shake-it saken också som jag inte begriper hur någon icke-född latino bara kan få till, den genen måste bara fattas hos oss nordeuropeer. Lama försök att få henne till min vän eller tom syster tystades snabbt ner när Rosie frågade om hon hade börjat på college ännu och Michelle tyckte hon såg ut som sexton så nu är hon snart officiellt min dotter men trots att jag räknar baklänges så långt jag kan så hamnar jag ändå bland 60-talslisterna där jag också hör hemma,  så varför klaga?

Jaha, man vet att man varit ofta på en restaurang när servitrisen vet vad man ska äta och plockar fram det vinet man vill ha utan beställning, och då har inte ens Anna varit med på Rube Tuesday förut. Det är väl inte världens förstaklass restaurang precis, men en perfekt familjerestaurang, med kritor till barnen och en salladsbuffé som innehåller allt man kan önska och lite till.

Har så sakta börjat inviga Anna i den amerikanska shoppingens fröjder och presenterat henne för Ross och Marshall, nu väntar Macys, outleten i Ellenton och om vi hinner IP och köpcentret i Brandon.  Är väldigt imponerad av hennes karaktär, blev bara en RL tröja till Vince och senare ett par skor av samma märke, men superfina var de.

Alicia har börjat på skolans fotboll, den ska hålla på i nio veckor och första matchen är i februari. De spelar sexor, sjuor och åttor i ett lag och är ca 40 st, kul för coachen att plocka ut ett elvamannalag av denna skara, han får förstår göra precis som han vill, bara min dotter får vara med och spela match. Jag kommer inte alls att vara en jobbig förälder som vässar armbågarna på dottern, nej, nej, tro inte det. Mina är förresten rätt spetsiga de också om jag känner efter….

Lockade med Anna på gårdagens zumba och hon blev helt frälst efter tio minuter. Jag blev däremot närmast knäckt ner en av mina zumbakompisar skickade mejl till mig och frågade om min dotter tyckte det var kul. Halllåååååå, Anna är 32, vad gör det mig till?!? Inget ID-visande på Publix kan uppväga detta, eller så får jag se det som att Anna ser väldigt ung ut, yes, jag gillar ju positiva människor så varför inte implementera en del positivism hos mig själv?

Vincents första hamburgarmåltid, han uppvisade en stark förtjusning för ketchup, kan nog bli en riktig amerikanare av honom.

Igår åkte Tommy och hämtade Anna, Krille och Vincent på flygplatsen i Tampa och de anlände vederbörligen trötta, svensk tid klockan fyra på morgonen. Energiknippet Vincent lyckades dock hålla igång hela dagen, trots devisen morgonstund har guld i mund varmed han klev upp klockan fyra på morgonen amerikansk tid och bara vägrade sova middag. Ska bli spännande att se hur han är imorgon…. Konstigt att ha hela golvet fullt med leksaker, Yains persedlar i vårt garage innehöll bl a alla Evans leksaker, att en fyraåring bara kan ha så mycket grejor, och hon sa att vi fick låna vad vi ville ha. Kathleen och Bryan kom dessutom över med en barnsäng, innehållande både täcke och kudde, och bilbarnstol lånade vi av Carina som hade en sedan hennes systersons besök vad gör man utan släkt, vänner och grannar?

Krille for iväg till Pitsburg för att jobba men kommer att återvända på fredag så Anna och jag ska använda konstruktiv tid till shopping och andra viktiga saker, vecka tre blir det avkoppling, då är även Alicia och Antonia lediga från skolan måndaga och tisdag, går nämligen sista dagen på andra terminen på fredag och IDAG kom Alicia på att hon kommer att ha prov i en massa ämnen hela veckan, det är så dags. Imorgon är det även uttagning till fotbollen i skolan för Alicias del, har gett henne instruktioner att ta för sig, knuffas, ge järnet och vinna, Gud förbjude att hon inte kommer med i skollaget.

Eftermiddagen ägnade familjen Bjorne åt att försöka få yngsta medlemmen att falla i sömn, utan någon märkbar framgång, så jag tog tjejerna och åkte och kollade på bio. Själv var jag väldigt sugen på att se Narnia, barnslig som man är, men Antonia var helt inställd på Tangled, vad den nu heter på svenska, men det är den nymoderna versionen av Rapunsel. Hade smugit med mig en sudoku bok och blyertspenna men efter andra omgången av påfyllnad av ostkrydda på popcornen befann jag mig helt fängslad av filmen, väldigt humoristisk för att vara en barnfilm och helt klart rekommendabel, se den!

Antonia har fått en ny kille i klassen och ”han pratar så lustigt, han säger caaant” i stället för cäänt, vet inte vilken slags engelska våra barn får lära sig egentligen. Alicia har fått någon slags uppskov från ESOL:en och går direkt in i en intensive reading class, det är bara det att alla är svarta och pratar en gettoengelska som inte ens hon förstår. Det ska tydligen bli ett möte med hennes lärare, oss föräldrar och rektorn om detta, men Alicia varnade mig redan idag med att säga att även läraren är svart så det är bäst att jag tänker på vad jag säger. Ikväll frågade en av Alicias kompisar vad getto heter på svenska och hon kunde bara svara att det finns inte i Sverige, gör det? I alla fall inte i Mellbystrand….

Svart är i alla fall Marshmallow, hon heter inte så men jag kommer aldrig ihåg hennes namn, börjar på Ma och slutar på o eller något sådant så hon har blivit godisbiten för mig, men en gullig tjej är det. Idag följde Alicia med henne och hennes mamma, för den senare skulle inviga sin hårsalong som ligger mitt i city och först skulle det göras en shoppingtur, till city. Det tar nog ett tag innan jag lär mig hur amerikanerna lever, mamman handlade ett par skor för 995 dollar och en klänning för 1300 dollar och hade samtidigt hyrt in en kändisfrisör för 10 000 dollar (tv var där och filmade) som skulle fixa till de första kunderna. Alicia och Marshmallow fick 100 dollar att shoppa för på International Plaza, typ örhängen och skräp, vilket de givetvis gjorde. Herregud, Alicia får 100 dollar i månaden som ska räcka till kläder, smink, schampo, bio och nöjen….. Vågar inte ens tänka på vad sandalerna som Marshmallow bar kostar, men det var Chanell och det är ju inte dåligt för en tolvåring.

I alla fall så klev Alicia in genom dörren fem minuter i sju med henne och en kompis till i släptåg och frågade om de kunde äta med oss, tur man alltid är förberedd för en mindre arme. Amerikanska ungdomar är ju som sagt ytterst artiga när det gäller språket, yes mam och sir, men ändå tvekar de inte att gå rakt in i skafferiet och ta för sig av snacks eller kex, strange! Har i alla fall lyckats införa att mobil är förbjudet vid bordet och att alla måste äta grönsaker, gissar att jag inte är så populär bland kidsen.

Själv börjar jag känna mig bättre nu, kan bero på att Tommy har tvingat mig att vila, ett hitintills nästan okänt tillstånd för mig, men hallå, det är ju inte fel att ligga i solstolen och bara slappa, bara lite ovant, men jag tror jag kan vänja mig…..

Var på första zumbapasset sedan tre veckor och det var inte kul. Vi var oförskämt sena varför min, MIN plats var upptagen, av en nykomling som givetvis inte visste bättre. Denna plats har jag strategiskt valt ut, det är nämligen den enda lilla fläck där man absolut inte behöver se sin spegelbild i någon av de otaliga speglar som finns placerade runt om i lokalen. Nu blev jag alltså tvungen att betrakta mig själv i 60 watts lampsken och dessutom i ledet längst fram. Det var ingen vacker syn! Efter tre veckors stillasittande i Sverige där det dessutom var så kallt att man inte ens kunde gå ut och slänga soporna och då än mindre promenera och som kronan på verket åt och drack gott varje kväll har kroppen på något förunderligt vis inte alls minskat i omfång utan precis tvärtom. Där jag knäböjde framför spegeln kunde jag närmast jämföra mig med en överviktig, gravid clown som försökte dansa samba medan alla andra försökte dansa salza. Min taktkänsla var obefintlig, mina graciösa rörelser likaså och jag upptäckte att där jag i tre månader föreställt mig hur jag svävade fram gjorde alla rörelser perfekt och bara flöt, närmare var en drunkningskänsla utan boj och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller förtvivlad över spegelns placering.

Å andra sidan har ungarna fått ett Wii av sin morbror som bara älskar att skämma bort dem, och full av självförtroende tyckte Alicia att vi skulle ta en fight i Dance två och HAHA, jag vann med 2000 poäng, vilket jag säkert har zumban att tacka för. Ja, ja, de nästa två förlorade jag, men är rätt säker på att det var något fel på min handkontroll, varför jag föredrog att diska, tycker det är rätt kul i jämförelse mot att förlora.

Ännu en middag med en av Alicias amerikanska kompisar hemma och fortfarande hanteras bordsverktygen som om det var en gris som skulle slaktas och inte som om det var en lättkokt fisk som skulle trancheras. Men det värsta var ändå att hon bad om ketchup, innan måltiden inleddes, och ratade min senapssås till den färska torsken som jag betalt ett kilopris inte långt från svenskt hummer pris hemma. Det är illa ställt med den amerikanska matkulturen!

Var lite konstigt att komma tillbaka och av någon lustig anledning infann sig hemkänslan först idag när jag befann mig ute på avskydda Bruce B Down, kan ju ha berott på att trafiken för en gångs skull var minimal varpå endorfiner bara måste bildas. Åkte till Walmart för att köpa en blodtrycksmätare och kom hem med en cykel, är ju ungefär samma sak. En riktigt härlig kärringcykel med stor sits och stora hjul och grön till färgen. Inte klokt vad man får för nittio dollar, den innehöll visserligen varken framljuse eller pakethållare som Alicias nyinköpta cykel hemma gör, men den kostade å andra sidan nästan tio gånger så mycket så jag tycker nog vi har råd att kosta på den här nya åtminstone en framlykta.

Annars är ju favoritaffären Publix och den har jag givetvis också hunnit besöka, var ju nödvändigt att fylla upp förråden sedan vår frånvaro. Började svära över att jag glömt mynten hemma innan jag kom på att här används ju inga mynt till kundvagnarna, här tar man en vagn, handlar och betalar och om inte killen som packat varorna kör ut vagnen till bilen och därmed tar tillbaka den tom till affären, ställer man den bara vid sidan om bilen och strax är där någon som kör den tillbaka. Fast så lågt har jag inte sjunkit än, men det är väl bara en tidsfråga, har nu börjat köra runt på parkeringen för att hitta en parkeringsplats så nära ingången som möjligt.

Hjärtlös mor som jag är hade jag tänkt skicka iväg barnen till skolan i måndags men i och med vår försenade ankomst lät jag dem faktiskt stanna hemma. Ringde Alicias skola mitt i natten och lämnade namn, skolnr, frånvaroorsak, föräldranamn och telefonnummer, men hittade inte numret till Antonias skola så där skickade jag bara ett mejl till hennes lärare. En minut över tolv på tisdagen blev jag uppringd och en inspelad röst meddelade att Antonia hade ogiltig frånvaro under dagen och hade jag något att komma med skulle jag ringa omgående. Inte lätt för ungarna att skolka här inte.

Måste bara berätta om måndagens tennistur också, fast jag vet att många tycker jag skriver för mycket, men det är ju frivillig läsning. Efter allt stillasittande på flyget skulle vi gå sjön runt men någonstans på vägen försvann det och vi bestämde oss för att gå till tennisbanan istället, den ligger bara en kilometer iväg. Mötte några amerikanare som flinade åt oss och tyckte vi var beundransvärda som skulle gå så långt… Vi flinade lagom så mycket när vi närmade oss, för på gräsmattan bredvid traskade det en alligator, inte en av de största men den var nog två meter från nos till svanstipp, fullt tillräckligt för att få Antonia att hoppa högt och alla mina försök att få henna att ställa sig med ryggen åt så jag kunde få ett kort rann hastigt ut i sanden. Här kommer i alla fall kortet, hade bara telefonen att ta det med så kvaliteten lämnar nog en hel del övrigt att önska.